Stockholm Maraton 2010

Hur kom du på idén att springa ytterligare ett maraton? Vad det inte så att du förra gången blev "lite" trött?

Det är ju så här att man ibland har sådär extra härliga löprundor. Då börjar man tänka att man nog ändå ska ge sig på att anmäla sig till ett maraton till. Och det var precis det som hände. Jag gick direkt in från löprundan, satte mig vid datorn och anmälde mig. Det var i oktober förra året.

Men han du inte tänka på hur jobbigt det var förra gången?

Jo, självklart. Men man förtränger och glömmer det värsta. Sen var ju värmen rätt olidlig 2007 så det var mer att man ville springa ett maraton i normal temperatur.

Okej, då hade du en lång förberedelsetid från det du anmälde dig. Hur gick det?

Det gick inte speciellt bra.

Hur kom det sig?

Jag har inte alltid mentaliteten och hängivenheten att ge mig ut i spåret. Efter anmälan körde jag väl på med några pass i veckan under någon månad. Men från december till mars så sprang jag ytterst sporadiskt. En av anledningarna var förstås den snöiga vintern men det finns ju möjligheter att röra sig ändå. Jag var slö helt enkelt.

Men du tog tag i det?

Jag fick mer eller mindre panik. Det var tre månader kvar till loppet och jag låg på en bottennivå. Startavgiften på 700 kronor fick mig att bli lite förbannad. Varför skulle jag kasta de pengarna i sjön.

Så vad hände?

Det var nu eller aldrig så det var bara att börja träna. Så den 16 mars drog jag igång med träningen ordentligt.

Gick det smärtfritt sedan?

Nja, det var väldigt slitigt. De första längre passen var hemska. Men värst var en rejäl förkylning precis när jag kommit igång. En och halv vecka blev det utan ett löpsteg vilket var mentalt tufft.

Lade du upp något träningsprogram som du följde?

Nä, inte direkt men jag sneglade lite på Anders Salkais upplägg som han har på nätet. Så jag började köra lite intervaller blandat med långpassen vilket faktiskt gjorde träningen roligare.

Hur många mil kom du upp i på de här två och en halv månaderna?

Jag tippar att jag hamnade någonstans mellan 40 och 45 mil.

Nåväl, hur kändes det när du väl stod på startlinjen?

Känslan var ganska bra men jag var osäker. Vädret var lite för varmt men ändå okej. Jag och min kompis Jonas värmde upp lite lugnt och lyckönskade varandra en skön tur sen gick startskottet. De första kilometrarna är oerhört intressanta då man känner hur benen och lungorna fungerar för dagen.

Och hur kände du?

Jag kände mig hyfsat nöjd. Det var inget jättespritter i benen men det var heller inte motsatsen.

Ta oss igenom loppet?

Banan var lite annorlunda än senast jag sprang. Första varvet av banan var en bra bit kortare vilket gjorde det lite konstigt då riktpunkterna blev annorlunda. Men ganska snart så var det som vanligt, man betar av kilometerskylt efter kilometerskyllt helt enkelt. Jag visste att mina nära och kära skulle stå längs flera ställen på banan och heja. Det är oerhört viktigt att ha dem som delmål.

Var stod de någonstans?

De stod vid Kungsträdgården, Humlegården och till sist även inne på Stadion.

Okej, åter till loppet. Vad hände?

Jag kände mig pigg och fräsch rätt länge. Efter halva loppet hade jag under 1.44 vilket kändes alldeles lagom. När man börjar räkna neråt efter halva loppet så får man extra energi. Så rundan på över Gärdet och Djurgården var rätt underbar. I slutet av den delen på banan, förbi Skansen och Gröna Lund, så var det grymt härligt att springa. Jag kände hur jag hela tiden avancerade och kroppen kändes fräsch.

Alla säger att det är efter 30 kilometer ett maratonlopp börjar. Stämmer det?

Ja, helt klart. Man ska komma ihåg att springa ett maraton är inte som att springa två Göteborgsvarv. Visst, i antal kilometer är det så. Men det jag menar är att efter man gått i mål på Gbg-varvet så kan nog många känna efter en stund att springa ett varv till skulle nog fungera. Men så enkelt är det inte.

Vad menar du med det?

Det jag menar är det mentala. Att veta att det är 42 kilometer som ska springas är en monumental skillnad mot 21 kilometer. Och jag menar också självklart den fysiska delen som just gör sig gällande efter 30 kilometer.

Hur kände du efter 30 kilometer i år då?

Ganska bra faktiskt. Det är ju på Södra Mälarstrand som man passerar 30 kilometer och där står ganska mycket skönt folk och hejar och så kan man tänka på trevliga konserter och annat man sett på Söder.

Sen kommer Västerbron för andra gången?

Obevekligen gör den ju det. Och den är inte att leka med. Springer man kortare sträckor är den ju inte så farlig men efter 32 kilometer så skiljer den verkligen agnarna från vetet.

Och hur gick det för dig?

Inget vidare om jag ska vara ärlig. Jag kämpade på, det gör alla vid det här laget, och när jag nådde toppen och skulle springa neråt mot Norr Mälarstrand så hoppades jag att benen skulle återfå lite kraft. Jag väntade och väntade och jag hoppades och hoppades men det visade sig vara förgäves. För väl nere på Norr Mälarstrand så insåg jag att jag inte skulle få tillbaka benen mer under loppet.

Vad menar du med det?

Jag menar att benen var slut, de sprängde och ville inte vara med mer.

Men det var ju 7 kilometer kvar till mål?

Precis, och de blev närmast mardrömslika. Från euforin vid Skansen en stund tidigare så var man nu i helvetet vid Stadshuset. Så snabbt går det i Maraton.

Hur gick tankarna?

Det är svårt att inte bli negativ men jag hade bestämt mig innan. Jag skulle inte gå en enda meter under detta maratonlopp. Det var mitt motto och nu var det skarpt läge att hålla detta vadslag med mig själv.

Klarade du det?

Ja, det gjorde jag. Men ingen som inte sprungit långlopp kan förstå hur långa 5-6 kilometer kan vara. Det lilla lutet som är förbi centralen och längs hela Torsgatan kan man drömma mardrömmar om länge efteråt. Inte ens när man svänger in på Odengatan och det är fyra kilometer kvar känner man någon glädje. Man är inne i en bubbla som är svår att beskriva. Det står människor i massor och hejar men det är som i en dröm.

Ta oss igenom de sista kilometrarna?

Många tror nog att det är en befrielse att se 40 kilometers skylten. Och det är klart på något plan är det väl det, men ändå inte. För loppet är inte över. I stort sätt vill man bara försvinna i ett svart hål. Det är liksom inget kul och det gör svinont överallt. Jag hade legat på en tid under 3.30 hela loppet. Men från det att benen försvunnit så började jag tappa rejält. Det var först när det var två kilometer kvar som jag insåg att det var kört. Det gjorde att jag inte hade någon tid att kämpa emot vilket var lite av en befrielse. För den pressen skulle kunnat göra att jag stupat som många andra gör kilometrarna innan mål.

Nu är du nästan i mål.

Att få Stockholm Stadion inom synhåll är skönt men inte så fantastiskt som man skulle kunna tro. Varje meter är det man har i fokus. Faktum är att sträckan man springer längs med utsidan på Stadion är hemska. Man är slut helt enkelt.

Upploppet kvar, hur kändes det?

Då kommer faktiskt känslorna fram. Massor med folk på läktarna med barnen och Lena i spetsen gör förstås allting extra stort. Väl i mål är man enormt trött och illamående men samtidigt oerhört nöjd. Jag grämde mig dock en del att jag tappade så mycket tid under sista delen av loppet.

Men var inte målsättningen att komma under 4 timmar?

Jo, och så här en tid efteråt är jag verkligt nöjd med 3.35.27 och placering 2241 av de 15000 som kom i mål.

Blir det något mer maraton i framtiden?

Man ska aldrig säga aldrig.