Bon Iver & Anais Mitchell - Gbg, Pustervik 24/9 -08
Förhoppningsvis var det några bantande brottare i publiken på Pustervik denna kväll. Då skulle de fått gratis hjälp till invägningen. Bastuvärmen var nämligen i det närmaste total och svettpärlorna kom fram bara man lyfte glaset för att sippa på ölen. Det var förresten svårt att få upp glaset till munnen för det var så trångt.
Ska man ha någon som helst behållning av spelningar på Pustervik när det är fullsatt så måste man stå hyfsat långt fram. Jag lyckades, trots min sena ankomst, att hitta en fin position några meter från scenen.
Först ut var Anais Mitchell. Ensam med gitarr, både elektrisk och akustisk, var hon en trevlig bekantskap. Hennes låtar hade en nerv som i alla fall nådde mig. Trots att jag hörde låtarna för första gången stod man snabbt och lyssnade på helspänn. Anais röst hade förmåga att uttrycka något och hennes plockande gitarrspel var mycket fint. Helt klart en bra uppvärmare.
Efter en ganska lång och seg väntan steg Bon Iver upp på scenen. Justin Vernon ser alltid nyvaken ut och det var ingen skillnad nu. De tre musikerna han hade med sig såg väl inte direkt piggare ut.
Jag är inget superfan av Bon Iver. Det finns några riktigt bra låtar på debutskivan men jag är inte oreserverat positiv. Mest beror det på att jag alltid har lite svårt att bli riktig tagen när man inte hör texterna riktigt. Tillsammans med lite för mycket falsettsång så tröttnar jag på vissa av låtarna snabbt. När jag kollat in texterna i texthäftet så inser jag också att de inte riktigt är min stil.
Nåja, live så blir det varken sämre eller bättre trots att låtarna får en annan skrud med hjälp av bandet. I vissa stunder pumpas ett skönt groove upp, stämsången sitter klockrent och det är bra. Men det är inte magiskt. Runt mig står folk som kan varenda textrad men även de verkar lite reserverade. Visst är bifallet, med all rätta, bra men det är ändå något som saknas.
De två sista låtarna innan extranummret var de bästa. Först en cover på Talk Talks I believe in you. Här kom ett rivigare gitarrspel fram och det var skönt att trummisen sjunga med vanlig röst. Falsett blir tröttsamt. Sen kom ”hitten” Skinny love som för mig verkligen står ut. Här finns en sångstruktur med en suverän refräng och en text som direkt går till hjärtat.
När jag gick hem genom natten, för att samla ytterligare steg till stegmätartävlingen på jobbet, så insåg jag att Anais Mitchell faktiskt berörde mig mer än Bon Iver. Och jag kom på mig själva att tänka mer på vad de bredvid mig pratade om innan spelningen startade än själva uppträdandet. De diskuterade nämligen om de skulle gå på ett 10-års jubileum. Det var tio år sedan de slutade nian. Deras uttalande som ”åh, vad länge sen det var” och ”fy, vad gammal man blivit” ringde i mina öron. Deras sätt att prata kändes som en skymf mot mig som precis fått inbjudan till att fira att det var 20 år sedan klass 9f gick ur Dalängskolan. Fast när jag tänkte lite längre så kom jag på att han som stod bredvid mig på andra sidan nog gick ur nian för 35 år sedan. Vilken gubbe!
Ska man ha någon som helst behållning av spelningar på Pustervik när det är fullsatt så måste man stå hyfsat långt fram. Jag lyckades, trots min sena ankomst, att hitta en fin position några meter från scenen.
Först ut var Anais Mitchell. Ensam med gitarr, både elektrisk och akustisk, var hon en trevlig bekantskap. Hennes låtar hade en nerv som i alla fall nådde mig. Trots att jag hörde låtarna för första gången stod man snabbt och lyssnade på helspänn. Anais röst hade förmåga att uttrycka något och hennes plockande gitarrspel var mycket fint. Helt klart en bra uppvärmare.
Efter en ganska lång och seg väntan steg Bon Iver upp på scenen. Justin Vernon ser alltid nyvaken ut och det var ingen skillnad nu. De tre musikerna han hade med sig såg väl inte direkt piggare ut.
Jag är inget superfan av Bon Iver. Det finns några riktigt bra låtar på debutskivan men jag är inte oreserverat positiv. Mest beror det på att jag alltid har lite svårt att bli riktig tagen när man inte hör texterna riktigt. Tillsammans med lite för mycket falsettsång så tröttnar jag på vissa av låtarna snabbt. När jag kollat in texterna i texthäftet så inser jag också att de inte riktigt är min stil.
Nåja, live så blir det varken sämre eller bättre trots att låtarna får en annan skrud med hjälp av bandet. I vissa stunder pumpas ett skönt groove upp, stämsången sitter klockrent och det är bra. Men det är inte magiskt. Runt mig står folk som kan varenda textrad men även de verkar lite reserverade. Visst är bifallet, med all rätta, bra men det är ändå något som saknas.
De två sista låtarna innan extranummret var de bästa. Först en cover på Talk Talks I believe in you. Här kom ett rivigare gitarrspel fram och det var skönt att trummisen sjunga med vanlig röst. Falsett blir tröttsamt. Sen kom ”hitten” Skinny love som för mig verkligen står ut. Här finns en sångstruktur med en suverän refräng och en text som direkt går till hjärtat.
När jag gick hem genom natten, för att samla ytterligare steg till stegmätartävlingen på jobbet, så insåg jag att Anais Mitchell faktiskt berörde mig mer än Bon Iver. Och jag kom på mig själva att tänka mer på vad de bredvid mig pratade om innan spelningen startade än själva uppträdandet. De diskuterade nämligen om de skulle gå på ett 10-års jubileum. Det var tio år sedan de slutade nian. Deras uttalande som ”åh, vad länge sen det var” och ”fy, vad gammal man blivit” ringde i mina öron. Deras sätt att prata kändes som en skymf mot mig som precis fått inbjudan till att fira att det var 20 år sedan klass 9f gick ur Dalängskolan. Fast när jag tänkte lite längre så kom jag på att han som stod bredvid mig på andra sidan nog gick ur nian för 35 år sedan. Vilken gubbe!
1 kommentar:
Grrr. Missade helt denna spelning. Och Anais Mitchells sång "Cosmic American" är konstigt nog en av mina mest lyssnade i iTunes. Trots att jag inte kan förklara vad som är så bra med den, tröttnar jag precis aldrig. Kunde hört den live alltså! Gud så snopet. Måste börja läsa Pusterviks utskick noggrannare.
Skicka en kommentar