Jonas Kullhammar Quartet - Göteborg, Liseberg 31/8-07

Lite av en slump hamnade jag på konsert på Liseberg i fredags. Medan resten av familjen, svärföräldrar och barnens kusiner åkte berg- och dalbana på riktigt så tog Jonas Kullhammar Quartet med mig, Torbjörn och Magnus på en musikalisk resa.

En resa som började i högsta fart med Hit man från senaste skivan. Ett ganska vågat val då många i publiken kommit upp lite i åren och mer såg ut som gladjazz fantaster. Men det var inte många ur publiken som reste sig och gick utan det var nog bara mina fördomar som var fel.

Under den nästan timslånga konserten spelar bandet bara fyra låtar. Från nya skivan fick vi också Stormen och Benidikesen. Två lite lugnare låtar som verkligen imponerade. Det var nästan så att man för en stund glömde att det var fyra vita killar som stod på en scen på Liseberg. Om man blundade så var det så bra att man kunde drömma sig bort till en scen i New York under slutet av 50-talet och tro att ett gäng afroamerikaner i kostym stod på scenen. Jag stör mig på mig själv när jag ofta har svårt att riktigt ta till mig när vita spelar så typisk svart musik.

Det jag gillade mest med låtarna är de har en återkommande melodi. Låten kan innehålla ett solo för varje instrument och flytta iväg men sen helt plötsligt återkommer temat igen och man känner igen sig. Sån jazz gillar jag. Sen måste jag erkänna att jag inte är speciellt förtjust när man solar iväg på alla instrument. Torbjörn Zetterbergs basspel var dock förstklassigt i alla lägen.

En annan lite negativ åsikt är att många jazzband måste förlänga låtarna i oändlighet. Den verkligt fina balladen Bendiktsen hade gott kunnat sluta efter sex minuter när det var som vackrast. Det hade inte behövts frijazzats i ytterligare fem minuter.

Jag nämnde att bara fyra låtar spelade under konserten. Detta berodde till viss del på Kullhammars lust att prata mellan låtarna. Ibland var det svårt att förstå om han var ironisk eller inte men i det stora hela var han väldigt rolig. Det verkade gå hem hos de flesta utom ordningsvakterna som inte verkade förstå sin komiska roll i sammanhanget. Å andra sidan såg de precis lika hjärndöda ut som de flesta inom den kåren.