217 veckor

Ganska ofta brukar jag ägna mig åt att fundera kring olika musikrelaterade ämnen när jag borde bry mig mer om miljön, världspolitik och annat. Men jag skulle nästan vilja kalla det jag tänkt på i ett par dagar ett hälsoproblem.

Jag har nämligen försökt att förstå hur och varför låten Du är min man med Helen Sjöholm fortfarande befinner sig på Svensktoppen. Låten är inne på sin tvåhundrasjuttonde vecka och ligger just nu tvåa, endast slagen av Empty rooms med Shriley Clamp. Som princip tycker jag att folk får leva sina liv precis så som de vill vilket då förstås innebär att man får lyssna på vilken musik man vill. Men det finns några undantag och det här är ett.

Skulle man av någon anledning missat låten tidigare, folk kan ju varit utomlands, legat i koma eller något annat under de senaste fyra åren, så kan det väl vara okej att fortfarande rösta på låten en gång. Men är det så att man röstat på låten mer än tre gånger ska man nog fundera på hur man mår. Alla som är uppe i över tio röster av Du är min man skulle jag ordinera att söka hjälp. Har man passerat tjugo röster så ser jag det tyvärr som den personen är förlorad.

Jag skulle tippa att de här personerna minst hamnar i den sjätte kretsen enligt uppdelningen i Den gudomliga komedin, boken där Dante delar in var alla syndiga själar hamnar efter döden. Visserligen är det väl troligt att jag hamnar i någon av Dantes kretsar också men jag hoppas att det inte blir längre ner än tredje. Och jag tror jag framförallt jag haft ett roligare liv än alla "Du är min man" människor tillsammans. Jag har alltså att vänta att tvingas ligga i gyttja under regn och hagel. Det får jag väl stå ut med. De som röstat på Du är min man mer än tjugo gånger får brinna i öppna gravar i all evighet. Är det någon som är inne på sin nittonde röst? Kom i så fall ihåg att jag varnade er.

Skål!