Alex James - Inget annat sätt - blur, britpop och jag

Blur har aldrig varit mitt band. Inte för att jag lyssnade så mycket på 90-talets britpop överhuvudtaget men Oasis och Charlatans hade sina stunder. De låtar med Blur som jag på rak arm kan komma på att jag gillar är For tomorrow och Coffee & tv.

Mina främsta Blur-minnen är från ett par av deras besök på Roskilde. 1992 kommer jag ihåg hur Damom Albarn fullständigt livsfarligt klättrade och hängde i ljusriggen. 2003 är en längre och med diffus historia. Kortfattat lyder den att efter ett whiskeyrally utan stopp till Fu Manchu så var den totala fyllan på sin plats. Några timmar senare var jag långt utanför festivalområdet och satt i ett vetefält. Men ända dit nådde Wooh ohh från Song 2.

Nu har bassisten i bandet skrivet en bok om hur han upplevde tiden i Blur. Det är en ganska rolig läsning trots att jag alltså inte gillar bandet särskilt. James levde verkligen det glada livet och han är lagom öppenhjärtig känns det som. Han klarar sig från att låta skrytsam och överlägsen som är lätt hänt när man skildrar pengar, uteliv och glamour. Ibland svajar dock texten och på sina ställen borde någon redaktör gått in och strykit vissa transportsträckor.

Efter jag läst boken slår det mig vilka tillfälligheter det är att vissa personer och band blir kända. Alex James hamnade granne med gitarristen Graham Coxon när de började läsa på universitetet. Coxon kände Damon Albarn sedan tidigare och efter ett tag bildade de ett band. Efter bara något år så fick de ett stort skivkontrakt och snart hade de pengar, kvinnor, droger och allt annat de ville ha i överflöd. Tillfälligheten gjorde att den från Bournemouth bördade Alex James fick ett liv i sus och dus och att han numera äger ett helt gods på den engelska landsbygden.