Point of no return

I torsdags spelade jag den första "riktiga" fotbollsmatchen på många år. Om det varit dåligt med uppdateringar här sedan dess beror det på att kroppen inte återhämtat sig. Det känns som ett revben är brutet, sju broskbitar är lösa i vardera knä och baksidan av låren låst sig i konstiga positioner. Tur att vi vann med 5-0 så den finns något att glädjas åt mitt i kroppens förfall. Allvarligt, det räckte att motståndarna blåste på mina löparben så vacklade jag till. Bollkontrollen är väl fortfarande okej men det går i slowmotion.

Som tur är det finns det viss medicin som löser det mesta, nämligen att köpa skivor. Och på bara några dagar hittade jag tre mycket fina, tidiga sjuttiotalsskivor, med Joe Simon. Därav den exemplariskt fina soullåten ovan. Låten tillsammans med den anlända värmen gör att de stela lederna börjar att hitta sig sjäva igen. Och även om det är svårt att acceptera att man nått point of no return så får man vara ärlig och inse att så är fallet.