John Grant - Gbg, Nefertiti 27/4 2011En man, ett piano, en röst och ibland en kompmusiker. Vad mer behövs? Svaret är ingenting. För John Grant lyckas i nittio minuter med dessa ingredienser hänföra ett fullsatt Nef. Vem som helst kan sjunga baby i en låt men ingen kan göra det som Grant gör i Where the dreams go to die. Man vill aldrig att det ska ta slut när han ytterligare en gång tar refrängen ooohhh baby.
När skivan kom i fjol så gillade jag den mycket. Men sen föll den bort längs vägen. När den spelats igen den senaste tiden förstår jag hur bra den egentligen är. Och efter kvällens konsert höjdes låtarna ytterligare. Sällan har jag sett någon med en sådan naturlig pondus på scen. Samtidig såg Grant sårbar ut mitt i sitt lugn. Det var klass, rysningar och äkta vara all the way.
Det bästa av allt är att John Grant står på Roskildefestivalens scen om bara ett par månader. Det är något att se fram emot det. Då blir det till att sjunga med i låtar som handlar om glassar, farmödrar, kärlekshistorier och Jesus förhållande till homosexuella.
1 kommentar:
Nackhåren reste sig redan första låten. Underbart!
Skicka en kommentar