I dagens Aftonbladet hade Jonas Leksell skrivit en intressant debattartikel. I den avslöjar han att han har varit en mobbare. Jag har alltid gillat Leksell. Han var rolig i tv-programet Knesset och han är den bästa av programledaren i Bolipompa. Men när jag läste detta sjönk han mycket i aktning.
Visst, det är bra att öppet gå ut och erkänna vad man gjort. Fast i min bok hjälper det inte mycket. Och för den som han mobbat hjälper det såklart ändå mindre. Skadan är redan skedd och den går inte att med hjälp av förlåtelser och ånger få ogjord. Ett barns hela uppväxt kan har varit ett helvete. Det vet förstås Leksell och det skriver han också.
Mobbning är för mig en gåta. Hur kan egentligen någon ung människa vara så elak att njuter av att göra någon illa. Var kommer detta ifrån. Är det hemmiljön, i generna eller bara av slump. Kanske kan vem som helst bli mobbare?
Då kommer nästa fråga. Hur kan föräldrar någonsin tillåta att deras barn retar någon annan på ett sådant sätt att det är mobbning. Man hör ju talas om föräldrar som vägrar inse att deras barn mobbar, att de inte griper in och gör allt för att det ska sluta. Jag skulle bli fullständigt vansinnigt arg om jag fick ett samtal från skolan som sa att mina barn retade någon annan på skolan. Och jag skulle, som ni förstår, inte blir arg på läraren som ringde utan på mitt barn.
Jag inser att mina barn antagligen kommer göra bus som inte är bra, dricka starkt innan de fyllt 18 och kanske till och med tjuvröka. Må så vara men skulle jag få veta att de mobbar någon då skulle det bli utegångsförbud tills de går och ber den personen om ursäkt och lovar att det aldrig kommer att upprepas.
Jag är inte guds bästa barn men en sak är jag stolt över och det är jag aldrig någonsin har mobbat någon. Det måste jag säga känns mycket bra.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar