Neil Young - Everybody knows this is nowhere

136 av 1001 album

Neil Young – Everybody knows this is nowhere (1969)

Med den här skivan börjar Neil Young en nästan osannolik serie skivor av yttersta klass. Frågan är om det finns någon som kan matcha den? Det här är hans andra soloskiva. Den första är en rätt anonym affär men här har han hittat hem. Och sedan dess finns det ingen som får till den här sortens musik lika bra som Neil Young.

Blandningen av låtar är ett av hans kännetecken, ena stunden elgitarrer mest överallt, andra stunden en lugn lägereldssång. Det borde egentligen inte fungera så bra som det gör. Men ett ord som splittrat dyker aldrig upp. Låtarna hör ändå ihop på något märkligt sätt.

Uttrycket tidlöst passar aldrig bättre ihop än med Neil Young mellan åren 1969-1979. Den här musiken kommer alltid att leva.

Betyg: GGGGG

Favorit: Cowgirl in the sand

Mothers Of Invention - We're only in it for the money

135 av 1001 album

The Mothers Of Invention – We’re only in it for the money (1968)

Att lyssna på Frank Zappa är ungefär som att lyssna på en svensk visartist. Det är intressant en endaste lyssning. Då kan det vara lite småkul att ta del av hans ljudcollage, häcklande av hippies och egensinnighet.

Men precis som det blir när jag lyssnar på framförda visor vill jag aldrig höra dem igen. Satiriska texter hör inte hemma i mitt musiklyssnande och tillsammans med helt vämjelig musik så låter det buskis i mina öron. Sen må Zappa kallas hur mycket geni som helst.

Betyg: G

Favorit: Let’s make the water turn black

Ser upp och ser en fågel och tänker på världen

Det är så här man vill se Ella. Njutandes ätandes en kantarellmacka en sommardag i Grebbestad. Då lever livet.

Nu har hon legat influensasjuk i några dagar. När hon får feber är hon helt utslagen och nästan otäckt okontaktbar. Det har inte varit något skön VAB-dag där man kunnat se lite film, läsa några böcker och närmast mysa ihop. Istället har man ständigt fått vara beredd med kräkhinken och våta handdukar.

Om något gott ska komma ur sådana här dagar är det att man verkligen inser och påminns om hur mycket man älskar sin familj. De betyder allt.

Men ödet ville annorlunda så nu sitter jag här

Veckans spotifylista finns här
Den har värkt fram och inspirerats av de senaste dagarnas vistelse i Stockholm.

Jag tänker inte gå och lägga mig innan jag hört på den en gång till. Vem bryr sig om morgondagen när Scocco börjar knäppa på gitarren och när man ser att Wooden Shjips ligger tjugofem låtar bort.

Surt sa räven

Här spenderar man tre dagar i Stockholm och missar att Nick Cave uppträder på Chinateatern samtidigt. Fyra timmar innan han ska äntra scenen upptäcker jag detta och ringer förstås desperat och kollar om det finns biljetter. Av tjejen som svarar på min fråga får jag, av hennes glada röstläge, en glad förhoppning. Tyvärr grusas den snabbt, då hon i samma glada röstläge, säger att det är slutsålt.

Och idag läser man i tidningarna att det varit en fantastiskt uppträdande. Spoken word och musik i en skön blandning. Vilken miss!

Annars har de tre dagarna i huvudstaden varit mycket fina. Intensiva då det gällde jobb. Projektet "Det mångspråkiga biblioteket" tog oss till Mångkulturellt centrum, biblioteket i Fittja, Internationella biblioteket på Odengatan, Solidaritetshuset på Söder, Centrum för Lätt läst vid Hornstull och Tal-och punktskrift centralen. Ett fullspäckat men roligt schema.

Kvällstid var det mingel med 20 kollegor från Västra Götaland på pubar längs Vasagatan. Och framförallt väldigt lyckosamma restaurangbesök. EU-projekt är bra ibland.

Den mycket lilla egentid som fanns dagtid spenderades på Söder. Det är en verkligt trevlig del av stan men den kan också bli lite för mycket. För trendigt, för rätt, för hippt och framförallt för lite Göteborg. Jag saknar verkligen goa gubbar mentaliteten när jag går där. Så återigen, Stockholm blir aldrig min stad.

Two days in paradise

Skön skylt att se!

På Scen!

Sköna fynd!

Den bärbara vinylspelare är alltid med!

Det årliga hisskortet!

Helgen i Malmö är över för det här året. Och varför ändra ett vinnande koncept. Så vi körde:

• Samma hotell
• Möllans Ost
• Billig parkering
• Vinylshopping
• Subway
• Thai i sängen
• Möllevången
• Italienskt
• Rosé
• Och så då naturligtvis Eldkvarn på Victoriateatern

Var det något som var ändrat så var det Eldkvarns låtlista. Mycket kul för oss som sett dem många gånger de senste åren var att de dammat av massor av låtar de inte spelat live på många år. Särskilt som de på skivorna lider av en rätt hemsk 80-tals produktion. Men hör man dem nu så inser man vilka pärlor de är. Mest kommer man ihåg låten Älskling kom.

Här är ett litet smakprov på hur det lät när de spelade Barn av sommarnatten inspelat från våra balkongplatser.

Dagar och år att vara lycklig i

För tio år sedan började ett Eldkvarn frö gro i min kropp. Då släppte bandet skivan Limbo. Jag lyssnade nästan inte alls på svensk musik på den tiden men tyckte skivan var bra. Men jag köpte den inte och bandet och fröet lade sig i träda.

Inför släppet av nästa skiva, Död stjärna, spelade Eldkvarn på Skivhugget i Göteborg. Året var 2001 och jag tyckte att den lilla spelningen var mycket bra. Men fortfarande hade jag något sorts löjligt motstånd till svensk musik så det lilla fröet växte bara marginellt.

Det var inte förrän sex år senare som det hände. Plötsligt var mitt liv i fas med Pluras texter och fröet började växa ordentligt. Limbo skivan blev min bästa vän. Och slutligen var det inte något frö längre utan så fort jag hörde Full för kärlekens skull första gången våren 2007 så slog Eldkvarn-blomman ut i full blom. Och den blommar lika praktfull ännu.

De sista två åren är Eldkvarn det bandet jag lyssnat klart mest på. Jag förstår att en del kan tycka Pluras texter är självömkande och nästan patetiska men för mig har de varit allt sedan jag fyllde 35. Då klickade jag och Plura kan man säga. Innan dess så hade jag inte levt det livet som behövs för att gå ner sig i Eldkvarn. Nu talar varje ord till mig.

Imorgon kväll sitter jag och L åter i Malmö för en Eldkvarn-spelning. Jag är oerhört tacksam att jag fått chansen att se bandet så många gånger på senare år. Att besöka en Eldkvarn-spelning med enbart stora och trogna fans på Viktoriateatern i Malmö är årets höjdpunkt.

När L var med på en Eldkvarn spelning för första gången blev hon förvånad ett par gånger. Dels över hur mycket vin och annat som jag intar vid deras spelningar. Hon har nu lärt sig att det är så man ska se Eldkvarn. Jag kan ändå lova att jag är långtifrån rödmosigast på Eldkvarns spelningar. Dels vilka personligheter det finns i bandet. Det är ett gäng personer som man aldrig glömmer om man ser dem.

Plura, Carla, Claes, Werner och Tony, tack ska ni ha för allt!

Klicka här för min topp 30 med Eldkvarn.

Tre stänkare

I oktober 1985 förlorade svenska landslaget i fotboll borta mot Tjeckoslovakien med 2-1. Det var i kvalet inför VM i Mexico året därpå. Trots förlusten så fanns chansen kvar till avancemang. Det gällde bara att Portugal inte skulle vinna sin bortamatch mot Tyskland som började strax efter Sveriges match. Tyskland hade inte förlorat en tävlingsmatch på hemmaplan sedan andra världskriget, det var 26 matcher, så förhoppningarna var mycket stora.

Hela den här historien är en klassiker. Alla som följer svensk fotboll vet om den. Hur Sverige i matchen innan förlusten mot tjeckerna mötte Tyskland på Råsunda och hämtade upp 0-2 underläge till oavgjort. Mats Magnusson byttes in och gjorde 2-2 målet i sista minuten. Sedan jublade spelarna som om allt var klart. Magnusson till och med stod i en t-shirt där förbundskaptenen iklädd en mexikansk sombrero fanns på bild.

Nåväl, det otroliga skedde att Portugal vann mot Tyskland med 1-0, detta trots en konstant press från tyskarnas sida. Öppna lägen missades och trävirket träffades ett par gånger. Allt kommenterades av Tommy Engstrand direkt på en speciallänk till de svenska spelarnas hotell i Prag. Bilderna därifrån tog hårt på mig som 13-åring. Det är sådant man aldrig glömmer.

När slutsignalen ljöd så grät Robert Prytz öppet. Andra spelare bara sjönk ihop. Vad skulle man göra efter Tommy Engstrands känslosamma referat från Tyskland. Hans röst sprack mot slutet då även han insåg att det var över. Sverige skulle missa fotbollens finaste turnering.

Varför kom jag då just idag att tänka på detta. Jo, när jag åkte hem från jobbet igår gjorde radiosporten ett inslag om just detta. Där medverkade bland annat Glenn Hysén. Han berättade att när det missade VM var ett faktum gick han och Stig Fredriksson direkt upp på rummet och hällde upp tre stänkare var med gin och tonic. De svepte de snabbt. Så här sa Glenn ordagrant i inslaget. ”Alla hanterar sådan här motgång på olika sätt. Robert satt och grät, jag ville bara in i dimman”. För vissa kanske det låter mer sorgligt än komiskt, men när han sa det på radion igår så skrattade jag högt. Det var fasligt roligt och jag kan se framför mig hur Glenn och Stig tågar upp på rummet för att få det gjort. Och eftersom jag tidigare igår gjorde en låtlista som jag kallade I only drink when I wanna forget så passade detta så bra in.

För övrigt så var det i detta VM-kval som Glenn Strömberg gjorde sin historiska filmning. Den han än idag vägrar erkänna. Han menar att han var säker på att backen han hade dribblat förbi skulle fälla honom och därför föll Glenn. Nu gjorde backen inte det och därmed så blev Glenn lurad, menar han. Det var ingen filmning utan backen lurade honom att ramla. Jag skrattar lika mycket varje gång jag hör honom säga detta och särskilt när man ser situationen i klippet nedan.

I only drink when I wanna forget

Veckans Spotifylista finns här

It's quite good actually, to be honest! Alla ni som inte uppgraderat till premium vet hur jobbig Basshunter är när han mässar om sin nya skiva. Hi there, I'm sorry for the interruption!, säger han också.

Jag lovar att det är värt att ta jobbig reklam emellanåt för den här listan innehåller some excellent songs that's gonna make you move (or cry) to the music!

(Eftersom jag samtidigt, som jag skrev förra meningen, lyssnade på Link Wray så bytte jag språk, det är sådant som händer när musiken regerar:)

John Banville - Havet

11 av 1001 böcker

John Banville – Havet

Detta är den första boken som översatts till svenska från engelska av den irländske författaren John Banville. Havet (The Sea) vann Bookerpriset 2005 och är den andra boken jag läser av Banville.

Tillbakablickande, det är det ordet som jag skulle använda om jag bara fick använda ett ord att förklara boken med. Huvudpersonen Max Morden har just förlorat sin fru i cancer. Efter detta har skett åker han tillbaka till den platsen där han tillbringade sina somrar på. Som läsare tror man till en början att detta är en idyllisk och lugn plats. Och det är den på ytan men för huvudpersonen Morden har det hänt livsavgörande saker här för länge sedan.

Banville är skicklig på att, in i det längsta, dra ut på vad som hänt. Han låter historien slingra sig fram mellan nutid och dåtid. Det finns ingen kapitelindelning utan historien blir verkligen en helhet med hjälp Banvilles ibland komplexa hoppande i tidsaxeln. Som läsare kan man inte slappna av.

Havet är inget mästerverk, tycker jag. Men det är en fin, närmast poetisk i stilen, berättelse om avgrunden som öppnar sig när någon närstående dör. Utan att avslöja allt för mycket finns det mer död i boken än huvudpersonen Max Mordens fru. Fast det är absolut ingen deckarhistoria, kom ihåg det.

Betyg: GGG

The Beatles - White album

134 av 1001 album

The Beatles – White album (1968)

Jag kommer tydligt ihåg när jag köpte mitt exemplar av White album på en skivmässa. Förväntningarna var stora över detta klassiska album. Faktum var att jag inte hade hört särskilt många av låtarna på skivan tidigare då den inte innehåller så många av deras hits. Hur som helst var förväntningarna stora och de infriades inte.

För mig är det här en oerhört spretig skiva. Det finns mycket bra, det finns låtar som är okej och det finns rent skräp. George Harrison har fått till ett par av sina bästa kompositioner på plattan. John Lennons röst är alltid en av världens bästa men ett flertal av hans låtar här gagnar inte honom. Paul McCartney har aldrig varit min favorit och när han ger sin in på music-hall traditionen eller annat hurtigt så stänger jag av. Sen ska han ha en eloge för Helter Skelter.

Modigheten, experimentlustan och att inte stagnera är förstås saker att hylla. Och det gör jag också. Men tänker jag nogare så inser jag att jag inte lagt White album på skivtallriken särskilt många gånger sedan jag köpte den. Och när jag väl gjort det så väljer jag bland de 4-5 låtar som är bäst.

Betyg: GGG

Favorit: While my guitar gently weeps

Söderns ros

De första två hotellnätterna, av nio, den närmaste månaden är avklarade. Helsingborg stod värd för familjen och vår mammas 70-års resa. Det är en trevlig stad får man säga och Hotell Elite Plaza med rum med utsikt över sundet var riktigt fint.

Att staden även erbjuder en mycket bra butik vad det gäller vinylskivor är alltid ett stort plus. Roadhouze Records hade väldigt mycket bra som vanligt. Sir Douglas Quintet, Bob Luman, Iggy & The Stooges, Link Wray, Gene Pitney och Warren Smith blev fyndat. Härligt!

Allra bäst, förutom att umgås med familjen, var dock maten på La Petit. Mammas favoritland Frankrike fick oss att välja en fransk restaurang. Och det var ett lyckat val, i alla fall för de flesta av oss. (Tyvärr var ryggbiffen seg för de två som valde den). Min mat var det godaste (och dyraste) jag ätit på många år. Den mustiga tomatsoppan med vitlöksbröd till förrätt var helt underbar. Den var gjord med kärlek. Som huvudrätt blev det oxfilé med pommes. Det låter vanligt och inte så särskilt lyxigt men det smakade helt perfekt. Oxfilé kan bli väl köttigt för min smak men den här biten smälte fint i munnen tillsammans med skönt frästa grönsaker. Och de pommes som serverades var faktiskt de godaste jag någonsin smakat. Sen ska man inte glömma husets röda vin som var så lent och fint på tungan att bara de mest finstämda smaklökarna berördes. Magnifico!

Danskjävlar

Varje år tillbringar jag några av mina bästa dagar i Danmark. Och det är egentligen ett skönt land med trevligt folk, god toast och fina kvinnor. Men just idag så tänker man inte på sådant. Det kommer bli svårt att hålla på Bendtner, Poulsen och de andra nästa sommar men antagligen har det gått över, att det var de som slog ut Sverige, och det blir så att man ändå vill att Danmark ska vinna matcher i VM.

Gårdagens match var jämn. Det kunde verkligen gått hur som helst. Sverige var inte jättebra men ändå godkända, tycker jag. Visst finns det svagheter, Mikael Nilsson håller inte längre (hans mesiga nick rakt ut i plan var enligt mig orsak till danskarna mål), Samuel Holmén var för klen, Rasmus Elm lite långsam, Henke har tappat det sista som behövs och målet var inte helt otagbart för Isaksson. Annars håller vårt mittbackspar riktigt bra klass, innermittfältarna fungerar utan att glänsa, Safari växer och Zlatan visade ändå stundtals vilken enorm spelare han är.

Bilden ovan togs utanför ett skönt ställe i Helsingör några timmar före matchen. Visserligen gör de sig roliga över Zlatan men någon gång kommer de få igen. Vi kommer få vår revansch. Då ska jag ta på mig en Sverigetröja och sätta mig bredvid stammisarna där inne och bara stilla helt lugnt sitta och sippa på en kall Tuborg.

Fem stjärnor

Det är sommaren 1996. Platsen är Roskildefestivalen. Tiden är mitt i natten. På scen står Tindersticks. Jag minns det som om det var igår. Så otroligt bra var det. Efter spelningen kommer jag ihåg att vi närmast var mållösa. Vi hade sett dem på samma festival två år innan, och det var också bra, men nu hade allt fallit på plats för bandet.

Under mitten av 90-talet och några år framåt var Tindersticks ett av mina absoluta favoritband. Jag körde ner dem i halsen på alla som kom i min närhet. Det finns episoder där Tindersticks åkte på som förfestmusik till alla andras förtret och tillfällen där mina lagkompisar i fotbollen inte förstod någonting när jag kom dragandes med låtar som Tiny tears och Buried bones.

Men framförallt minns jag alla stunder jag satt och lyssnade på Tindersticks i min ensamhet. Stuart Staples röst och stråkarna fick mig att må bra. Jag kunde sitta i timmar och bara stirra framför mig och lyssna. Under den här tiden bodde vi i ett parhus, som visserligen var fint, men som jag aldrig riktigt trivdes i. Och då blev Tindersticks en verklighetsflykt till något annat.

1997 spelade bandet på Konserthuset i Stockholm. Det var också en alldeles fantastisk spelning. Och så spelade de Kathleen av Townes Van Zandt som jag var totalt nere i då. Det måste varit en av de första konserterna jag såg på en sådan salong och jag kommer ihåg hur vuxen och världsvan jag kände mig när jag köpte rödvin i pausen. Det var stort för en bondson:)

På senare år har Tindersticks nästan fallit i glömska. Men när jag nu lyssnat igenom alla plattor så kommer allt tillbaka. Och de låter lika bra idag. Tindersticks är ett av de band som betytt mest för mig och de finns alltid nära mitt hjärta.

Här är deras femstjärniga låtar

City Sickness
Patchwork
Her
A Night In
Tiny Tears
Snowy in F# Minor
Talk To Me
No More Affairs
Travelling Light
Another Night In
Rented Rooms
Don’t Look Down
Buried Bones
(Tonight) Are You Trying To Fall In Love Again
Bathtime
Can Our Love
Can We Start Again
Pretty Words
I Know That Loving
Kathleen

Lyssna mer här

Höstavslutning

Idag hade vi höstavslutning på fotbollssäsongen för F01/02 på GFF-gården. Närmare 25 tjejer kom och med deras föräldrar var det över 60 personer på plats. Femkamp, hamburgare, prisutdelning, glass och disco stod på programmet.

Det är fantastiskt att vara aktivt involverad inom fotbollen igen. Det lilla slitet som det ibland innebär med ringande för att få ihop lag vägs enkelt upp av en enda värmande "tack så mycket" kram eller ett glatt ord från någon av tjejerna. Och förutom äran att få träna och lära känna alla dessa störtsköna 7-8 åringar så får man möjlighet att träffa helt underbara fotbollsföräldrar som verkligen hjälper till, kommer med beröm och bara är allmänt trevliga att prata med. De är personer som jag gillar att umgås med varje vecka helt enkelt. Hela det här fotbollsåret har varit totalt underbart och maximal livskvalitet varenda sekund.

Om några veckor startar inomhussäsongen. Jag längtar!

Listen to me brother, and listen well, cause the same thing could happen to you

Veckans spotifylista hittas genom att trycka här.

Själv kan jag inte sluta lyssna på den:)

Prisa skatteåterbäringen

Under ett samtal i lunchrummet kom det fram att alla som pendlade från Gbg till Kungälv fick sitt resebidrag beviljat i deklarationen. Jag som åkt samma sträcka fick avslag de första två åren jag jobbade och har sedan dess inte orkat böka med det.

Regeln är att man ska tjäna 1 timme i tid på en enkel resa. Och det gör inte jag riktigt. I snitt tjänar jag nog 50 minuter. Och eftersom jag en gång fått avslag så tänkte jag att detta är de säkert stenhårda med på skatteverket.

Men efter samtalet i lunchrummet så gick jag raka vägen till skatteverket i Kungälv. Där fick jag reda på att det kunde vara så här. De han bara att granska ett visst antal av alla som drar av för resor i deklarationen. Så jag och min granne kan behandlas helt olika. Mycket märkligt, tycker jag för det handlar ändå om ett antal tusenlappar per år.

Nu visade det sig att man har chansen att gå fem år tillbaka i tiden och få sina avslag omprövade. Fast eftersom jag inte ens hade ansökt de sista åren så tänkte jag att de säkert kommer granska mig extra noga om jag skickar in en ny begäran, för det kunde man också göra. Och eftersom jag inte riktigt uppfyller kraven så kommer det ändå bli avslag. Fast då fanns de ett sista alternativ. Och det var att man fick söka något som hette "det billigaste alternativet". Med detta menades att man fick dra av vad ett månadskort att åka kollektivt kostar fast man inte åker kollektivt.

Naturligtvis sökte jag detta och idag kom beskedet. Drygt 4300 kronor har satts in på mitt konto. Det var vad jag fick för tre års åkande. Inte för att det är jättemycket pengar i förhållande till vad man lägger ut varje år på bensin men det kommer väldigt bra till hands inför londonresan om en månad. Jag känner att jag kommer njuta av pinten på den gemytliga engelska puben lite extra på grund av dessa pengar.

Crazy like a fool

Jag vet inte helt säkert. Men jag tror att personen på bilden (han till höger är faktiskt samma person så han är också inblandad) precis anmälde sig till Stockholm Maraton 2010. Ska man gå efter dagens försöksrunda på 1 mil var det ett oklokt beslut.

795 kronor har i alla fall dragits från personens konto. Så de ligger nog viss sanning bakom. Och det verkar som om personen inte tog något återbetalningsskydd.

5 juni är datumet.

Bäst just nu

För något år sedan fick vi återutgivning av Jim Fords klassiska serverat av det eminenta skivbolaget Bear Family. Nu i höst har vi fått Louie And The Lovers från samma bolag. Och det är verkligen bara att bocka och buga. För det här är musik som absolut inte ska bli bortglömd. Louie And The Lovers är nämligen helt enormt bra (förutom några trötta bluesrock låtar). Killarna i bandet var bara runt 20 år när de mesta av låtarna på plattan spelades in. Det känns helt overkligt.

En blandning mellan Crosby, Stills, Nash & Young och Creedence Clearwater Revival, ungefär så låter Louie And The Lovers. Ser ni göteborgaren L-P Andersson som varit med och grävt fram den här skatten då ska ni gå fram och skaka hans hand och säga tack så mycket. Och titta upp i skyn och säg hej till Lennart Persson som skrivit texten om bandet till skivan.

Det verkar inte finnas några smakprov på varken Youtube eller någon annanstans på nätet mer än detta ställe jag hittade. http://therisingstorm.net/louie-and-the-lovers-rise/. Där kan ni i alla fall lyssna på den fantastiska låten I know you know.

The punkrocker with bad sight

Under gårdagens trevliga barrunda på Andra långgatan så kom det fram en kille till mig. Han var bara tvungen att berätta hur lik jag var vissångaren Dan Berglund när han var yngre. Så som han såg ut på 70-talet. Jag visste ju hur denne Berglund ser ut nu och har aldrig tänkt att jag är lik honom. Och efter dagens koll på Internet, där det iofs inte fanns många äldre bilder, så tror jag att punkrockaren som kom fram till mig har lite problem med synen.

Det var dock väldigt trevligt att höra honom dra historien om hur Dan Berglund stått på barriärerna för hamnarbetarna på 70-talet berättat på den bredaste göteborska! Och jag ska väl vara glad att bli liknad vid en man som står för något gott. Även om just den typen av visor Dan Berglund sjunger inte alls är något jag gillar musikmässigt.

Ian McEwan - Kärlekens raseri

10 av 1001 böcker

Ian McEwan – Kärlekens raseri (1997)

Han är en mycket skicklig berättare Ian McEwan. Det står klart efter varje bok man läst av honom. Bara efter ett par sidor i boken förstår man att man vill veta hur denna historia slutar.

Bokens jag, journalisten Joe Rose, är på en romantisk picknick med sin fru Clarissa då plötsligt något livsavgörande händer. Där är nämligen så att en luftballong med en liten kille i korgen håller på att slita sig med hjälp av några kastbyar alldeles i närheten av Joe och Clarissa. Joe rusar dit för att hjälpa till. Det gör även några andra män som ser vad som håller på att hända. De kastar sig över alla linor som hänger ner från luftballongens korg och ser ut att lyckas att förhindra att den lyfter. Men så plötsligt kommer det ytterligare en stark vind och ballongen lyfter. De fyra männen håller i för allt vad de orkar men de lämnar marken och lyfter långsamt. Tre av männen, däribland Joe, släpper sin lina och dråsar i marken. Den fjärde mannen släpper inte i tid och snart är det försent…

Utifrån den händelse bygger sedan berättelsen. Boken behåller tyvärr inte sin starka dragningskraft som man kunde tro av inledningen. Det finns ett flertal stycken där själva historien lämnas för sidospår där McEwan mest verkar vilja visa sin intellektuella sida. Och det finns även avsnitt som känns lite för tillspetsade för att vara trovärdiga. Det känns lite onödigt eftersom grundhistorien är så spännande i sig att det skulle räckt att bara berätta den rakt upp och ner.

Betyg: GGG

The Byrds - Sweetheart of the rodeo

133 av 1001 album

The Byrds – Sweetheart of the rodeo (1968)

Varenda gång jag hör de inledande tonerna till You ain’t going nowhere så blir jag glad. Det finns något i den låten får mig att må bra helt enkelt. Och faktiskt håller denna känsla i sig resten av skivan. Man känner hur vinden blåser i håret och hur friheten alltid finns där om man vill ha den.

Sweetheart of the rodeo betraktas idag som en otroligt stilbildande skiva. Countryrock hade kanske funnits men aldrig hade en så stor grupp som The Byrds blandat in renodlad country i sin musik innan. Och då ska man tänka att på den här tiden så var mycket av countrymusiken ganska utslätad. Det sliskiga ’The Nashville sound’ var som störst och många rynkade på nästan åt det som hände i Nashville.

Gram Parsons inträdde i The Byrds har förstås stor betydelse för den här skivan. Hans influenser hörs överallt även om han bara sjunger på två av låtarna. Av kontraktsskäl vägrade hans förra skivbolagsboss Lee Hazelwood låta Gram Parsons röst höras mer på skivan. Men nu gör Roger McQuinn och Chris Hillman inget dåligt jobb vid mikrofonerna. Deras röster är också tidlösa.

Den här skivan är en av mina absoluta favoriter med ett av de bästa banden som någonsin funnits. Allt låter så naturligt och det finns inga svaga punkter. Låtarna har ett anslag så att man berörs på alla plan men mest av allt mår jag bra när jag lyssnar på Sweetheart of the rodeo.

Omslaget är också ett musikhistoriens snyggaste. Jag brukar sitta och kolla på det hela tiden menas plattan snurrar på skivspelaren.

Betyg: GGGGG

Favorit: You ain't going nowhere

Tell that thunder not to holler so loud

Jag här länge gjort egna spotifylistor med 20 låtar varje vecka. Om någon är sugen på att lyssna så lägger jag ut dem här varje onsdag. Klicka här för den första listan.

Listorna får varje gång namnet på en textrad ur någon av låtarna. Jag bjuder på en öl till den första som är snabbast att ta reda på ur vilken låt det är.

Show some respect

Den här typen av uppträdande gör mig väldigt uppretad. Vad är det då jag stör mig på? Jo, det är på människor som inte kan lyssna färdigt när någon berättar något. Istället avbryter dessa människor den som berättar för att lägga fram sin egen historia om samma ämne. Hur svårt kan det vara att hålla sin käft stängd tills den som började prata är färdig. Om man nu är tvungen att alltid kontra med en egen historia kan man då åtminstone inte ha vett att vänta till sin tur. Det bästa är att helt strunta i sin egen historia. Ta den en annan gång. Det är inte nödvändigt att alltid ha något eget på lager. För guds skull, bara lyssna och var nöjd med det. Eller skaffa en blogg och få ut erat hävdelsebegär där. Där kan ni skrika ut JAG JAG JAG!

Om någon börjar prata om sina barn så vill jag höra om deras barn inte dina, om någon berättar om sin resa till Italien vill jag höra om deras resa inte om den som du gjorde för två år sedan, om någon berättar om sin allvarliga sjukdom så vill jag höra på den personens problem inte om din släktings sjukdomshistoria, om någon berättar en rolig historia är jag nöjd med det och vill inte höra ditt försökt att vara ännu roligare. Det kallas att visa respekt.

Van Morrison - Astral weeks

132 av 1001 album

Van Morrison – Astral weeks (1968)

Det är mycket egendomligt att Van Morrison var 23 år när den här skivan kom ut. Händer det sådant idag, att en 23-åring gör en sådan här skiva? Jag tror knappast det. Astral weeks låter väldigt vuxen och färdig i mina öron. Det finns inte så mycket ungdomlighet över låtarna. Faktiskt så lät Van Morrison mer berusande och gladlynt på de skivorna som följde efter Astral weeks. Och de är också enligt mig bättre.

Astral weeks är förstås en riktigt bra skiva. Men, som sagt, jämför man med de skivor han släppte i början av 70-talet så bjuder de på mycket mer glädje och variation. Van the Mans röstläge är också på vissa låtar väl gnällig. Jag tycker mig höra en liten överambition när dessa tendenser dyker upp på skivan. Någon sorts vilja att få ut alla känslor på en och samma gång. Lite återhållsamhet hade inte skadat.

Men trots mina små negativa synpunkter så lyssnar jag ofta på Astral weeks. Den har något klassiskt över sig. Albumet skapar en viss sorts stämning. De långa låtarna suger sig verkligen fast. Det finns en intimitet från fösta till sista ackordet. Man lyssnar verkligen hela tiden. Det är inte en platta att ha på i bakgrunden, trots sin stillhet, utan den kräver aktiv lyssning. Då blir den som bäst.

Betyg: GGGG

Favorit: The way young lovers do

The Zombies - Odessey & Oracle

131 av 1001 album

The Zombies - Odessey and Oracle (1968)

Ett brittiskt Beach Boys. Så låter det verkligen när man lyssnar på inledningslåten Care Of Cell 44 på den här plattan. I de allra flesta fall är den här typen av popalbum, där allt svävar ut i harmonier, inte riktigt min grej. Det blir lite sådär småpsykedeliskt utan något riktigt bett. Jag hittar inte direkta tilltalet som jag gillar. Det blir för mycket popsnickeri.

Odessey and Oracle lider lite ovanstående. Albumet klarar sig ändå rätt bra då det finns många bra låtar och texterna är förståliga. Fast det finns för mycket av harmonisång och det luktar lite väl mycket studioprodukt för min smak. En gång bryter man loss ordentligt från dessa bojor. Det är i hitten Time of the season. I den låten finns det mer liv, passion och känsla än i de andra låtarna. Sen är det visserligen ett något störigt orgelsolo i den låten. Men basgången och melodislingan är odödlig.

Betyg: GGG

Favorit: Time of the season

Fem stjärnor

Nick Cave är en oerhört stor artist. Jag kommer ihåg hur jag mest tyckte han var obegriplig när jag först stötte på honom på tidigt 90-tal. Kanske var det också de Lidköpingsgother som köpte hans skivor som avskräckte lite.

Men nu nästan 20 år senare så är Nick Cave en av mina absoluta favoriter. Jag undrar om hans tidiga mörkrockarfans har föjlt honom hela vägen till idag. Och vad tycker de om hon nuförtiden. Personligen tycker jag han bara blir bättre och bättre. Här är hans femstjärniga låtar. Det kan komma mer.

Lie down here (and by my girl)
Today's lesson
Midnight man
Hold on to yourself
Jesus of the moon
There she goes, my beautiful world
Messiah ward
Nature boy
Let the bells ring
Easy money
Carry me
Spell
As I sat sadly by her side
Halleluja
Fifteen feet of pure white snow
Sweetheart come
The sorrowful wife
Into my arms
(Are you) The one I've been waiting for
There is a kingdom
Nobody's baby now
The ship song
The weeping song
Foi na cruz
The good son

Sweets for my sweet, sugar for my honey

Denna helg har varit tämligen hektisk. Och den lilla tid som varit över har vi alla legat i soffan och ätit godis efter fredagens vinster på Liseberg:)

Even the moonlight is blinding

Alela Diane gjorde ikväll en alldeles utmärkt spelning på Pusterviksbaren. Det är sällan man hör en så självklar röst. Just i den här låten hade hon hjälp av Alina Hardin på stämsång och sin pappa på extra gitarr.

Under delar av konserten kallade hon upp en trummis och en basist också. Då blev det ett riktigt skönt sväng. Hon borde stå på någon av de mindre Roskildescenerna nästa år en solig eftermiddag. Det vore perfekt.

Någon som ska dansa i helgen?

Var ni än befinner så är detta mitt tips till er. Den fungerar i alla lägen!!!

Greg Cartwright är bäst och Funny Thing är bara ett av många bevis på det!

Soulballader är aldrig fel. Särskilt inte nu när kvällarna blir mörkare och mörkare.

Imorgon är det Soulastatic på Pustervik!

Fond memories

Även om det är långt till nästa års Roskildefestival så går jag då och då in på deras hemsida och kollar läget. Det är skönt att både tänka tillbaka och blicka framåt.

För någon vecka sedan hade de en notis om Band Of Horses spelning 2008. Då blev man varm i hjärtat för det var den typ av konsert som bara kan ske på Roskilde. Allt var perfekt och det gick inte att ta miste på att bandet tyckte det också.
Det är ju annars ganska vanligt att band häver ur sig att ”ni är den bästa publiken vi spelat inför” väldigt slentrian mässigt. Men när Ben Bridwell sa det från Arenascenen förra sommaren såg man att han menade det. Det fanns liksom ingen tvekan. Och det visar ju utdraget ur intervjun nedan.

Sidst jeg så jer var på Roskilde Festival sidste år, hvor det så ud som om, I aldrig havde haft det bedre. Var det en helt speciel koncert for jer, eller er I altid så glade på scenen?

– Det var fantastisk!, udbryder Bridwell og fortsætter:

– Det er helt sikkert den bedste koncert, jeg nogensinde har været en del af. Der er fire-fem shows, der har været virkelig specielle i løbet af den tid, Band of Horses har eksisteret, og Roskilde-koncerten er helt klart nummer et. Det var så elektrisk. Der var det her gardin foran scenen, og vi kunne høre publikum klappe vildt i forventning og gå amok. Vi sad bagved gardinet og tænkte: ”Holy shit!” og ”what the fuck!?” Det var meget overvældende, og fra start til slut var det det uden tvivl bedste publikum, vi nogensinde har spillet for. Det var helt exceptionelt, og det er simpelthen umuligt at gentage sådan en oplevelse.

I år så gjorde förresten Fucked Up en likadan spelning. De har också efteråt nämnt att det var deras livs bästa spelning. Det syntes också.

Free Davitt Isaak

Innan dagens Babel har jag faktiskt inte ordentligt satt mig in i Davitt Isaaks liv. Visst har jag förstått grunderna, eller att det snarare inte finns några grunder, till hans häktning i Eritrea. Men egentligen inte så väldigt mycket mer. Nu förstår jag bättre och det är bara att inse att man borde varit ute och stått på gatorna när det uppmärksamades extra för några dagar sedan. Det är ju helt sjukt att en regim kan förstöra en massa liv på detta sätt. Här sitter hans barn och väntar i Göteborg menas han är instängd i något containerliknande fängelse utan ha gjort någonting.

På tal om att förstöra liv så borde Mats Ahlm sitta på livstid. Det syntes ju direkt att han ljög i Efterlyst. Vem sitter i tv och beter sig som honom om hans blivande fru har försvunnit. Det behöver man inte vara Leif GW Person för att lista ut att han är mördaren.

Lyft blicken

Denne man, Bo Dahlbom, var idag och höll en föreläsning för kultur- och fridtidspersonal i Kungälvs kommun. Han är professor på IT-universitetet i Göteborg och forskningschef på något bolag.

Bo Dahlbom mässade som en frikyrkopastor i Öppna Kanalen i drygt en timma. Det fanns inga andningspauser och inga utrymmen för frågor. Han var säker på sin sak. Vi åhörare skulle vinnas över och närmast knäppa våra händer och be till denne förmedlare av den nya tekniken. Hans människosyn var krass och närmast fördomsfull. Teknik och utveckling är grejen. Man måste hänga på och framförallt lyfta blicken, det var hans motto. Det går inte att blunda för utvecklingen.

För cirka hundrafemtio år sedan var 87 % av sveriges befolkning bönder, idag är det 0,8 %, på 1960-talet jobbade 60 % inom industrin, idag är det ungefär 10 % och nu är det tjänstesektorn och admininstrationens tur att bantas med hjälp den nya tekniken. Detta var bara ett av hans många exempel på hur världen förändrats helt otroligt mycket. Och det kommer bara fortsätta, det går inte att stoppa, menade han.

Läser man stycket ovan skulle man kunna tro att det var en hemsk föreläsning (frikyrklighet och teknik före människan är verkligen inget som vanligtvis tilltalar mig.) Men det var det inte. Det var faktiskt en av de bästa jag varit på. Dels var han en duktig föreläsare, han låg på gränsen till överlägsen men han klarade sig och dels så rörde det han sa upp känslorna. Han strök oss inte medhårs utan uppviglade fullt ut. Det var helt enkelt intressant att lyssna på.

Efteråt var många riktigt upprörda över vad Bo Dahlbom sagt. Och jag förstår dem på ett sätt. Det finns förstås en massa negativa saker med tekniken och den värld vi lever i. Att exempelvis några banker i USA kan misskötas såpass att hela världen hamnar i en enorm finanskris är så klart monumentalt fel. Och visst, jag personligen borde jobba ideelt för BRIS istället för att sitta här och blogga. Det vore det rätta att lägga tid på. Men jag gör inte det och jag skyller inte eller gömmer mig inte bakom bloggen. Det är inte bloggen som är boven utan det är att orken inte finns att gå BRIS kurser.

Men frågan är var det bättre förr? Det har funnits ekonomiska kriser innan också, hade folket i Kina det bättre innan alla västerländska företag flyttade dit, var det bättre att ha en arbetsvecka på 60 timmar som det var förr, hade vi det bättre i Sverige på början av 1990-talet före Facebook, bloggar och Internet för att nämna några exempel. Jag vet inte det.

Jag hade i många år väldiga problem att lyssna på musik via datorn. Det blev inte samma känsla. Nu har jag nog nästan fullt ut förlikat mig med tanken att datorn går lika bra som cd-skivor. Sjävklart går det inte att jämföra med vinyl men jag känner ändå att jag accepterat just denna utveckling och LYFT BLICKEN!

Winners and losers

För någon vecka sedan dök det helt plötsligt upp tio nya 8-åringar på träningen. Idag fick dessa tjejer spela sin första match. Det var mot Askim och den slutade 0-16.

Det var var förstås jobbigt för tjejerna att få stryck med så många bollar men de verkade ändå rätt glada efteråt. För grejen var att i Askims lag fanns en tjej som spelade som en fantom. Hon gjorde säkert 12 av deras mål. Hon gjorde precis som hon ville och hon sköt verkligen stenhårda skott, ett flertal rakt upp i nättaket, en halvmeter högre än vår målvakt nådde. Det fanns liksom inget sätt att stoppa henne på.

Ändå tror jag att om vi spelat med de tjejer som tränat sedan i våras så skulle vi kunna ha vunnit. De hade också förlorat med många bollar om vi mött Askim i april. Men sedan dess har de blivit så otroligt mycket bättre. Så dagens match var, trots att det var jobbigt med alla baklängesmål, väldigt nyttig på så sätt att man ser att träning ger färdighet. Och matchen blev till en väldig sporre att träna upp dessa nya tjejer till samma nivå.

Problemet är bara nu när tjejerna är på så olika nivå taktikmässigt. Då gäller det verkligen att tänka för att få övningarna på träningarna att gå ihop. Alla ska trivas men samtidigt får nivån inte vara för hög för de nya spelarna och inte för låg för det gamla spelarna. Och sen har man alla föräldrars granskande blickar från sidan som kanske tycker att just deras barn ska få mer utrymme. När det väl är träning eller match så tänker jag visserligen inte ett smack på föräldrarna men efteråt kan jag göra det.

I den här ålderna är förstås det mesta en enda lek. Jag får påminna mig om det ibland. Men samtidigt tycker jag att det ska vara seriöst. Har man inte en plan på hur en träning ska se ut blir det totalt värdelöst. Så på lördag blir det en verklig utmaning att samtidigt träna ett gäng tjejer som spelade en charmant fotboll och vann med 8-4 mot IFK Göteborg i lördags och ett gäng tjejer som kämpade väl men fick stryck med 0-16 av Askim. Detta tåls att tänka på i veckan.

En sak till. Jag tycker synd om Askim. För att spela sina match på deras hemmaplan, Forbo Forshaga, var total pest. Planen ligger nämligen precis bakom en stor fabrik vars fläktar låter så högt att det är omöjligt att göra sig hörd. Det var helt hopplöst.

Hm, det blev mest nedskrivit fotbollssvammel det här. Men det är det som upptar min tid och mina tankar just ikväll.

Sunny weekend

Från det att Håkan Hellström vevade igång Tro och Tvivel på Liseberg i fredags tills den sista sparken på Majvallen på söndagkväll så har det varit en riktigt skön helg.

Spelningen med Håkan var som vanligt kalas men eftersom Ella var med så var det lika mycket ett styrkepass att lyfta henne så att hon skulle se. Det gjorde jag så gärna. Hade jag inte sett den fantastiska roskildespelningen med Håkan hade jag nog varit lite mer ego. Ella är inte riktigt redo för två timmar konsert ännu så efter ett tag lockade fiskdammen mer.

Vilken tur att uteaktiviteter var bokade under lördagens solsken. Våra sköna fotbollstjejer var inbjudna att spela match mot IFK Göteborgs tjejer på Kamratgården. Det var IFK-dagen så mycket folk hade samlats. Vi får väl se om vi får komma nästa år igen. Vi gjorde nämligen en otroligt bra match och vann med 8-4. Vid sidan stod delar av Änglarnas A-lag och Håkan Mild. Då är det inspirerande som tränare att ropa ut sina direktiv till tjejerna. Kanske blev man scoutad:). Sen var det fotografering med snälla IFK:are.

Väl hemma i Majorna igen så blev det långfika på Zenit med grannarna innan det bar av till Majornadagen. En årlig tillställning på Karl Johans Torg som alltid är kul. Det är mycket som händer och folk är allmänt glada. Samtidigt som det pågår fotbollsmatcher och streetbasket så spelar lokala band från livescenen. En mängd föreningar visar upp sig, polis och brandbilar är på plats och alla barn jublar. Det var nästan omöjligt att få med sig Ella och Astrid plus deras komisar hem.

Något måste också sägas om Zlatans mål mot Atletico Madrid. Det var makalöst läckert enligt min mening. Att i full fart vricka bollen förbi två motspelare plus målvakt är inte så lätt som det ser ut. Magnifico!

Söndagen var lugn med städning på schemat. Först på kvällen blev det en tur ut. Ella och jag cyklade upp till ljugarbänken på Majvallen. Där hämtade GFF upp 1-3 underläge till oavgjort. Och jag var imponerad över spelet. Både hårt och rätt många fina anfall bjöds det på. Nu vore det kul om laget går upp i fyran så det blir ändå mer drag kring GFF.

En helg att komma ihåg!

Fem Stjärnor

De låtar jag lyssnat på i helgen som är fullpoängare. Det var nog ett gäng till men de kommer med på senare listor.

Mogwai - Batcat
Mogwai - Danphe And The Brain
Mogwai - I'm Jim Morrison, I'm Dead
Mogwai - Local Authority
Mogwai - King Meadow
Mogwai - I Love You, I'm Gonna Blow Up Your School
Mogwai - Scotland's Shame
The Birds - Leaving Here
The Red Caps - Talkin' Bout You
Hank Williams - Ramblin' Man
Hank Williams - Calling You
Hank Williams - Six More Miles (To The Graveyard)
Paul Ballenger - I Hear Thunder
Johnny Cash - Rock N' Roll Ruby
Billie Lee Riley - Red Hot
George Jones - If Drinkin Won't Kill Me
Nick Cave & The Bad Seeds - More News From Nowhere
Creedence Clearwater Revival - Lodi
Creedence Clearwater Revival - Green River
New Order - 60 Miles An Hour
Håkan Hellström - Tro och Tvivel
Håkan Hellström - För En Lång Lång Tid
Håkan Hellström - Jag Vet Inte Vem Jag Är Men Jag Vet Att Jag Är Din
Laura Greene - Moonlight, Music And You
Lou Courtney - Trying To Find My Woman
Shane Martin - I Need You
Lee David - Temptation Is Calling My Name
MVP's - Turnin* My Heartbeat Up
The Radiants - Baby You Got It
The Remains - Don't Look Back

Två kanontjejer

Vår bästa tid är nu, är nu , är nu

Brittsommar, finns det något bättre? Jag tror faktiskt inte det. Det gäller bara att njuta så länge den hänger i. Eftermiddagarna och de tidiga kvällarna har varit underbara ett bra tag nu.
Sådana här dagar ska man ta av sin flextid på jobbet. Något annat vore verkligen dumt. Så idag stämplade jag ut tidigt för att hänga med barnen i Majorna.

Efter att ha fått lift med en kollega från jobbet så blev jag avsläppt precis utanför Djurgårdsskolan. Och där fick jag se att Ella och några av hennes klasskompisar spelade fotboll. Mycket glädjande var det. Snart ville de att jag skulle vara med. Nä, sa jag, för det var en massa andra föräldrar och lärare på skolgården som kanske skulle tycka det vore dumt. Men barnen tjatade på och snart var jag med. Det blev så att jag var ensam i mitt lag mot resten. Åtta barn jagade mig runt planen i 20 minuter. Det var fasligt roligt trots att jag förlorade. Och tänker man på att jag samtidig egentligen skulle suttit på min kontorsstol i Kungälv så känns det ändå roligare.

Sen gick jag, Ella och Astrid och strosade lite i Djurgårdsparken och funderde på om vi skulle äta på Zenit. Men det kändes inte så bra med tanke på att Ella skulle spela fotboll på kvällen så vi traskade upp till korvkiosken (som om korv är så bra uppladdning för fotboll) på Stigbergstorget. Maten intogs sedan i gröngräset utanför Sjöfartsmusséet. Just därifrån älskar jag att se Majorna. Spårvagnarna, folket, sjömanshustrun, de gamla husen och allt runtomkring tilltalar mig.

Framåt kvällen var det fortfarande riktigt skönt i luften. Efter samling vid Plikta bar det iväg till Balltorp för fotbollsmatch. Där gav vi barnen från det fina radhusområdet en lektion i försvarsspel. Efter vi gjort 1-0 tidigt så backade vi hem och spelade på säkerhet. Så resultatet stod sig matchen ut.

En alldeles förträfflig torsdag om jag får säga det själv. Och det borde jag väl få:)

Majornas bästa pub

Gårdagens match mellan Inter och Barcelona sågs på Red Lion. Och det var jag långt ifrån ensam om att göra. Aldrig har det varit så knökfullt tidigare. Fast stämningen var på topp och varenda gång Zlatan gjorde något höjdes ljudvolymen. Härligt!

Nu var väl matchen sidsådär. Men när så skickliga spelare lirar finns det hela tiden saker att beundra. Nedtagningar, blick för spelet, kraft och styrka kan i mina ögon betyda lika mycket som mål.

Klientelet på Red Lion är alltid av bästa sort. Riktig sköna lokala typer som gör att man känner sig hemma. Alltid kommer man i samspråk med någon. Precis så som en kvarterspub ska fungera. Sen ska personalen ha en stor eloge. De är alltid på ett gott humör. Så ska det vara.

Snart är det Champions league igen. Då blir det mer San Miguel.

Dagens soulfynd

Glädjen var mycket stor då skivan Heart of the matter med King Floyd fanns på Mynt o Musik idag. Och Shorty Long är inte illa heller. Ella och hennes kompis kollar in låtarna så noga att de glömmer maten.

Favoritkudden är viktig

Emrik eldade upp publiken, ”Här kommer min kära kollega, eller kanske är det fel att säga kollega, för här kommer landets nästa storstjärna! Välkommen upp scen säger vi till Mattias Larsson!!!

Där stod jag med gitarren slängd över axeln på väg upp mot scenen. Alla mina arbetskamrater rusade till, Lilian var så exalterad att hon skrek, men även de andras ögon lyste av förväntan. Snabbt hade även en hyfsat stor publik utifrån samlats.

Bara några minuter innan hade allt varit som vanligt på jobbet. Lite konstigt var att jag gick och sopade golvet i korridorerna med en jättestor sopborste, men som bibliotekarie är man beredd på allt. Ytterligare märkligt blev det när sopborsten byttes ut mot en gitarr. Vad kul, tyckte jag, och började spela lika ivrigt men också lika illa som jag brukar. Det var någon låt med fingerspel som jag försökte mig på. Fast eftersom inga syntes till i korridoren så gjorde det ju inget om jag spelade riktigt illa. Och så här lite i smyg kan man väl tillåta sig själv att spela lite på jobbet, tänkte jag. Kan alla andra sitta med Facebook så borde det ju inte vara något problem.

Ytterligare en tid innan hade jag legat och vridit och vänt mig i sängen. Sömnen var orolig då min favoritkudde var försvunnen. Tillståndet var emellan vaken och sovande. Drömde jag eller upplevde jag saker och ting i verkligheten. Så hade det varit ända sedan jag lagt boken åt sidan och släckt sänglampan.

Men åter tillbaka till Emrik. Han hade alltså presenterat mig och jag var på väg upp på scenen. Problemet var bara att jag helt glömt bort hur låten jag skulle spela gick. Och detta var mitt första framträdande! Åh herregud! jag sover inte, det här händer i verkligheten sa min hjärna till mig. Paniken som infann sig var av den allra brutalaste sorten. Jag blickade ut över åhörarna som jublade för att snabbt tysta ner sig och invänta mitt första anslag på gitarren. Då precis när fingrarna närmade sig strängarna, många sekunder för sent för att det skulle vara hälsosamt, tvingade jag kroppen att vakna. Det var trots allt en dröm.

Fem Stjärnor

Några av helgens låtar som enkelt kom med på listan.

Arthur Conley - Sweet Soul Music
Dead Boys - Sonic Reducer
Johnny Thunders - Leave Me Alone
Johnny Thunders - You Can't Put Your Arms Around A Memory
Mink DeVille - Gurardian Angel
Mink DeVille - I Broke That Promise
Mink DeVille - Little Girl
Mink DeVille - Mixed Up Shook Up Girl
Mink DeVille - This Must Be The Night
Roky Erickson – Bloody Hammer
Roky Erickson – Creatures With The Atom Brain
Roky Erickson – I Walked With A Zombie
Roky Erickson – If You Have Ghosts
Roky Erickson – It’s A Cold Night For Alligators
Roky Erickson – Night of the vampire
Roky Erickson – The Wind And More
Roky Erickson – Two Headed Dog
Roky Erickson – White Faces
Stone Roses - Fools Gold
Stone Roses - I Am The Resurrection
Stone Roses - I Wanna Be Adored
The Zeros – Rico Amour
Tim Hardin – Don’t Make Promises
Tim Hardin – First Love Song
Tim Hardin – If I Knew
Tim Hardin – It’ll Never Happen Again
Tim Hardin – How Can We Hang On To A Dream
Tim Hardin – Part Of The Wind
Tim Hardin – Reason To Believe
Tim Hardin – Southern Butterfly
Tim Hardin – Tribute To Hank Williams

Gult är inte fult

I år är det ju inte så svårt att hitta kantareller men för den skull blir det inte mindre roligt när man stöter på ett gult område i Rackebyskogarna. Och bara att befinna sig i svensk septembersol ute i naturen är livskvalitet av högsta rang.

Lägg ner, lägg av, bli snäll

I dagens Aftonbladet hade Jonas Leksell skrivit en intressant debattartikel. I den avslöjar han att han har varit en mobbare. Jag har alltid gillat Leksell. Han var rolig i tv-programet Knesset och han är den bästa av programledaren i Bolipompa. Men när jag läste detta sjönk han mycket i aktning.

Visst, det är bra att öppet gå ut och erkänna vad man gjort. Fast i min bok hjälper det inte mycket. Och för den som han mobbat hjälper det såklart ändå mindre. Skadan är redan skedd och den går inte att med hjälp av förlåtelser och ånger få ogjord. Ett barns hela uppväxt kan har varit ett helvete. Det vet förstås Leksell och det skriver han också.

Mobbning är för mig en gåta. Hur kan egentligen någon ung människa vara så elak att njuter av att göra någon illa. Var kommer detta ifrån. Är det hemmiljön, i generna eller bara av slump. Kanske kan vem som helst bli mobbare?

Då kommer nästa fråga. Hur kan föräldrar någonsin tillåta att deras barn retar någon annan på ett sådant sätt att det är mobbning. Man hör ju talas om föräldrar som vägrar inse att deras barn mobbar, att de inte griper in och gör allt för att det ska sluta. Jag skulle bli fullständigt vansinnigt arg om jag fick ett samtal från skolan som sa att mina barn retade någon annan på skolan. Och jag skulle, som ni förstår, inte blir arg på läraren som ringde utan på mitt barn.

Jag inser att mina barn antagligen kommer göra bus som inte är bra, dricka starkt innan de fyllt 18 och kanske till och med tjuvröka. Må så vara men skulle jag få veta att de mobbar någon då skulle det bli utegångsförbud tills de går och ber den personen om ursäkt och lovar att det aldrig kommer att upprepas.

Jag är inte guds bästa barn men en sak är jag stolt över och det är jag aldrig någonsin har mobbat någon. Det måste jag säga känns mycket bra.

Fem Stjärnor

Idag hittade lite självklara låtar från Atlantic 100 Soul Classics in på listan.

Aretha Franklin - Respect
Booker T & The MG's - Green Onions
Esther Philips - Mojo Hannah
Percy Sledge - Warm And Tender Love
Sam & Dave - Hold On, I'm Comin'
Solomon Burke - Everybody Need Somebody To Love
Solomon Burke - If You Need Me
The Coasters - Poison Ivy
The Drifters - Save The Last Dance For Me
The Drifters - Under The Boardwalk
Wilson Pickett - In The Midnight Hour
Wilson Pickett - Land Of 1000 Dances

Steve Earle - Marie

Azalea BK - Lindome 6-0

Tjejerna gjorde ikväll allt det Lagerbäcks gubbar inte mäktade med igår. De tycker fotboll är kul och tycker inte det är förbjudet att visa kämpaglöd.

The National - Baby We'll Be Fine

AC/DC - Let Me Put My Love Into You

Fem Stjärnor

Den första påfyllningen av låtar till denna härliga lista. Så här kommer det se ut. En salig mix av musikstilar och artister. Dessa låtar klarade kvalitetskraven idag.

Ac/Dc - Let Me Put My Love Into You
Guns N' Roses - It's So Easy
Guns N' Roses - Welcome To The Jungle
Guns N' Roses - Nightrain
Guns N' Roses - Paradise City
Guns N' Roses - Rocket Queen
Guns N' Roses -Sweet Child O' Mine
Guns N' Roses - Move To The City
Guns N' Roses - Mama Kin
Guy Chadwick - One Of These Days
Guy Chadwick - Soft And Slow
Ray Charles - I Can't Stop Loving You
Steve Earle - Rake
Steve Earle - Marie
Syl Johnson - I Hear The Love Chimes
The National - Slow Show
The National - Fake Empire
The National - Racing Like A Pro
The National - Start A War
The National - Secret Meeting
The National - Karen
The National - Baby, We'll Be Fine
Yo La Tengo - Today Is The Day

Fem stjärnor

Då har det hänt igen. Jag har givit mig in i ännu ett mastodontprojekt. Det händer då och då att jag börjar med listor, betygsättning och en massa annat när det gäller musik. Sen tröttnar man efter ett tag och börjar om med en nytt projekt.

För något år sedan skrev jag 2000 nummer i ett block. Bara att skriva ner och klippa ut alla dessa nummer tog en evighet. Nummren, 1-2000 skulle jag sen dra för att välja vilken skiva jag skulle lägga på. Varannan gång var det LP och varannan gång cd. Drog jag nummer 697 fick jag räkna fram vilken skiva det var. Efter ett tag var det inte roligt längre.

Hursomhelst, det nya projektet känns mer realistiskt och roligare. Jag tänkte lista alla låtar jag tycker är värda fem stjärnor i betyg. Jag blir alldeles exalterad bara jag tänker på det. Den här listan kommer ju aldrig ha något slut och den kommer innehålla många tusen låtar men tänk vad kul att lämna den till eftervärlden. Den skulle också kunna användas som playlist på min begravning. Ni som kommer på den kan räkna med att det kommer ta rätt lång tid. Förhoppningsvis dröjer begravningen många år. Desto roligare om den används till trevliga fester eller annat framöver.

Jag kommer vara ganska givmild med att dela ut fem stjärnor. Låten måste självklart förtjäna betyget men är det gränsfall mellan fyra och femma är det ingen tvekan om att den kommer med på listan. Har en låt väl kommit med på listan så kan den inte åka ut. Alla låtar som hamnar där är sådana som man aldrig tröttnar på eller någonsin tänker tanken på att stänga av mitt i.

Nu får vi se hur länge det här projektet håller på. Det känns som hela livet just idag. Namnet är Projekt Fem Stjärnor. Påfyllningen kommer redovisas på bloggen. Den sker när jag lyssnat på låten en extra gång för att vara säker på att den har sin plats på denna permanenta lista. Själv är jag väldigt nyfiken på vilken artist som får med flest låtar på listan. Jag har en gissning men jag är inte säker.

Träben = svordomar

Den finns ett par i kamratkretsen som valt att leva utan tv. Det har jag länge haft mina funderingar över. Min fråga har varit, varför?

Ikväll fick jag svaret. Och svaret höll i sig i 82 minuter. Jag var så avundsjuk på mina kamrater som inte har någon tv och som därmed slapp se detta elände.

Visst, det är inte alltid enkelt att spela mot lag som backar hem med elva man, men var fanns kämpaglöden, glädjen och framförallt kunskapen. Allt var som bortblåst.

Nåja, nu blev det ju seger till sist. Och om en månad så sitter man bänkad framför tv'n igen. Matchen mot Danmark lär bli grymt jobbig att se. Men jag vill ändå se den på tv. Det är faktiskt ganska skönt att lida ibland också. Då får man ta att barnen lär sig alla svordomar som finns vid dessa tv-stunder.

Peter LeMarc - Så gott att må gott igen

Trots att en rejäl förkylning gjort de senaste dagarna lite jobbiga så har jag gott och nynnat på den här låten mest hela tiden.

För vad är en sketen förkylning när man mår bra. Jag känner att jag bara är enormt tacksam för allt det jag har. Familj, barn, vänner, Majorna och allt annat är precis så jag vill ha det.

Scott Walker - Scott 2

130 av 1001 album

Scott Walker - Scott 2 (1968)

Under några år lurade jag mig själv att tycka det här var bättre än vad det är. Det finns en handfull låtar som fungerar men annars hör jag mycket tom pompös dramatik. Jag kommer aldrig riktig nära den typen av låtar. Då låter det som en engelsk Tommy Körberg i mina öron

Men så finns det låtar som Jackie och en utmärkt version av Tim Hardins Black Sheep Boy som fungerar utmärkt. Särskilt på den sistnämda så blir anslaget mer lågmält och gesterna är inte så stora. Då lyssnar man också på ett annat sätt. Jag ser inte en man med händerna utslagna som i en musikal utan jag ser och hör något mer intimt.

Ett splittrad album trots att låtarna låter ungefär likadant. En konstig åsikt men så känner jag.

Betyg: GGG

Favorit: Black Sheep Boy

Caetano Veloso - S/t

129 av 1001 album

Caetano Veloso - S/t (1968)

Det händer aldrig att jag sätter på en tropicalia platta. Men skulle jag göra det så är nog den här skivan ett bra val. Men jag tror jag skulle behöva befinna mig i något land söderut samtidigt. Det känns väldigt klychigt men går den här musiken verkligen ihop med nordiskt klimat. Det är mycket tveksamt enligt min mening.

Tydligen var Ceatano Veloso en stor inspiration för många västerländska låtskrivare. Men mest hör jag hur han måste vara djupt influerad av Brian Wilson. I de allra flesta av låtarna finns det Wilson vibbar. Och det är ingen dålig med det men jag lyssnar hellre på mästarens själv. Fast, jag skriver det igen, skulle jag befunnit mig i Sydamerika så kanske Veloso hade varit valet.

Betyg: GG

Favorit: Ave-Maria

Jeff Beck - Truth

128 av 1001 album

Jeff Beck - Truth (1968)

Ytterligare ett av alla dessa brittiska rhythm & blues albumen som jag inte förstår. Det är ganska svårt att förklara skillnaden på dessa album, med Yardbirds, Pretty Things och andra, som jag inte gillar mot Rolling Stones som jag älskar. Men det finns verkligen något som är olika.

På Truth har Jeff Beck med sig Rod Stewart som sångare. Och eftersom han åren strax efter släppte en rad riktigt bra soloalbum och några klassiker med The Faces så borde det här ju fungerat. Men det gör det inte alls. Rod tar i för mycket och Becks gitarrspel tilltalar mig inte alls. Trots att låtarna inte är direkt långa känns de som eviga jammanden. Kanske hittar jag någon sorts känsla i Rods röst vid något tillfälle men annars lyser den med total frånvaro.

Betyg: G

Favorit: Morning dew

Sköna brevbärare

Häromveckan tänkte jag att det vore kul att ha någon tv-serie att följa nu när hösten är här. Jag har inte följt någon sedan Sopranos slutade.

Samma dag som jag fick denna längtan efter en tv-serie så började Postadress Manchester (Sorted) att sändas på SVT. Och vilken tur att jag såg det för det är verkligen en underhållande serie. Budgeten verkar inte ha varit speciellt stor men det finns en skön känsla i hela serien. Det blandas verkligen mellan skratt och allvar hela tiden.

I serien får man följa livet för ett gäng sköna brevbärare i Manchester. Och har men en gång varit brevbärare så är scenerna från postkontoret helt underbara. Det är hög igenkänningsfaktor om man säger så. I veckan gick andra avsnittet och då var det Radge, han på bilden, som var i fokus. En cool kille som hellre lever livet än tar sitt ansvar. Men han fick sig nog en tankeställare när sonen inte ville bo hos honom.

På onsdag är dags för avsnitt nummer tre.

Segerstim

Igår kom andra raka segern. 5-3 mot Qviding. Och återigen blev Ella tvåmålsskytt! Imorgon tränas det in nya varianter på Majvallen inför nästa veckas matcher.

Sebadoh - Beauty of the ride

Nästan exakt på dagen för 15 år sedan hörde jag den här låten för första gången. Det var under Sebadohs kaotiska spelning på Readingfestivalen 1994. Jag har flera gången skrivit om min närmast fanatiska kärlek jag hade till allt Lou Barlow gjorde åren 1993-1996. Beauty of the ride är en av de allra bästa uptempo låtarna han fått till.

Visst, Buddy Holly var inkörsporten, Kiss första hysterin, Guns N Roses helt magnifika i tre år, Townes Van Zandt tog mig till en ny plats men det är nog ändå Lou Barlow som betytt mest. Snart kommer han med en ny soloplatta. Den förra, Emoh, var mycket bra. Så han kan ännu.

Larsson Vs. Settman

"Dig känner jag igen, är inte du en tv-personlighet", så uttryckte sig den första besökaren till kvällens quiz i Kungälv. Jag blev ganska full i skratt och förklarade att så inte vara fallet. "Kanske har du sett mig på biblioteket", sa jag. "Så är det nog", sa hon.

Men hon hade ändå fått mig glad. Jag kände mig nöjd att bli tagen för en tv-personlighet. Detta var tills jag kom att tänka på Peter Settman. Han är som många vet ingen favorit. Tänk om det var honom hon tagit mig för. Särskilt nu när vi båda hade rollen som domare och lekledare så kunde jag inte släppa den kopplingen. Settman ska få deltagare och publik nöjda i Så ska det låta och jag ska få detsamma på Mimers Quizet i Kungälv.

Det strömmade till bra med folk till quizet och till sist var det åtta tävlande lag som var redo att pröva sina kunskaper. Min kompanjon Sofia hade tyvärr blivit sjuk så nu låg allt på mig. Och tanken på Peter Settman gjorde det lite jobbigt. Han kan le sig igenom ett helt program och jag kan inte le när jag tänker på honom.

Fast det gick utmärkt till sist. Jag förträngde Settman ganska snabbt och blev mig själv. De femton vanliga frågorna, plus tio bildfrågor och fem musikfrågor framställdes och deltagarna verkade väldigt nöjda. Allra nöjdast var nog ändå jag när samma dam som tagit mig som en tv-personlighet mot slutet sa "Nu får alla vara tysta, annars blir magistern arg på oss". Magistern kändes bra mycket bättre än Settman (som kanske inte var den tv-personlighet hon syftade på, det var kanske Andre Pops)

Johnny Thunders - You Can't Put Your Arms Around A Memory

Håkan Hellström - Tro och Tvivel Roskilde Festival 2009

Min upptagning av sommarens kanske bästa stund.

Kanske kan man diskutera min och de närståendes sånginsats. Men det lät bra då:)

Nothin' But A Good Time

Den här suddiga bilden brukar jag tänka på ganska ofta. Först när jag såg den tänkte jag inte så mycket på att det är en klassisk bild. Det var bara en av mängder med bilder från årets Roskildefestival. Men nu är det den bilden jag oftast återkommer till.


Vad gör den då så speciell? Jag vet faktiskt inte riktigt vad det är, men en sak vet jag och det är att den symboliserar glädje. I alla fall gör den det för mig. Herrarna på bilden kan ni se flimra förbi under inledningen av klippet av Tro och Tvivel ovan. Det här fotot är tagit strax efter spelningen med Håkan är slut.

Ungefär så här läser jag väldigt kort in stämningen:

Magnus är kvar i lyckoruset och försöker med hjälp av ett närmast italienskt gestikulerande visa vad som egentligen hände framför orangea scenen.

Carl börjar känna att kroppen reagerar efter att ha stått i en total hetta i nästan två timmar. Tur då att det finns en skön husbil att längta till.

Henning undrar hur han kunnat missa Roskilde alla tidigare år. Men där och då skrev han på ett långtidskontrakt. Kollar man noga runt Hennings ben så ser man tre stycken ölglas. Så ska en förstagångsbesökare uppföra sig.

Andreas läser programmet liggandes och ser att det finns en lucka att sova stående på Amadou & Mariam för att sedan ge järnet igen.

Japp, det var två månader sedan. Nu är det bara tio månader till nästa gång.

The Twilight Sad - "I Became A Prostitute"

I höst släpps det massor av skivor med bra band. Ett av dem är Twilight Sad från Glasgow. Mina förhoppningar på deras nya är skyhöga. Och efter att hört den låten blir de inte mindre.

I Became A Prostitute kanske inte når upp till de absoluta topparna på deras två år gamla debut men låten växer varje gång och jag gillar verkligen sångaren James Graham.

The Twilight Sad ska helt klart avnjutas på hög volym för bästa effekt. Bara så ni vet.