Under juniresan till London hade jag lyckan att se The Blue Aeroplanes. Tittar man noga på bilden så står jag lutad mot väggen i mitten av bilden. Tittar man noga ser man också att jag inte tillhör dem med högst hårfäste.
Spelningen var av den oförglömliga sorten. En massiv ljudvägg, det var stundtals fem gitarrer igång samtidigt, och ett av de coolaste banden jag sett fick verkligen den trogna publiken på fötter. Sällan har jag sett så många glada människor på väg ut från ett spelställe. Jag var en av dem.
Klipp från youtube kan aldrig helt fånga känslan men det är alltid kul att någon ändå spelar in. Därav det skakiga klippet nedan.
2 kommentarer:
Officiell känsla: Kul att du gick dit!
Egentlig känsla: Det är jobbigt nog att veta att jag inte var där - inga fler påminnelser, tack! : )
/TD
Jag tror det räcker med påminnelser nu:). Nästa gång får vi åka ihop.
Skicka en kommentar