För tio år sedan skjutsade jag L på cykeln genom Slottsskogen. Vid Azaleadalen stod polisen och sa till oss att "så får man inte göra". Men han var i slutändan snäll nog att inte ge oss böter för denna väldiga regelöverträdelse.
Vi var på väg till Bragebacken och Embryofestivalen (där vi även fick se salige Elliott Smith). En av artisterna där var Håkan Hellström. Precis som legenden säger så var det ett femtiotal som lyssnade varav alla satt på en grässlänt en bra bit från scenen. Singeln Känn ingen sorg för mig Göteborg hade just släppts men det hade inte tagit fart ännu.
Därför känns det så skönt att stå i publiken nu och vara en av 25000 personer. Inte bara för att stolt kunna säga att man var med från början utan mest för att Håkan ger mig något som jag aldrig trodde att en svensk artist skulle kunna göra.
Way out west spelningen var en orgie i lyckokänslor. Att spela hela första plattan tyckte jag först kändes lite sådär, han har ju gjort både bättre plattor och låtar sedan dess. Men det visade sig vara ett väldigt lyckokast och ett klockrent bevis på vilken kraft dessa låtar har för mig och många många tusen till.
Och den alldeles nya låten han avslutade med, och som bara skulle spelas på denna konsert, blir mer och mer lysande ju mer man hör den. "Vill inte ha ett honky-tonk liv för alltid, ingenting varar för evigt"
Way out west var ju såklart mycket mer än Håkan. Det var kalasväder, det var ett gäng av mina bästa vänner, det var fest, det var världsartister 10 minuters gångväg hemifrån och det var den största publiken jag dansat i bar överkropp inför.
Musikmässigt så erbjöds bra spelningar, förutom de två ovan, med Imperial State Electric, Anna Ternheim, Talib Kweli, Sleepy Sun, Pavement, Chemical Brothers och The National. Besvikelser var Soundtrack of our lives och Paul Weller.
4 kommentarer:
Var du en av de på scenen!!! Klädd som Iggy men ännu magrare dessutom...
Mitt WOW:
Höjdare: Pavement, LCD Soundsystem, Beach House, Håkan
Besvikelser: Paul Weller, The Drums, Girls,TSOOL (boooring)
Positiv överraskning: Shout Out Louds
Årets "The Bug": Panda Bear kl 15 (hur tänkte de där???)
mvh/Lars Lindskog
PS
Imponerande tid på SM förresten. Själv laddar jag som bäst för Lidingö.
Tjena Lars!
Jag tog ett stagedive över kravallstaketet och ett antal personer och plötsligt stod jag på scenen. Ibland agerar man utan tanke:)
Jag och Lena såg dig på väg till Girls tror jag det var. Tänkte haffa dig där men sen var du försvunnen.
Håller med. Shout out Louds var faktiskt en trevlig start på lördagen.
Hälsa familjen och lycka till på Lidingö!
Hmmm... Vet inte hur man ska kommentera detta. Du hade väl inga spottloskor på bröstet i alla fall...?
Förstår att Weller uppfattades som en besvikelse av vissa, även om jag själv tyckte att det mestadels var OK. Jag är svårt Jamskadad...
Speltiden halv fyra på eftermiddagen är inte den roligaste och publikuppslutningen var en besvikelse. Dessutom var ljudet kasst. Tyckte att bandet var lite trist stundtals, men att Weller själv har passionen kvar. Tyvärr kändes det som att han själv tappade lite initiativ efter halva tiden och överlät ansvaret åt de andra. Hade hellre sett honom i England där publiken (och Weller?) är lite mer intresserad.
Soundtrack var sömniga, LCD S. var OK men lite tjatiga, Iggy var bättre än väntat, The XX var lite söta även om jag just då var rätt mosig i öronen. The National var mestadels bra (årets Band of Horses?). M.I.A begriper jag inte.
På lördagen firade jag bröllopsdag med min fru. Bättre än Håkan.
/TD.
Jag har tur! För om jag någonsin firar bröllopsdag så vet jag att min fru och jag firar den med Håkan:)
Apropå Weller så tyckte jag att hans röst ibland gav sköna ilningar i kroppen. Jag skulle gärna se honom akustistk eller på en teater med lite lågmäldare musiker.
Nä, inga spottloskor på bröstet. Det tar vi när jag är 63 och Iggy 87!
Skicka en kommentar