85 av 1001 album

Tim Buckley - Goodbye and Hello (1967)

Att Buckley bara var 20 år när Goodbye and Hello spelades in är fantastiskt. Vilken 20-åring skulle kunna göra den här typen av musik idag? Visserligen kan Buckley ibland hänge sig åt lite brådmogen poesi men bättre det än att inte ta sin lyrik på allvar.

Goodbye and hello är ändå ingen helgjuten skivan i mina öron. Det finns ett par låtar som jag inte gillar alls. Det är när musiken blir för kabaretaktigt och texterna har teman som riddare och carnivaler. Buckley utnyttjar i dessa låtar sina röstresurser alltför mycket. De höga tonläget är hans sämsta.

Men sen finns också låtar som Pleasant street, Phantasmagoria in two och No man can find the war där alla bitar faller på plats. Då är allt bara innerligt och vackert och Buckley når fram till kroppens vitalaste delar.

Favorit: Pleasant street

Betyg: GGGG