83 av 1001 album

Beau Brummels - Triangle (1967)

Under slutet av 60-talet verkar det poppa upp hur många band som helst som mixade lite folkrock, psykedelia och popmelodier. Många kom från San Francisco och The Beau Brummels är inget undantag. Bandet hamnar också i samma situation som de flesta, de lyckas inte fylla ett helt album med bra låtar. Det blir tradigt i längden.

The Beau Brummels har inlemmat ganska mycket stråkar i sin musik med hjälp av Van Dyke Parks. Det fungerar i ett par låtar men det bli oftast bara sliskigt istället för känslosamt. Sångaren och låtskrivaren Ron Elliott har i längden också en ganska tröttsam röst. Han har ett darr som närmast blir enerverande till slut.

Skulle man plocka ut de tre bästa låtarna så skulle jag gärna sitta på en bar i San Francisco och dricka ett par öl och lyssna på The Beau Brummels. Hemma vid stereon finns det så mycket annat som lockar mer att det lär dröja innan jag lägger på Triangle igen.

Betyg: GG
Favorit: Only dreaming now