52 av 1001 album

John Coltrane - A love supreme

Alla som känner sig i behov av rening ska genast lyssna på låten Psalm från den är skivan. Den försätter åtminstonne mig i hypnos. Under sju minuter gråter Coltranes saxofon fram det vackraste jazzstycke som finns. Som bäst blir det faktiskt om man har låten i lurarna och är ute och går i natten i staden. Man ser en annan mening i människornas ansikten och lampornas sken. Ungefär samma upplevelse man får när man läser de bästa Baudelaire novellerna eller när man ser de bästa scenerna ur Sånger från andra våningen.

A love supreme är Coltranes försök att genom musikalisk frihet hitta en stämning. Att söka efter något okänt. Okänt är kanske fel ord för det han söker är nog den innersta kärleken. Vare sig det är andligt eller till någon spelar ingen roll. Känslan bara strömmar ur honom.

Coltrane är uppbackad av Elvin Jones på trummor, McCoy Tuner på piano och Jimmy Garrison på bas. Alla imponerar men allra mest förtjust är jag i Elvin Jones trumspel. Han slår inte ett slag extra utan allt är perfekt.

Betyg: GGGGG

Favorit: Psalm

Sorglig värld

I dagens GP säger en äldre man att köper aktier istället för leksaker till sina barnbarn. Han säger verkligen aktier istället för leksaker.

För mig som tycker hela spelet med aktier är hemskt och orättvist så är den här kommentaren ett bevis för hur folk tänker. Pengar pengar pengar. Inte ens barnen lämnas utanför. Det är klart att det inte är fel av far eller morföräldrar att spara pengar åt sina barnbarn men det känns som om pengar ofta tar överhanden över människan. Varför kan inte folk vara nöjda med det normala. Hetsen om att ha det senaste av allting får mig att må illa. Vare sig det är bilar, kök eller telefoner. Visst man kan ha dyra hobbies. Helt ok, tycker jag. Men när det handlar om status, som det ofta gör, så vill jag flytta ut i skogen tillsammans med min farbror Gabriel.

Varför kan det inte vara så enkelt att man jobbar, får en ok lön och sen har det hyfsat gott som pensionär. Dagens pensionsystem är ju ett skämt och ett lotteri. Jag får väl stå mitt kast att jag struntar i hur jag pensionsparar. Antagligen kommer jag inte råd att laga mina tänder och jag bor väl i en etta utan el och vatten. Men det skiter jag i.

51 av 1001 album

Beach Boys - Today (1965)

För många är Beach Boys ett band som gjort sommarhits. Lite som ett amerikanskt Gyllene Tider. När jag förstod att bandet även var högt ansett av popkritiker så blev jag förvånad. Nu, många år senare, förstår jag att Brian Wilson inte är någon simpel låtskrivare utan verkligen en kompisitör av sällsynt slag.

Något motsägelsefullt är det sommarvarianten av Beach Boys som jag gillar. Jag har svårt för de mer orkestrala inslagen och den lite pompösa produktionen. Wilsons falsettröst blir också jobbig i längden. Det är bättre när någon av de övriga medlemmarna sjunger. Tydligen var det på den här skivan som Wilson på allvar antog utmaningen från Beatles att utveckla popmusiken. För mig fungerar det i enskilda låtar men det blir segt över ett helt album.

Jag som gillar de enkla poplåtarna av Beach Boys hittar några sådana här också. Good to my baby, Dance dance dance, Help me Rhonda och Do you wanna dance är alla klassisk Beach Boys så som jag vill ha det.

Betyg: GGG

Favorit: Help me Rhonda

Dagens aha-upplevelse

Att springa över Älvsborgsbron med John Coltranes platta A love supreme i öronen och se ut över ett upplyst Göteborg gav mig rysningar. Coltranes saxofon har en ton som är så fantastiskt vacker i balladerna och så stenhård i boplåtarna att inga andra jazzartister kommer nära. Tillsammans med vyerna över kyrkor, fartyg, kranar, Röda sten, vattnet och lampor blev det storartat.

När jag kom över på Hisingsidan och de stora byggena vid Eriksberg så fick gårdagens Sopranos avsnitt mig att kolla över axeln en extra gång. Jag såg framför mig hur jag antingen skulle kastas i en av alla de fallgropar som finns där nu och få ett betongrör över mig eller hur jag skulle skickas upp i Eriksbergskranen av några av Phil Leotardos underhuggare.

När jag nådde det nya tv-huset och visste att Pelle Westman från Västnytt fanns i närheten kände jag mig lugnare. Sedan över Göta älvs bron och spurta lite extra när man möter fullsatta spårvagnar. Den sista biten från Operan och hem är dryg men idag hade jag sparat lite krafter så att jag bara kunde njuta. Helt klart en av mina topp tre löprundor någonsin.

Tänk om alla löprundor vore så här. Bra fart i benen, rätt musikval, hjärnan orkar fantisera och perfekt höstväder.

50 av 1001 album

Otis Redding - Otis blue (1965)

Soulmusik handlar mycket om singlar. Det är klart att det finns massor med bra soulalbum men det är få som är alltigenom fantastiska. Otis blue kommer nära. Redding, här uppbackad av det själfullaste bandet som fanns under 60-talet Booker T & The Mg's, sjunger hjärtat ur kroppen på de flesta av låtarna.

Redding gör tre Sam Cooke låtar på skivan. De görs suvuränt men de kommer inte upp i orginalens klass. Det är så det blir när man gör Sam Cookes låtar. Däremot gör han William Bells You don't miss the water så bra att huden knottrar sig. Även Satisfaction av Rolling Stoens får sig en behandling i soulens namn som gör den gott. Spelar man den högt så är det bara att följa med ditt kroppen tar en. Det finns en låt på skivan som jag inte alls gillar. Det är B.B Kings Rock me baby. Det blir för mycket slö blues över den.

Det är ändå mycket nära den tredje raka femman på den här listan. Men ska en skiva ha högsta betyget ska den vara oumbärlig. Jag ska rädda den näst efter barn, sambo och katt om det skulle brinna. Jag vet inte riktigt vad jag skulle ta med ut ur lägenheten före Otis blue men det känns som om det finns något.

Betyg: GGGG

Favorit: Respect

The Bronx - They Will Kill Us All (live)

Ibland behöver jag sådant här. Det gör mig lugn efteråt.

Veckans 3 bästa låtar

Linda Thompson - Versatile heart
Jag har aldrig riktigt gillat den brittiska folkrock scenen från tidigt 70-tal. Linda Thompson var en av förgrundsfiguerna där. Hennes nya album är dock utmärkt. Allra bästa är titellåten.

Florence Valentin - Upp på sociala, ner på systemet
En klockren pophit. Sångaren och låtskrivaren Love Antell förgyllde listprogrammet Grand Prix i förra veckan. Det var både jag och Ella överens om. Det är så kul nu när hon börjar gilla "riktig" musik även om man då får stå ut med att hon tyckte Nightwish var allra bäst. Kolla videon här: http://www.youtube.com/watch?v=B5SISDB2yO4&mode=related&search=

The Bronx - Heart attack american
Videon säger allt: http://www.youtube.com/watch?v=h2iwlYYyLwE
Nästa lördag spelar dom på Sticky. Jag är där.

50 av 1001 album

Bob Dylan - Bringing it all back home

För första gången spelar Dylan in elektriskt. Vi de första tonerna av Subterranean homesick blues blåser man nästan iväg. Man förstår vilken chock det måste varit på den tiden. Från att ha varit en akustisk artist till att plötsligt bli en vass och kantig rocksångare. Lyssna bara på Outlaw blues, Maggies farm och On the road again.

Har man skivan i Lp-format så är a-sidan den elektriska och b-sidan är akustiskt. Den akustiska är precis lika bra. Här finns kanske hans allra bästa akustiska låtar som Garden of Eden och It's alright ma (I'm only bleeding). A-sidan rymmer också två ytterst fina kärlekssånger, Love minus zero/No limit och She belongs to me.

Allt låter bara så självklart. Det finns inga fel. En av de mest givna skivorna att ge högsta betyg på den här listan.

Betyg: GGGGG

Favorit: Outlaw blues (för uppkäftigheten)

48 av 1001 album

The Sonics - Here are The Sonics

Det här är plattan som alla band som spelar garagerock har att mäta sig med. Vad jag vet så har ingen lyckats nå hela vägen fram till Sonics pardonlöshet. Seattlebandet spelade tydligen in skivan på en väldigt primitiv inspelningsutrustning. Det var var nog tur det för annars kanske vi hade gått miste om det sound som blev. Gitarrer, trummor, sång, piano och saxofon slås alla om rampljuset. Men det blir inget slagsmål med en vinnare utan alla står som segrare i slutändan. Lyssna bara på Have love, will travel, Psycho eller Keep a knockin'.

Någon skrev att så här lät bra rockmusik innan hippies tog över musiken. Det håller jag med om även om jag förstås gillar massor av musik som tillkom i drogdimmorna några år senare. Det här är väldigt långt från flum och halluciena droger. Istället är det raka rör och stryknin som gäller.

Betyg: GGGGG

Favorit: Boss hoss

Ålder



Jag har ingen ålderskris men jag känner mig inte speciellt ung längre. Detta har jag kommit fram till efter följande konstateranden:

• På klubbar höjer jag medelåldern rejält.


• Jag spanar på kvinnor över 40.


• Kroppen behöver träning för att inte falla ihop.


• När jag visar elever vårt fina bibliotek känns det som de tycker jag är gammal.


• Även om jag fortfarande hänger med musikmässigt så återkommer jag mer och mer till gamla favoriter.


• Jag funderar på att börja spela fotboll igen. Tecken på desperation.


• Jag tycker att P3 spelar värdelös musik.


• Jag stör mig när någon säger lille pojken, den unge killen eller liknande till mig.


• Jag letar efter nya sporter, som inte är så fysiskt krävande, att utöva.


• Mitt ansikte ser på morgonen slappt och hängigt ut.


• Ulf Lundell sa att det jeansen inte satt bra när han fyllde 50. Så börjar jag känna redan nu.


• Dagens bakfyllor gör det knappt värt att festa.


• Jag börjar inse att tiden nog är ute för vissa saker.


• Jag känner mig otäck när jag spanar på yngre tjejer.

47 av 1001 album

Jerry Lee Lewis - Live at the Star club, Hamburg (1964)

Inspelad 1964 då den första rock n roll boomen var död. Nya artister hade tagit över men det skiter Jerry Lee Lewis fullständigt i. Tillsammans med ett gäng inhyrda musiker från England så gör han verkligen skäl för smeknamnet The Killer.

Det är låtar som man borde vara trött på men som här levereras ursinnigt och utan pardon. Lewis som är berömd för sitt stora ego låter självförtroendet prata genom sitt pumpande piano. Spelar man detta högt så svänger det något alldeles hejdlöst. Inspelningen är raka motsatsen till det som Robert Wells tror är rockmusik med piano i förgrunden. Här finns den naturliga attityd som rockmusik behöver. Finns den inte där är rockgrupper något av det mest patetiska som finns.

Betyg: GGGG

Favorit: High school confidental

Damfotboll

Jag måste säga att jag är positivt överaskad efter att ha sett min första allsvenska damfotbollsmatch. Matchen mellan Göteborg och Umeå var säkert ingen av årets bästa från lagen men den var ganska intensiv och man märkte hur bollskickliga spelararna är.

Det som saknas är ett riktigt målvaktsspel och kraften i att slå långa svepande bollar. Men detta uppvägs lätt av ett fint kortpassningsspel. Frågan är i och för sig ganska ointressant men ändå vore det kul om exempelvis Umeå skulle möta ett herrlag ur de lägre serierna. Hur skulle det sluta egentligen.

På bilden ovan syns matchens lirare Karolina Westberg. Inte ett misstag från hennes sida.

46 av 1001 skivor

Buck Owens - I've got at tiger by his tail

På mitten av 60-talet började den massproducerande countryn från Nashville bli alltmer utslätad och kommersiell. Jag tycker inte alltid det blev dåligt men det låter ganska långt ifrån den traditionella countrymusiken.

Buck Owens var en av få traditionalister som slog stort. Att kalla hans version av country traditionell är egentligen lite fel då han är en av de första som för in elgitarren som det mest framträdande instrumentet. Owens sätt att använda sin Fender blev till ett eget nytt sound som kom att kallas Bakersfield country. Bakersfield var det ställe i Californien där Owens kom från.

Jag är inte stormförtjust i den här typen av country. Dagens dansbandscountry har tydliga släktdrag från Bakersfield. Det blir för mycket tjo och tjim över alltihop. Owens röst har inget större djup och kompet är stompigt på fel sätt. Sen är klart att jag som alltid gillar countrylyriken. Den tilltalar mig nästa hur illa än musiken låter.

Betyg: GG

Favorit: We're gonna let the good times roll

Jonathan Richman - Göteborg, Trädgår'n, 05/10-07

Förhoppningen var att Richman skulle vara lika het som han var på samma scen för drygt 3 år sedan men att han skulle välja andra låtar. Det är ju få artister som kommer upp i så många bra låtar som han.

Tyvärr slår inte riktigt förhoppningen in. Spelningen blir istället lite sämre än senast. Jag saknar den där äkta spelglädjen. Richmans uppspärrade blick ser nästan medicinerad ut. Han verkar frånvarande. Följeslagaren Tommy Larkin på trummor visar aldrig något men känns ikväll mer nollställd än vanligt. I många låtar skulle jag också gärna slippa trumkomp.

Nu räddar ändå låtarna upp det hyfsat. Inte ens en dålig dag biter på låtar som Springtime in New York, Couples must fight och Affection. Kvällens bästa låt tyckte jag var Let her go into the darkness. Då tyckte jag mig se en extra gnista i Richmans ögon. En äkta gnista.

Richman går av scenen efter en knapp timme och kommer in och sjunger tre strofer ur en sång. Ni förstår det inte och det gör inte jag heller, säger han. Det var en sådan dag.

Legs McNeil & gillian McCain - Please kill me

Ska någonsin uttrycket sex, droger & rock n' roll användas så är det nog här. Närmare 500 sidor med detta motto som huvudingredienser.

Boken är en muntligt berättad historia om hur punkmusiken tog sin form. Författarna för historien framåt med hjälp av intervjuer med massor av människor som själva var med. Detta har de sedan klippt ihop till en alldeles fantastisk historia. Den är i många stycken ganska tragisk då drogerna verkligen dominerar och även dödar många av de inblandade. Men ska man se det krasst så hade antagligen musiken som skapade inte kommit till utan dem.

Visst handlar mycket om musiken som skapades men det nämns inte mycket om låtar, inspelningar eller produceneter. Det handlar främst om männikskorna som var med och hur deras liv såg ut och varför de hamnade inom punken.

Det finns några band som hela boken kretsar kring. De är Velvet Underground, Iggy & The Stooges, MC5, New York Dolls, Ramones, Televison, Richard Hell, Dead Boys, Blondie, Johnnie Thunders, Dictators, Sex Pistols och Patti Smith.

Please kill me är verkligen en bra musikbok. Jag hittar egentligen inte en enda anledning att inte läsa den om man är intresserad av rockmusik. Den visar också att punken från början inte var vad det kommit att bli idag. Det var mer attityden än musiken som var punk. I och för sig var det många av banden som inte ville bli förknippade med punken utan menade att de var rock n' roll band. Det har de nog rätt i. Termen punk blev ett begrepp när ett fanzine i New York tog det namnet. Tidningen skrev om de här banden och därför har de för alltid blivit förknippade med den tidiga punkrörelsen. Detta var före Sex Pistols som senare blev synonymt med punken för många.

Jag länkar till några videos nedan som visar både på musikalisk storhet och drogernas fördärv.

http://www.youtube.com/watch?v=ypy-Etg5GOE New York Dolls med Johnny Thunders. Först så här levande och bra.

http://www.youtube.com/watch?v=0s6IRVBFgOo Sen så här nergånget. Tragiskt.

http://www.youtube.com/watch?v=kIf-k9vElhQ Tidig Ramones. Definierar punk för mig.

Veckans 3 bästa låtar

Richard Hell - Blank generation
Klassik tidig New York punk som fått en revival när jag läst boken Please kill me. Hell var en av de coolare katterna under mitten av 70-talet. Det är lätt att förstå när man hör Bland generation. Maken till nochalant sväng har sällan hörts.

Thurston Moore - Frozen Gtr
Nya soloskivan är bitvis riktigt bra. Lite lugnare än Sonic Youth men ändå med bett i. Gitarrsolot på slutet sitter fint.

The Byrds - Have you seen her face
1967 var ett bra år för musik. Byrds platta Younger than yesterday var bara en av många måsta ha skivor från detta år. Den här låten är liten poppärla signerad Chris Hillman.

45 av 1001 album

Rolling Stones - Rolling Stones (1964)

Stones imponerar på sin debut men är långt ifrån den nivå de senare skulle hålla. Här hörs deras förälskelse i gamma blues och soul från USA. De har fortfarande inte riktigt lyckas hitta sin egna stil. Ändå hör man direkt att här finns alla ingredienser till ett bra rockband. Allra mest hör man det på Mick Jagger. Hans röst är fortfarande ungdomlig men den har det där rebelliska attityden som behövs i den här typen av musik.

De lyckas klart bäst när de ger sig på de lite snabbare nummren. I Carol, (Get your kicks on) Route 66, Walking the dog och I just want to make love to you får de till en intensitet som faktiskt slår orginalen. När de däremot gör lite långsammare bluesnummer så har man inte tillräckligt kött på benen för att få igång något sväng.

Betyg: GGG

Favorit. Can I get a witness

44 av 1001 album

Dusty Springfield - A girl called Dusty (1964)

Dusty tillhör det verkliga toppskiktet i kategorin kvinnliga vokalister, enligt mig. Hon har en röst som har det mesta. Den är rasping och len på samma gång och den har en känsla som verkligen känns. Dusty klarar av att sjunga både up-tempo låtar och lugna ballader och allra bäst blir det när hon ackompanjeras, nästan duellerar, med perfekta 60-tals stråkar.

På detta, hennes debutalbum, gör hon andras låtar till sina egna. Hon är verkligen en av få vita som lyckas ta soulmusik från USA och göra det bättre. Uppbackningen med full blåssektion, stråkar, kvinnliga körsångerskor tillsammans med en härligt lyhörd trummis gör att detta album närmast perfekt. Det låter verkligen mycket 60-tal över A girl called Dusty men det känns inte ett dugg gammalt eller mossigt.

Nu blir ändå betyget inte det högsta för det finns faktiskt ett par låtar som känns som utfyllnad. Ska det ges ut högsta betyg så finns det inga sådan låtar med. Ändå rekommenderas skivan varmt.

Betyg: GGGG

Favorit: You don't own me

4 av 1001 böcker

Saul Bellow - Herzog (1964)

Det är bra mycket enklare att betygsätta musik än böcker. I böcker hittar man nästan alltid något i varje bok man läser som man kan ta med sig och som givit något menas dålig musik bara är dålig. Bellows bok Herzog faller under kategorin böcker som ger mig något men som ändå vållat mig stora problem att verkligen får färdigläst.

Boken handlar om en medelålder man, Moses Herzog, som har alla möjligheter att bli något inom den akademiska världen. Men hans liv kollpasar i halvfärdiga projekt och ett totalt misslyckat privatliv. Han har ett intellekt som han inte lyckas förvalta. Istället för att jobba med det han ska skriver han brev till alla möjliga, levande som döda. Brev som han aldrig postar till adressaten men som för bokens handling framåt.

Allting kretsar kring Herzog. Det är hans inre och hans tankar som Bellow lyfter fram. Det är hans möten med ex-fruar, nya kvinnor, släkt, vänner och även hela samhället som är grunden i boken. Herzog är vilsen i den moderna världen kan man säga. Han är egentligen inte så konstig men han hittar inte sin plats.

Herzog kräver mycket av läsaren. Den är fullpropad med filosofiska tankar och teorier. Ibland känner man sig inte kapabel rent intellektuellt att läsa vidare. Hjärnan vill eller kan inte få ihop all den text den tar emot. Ändå känner jag att man behöver sådana här böcker ibland. Både för att det är en utmanning men också för att jag tror att man alltid blir lite klokare av att läsa svårare litteratur ibland.

Betyg: GG

43 av 1001 album

Solomon Burke - Rock 'n Soul

60-tals soulen är fantastisk på så vis att man aldrig tröttnar på den. Den tål att lyssnas på om och om igen. Det fanns väldigt många bra manliga soulsångare men Solomon Burke tillhör det absoluta toppskiktet. Jag lästa att Burke inte hade någon Top 20 hit under sin storhetsperiod. Det bevisar bara att man inte ska titta på topplistorna för att hitta den bästa musiken.

På den här skivan finns det precis allt en soulfantast behöver. Det kan dansas och det kan gråtas om vartannat. Känslorna är så direkta att det inte går att tveka. Burke sjunger makalöst och den kvinnliga kören svarar honom. Bandet spelar precis så lyhört som ett band ska.

Rock 'n Soul har ett par lite svagare spår som gör att den inte får högsta betyg. Men skulle jag bara släppa det minsta på min hårda bedömning så skulle den få det sista poänget också.

Betyg: GGGG

Favorit: Goodbye baby (Baby goodbye)

42 av 1001 album

Jacques Brel - Olympia 64

Belgaren Brel har en glöd och intensitet för många. För mig är den tyvärr alltför teatralisk. Det är för stora känslor och framförallt tycker jag det är en högtravande dramatik som inte berör mig. Kanske är det beroende på att jag inte kan franska. Hans texter når mig därför inte. Istället blir det cabaret, rödvin och Carl-Johan Vallgren över allting. Vilket betyder att jag inte gillar det.

När jag sett på klipp från gamla konserter så förstår jag mer hur publiken eldades upp och blev fanatiska. Han har en dragningskraft och ett uttryck som är speciellt. Jag vill därför inte helt dissa en artist som verkligen har en lidelse. Det är bara det att jag och Brel inte delar uppfattning om hur man uttrycker sin lidelse.

Betyg: G

Favorit: Amsterdam

Tillägg till konserthösten

11 nov Eldkvarn

När chefen går förbi under slutet av arbetsdagen säger hon:

"Oj, det var länge sen jag såg dig. Har du varit här tidigare idag?"

Inget konstigt i detta kan man tycka om jag inte hade varit här idag. Men
jag har varit på jobbet hela dagen och vi har till och med suttit på samma
morgonmöte. Kanske vi till och med satt i lunchrummet ihop.

Undrar hur beige man är egentligen.

Veckans 3 bästa låtar

Iron & Wine - The boy with the coin
Sam Beam har hittat något alldelses eget i den annars redan fulla genren män med gitarr och skägg. På nya skivan låter det mer psykedeliskt vilket passar honom bra. På den här låten bygger han upp mystiskt stämmning som jag verkligen gillar. Lyriken tillför ytterligare till mystiken i rakt nedstigande led från andra sydstatsförfattare.

Jim White - Diamonds to coal
En som kanske ändå bättre förvaltar sydstatsstämmningen är Jim White. På nya skivan, Transnormal skiperoo är han mer traditionell än tidigare. Det passar mig utmärkt för det är då han är som bäst. Skivan kan nog bli min bästa kompis i höst.

Tied & Tickled Trio - You said tomorrow yesterday
Jag kommer ihåg att jag lyssnade på gruppen Labradford före en seriepremiär för ett tiotal år sedan. En premiär som vi sedan förlorade med 4-1. Tied & Tickled Trio har en hel del musikaliska likheter med Labradford. Eftersom jag inte spelar fotboll längre så kan jag njuta av detta utan att vara skrockfull. Jag förstår också att vi inte vann efter jag lyssnat på sån här musik. Instrumentala låtar som verkligen får mig att tänka på livet och som gör mig tämligen modlös (fast på ett ganska skönt sätt).

Konserthösten

Det ser ut att bli en alldeles utmärkt höst. Bara vid en första anblick på Pusterviksbiljetter så finns det en uppsjö med spelningar jag gärna går på. Vi får se vad tid och pengar räcker till.

5 okt Jonathan Richman (givet)
20 okt Vill se både The Bronx och Sambassadeur
24 okt Jim White (givet)
27 okt Kurt Wagner
3 nov Lucinda Williams
11 nov Mark Olson
15 nov The Donnas
16 nov Fu Manchu
28 nov The New Pornographers
1 dec The National (bokat)
21 dec Roky Erickson (bokat)

Listan skulle kunna göras ganska mycket längre men det känns som det är de här spelningarna som lockar mest just för dagen.

Det är tråkigt att det två band jag nästan helst skulle vilja se, Against Me och The Twilight Sad, inte kommer till Göteborg under sina Sverige besök i höst.

41 av 1001 album

Beatles - A hard day's night (1964)

Ännu ett klassiskt Beatles album. Ofta när man lyssnar på Beatles så funderar man på hur de kunde vara så bra jämt. Det måste varit ett lyckokast att just dessa personer träffades. Medlemmarna solokarriärer innehåller förvisso en hel del bra men det är mycket lite som når upp till det de presterde ihop.

På A hard day's night har man hämtat sju låtar från filmen med samma namn. De och skivan övriga sex låtar är alla skrivna av bandet själva. Det är första skivan som är utan covers. Skivan innehåller inte riktigt lika många personliga favoriter som de allra bästa Beatles albumen. Det finns ett par lite såsiga låtar, med If I fell i spetsen, som är alltför inställsamma. Bäst är det som vanligt när John Lennon får visa upp sig som mannen med världens bästa rockröst. Även Paul McCartney imponerar i den fina And I love her.

Favorit: Any time at all

Betyg: GGGG

40 av 1001 album

Miriam Makeba - S/t (1960)

Det här skivan har jag tidigare varit tvungen att hoppa över då jag inte hittat den någonstans. I sommras fann jag dock den på en loppis i Strömstad.

Miriam Makeba är en av mycket få, om inte den enda, på den här listan som kan hamnar inom världsmusikgenren. Makeba som kommer från Sydafrika släppte detta debutalbum 1960. Hon hade bosatt sig i New York och blivit en exotisk fågel på scenerna där.

Skivan innehåller folksånger från runtom i världen. De flesta låtar sjungs på Xhosa, hennes modersmål. Den musikaliska uppbackningen sker mestadels bara med körer och en gitarr. I några spår utökas det med fler instrument.

Till en början tyckte jag inte att det fanns mycket att haka sig fast vid. Melodierna var osynliga och inte heller rytmerna fanns där. Alltihop kändes lite urvattnat. Nu några lyssningar senare så lyckas jag ändå lite försiktigt hitta ingångar i skivan. När man hört en indonesisk vaggvisa, Suliram, ett antal gånger så börjar man nynna med och när hon sjunger den olyckliga Where does it lead så tror man henne.

Favorit: Where does it lead

Betyg: GG

39 av 1001 album

Stan Getz and Joao Gilberto - Getz/Gilberto (1963)

Ännu ett bossa nova album av Getz finns alltså med på den här listan. Det hade nog räckt med ett, enligt mig. Men ser man å andra sidan på hur populär Getz gjorde bossan i hela världen så kanske det är befogat. Skivan är på intet sätt dålig heller.

På den här skivan, inspelad med brasillianska musiker, får han hjälp av sångaren Joao Gilberto. De får till ett sound som får mig att tänka på blåa hav och varma kvällar. Jag skulle gärna sitta på en nattklubb runt medelhavet och lyssna på detta. Det blir lite annorlunda en blåsig höstdag i Majorna. Musiken tassar så försiktigt fram att regnet som slår mot rutan överröstar den hur mycket men än höjer volymen.

Getz har en förmåga att sticka in små fina saxofonpartier i låtarna. Variationen är inte stor men hans ton och det känsliga spelet gör att man gillar det varje gång. Getz styrka är att aldrig ta till i överkant. Han spelar precis så sparsmakat som passar låtarnas tempo. I två av låtarna är det Joaos fru Astrud som tar över sången. Hon kunde tydligen behärska engelska bättre än maken. Versionen av The girl from Ipanema, som finns här, är förstås odödlig.

Favorit: O Grande amor

Betyg: GGG

Facebook

Nu har jag varit ägare till ett Facebook-konto någon vecka. Kan någon vara snäll och förklara för mig vad som är bra med det.

Var ligger tjusningen med att läsa andras mailkorrespondens?

10 låtar som hört denna sommaren till

Nu är det verkligen dags att lägga den här sommaren bakom sig. Även om vädret inte alltid varit med oss så har den ändå varit härlig. Maraton, Roskilde, åsknedslag och Sardinien är väl de händelser som är de mest framträdande av olika anledningar.

Musik finns ju ständigt närvarande i mitt liv. Dessa 10 låtar är sommaren 2007 för mig.

Buffalo Tom - You'll never catch him
Otroligt vacker låt som rörde mig till tårar i Roskilde. Kan ha att göra med jag hela tiden tänker på Ella när jag hör den.

Eldkvarn - Inget bra för mig själv
"Jag gick in på en bar, och drack sexor gånger fem"..., "Jag är mer djur än människa, varför vill man alltid ha mer", sjunger Plura. Kanske har det blivit några glas för mycket i sommar.

Thurston Harris - I got loaded at Smokey Joe's
Fenomenal 50-talare. Ändå mera sprit.

Sam Cooke - Be with me Jesus
Det finns ingen som slår Sam Cooke när det gäller gospel. Sommarens helning.

Roky Erickson - The wind and more
När han kom ut och körde den här som extra nummer så blev jag mer eller mindre knockad.

The National - Secret meeting
Matt Berringer kan vara den bästa nu levande textförfattaren.

Against Me - Up the cuts
Punkrock åt folket.

The Twillight Sad - Mapped buy what surrounded them
Det gör nästan ont att höra James Graham sjunga men så ska musik vara ibland.

Jim Ford - Big mouth USA
En del människor har förmågan att beröra. Jim Ford är en av de utvalda.

Rolling Stones - Midnight rambler
Stenkrossarversionen på Ullevi den 3 augusti var ensam värd entrépengen.

Att sätta sig först på en spårvagn och sen på en buss bakfull är inget man önskar sin värsta ovän. Idag färdades jag turen Majorna - Kungälv i detta jobbiga tillstånd.

När jag slog upp ögonen två timmar innan resan trodde jag faktiskt inte att det skulle gå. Men med hjälp av en kall dusch så vaknade kroppen till. Det var ändå osäkert hur resan skulle sluta. Väl ute så kom det ett behagligt duggregn vilket var perfekt. När spårvagnen kom hade en del av osäkerheten och rädslan försvunnit. Under spårvagnsresan känner jag ändå att jag börjar bli lite svettig. Kroppen är redo att slå bakut.

På Centralen fick jag i mig ett äpple, dagens första måltid. Bussresan med Röd express gick sedan ganska smärtfritt. Men det gällde hela tiden att ha blicken mot horisonten.

Jag är ändå stolt över mig själv att jag kom fram. Jag är också nöjd över att jag inte drack något starkt efter klockan 11.30 igår. Drinkarna som erbjöds var riktigt goda men de var också rejält tillspetsade. En centeliter till och jag tror att det varit kört.

Kommentatorer

Efter att just bevittnat IFK Göteborg - Elfsborg på TV måste jag ge en känga till Canlal + kommentatorer Arne Hegerfors och Tommy Svensson. Det ska sägas att jag har full respekt för båda men de borde slutat för ett par år sedan.

Att Tommy Svensson lyckades föra Sverige till en bronsplats i VM 1994 är svårt att förstå när man hör honom idag. Han lyckas nämligen inte se någonting av vad som händer på planen. Det enda han kan är att hylla helylle spelare som bröderna Alexandersson. När det blir mål så finns det inget engagemang överhuvudtaget. Oj då gick bollen i mål nu liksom.

Även Arne Hegerfors har tappat geisten. När han var på topp så var han engagerad. Exempelvis när i VM 1986 när han ständigt uttalad Maradonas fullständig namn hela tiden. Här kommer Diego Armando Maradona, vilket makalöst mål av Diego Armando Maradona, turnerings spelare Diego Armando Maradona osv.

Nu är det dags att lämna över till andra.

George P. Pelecanos - Ett djävulskt pris och Svarta själar

Jag har i snabb takt plöjt två böcker av min favorit inom deckargenren. Det är i och för sig inte specielllt svårt för honom att sticka ut då jag väldigt väldigt sällan läser deckare. Kanske är alla deckare så här bra.

Pelecanos serie om privatdeckaren Strange, som håller till i Washington D.C., är så fylld av klyschor att man borde spy. Alltifrån polisspråket till de ruffiga miljöerna är som tagna ur en mall för amerikansk white trash kultur. Men ändå är det något som drar hos Pelecanos. Han kan verkligen bygga upp spänningen och framförallt finns det hela tiden en påtaglig mänsklig närvaro. För lika viktig som kriminalhistorian är de sociala skildringarna.

Pelecanos är skicklig på att använda klichéerna på rätt sätt och han får oss att tro att det han skriver är sant. Den värld han skriver om behöver det språk och de miljöer han använder. Skulle han börja finlira med en svårare text eller bara svårare ord så skulle allt falla platt.

Dessa två böcker rekommenderas varmt till deckarfantaster eller deckarnoviser som jag. Man behöver dock börja med första delen i serien, Ren som snö, om man ska förstå personernas bakgrund.

38 av 1001 album

James Brown - Live at the Apollo (1962)

Det här är nog det mest kända av alla livealbum inom soulgenren. Inspelat för James Browns egna pengar då skivbolaget först inte trodde på idén med ett livealbum. Återigen visade det sig att man ska lita på artisterna.

Ett passande citat för den här skivan kan man sno från Per Gessle. Han säger ju så här: "Här kommer alla känslorna på en och samma gång". James Brown låter nämligen alla känslor flöda fritt. Han skriker och viskar fram sitt innersta om vartannat. Ibland blir det nästan för mycket men Brown håller sig oftast på rätt sida om vad man klarar av.

I det stora hela är det ett härlligt och odödligt tidsdokument av den tidiga soulmusiken. Browns band, The Famous Flames, spelar med en otrolig intensitet (Finns det förresten några band som kan matcha dem idag) och det är naket och rått på en gång.

Bästa låt: Try me
Betyg: GGGG

Lou Barlow-Spoiled(live)

Under åren 1993-1997 var jag totalt besatt av den här mannen. Man kan nästan säga att det han skrev var mitt liv.

Jag tror att både jag och han mår bättre idag.

Per Johansson - Göteborg i päls

När man jobbar på bibliotek så har man böcker framför sig mest hela dagarna. En dag flimrade den här boken förbi. Kul att läsa något som utspelar sig i Göteborg, tänkte jag och lånade hem den. På baksidan stod det också att så här: "Finns det någon New York känsla i Göteborg så är det här". Ett citat som också kändes lovande på något sätt.

Det visar sig sen att boken är en bagatellartad historia om en kille som jobbar som diskare. Boken är faktiskt så lättviktig att jag nu några veckor efter jag läst den har svårt att säga vad den handlade om eller vad den gav mig. New York känslan lyser verkligen med sin frånvaro. Det finns snarare ingen känsla alls.

Den lilla behållningen som ändå finns är väl att man får en liten inblick i hur det funkar att jobba på restaurang. Den hierarkiska värld som råder där och hur diskaren hamnar längst ner. Författaren form med korta kapitel fungerar också bra. Jag gillar det upplägget i romaner. Annars flyter texten alltför ofta ut i ett banalt kroglivsbeskrivande och även en hel del existentiella funderingar som inte håller måttet stör mig.

Detta är författarens första bok. Han blev till och med nominerad till debutantpriset i Borås Tidning för denna bok. Något som kanske säger mer om svenska debutanter än bokens kvalitet.

Håkan Hellström - Gbg, Liseberg 8/9-07

Nu börjar jag verkligen tappa räkningen hur många gånger jag bevittnat Herr Hellström live. Det kan ha varit tionde gången i fredags. Eftersom man bevittnat honom så många gånger så var väl pulsen inte sådär jättehög inför spelningen och Lisebergs stora scen har aldrig varit någon favorit.

Som vanligt slutar det ändå med att man går lycklig från en Håkan konsert. Han har verkligen lyckats att skriva låtar som tåls att lyssna på hur många gånger som helst. Den här gången var det faktiskt låtar som egentligen borde varit söndertjatade som fick igång mig mest. Mest för att jag såg hur glada alla blev runtomkring. Särskilt mamman med den tioåriga dottern som diggade ihop till Känn ingen sorg till mig Göteborg och Kom igen Lena berörde mig. Det är klart att alla låtar från Ett kolikbarns bekännelser knockar som vanligt också.

Nu hoppas vi på att inspelningen av nya låtar tar fart och att han lyckas fortsätta spotta ur sig tidlös musik. Det som gör mig lite orolig är att Jocke Åhlund tydligen ska vara med och producera. Kommer det verkligen att fungera?

Sweet dreams

Typ en gång varje år brukar jag drömma om min gamla kärlek i mellanstadiet. I natt var det dags igen. Den här gången var det den typen av dröm som känns så verklig att det tar flera minuter när man vaknat innan man inser att det var en dröm.

Den här gången var Maria, som hon heter, mer påflugen än vad hon brukar. Hon kom tillsammans med en annan gammal skolkamrat som heter Tove. Till en början var det mer allmänt prat om gamla tider även om jag alltid blir lite nervös i Marias närvaro. Det lustiga var att hon luktade precis som i mellanstadiet. Trots att det snart är 25 år sedan så kommer jag ihåg doften väldigt tydligt.

Sen ändrar drömmen karaktär. Plötsligt visar det sig att deras besök är till för att Maria vill bli tillsammans med mig igen (det var hon som gjorde slut i sexan). Jag, som nog aldrig riktigt kommit över det här, blir tveksam. Jag påpekar att jag faktiskt har två barn nu och en sambo som jag älskar. Tyvärr räcker inte det här för att övertyga henne. Hon fortsätter och försöker ta och pussa på mig. Till en början är jag avvaktande men jag känner hur motståndet sviktar. Det var trots allt den första tjejen jag kysste och hennes doft är förförisk.

Precis när jag är på väg att ge efter, det kanske hade hunnit bli lite kroppkontakt, kommer Lena springande på en väg långt bort. Paniken infinner sig. Lena är med snabba steg på väg hemåt. Jag försöker få ut Maria men hon vägrar. Hon vill ha mig, säger hon. Det är ju inte varje dag man hör det, tänker jag, och känner mig närmast förlamad. Bang!!! Nu vaknar jag.

Jag brukar gilla de här återkommande drömmarna om min första kärlek. Den här gången var den den dock kanske lite för intensiv.

Upp till kamp

Det är sällan jag blir så omkullvält av tv-serier som jag blev av första delen av Peter Birros Upp till kamp igår. Efter en lite tveksam inledning så slutar det med att jag är djupt imponerad.

Jag tänker inte ge mig in i någon djupanalys men några saker slog mig extra mycket:

• Musik - man lyckas fånga musikens kraft och betydelse
• Göteborg - staden som numera verkligen känns som hemma
• Skådespelarna - det var de som var tveksamma till en början men som vann i längden
• Långsamhet - så ytterst skönt att se något på tv i lugnt tempo
• Kärlek - det både plågsamma och lyckliga i att vara ung

Nu längtar man redan tills nästa måndag.

Jonas Kullhammar Quartet - Göteborg, Liseberg 31/8-07

Lite av en slump hamnade jag på konsert på Liseberg i fredags. Medan resten av familjen, svärföräldrar och barnens kusiner åkte berg- och dalbana på riktigt så tog Jonas Kullhammar Quartet med mig, Torbjörn och Magnus på en musikalisk resa.

En resa som började i högsta fart med Hit man från senaste skivan. Ett ganska vågat val då många i publiken kommit upp lite i åren och mer såg ut som gladjazz fantaster. Men det var inte många ur publiken som reste sig och gick utan det var nog bara mina fördomar som var fel.

Under den nästan timslånga konserten spelar bandet bara fyra låtar. Från nya skivan fick vi också Stormen och Benidikesen. Två lite lugnare låtar som verkligen imponerade. Det var nästan så att man för en stund glömde att det var fyra vita killar som stod på en scen på Liseberg. Om man blundade så var det så bra att man kunde drömma sig bort till en scen i New York under slutet av 50-talet och tro att ett gäng afroamerikaner i kostym stod på scenen. Jag stör mig på mig själv när jag ofta har svårt att riktigt ta till mig när vita spelar så typisk svart musik.

Det jag gillade mest med låtarna är de har en återkommande melodi. Låten kan innehålla ett solo för varje instrument och flytta iväg men sen helt plötsligt återkommer temat igen och man känner igen sig. Sån jazz gillar jag. Sen måste jag erkänna att jag inte är speciellt förtjust när man solar iväg på alla instrument. Torbjörn Zetterbergs basspel var dock förstklassigt i alla lägen.

En annan lite negativ åsikt är att många jazzband måste förlänga låtarna i oändlighet. Den verkligt fina balladen Bendiktsen hade gott kunnat sluta efter sex minuter när det var som vackrast. Det hade inte behövts frijazzats i ytterligare fem minuter.

Jag nämnde att bara fyra låtar spelade under konserten. Detta berodde till viss del på Kullhammars lust att prata mellan låtarna. Ibland var det svårt att förstå om han var ironisk eller inte men i det stora hela var han väldigt rolig. Det verkade gå hem hos de flesta utom ordningsvakterna som inte verkade förstå sin komiska roll i sammanhanget. Å andra sidan såg de precis lika hjärndöda ut som de flesta inom den kåren.

Gavoni Ledda - Padre padrone

Inför resan till Sardinien så försökte jag läsa in mig lite om deras liv och levene. Den här romanen är nog den jag kan rekommendera varmast.

Boken handlar om författarens mycket tuffa uppväxt som fårskötare i den eländiga Sardinska terrängen. När han precis börjat skolan vid 5-års ålder bestämmer hans pappa sig för att skolan inte är något för hans äldsta son. Han ska istället redan nu hjälpa sin far med fårskötseln. Familjen bor i staden Siligo men deras fårmarker ligger en bra bit bort.

Den lille Gavoni blir pryglad och slagen av sin far dagligen ute på landet. De lever på nästan ingen mat alls och de träffar inga andra människor förutom några förbi vandrande rövare. Det är helt osannolikt hårda år pojken får gå igenom. De enda vännerna han får är träden som han hittar på låtsasnamn på. Nämnas kanske också bör att hans enda glädjestunder är när han smyger bakom buskarna och onanerar. Detta börjar han med i 7-års åldern enligt honom själv. Är det verkligen möjligt?

Gavoni lever så här i många många år. När han är i tonåren så börjar han bli lite morskare och säger emot sin far. Detta eskalerar under åren fram till 20 då det sluter i fullt slagsmål. Gavino kastas ur familjen och börjar ett nytt liv.

Eftersom han inte fått gå i skolan så är han nästan analfabet. Men han tar ett krafttag och sätter sig i skolbänken igen. I början så får han gå i klasser där eleverna är 10 år yngre än honom. Han har bestämt sig för att visa sin pappa att det är möjligt att lyckas. Vid 35 års ålder avlägger han till sist en examen i språkvetenskap. Ganska otroligt faktiskt.

Bokens största behållning ligger i naturbeskrivningarna. Dessa så bildframkallande beskrivningar gjorde att jag spanade extra efter olivlundar, korkekar och fårskockar under vår resa. Samtidigt kunde jag se Gavino Ledda som en liten pojke med trasiga kläder gå med sin fårskock uppför de branta bergen.

Eftersom vi bara varit där i 30 gradig värme är det nästan svårt att ta till sig att vintrarna uppe i de sardinska bergen är hemska. Men det är klart att den ständiga vinden gör det svinkallt om det är minus grader.

Vår vän Fredrico, som vi bytte hus med, menade att boken Padre Padrone var lite överdriven. Riktigt så illa var det inte att vara ung fåraherde under 1960-talet, menade han. Kanske har han rätt i det men boken var ändå en fascinerande läsning om ett ställe man inte visste så mycket om innan.

37 av 1001 album

Charlie Mingus - The black saint and the sinner lady

Frijazz och experimentell musik låter oftast bättre i tanken än vad det låter i verkligeheten. Ibland kan jag uppskatta när man bara blåser på i musiken. Det finns en kraft och något tilltalande i det också. Men det håller bara i någon låt.

Det här Mingus albumet är inte frijazz fullt ut men det är ändå så fritt att jag saknar melodier att uppehålla mig vid. Skivan är hyllad som ett mästerverk men jag hittar inte den storheten alls. Kanske är det för jag inte hör eller är speceillt intresserad om musikerna är skickliga instrumentarlister eller om arrangemangen är svåra. Det jag hör är musiken som kommer ut ur högtalarna.

Så många som 11 personer samsas om plats i låtarna. I mina öron låter det som några för många.

Favorit: Solo dancer
Betyg: GG

Om jag finge bestämma så skulle helgen vara fyra dagar. Två av dessa helgdagar skulle vara som nu. Fullt med aktiviteter med barn och sambo. De övriga två skulle var något annorlunda.
Ungefär så här skulle jag vilja ha det:

1. Klockan skulle inte ställas. Eftersom jag numera ändå vaknar tidigt så skulle jag läsa lite mellan klockan 7 och 9 sen skulle jag slumra in lite igen och vakna vid 10.

2. Frukost med långläsning av morgontidningen. Ändå bättre vore det om Gp kunde bli lite bättre.

3. Sen är det nog dags att sätta på en skiva. Vi börjar dagen med något lite lungare. Kanske The National.

4. När det börjar kurra i magen är det dags att gå ut och äta något. Zenith håller alltid. Vi tar en grillad baguette med ost och skinka fast utan senap idag också.

5. Snabbt hem efter att ha lämnat in tipsraden. Lite beronde på vilka som spelar så kollar man in två av de tre Premier league matcher som erbjuds. Tre matcher på raken kan bli lite segt särskilt som italienska eller spanska ligan väntar senare ikväll.

6. Kanske har man slumrat lite i tv-soffan vid det här laget. När man slår upp ögonen är det dags för lite bokläsning igen.

7. Ölen har stått på kylning hela dagen nu är det verkligen dags att knäppa upp.

8. Efter ett par öl så låter musiken ändå bättre och den blir ösigare och ösigare.

9. Nu börjar det bli svårt att välja. Kanske öka ölintaget, kanske surfa på datorn och kolla lite skön liveklipps på Youtube, eller ska det bli mer fotboll.

10. När man haft en hel dag för sig själv kan barnen och sambon komma hem igen. Nu är man riktigt sugen på några rejäla kramar och umgänge igen.

Sopranos playing Monopoly

Äntligen är världens bästa serie igång igen. Första avsnittet i sista omgången var suvuränt.

3 av 1001 böcker



Zadie Smith - Om skönhet

Jag har alltid haft ett litet motstånd till böcker som är för tjocka. När det närmar 600 sidor brukar jag avskräckas. Det har hänt att jag börjat på en sådan bok och känt att det blir mer ett slit än en njutning att läsa. Men det har också hänt att de 600 sidorna varit nödvändiga för att berätta hela historien.

Boken Om skönhet behöver alla sidor för att få fram alla de sidor hos de människor den skildrar. Det är svårt att kort förklara vad en bok på så många sidor handlar om. Men grunden är en akademisk värld där två familjer, Besleys och Kipps verkar. De båda fäderna, Howard och Monty är kollegor men avskyr verkligen varandra. De övriga i familjen blir sedan indragna i denna fejd som utspelar sig på Wellington universitetet.

Zadie Smith lyckas med att verkligen gå in på djupet på varje person. Det känns som hon förstår hur alla känner. Alltifrån den yngsta sonen Besley som bryter sig loss från överklasshemmet för att kämpa för haitiers rättigheter eller hur den snygga Victoria Kipps både vill och inte vill utnyttja sitt utseende.

Det Smith inte riktigt klarar av är att sy ihop historien i slutet. Från att tidigare i boken varit mer öppen och låtit läsaren varit med och fylla i luckor i historien blir hon alltför förklarande och tydlig i de sista avsnitten. Det känns lite onödigt.

Ett avsnitt ur boken fastnade extra. Det var när Carl, en student på Wellington, får jobb som musikbibliotekarie. Ett litet utdrag ur texten ser ut så här:

"När Carls kompisar från stadsdelen där han bodde fick höra talas om Carls nya jobb trodde de inte sina öron. Pengar för att köpa plattor! Få betalt för att lyssna på musik! Mannen! Det här ju rena rånet! Vilket knäck!"

Det är bara att hålla med, vilket knäck!

För att återgå till böcker med många sidor. Den här boken hamnar i kategorin böcker som behöver många sidor och som aldrig känns tung att läsa. Snarare var det så att jag tog varje tillfälle, när maten kokade, när barnen befann sig på övervåningen och till och med mitt i en fotbollsmatch på tv, att läsa ur boken.

Betyg: GGGG

Fotboll

Vilken högtidsstund det är nu när alla de stora ligorna drar igång. Problemet är bara att jag har svårt att begränsa mitt tittande. På helgerna är det ju matcher hela tiden. Jag skulle inte ha några problem med att sitta i soffan hela dagarna.

Det är kanske tur att jag inte har några speciella lag som jag måste följa. Arsenal har alltid varit mitt lag men jag har tröttnat på Arsene Wenger. Jag stör mig på hans förmyndarsätt. Istället blir det att jag håller på de lag som har svenskar i laguppställningen. Jag är dock lite avundsjuk på personer som verkligen har ett lag att följa. Särskilt när man ser hemmapubliken på Premier league matcher. Då skulle jag gärna varit en av papporna står med sina söner och döttrar och hejar.

Vi får hoppas att det kanske blir runt Karl Johans plan om Astrid och Ella blir intresserade. Då blir det hela kittet. Rakat huvud, öl på puben före och engelska ramsor som ekar över Majorna. Tror ni man kan göra så?

2 av 1001 böcker

Franz Kafka - Processen

Ett antal av de böcker som är med på listan över 1001 böcker har man läst innan. Tanken är ändå att jag ska läsa om dem och ha dem i färskt minne. En bok som både tåls och kanske framförallt behövs läsas om är Processen.

Tydligen skrev Kafka det första och sista kapitlet först. Sedan så kom han aldrig så långt som till avsluta allt det som skulle in däremellan. När man vet detta får man bättre förståelse till att det är svårt att hänga med i texterna ibland. Vissa kapitel har till och med fotnötter där de står att kapitlet ej är avslutat. Kafka var perfektionist och när det inte blev precis som han ville ha det så struntade han i att skriva. Det var ju till och med så att han ville att hela texten till Processen skulle brännas när han dog. Istället gav en vän till honom ut boken några år efter hans död.

Inledningen av boken är något av det bästa som skrivits. Hur Josef K blir häktad för något. Vad får varken han eller vi läsare veta. Det finns något i texten som gör att man kan läsa den delan av boken hur många gånger som helst. Sedan dröjer det faktiskt till slutet innan jag får samma läsupplevelse igen. Då blir det en gastkramande vandring mot den väntade döden. Avsnitten mellan början och slutet är också fascinerande läsning men på sina håll blir det alltför drömskt. Verkligheten är inte alls närvarande. Boken går in i en mer dunkel och stämningsfull fas vilket alltså i mina ögon är till de sämre.

Totalt sett är förstås Processen något som bör finnas i varje hem av självaktning.

Betyg: GGGG

8 av 1001 filmer

Manhattan (1979)

En av de saker som jag faktiskt kommer ihåg tydligast från den här sommaren var när vi satt och såg den här filmen i Grebbestad. För en gång skull så var man så pigg på kvällen att suget efter att se film var stort.

Woody Allens film Manhattan visade sig vara en otroligt bra film. Här slipper man de alltför många Bröderna Marx liknande filmsekvenser som jag brukar störa mig på i Allens filmer.

Manhattan är inspelad i svartvitt med filmmusik av Gershwin. Allt är så mycket New York att man känner en otroligt längtan efter att åka dit.

Själva handlingen där Issac Davis (Allen) har en mängd kvinnobeskymmer. Nyskild, nu tillsammans med en 17 åring och även involverad i sin bästa väns kvinnoaffärer. Det är dråpligt på rätt sätt.

Det som ändå gör filmens storhet är den underbara dialogen, den stämningsfulla filmmusiken och den stora kärleken till New York som man märker så tydligt.

Betyg: GGGGG

36 av 1001 album

Sam Cooke - At the Harlem Square Club

Tidernas bästa soulröst har passande nog också gjort tidernas bästa livealbum. Så är nämligen fallet med denna skiva. Det slår verkligen knistor om denna konsert inspelad 1963 i Miami. Det spelas inte alltid rätt men det spelas med en känsla och ett ös som knäcker mig fullständigt.

Cooke har på sina studioinspelningar ibland en alltför myspysig inramning på sina låtar. Rösten är alltid klockren men musiken kan vara lite lamm. Här faller allt på plats.

Cookes image var alltid ganska fläckfri. Han hade sjungit gospel med Soul Stirrers och i början av sin solokarriär hade han stillsamma hits som You send me och For sentimental reasons. Men här hör man att han hade en annan sida också. Här är det party, svett och sex som gäller. Tragiskt nog gick denna lite mer vilda sida ut över hans liv bara ett år efter inspelningen. Då sköts han nämligen på ett motel, av motelägarinnan, sedan han blivit våldsam mot sitt tillfälliga dambesök.

Favorit: Twistin' the night away

Betyg: GGGGG

Jag tror jag gjort något dumt

Det var efter att inte rört en fena under 3 veckors tid som jag igår tog beslutet. När ursäkterna tagit slut kom jag till slut iväg på en löptur igår. Den, löpturen, var så underbar att jag bestämde mig för att anmäla mig till Stockholm maraton även nästa år.

Tänker man efter mer noga så kan det nog vara ett av de dummaste beslut jag tagit. Men det finns något som lockar också. Jag vet också att om jag verkligen ska komma ut och springa så måste jag ha ett mål att nå.

Är det någon mer som är sugen att hänga på?

8 bilder från vår underbara semester på Sardinien

Kramas

Det där med att krama andra har jag alltid varit lite skeptisk till. Det känns ofta lite krystat och jag blir spänd. Vid bjudningar, möten på stan och andra tillfällen där kramen nästan blir framtvingad så blir jag som en gelefigur. Jag tror det märks på min kram att jag inte lägger något hjärta bakom.

Å andra sidan är det alldeles underbart att kramas när kramen kommer bara utav sig själv. När man liksom dras till den andra personen utan egentlig anledning. När båda helt plötsligt känner att en kram är på sin plats. Då kan jag tycka att kramas är den bästa kärleksförklaring man kan ge en person. Det behöver inte vara ens käraste utan det kan vara en kompis, arbetskamrat eller någon annan.

Top 25 Seinfeld Moments

Suveränt!
Dryga 7 minuter som gör att dagen börjar på ett bra sätt.

ROSKILDE 2007

Så här en dryg månad efter årets festival är det verkligen dags att gå tillbaka och summera.

Alla pratar om årets väder. Visst, det var lerigt och djävligt på sina ställen men det gick inte ut över musiken.

Det var faktiskt så att det endast regnade en av fyra festivaldagar. Då, torsdagen kom det visserligen 50 mm. Sen är klart att det var lite bökigare med allt. Att sova halvsittande i bilen i tre dagar är precis vad man pallar med.

Men nu till musiken.

Torsdag

Lcd Soundsystem

Vi startade festivalen med att passera förbi Arcade Fire. Jag har inte fastnat för dem. Ett smockfullt Arena verkade verkligen har gjort det dock. Istället så piskade Lcd Soundsystem igång festivalen för vår del på ett utmärkt sätt.

Det som på skiva ofta låter för mycket studioinspelning fick verkligen nytt liv på scenen. Bort med alla funkelement och in med ett montont malande. En lysande start på festivalen. Ett talande klipp finns här: http://www.youtube.com/watch?v=tkYKmcxE54E

Talib Kweli & Jean Grae

Hip-hop blir något helt annat när man ser det live. Skickliga rappare lyckas då fånga mig på ett sätt som de inte gör på skiva. Kweli och Grae lyckas att hålla mig kvar hela konserten fast det egentligen var andra band jag skulle gå på. Deras självförtroende låg på en lagom nivå. Under spelningen kommer jag ihåg att jag skickade ett sms hem där det stod "djälvar var jag älskar det här stället". Kanske mest ett uttryck för min kärlek till festivalens som sådan men det är klart att man inte skriver så om musiken som spelas är kass.

Nostalgia 77 Octet

Förra året var det flera jazzband som förgyllde festivalen. De jag trodde mest på i år var det här brittiska bandet. Tyvärr infriade de inte alls mina förväntningar. Det lät trött slentrian jazz över det. Det varken svängde eller var utmanande. En besvikelse.

Fredag

Camera Obscura

En perfekt start på dagen är lite skotsk popmusik. Jag var faktiskt lite tveksam över hur det skulle låta live men bandet var verkligen bra. Utseendemässigt så är det härligt med band som ser ut att komma direkt ut från en pub. Det är tjejen med popfrisyr, den rödhåriga, den lite äldre grånade mannen, den vanliga och den med ölmage. Så ska popband se ut. Skönt också med ett band med avslappnat och naturligt mellansnack. Ett extra plus till trumpeten som kom in och lyfte ett antal låtar.

Mando Diao

Borlängebandet är den totala motsatsen till skottarna ovan. De försöker så mycket att det blir patetiskt. Alla poser, kläderna och all den attityd som de visar gör att jag nästan spyr. Synd, för de har egentligen ett antal låtar som är ganska bra.

Murder

Astoriatältet har byggts om på ett fantastiskt snyggt sätt. De har verkligen lyckats att få det att se ut som en skön klubb. Första spelningen där blev danska Murder. En mycket bra spelning av ett band som spelar akustiska lägereldssågner med en bra sångare. Det är just en bra sångare som behövs om sådana här band ska sticka ut. En skön timme med lugn och stämmningsfull musik. Jag har för mig att ölen smakade mycket gott till detta.

Roky Erickson & the Explosives

Det här var konserten jag sett fram emot mest. Efter att han varit på Hultsfredsfestivalen och fått bra kritik där var men rädd för att det skulle bli en antiklimax här. Icke sa nicke. Jag älskade verkligen alltihop. Både röst och gitarrspel var i fullgott skick. Bifallet öronbedövande. Låt efter låt avverkades under en timme. Inga döda punkter, förutom ett något segt bluesnummer. När han spelade Bloody hammer och The wind and more var jag i sjunde himmlen. De två ögonblicken rankar jag högt på min lista över bästa konsertminnen någonsin.

Här kommer han in: http://www.youtube.com/watch?v=M4708sMXBwQ

CSS

Jag håller med Kalle när han säger att det är kul att ett gäng brasilinska tjejer kan ta världen med häpnad. De tar också mig med häpnad denna kväll. Vilket party de drar igång klockan 22 på fredagkvällen. Verkligen alla i tältet var med på noterna. Beviset finns här. Jag får gåshud när jag ser det: http://www.youtube.com/watch?v=R-0OwQEETtg

Mustach

Istället för Mika fick vi de goa göteborgarna Mustach. Inte mig emot. Lite motorrock är aldrig fel, trodde jag. Men lite fel kändes det ändå. Det blev lite mycket metal. Ralf Gyllenhammar är också en något enerverande frontman. Det är lite buskisvarning över honom. Lite besviken gick jag därför därifrån efter en stund.

Booka Shade

Tyska dansakten Booka Shade lyckades fylla hela Astoria. Deras publikvänliga beats ihop med en snygg ljusshow kändes bra mycket roligare än trött rock. Jag lyckades dock dansa mig snurrig efter ett tag och var tvungen att gå ut för frisk luft. Det skulle kunna varit jag som filmat detta: http://www.youtube.com/watch?v=1wMhDUV6OlA&mode=related&search=

Väl ute så var det annat som drog mig vidare.

Anthony B

Reggae är lurigt live. Anthony B visade sig vara kanonbra. Det kunde man inte veta. Hans energi med höga bensparkar och raka knytnävslag fick eventuell trötthet att gömma sig. Med sig hade han ett hungrigt band som pumpade fram ett hårt bakgung. Kolla glädjen och benföringen här:

http://www.youtube.com/watch?v=3Y7slmnZ9pk

Lee Scratch Perry

En ny reggaekonsert väntade. Efter ett tag undrade jag om det inte skulle börja snart. Då visade det sig att borta på scenkanten stod legenden Perry och sjöng. Jag trodde det var lite bakgrundsmusik som spelades. Problemet var främst inte mitt utan Perry var knappt hörbar och det man hörde lät inget vidare.

Brian Jonestown Massacre

Man hade hört ryktet om att det här var ett struligt band. Frontmannen Anton Newcome var inte som alla andra. Så visade det sig också vara. Under den två timmar långa spelningen så var det långa avbrott. Det var bråk med publiken, bråk med medlemmarna och bråk med vad som såg ut att vara någon sorts mananger för bandet. Däremellan bjöds det på en hel del skön psykedelisk rock. Det bestånde är ändå att det är synd att så många bra låtar slarvas bort. När jag går hem ensam i natten vid 4-tiden och inser att jag ska sätt mig i en bil att sova är humöret inte på topp.

Lördag

Buffalo Tom

Det var 15 år sedan jag såg dem senast. Då var det också på Roskilde. Jag måster erkänna att jag inte kommer ihåg någonting från den spelningen mer än att jag var där. Frågan är om jag om 15 år, alltså år 2002, kommer ihåg någonting från årets spelning. Ska man gå efter hur bra det var så borde jag komma ihåg något. Tremannabandet från Boston stod på scen i ett jättetält klockan halv ett på eftermiddagen. Det var ganska lite folk men vi som var där förundrades av kraften i musiken de levererade. Melodierna satt där de skulle i de gitarrdrivna låtarna. Att de också spelade den bästa låten från nya skivan You never catch him gjorde mig överlycklig. Eftersom det är en så fin låt skriven om Bill Janovitz 5-åriga dotter fällde jag nog en tår samtidigt som jag hoppade av glädje.

The National

Jag blev lite besviken då jag såg att The National spelade mitt på dagen. Men när man väl stod där med tetravinet och väntade på att de skulle börja kände man att det var något stort på gång. Klart mycket mer folk än jag trodde stod och såg fram emot bandet.

När det kör igång Start a war från nya plattan inser man att det här är rysligt bra. Hela konserten blir sedan en uppvisning i melankolisk pop ibland med inslag av gitarrmattor a la Velvet Underground och mullrande bas. Man ville aldrig att det skulle ta slut och de körde också längre än vad som är vanligt på en festival. En riktig höjdare. Hittade ett kort klipp här:

http://youtube.com/watch?v=6j_azzRkP_A

Soulsavers feat. Mark Lanegan

Lanegan är en av mina favoritsångare alla kategorier. Han har en röst som får mig verkligen känna något. Det konstiga är att de gånger jag sett honom live i olika konstellationer så har det aldrig riktigt klickat. Med Soulsavers har han gjort ett riktigt bra album men även denna gång blir man lite besviken. Dels är bandet inte tillräckligt lyhört. Lanegan är buttrare än vanligt. Det märks att det är något han är sur på. Han sjunger oklanderligt men bandet lyckas inte spela så bra som de borde. Trummisen ser ut som nybörjare vilket stör mig. Efter endast 35 minuter går Lanegan av. Han återvänder inte.

Loney, Dear

Från Lanegans mörka röst till Emil Svanängens falsett är det så långt man kan komma. Därför blev det lite konstigt för öronen att lyssna på Loney, Dear efter Soulsavers. Det uppstod inte samma känsla som det gjorde på Pustervik i våras. Jag kände mig mest gubbsjuk då jag tycker att den kvinnliga medlemmen är väldigt tjusig. Hon sjunger bra också. http://youtube.com/watch?v=8CyomL99Ig4

The Who

Det blev bara några låtar på The Whos konsert. Det har aldrig varit mitt band. Inledande I can't explain har ett odödligt riff och man gungar med skönt. Sen är det inte mycket mer som drar. Det behövs mer så här framåt lördagkvällen.

120 Days

Efter lite allmän villervalla om var man skulle gå och hur man skulle bli fullare så hamande vi på de norska slynglarna 120 Days. Ett lyckokast. Deras fläskiga New Order pop var precis sådana beats som behövdes för att vakna till liv. Sångaren var karesmatisk på rätt sätt. Han hade något.

Jag brukar ha svårt när synthinfluenserna blir för stora. Här är det gränsfall men live så klarar man sig på rätt sida. Så här var det mest hela tiden: http://youtube.com/watch?v=1M62q5GajM8

Grizzly Bear

Ytterligare en stark kontrast från föregående konsert. Det lite folkavantgardiska New York bandet Grizzly Bear är väldigt långt ifrån pumande beats. Här handlar det istället om röster som går in och ut i varandra för att bilda något helt eget. Formeln är spännande och i några spår lyckas man verkligen få till det. Särskilt då i låten Knife som är oerhört vacker. Finns här: http://youtube.com/watch?v=4HzxrfGiBsM

Efter Grizzly Bear spelningen som var bra men inte partyhöjande så var man vilse. Vad gör man nu. Klockan är ett på natten det är inga direkta höjdarband kvar som ska spela. I loungen ska en soul dj spela plattor. Det bestäms att vi går dit. När vi kommer dit spinner han lite blandad musik. Reaggae, rytmisk världsmusik och förstås lite soul. Helt ok. Vi köper någon drink och helst plötsligt så är man på g igen. Sedan ökar festen lavinartat fram till klockan fyra. Alla dansar, djn spelar så många bra låtar att det svårt att ens gå att beställa ny drinkar. Glädjen är så total att det kommer som en chock när man inser att det börjar ta slut. Det spelas lugnare och lugnare låtar, bra sådana men det är ju dans man vill ha. Sen kommer det obevekliga slutet när någon från personalen kommer och meddelar att det är slut. Publiken buar länge, djn vill spela mer men det hjälper inte. När man kommer ut ur tältet och inser att det är ljust ute och fåglarna böjrar vakna förstår man att den sista festkvällen på Roskilde för i år är slut. I öronen har man avslutningslåten Walk on the wild side. Ett perfekt avslut på en lördagkväll i Roskilde.

Söndag

Rhonda Harris

Söndagen är en svår dag på Roskilde. Man är trött och åtminstonne jag har aldrig druckit något starkt på söndagen. Samtidigt så känns det som om det blir fler och fler band man vill se som spelar just denna dag. I år var det rekord av bra band denna sista dag.

Först ut var danska Rhonda Harris. Deras senaste skiva med enbart Townes Van Zandt covers är helt ok. Frontpersonen Nikolaj Norlund har något äckligt drag över sig men har man överinseende med det så var det härligt att stå och lyssna på ett tiotal Townes låtar en söndageftermiddag i Roskilde. Bandet som var med lyckades verkligen göra något eget av många av låtarna och Nikolaj gjorde även texten rättvisa med sin röst. Låtar som Marie, Lungs och Two girls framfördes med bravur. En spelning i Göteborg borde vara på sin plats.

Wilco

När man börjar tänka på att det är jobbigt att stå eller värst vad man har ont i ryggen under konserter så är det illavarslande. Så var det ibland under Wilco. Låtarna från sensaste skivan plus ytterligare några lugna spår flöt på fint men annars var det segt. Tydligen ska gitarristen som är med, Neil Klein, vara riktigt bra. Jag tyckte mest han förstörde. Dessutom rörde han sig som en sämre kopia av Jalle Lorenztsson från Wilmer X.

Arctic Monkeys

För andra året i rad uppträder bandet på Roskilde. I år på stora scenen. Jag gillar dem verkligen men hade inte tid att riktigt gå in för spelningen. Där jag stod, långt bak, så börjar det ändå rycka i benen. Alex Turner har fått mer självförtroende som frontfigur. När man hörde jublet efter låtarna så insåg man att det var det här många yngre tjejer väntat på. Vi får se om jag och Ella hittar något gemensamt band om några år.

Spriritualized Acoustic Mainline

Jag hade ett problem inför den här spelningen. Jag såg det som en av festivalens höjdpunkter men visste att en halvtimme in i konserten började en annan konsert jag också väldigt gärna ville se, Against Me. Eftersom jag mer eller mindre visste att Spriritualized skulle vara bra och var mer osäker på det andra så hade jag mer eller mindre bestämt mig för att enbart fokusera på Jason Pierce med manskap.

När det sedan gått en halvtimme av spelningen, som varit helt lysande, kan jag ändå inte fokusera. Jag blir för nyfiken hur Against Me är live.

Att jag valde att gå hade också att göra med att under de 30 minuter jag såg spelades de tre låtar jag gillar allra mest, Walking with Jesus, Amen och Death take your fiddle. Att höra dessa låtar med stråkar, gospelsångerskor, gitarr och klaviatur var precis så bra som man kan tro. Jasons sång och gitarrspel var så också närmast fulländat. Sången låg precis så långt fram i mixen som man önskar.

En höjdare som alltså stördes av min hjärna efter en stund.

Against Me

Det som fick mig från den närmast kyrkliga upplevelsen med Spiritualized var det här punkrock bandet från Florida. När jag först lyssnade på dem i våras lät de mest gapiga utan substans. Men ju mer jag lyssnade så insåg jag att det fanns mer. Det fanns texter med inspiration från Billy Bragg, det fanns låtar med Social Distortion gitarrer och det fanns en sångare och låtskrivare som var cool, Tom Gabel.

Den låt jag allra helst ville höra live, Up the cuts, spelades tyvärr precis innan jag kom fram. Jag hörde det sista ackorden på väg in i tältet. Typiskt. Annars var det fullt ös så jag ångrar inte mitt val att gå hit. Synd bara att de spelade på söndag då man själv inte var redo att kasta sig in bland de allra mest hängivna. Det hade varit roligt annars. Förresten, hoppas att de kickar bassisten snart. Han passar verkligen inte in i ett annars tufft punkrockband.

The Twilight Sad

Den sista spelningen som bevittnade på årets festival blev dessa rookies från Glasgow. Deras debutskiva Fourteen autumns & fifteen winters har varit mitt soundtrack nu i sommar. Det är inte speciellt lättlyssnat med det är bra. En alldelses underbar recension av skivan finns här: http://www.thecricket.nu/recensioner.asp?id=931

Live, inför en liten men nyfiken publik, så funkar det också. Hade det inte varit söndag och kroppen helt slutkörd så hade jag varit i extas. Nu blev det bara några spontana spasmer när det var som allra allra bäst. En bra final på årets festival och en bra push på att man måste hit nästa år också.

Totalt tror jag nog att denna festival faktiskt kan rankas som top 3 genom alla år musikmässigt. Det kan till och med vara så att den ligger i topp. Nackdelen med att det är så många bra spelningar är att festande blir lite lidande. Man hinner liksom inte tillbaka till platsen där spriten finns. Det är smällar man får ta.

Ps

Fotot taget av Andreas Eklund

Det går otäckt snabbt att vara tillbaka i den vanliga lunken igen.

För bara ett par dagar sedan var man på Sardinien i 30 gradig värme. Vyerna var turkosa hav, glada barn, en brunbränd sambo och italienska kvinnor med minimala badkläder.

Nu är det jag ser framför mig något helt annat. Det regnar utanför Mimers, det är samma gamla schemaproblem på jobbet, klockan måste ställas och disken måste diskas.

Nu är jag inte så nerstämd som det låter. Visst skulle jag gärna jobba mindre, sova längre osv, men det är ganska skönt att komma in i det vanliga igen också.

Hösten har säkert en hel del sköna konserter, bokupplevelser och annat trevligt i sitt sköte också. Sen erbjuder ju barnen ett stort antal underbara situationer varje dag. Då får man ha överinseende med några bus som går för långt också.

Något blogginlägg var eller varannan dag är tanken.

Vi ses och hörs om ni vill