Gavoni Ledda - Padre padrone

Inför resan till Sardinien så försökte jag läsa in mig lite om deras liv och levene. Den här romanen är nog den jag kan rekommendera varmast.

Boken handlar om författarens mycket tuffa uppväxt som fårskötare i den eländiga Sardinska terrängen. När han precis börjat skolan vid 5-års ålder bestämmer hans pappa sig för att skolan inte är något för hans äldsta son. Han ska istället redan nu hjälpa sin far med fårskötseln. Familjen bor i staden Siligo men deras fårmarker ligger en bra bit bort.

Den lille Gavoni blir pryglad och slagen av sin far dagligen ute på landet. De lever på nästan ingen mat alls och de träffar inga andra människor förutom några förbi vandrande rövare. Det är helt osannolikt hårda år pojken får gå igenom. De enda vännerna han får är träden som han hittar på låtsasnamn på. Nämnas kanske också bör att hans enda glädjestunder är när han smyger bakom buskarna och onanerar. Detta börjar han med i 7-års åldern enligt honom själv. Är det verkligen möjligt?

Gavoni lever så här i många många år. När han är i tonåren så börjar han bli lite morskare och säger emot sin far. Detta eskalerar under åren fram till 20 då det sluter i fullt slagsmål. Gavino kastas ur familjen och börjar ett nytt liv.

Eftersom han inte fått gå i skolan så är han nästan analfabet. Men han tar ett krafttag och sätter sig i skolbänken igen. I början så får han gå i klasser där eleverna är 10 år yngre än honom. Han har bestämt sig för att visa sin pappa att det är möjligt att lyckas. Vid 35 års ålder avlägger han till sist en examen i språkvetenskap. Ganska otroligt faktiskt.

Bokens största behållning ligger i naturbeskrivningarna. Dessa så bildframkallande beskrivningar gjorde att jag spanade extra efter olivlundar, korkekar och fårskockar under vår resa. Samtidigt kunde jag se Gavino Ledda som en liten pojke med trasiga kläder gå med sin fårskock uppför de branta bergen.

Eftersom vi bara varit där i 30 gradig värme är det nästan svårt att ta till sig att vintrarna uppe i de sardinska bergen är hemska. Men det är klart att den ständiga vinden gör det svinkallt om det är minus grader.

Vår vän Fredrico, som vi bytte hus med, menade att boken Padre Padrone var lite överdriven. Riktigt så illa var det inte att vara ung fåraherde under 1960-talet, menade han. Kanske har han rätt i det men boken var ändå en fascinerande läsning om ett ställe man inte visste så mycket om innan.