3 av 1001 böcker



Zadie Smith - Om skönhet

Jag har alltid haft ett litet motstånd till böcker som är för tjocka. När det närmar 600 sidor brukar jag avskräckas. Det har hänt att jag börjat på en sådan bok och känt att det blir mer ett slit än en njutning att läsa. Men det har också hänt att de 600 sidorna varit nödvändiga för att berätta hela historien.

Boken Om skönhet behöver alla sidor för att få fram alla de sidor hos de människor den skildrar. Det är svårt att kort förklara vad en bok på så många sidor handlar om. Men grunden är en akademisk värld där två familjer, Besleys och Kipps verkar. De båda fäderna, Howard och Monty är kollegor men avskyr verkligen varandra. De övriga i familjen blir sedan indragna i denna fejd som utspelar sig på Wellington universitetet.

Zadie Smith lyckas med att verkligen gå in på djupet på varje person. Det känns som hon förstår hur alla känner. Alltifrån den yngsta sonen Besley som bryter sig loss från överklasshemmet för att kämpa för haitiers rättigheter eller hur den snygga Victoria Kipps både vill och inte vill utnyttja sitt utseende.

Det Smith inte riktigt klarar av är att sy ihop historien i slutet. Från att tidigare i boken varit mer öppen och låtit läsaren varit med och fylla i luckor i historien blir hon alltför förklarande och tydlig i de sista avsnitten. Det känns lite onödigt.

Ett avsnitt ur boken fastnade extra. Det var när Carl, en student på Wellington, får jobb som musikbibliotekarie. Ett litet utdrag ur texten ser ut så här:

"När Carls kompisar från stadsdelen där han bodde fick höra talas om Carls nya jobb trodde de inte sina öron. Pengar för att köpa plattor! Få betalt för att lyssna på musik! Mannen! Det här ju rena rånet! Vilket knäck!"

Det är bara att hålla med, vilket knäck!

För att återgå till böcker med många sidor. Den här boken hamnar i kategorin böcker som behöver många sidor och som aldrig känns tung att läsa. Snarare var det så att jag tog varje tillfälle, när maten kokade, när barnen befann sig på övervåningen och till och med mitt i en fotbollsmatch på tv, att läsa ur boken.

Betyg: GGGG

Fotboll

Vilken högtidsstund det är nu när alla de stora ligorna drar igång. Problemet är bara att jag har svårt att begränsa mitt tittande. På helgerna är det ju matcher hela tiden. Jag skulle inte ha några problem med att sitta i soffan hela dagarna.

Det är kanske tur att jag inte har några speciella lag som jag måste följa. Arsenal har alltid varit mitt lag men jag har tröttnat på Arsene Wenger. Jag stör mig på hans förmyndarsätt. Istället blir det att jag håller på de lag som har svenskar i laguppställningen. Jag är dock lite avundsjuk på personer som verkligen har ett lag att följa. Särskilt när man ser hemmapubliken på Premier league matcher. Då skulle jag gärna varit en av papporna står med sina söner och döttrar och hejar.

Vi får hoppas att det kanske blir runt Karl Johans plan om Astrid och Ella blir intresserade. Då blir det hela kittet. Rakat huvud, öl på puben före och engelska ramsor som ekar över Majorna. Tror ni man kan göra så?

2 av 1001 böcker

Franz Kafka - Processen

Ett antal av de böcker som är med på listan över 1001 böcker har man läst innan. Tanken är ändå att jag ska läsa om dem och ha dem i färskt minne. En bok som både tåls och kanske framförallt behövs läsas om är Processen.

Tydligen skrev Kafka det första och sista kapitlet först. Sedan så kom han aldrig så långt som till avsluta allt det som skulle in däremellan. När man vet detta får man bättre förståelse till att det är svårt att hänga med i texterna ibland. Vissa kapitel har till och med fotnötter där de står att kapitlet ej är avslutat. Kafka var perfektionist och när det inte blev precis som han ville ha det så struntade han i att skriva. Det var ju till och med så att han ville att hela texten till Processen skulle brännas när han dog. Istället gav en vän till honom ut boken några år efter hans död.

Inledningen av boken är något av det bästa som skrivits. Hur Josef K blir häktad för något. Vad får varken han eller vi läsare veta. Det finns något i texten som gör att man kan läsa den delan av boken hur många gånger som helst. Sedan dröjer det faktiskt till slutet innan jag får samma läsupplevelse igen. Då blir det en gastkramande vandring mot den väntade döden. Avsnitten mellan början och slutet är också fascinerande läsning men på sina håll blir det alltför drömskt. Verkligheten är inte alls närvarande. Boken går in i en mer dunkel och stämningsfull fas vilket alltså i mina ögon är till de sämre.

Totalt sett är förstås Processen något som bör finnas i varje hem av självaktning.

Betyg: GGGG

8 av 1001 filmer

Manhattan (1979)

En av de saker som jag faktiskt kommer ihåg tydligast från den här sommaren var när vi satt och såg den här filmen i Grebbestad. För en gång skull så var man så pigg på kvällen att suget efter att se film var stort.

Woody Allens film Manhattan visade sig vara en otroligt bra film. Här slipper man de alltför många Bröderna Marx liknande filmsekvenser som jag brukar störa mig på i Allens filmer.

Manhattan är inspelad i svartvitt med filmmusik av Gershwin. Allt är så mycket New York att man känner en otroligt längtan efter att åka dit.

Själva handlingen där Issac Davis (Allen) har en mängd kvinnobeskymmer. Nyskild, nu tillsammans med en 17 åring och även involverad i sin bästa väns kvinnoaffärer. Det är dråpligt på rätt sätt.

Det som ändå gör filmens storhet är den underbara dialogen, den stämningsfulla filmmusiken och den stora kärleken till New York som man märker så tydligt.

Betyg: GGGGG

36 av 1001 album

Sam Cooke - At the Harlem Square Club

Tidernas bästa soulröst har passande nog också gjort tidernas bästa livealbum. Så är nämligen fallet med denna skiva. Det slår verkligen knistor om denna konsert inspelad 1963 i Miami. Det spelas inte alltid rätt men det spelas med en känsla och ett ös som knäcker mig fullständigt.

Cooke har på sina studioinspelningar ibland en alltför myspysig inramning på sina låtar. Rösten är alltid klockren men musiken kan vara lite lamm. Här faller allt på plats.

Cookes image var alltid ganska fläckfri. Han hade sjungit gospel med Soul Stirrers och i början av sin solokarriär hade han stillsamma hits som You send me och For sentimental reasons. Men här hör man att han hade en annan sida också. Här är det party, svett och sex som gäller. Tragiskt nog gick denna lite mer vilda sida ut över hans liv bara ett år efter inspelningen. Då sköts han nämligen på ett motel, av motelägarinnan, sedan han blivit våldsam mot sitt tillfälliga dambesök.

Favorit: Twistin' the night away

Betyg: GGGGG

Jag tror jag gjort något dumt

Det var efter att inte rört en fena under 3 veckors tid som jag igår tog beslutet. När ursäkterna tagit slut kom jag till slut iväg på en löptur igår. Den, löpturen, var så underbar att jag bestämde mig för att anmäla mig till Stockholm maraton även nästa år.

Tänker man efter mer noga så kan det nog vara ett av de dummaste beslut jag tagit. Men det finns något som lockar också. Jag vet också att om jag verkligen ska komma ut och springa så måste jag ha ett mål att nå.

Är det någon mer som är sugen att hänga på?

8 bilder från vår underbara semester på Sardinien

Kramas

Det där med att krama andra har jag alltid varit lite skeptisk till. Det känns ofta lite krystat och jag blir spänd. Vid bjudningar, möten på stan och andra tillfällen där kramen nästan blir framtvingad så blir jag som en gelefigur. Jag tror det märks på min kram att jag inte lägger något hjärta bakom.

Å andra sidan är det alldeles underbart att kramas när kramen kommer bara utav sig själv. När man liksom dras till den andra personen utan egentlig anledning. När båda helt plötsligt känner att en kram är på sin plats. Då kan jag tycka att kramas är den bästa kärleksförklaring man kan ge en person. Det behöver inte vara ens käraste utan det kan vara en kompis, arbetskamrat eller någon annan.

Top 25 Seinfeld Moments

Suveränt!
Dryga 7 minuter som gör att dagen börjar på ett bra sätt.

ROSKILDE 2007

Så här en dryg månad efter årets festival är det verkligen dags att gå tillbaka och summera.

Alla pratar om årets väder. Visst, det var lerigt och djävligt på sina ställen men det gick inte ut över musiken.

Det var faktiskt så att det endast regnade en av fyra festivaldagar. Då, torsdagen kom det visserligen 50 mm. Sen är klart att det var lite bökigare med allt. Att sova halvsittande i bilen i tre dagar är precis vad man pallar med.

Men nu till musiken.

Torsdag

Lcd Soundsystem

Vi startade festivalen med att passera förbi Arcade Fire. Jag har inte fastnat för dem. Ett smockfullt Arena verkade verkligen har gjort det dock. Istället så piskade Lcd Soundsystem igång festivalen för vår del på ett utmärkt sätt.

Det som på skiva ofta låter för mycket studioinspelning fick verkligen nytt liv på scenen. Bort med alla funkelement och in med ett montont malande. En lysande start på festivalen. Ett talande klipp finns här: http://www.youtube.com/watch?v=tkYKmcxE54E

Talib Kweli & Jean Grae

Hip-hop blir något helt annat när man ser det live. Skickliga rappare lyckas då fånga mig på ett sätt som de inte gör på skiva. Kweli och Grae lyckas att hålla mig kvar hela konserten fast det egentligen var andra band jag skulle gå på. Deras självförtroende låg på en lagom nivå. Under spelningen kommer jag ihåg att jag skickade ett sms hem där det stod "djälvar var jag älskar det här stället". Kanske mest ett uttryck för min kärlek till festivalens som sådan men det är klart att man inte skriver så om musiken som spelas är kass.

Nostalgia 77 Octet

Förra året var det flera jazzband som förgyllde festivalen. De jag trodde mest på i år var det här brittiska bandet. Tyvärr infriade de inte alls mina förväntningar. Det lät trött slentrian jazz över det. Det varken svängde eller var utmanande. En besvikelse.

Fredag

Camera Obscura

En perfekt start på dagen är lite skotsk popmusik. Jag var faktiskt lite tveksam över hur det skulle låta live men bandet var verkligen bra. Utseendemässigt så är det härligt med band som ser ut att komma direkt ut från en pub. Det är tjejen med popfrisyr, den rödhåriga, den lite äldre grånade mannen, den vanliga och den med ölmage. Så ska popband se ut. Skönt också med ett band med avslappnat och naturligt mellansnack. Ett extra plus till trumpeten som kom in och lyfte ett antal låtar.

Mando Diao

Borlängebandet är den totala motsatsen till skottarna ovan. De försöker så mycket att det blir patetiskt. Alla poser, kläderna och all den attityd som de visar gör att jag nästan spyr. Synd, för de har egentligen ett antal låtar som är ganska bra.

Murder

Astoriatältet har byggts om på ett fantastiskt snyggt sätt. De har verkligen lyckats att få det att se ut som en skön klubb. Första spelningen där blev danska Murder. En mycket bra spelning av ett band som spelar akustiska lägereldssågner med en bra sångare. Det är just en bra sångare som behövs om sådana här band ska sticka ut. En skön timme med lugn och stämmningsfull musik. Jag har för mig att ölen smakade mycket gott till detta.

Roky Erickson & the Explosives

Det här var konserten jag sett fram emot mest. Efter att han varit på Hultsfredsfestivalen och fått bra kritik där var men rädd för att det skulle bli en antiklimax här. Icke sa nicke. Jag älskade verkligen alltihop. Både röst och gitarrspel var i fullgott skick. Bifallet öronbedövande. Låt efter låt avverkades under en timme. Inga döda punkter, förutom ett något segt bluesnummer. När han spelade Bloody hammer och The wind and more var jag i sjunde himmlen. De två ögonblicken rankar jag högt på min lista över bästa konsertminnen någonsin.

Här kommer han in: http://www.youtube.com/watch?v=M4708sMXBwQ

CSS

Jag håller med Kalle när han säger att det är kul att ett gäng brasilinska tjejer kan ta världen med häpnad. De tar också mig med häpnad denna kväll. Vilket party de drar igång klockan 22 på fredagkvällen. Verkligen alla i tältet var med på noterna. Beviset finns här. Jag får gåshud när jag ser det: http://www.youtube.com/watch?v=R-0OwQEETtg

Mustach

Istället för Mika fick vi de goa göteborgarna Mustach. Inte mig emot. Lite motorrock är aldrig fel, trodde jag. Men lite fel kändes det ändå. Det blev lite mycket metal. Ralf Gyllenhammar är också en något enerverande frontman. Det är lite buskisvarning över honom. Lite besviken gick jag därför därifrån efter en stund.

Booka Shade

Tyska dansakten Booka Shade lyckades fylla hela Astoria. Deras publikvänliga beats ihop med en snygg ljusshow kändes bra mycket roligare än trött rock. Jag lyckades dock dansa mig snurrig efter ett tag och var tvungen att gå ut för frisk luft. Det skulle kunna varit jag som filmat detta: http://www.youtube.com/watch?v=1wMhDUV6OlA&mode=related&search=

Väl ute så var det annat som drog mig vidare.

Anthony B

Reggae är lurigt live. Anthony B visade sig vara kanonbra. Det kunde man inte veta. Hans energi med höga bensparkar och raka knytnävslag fick eventuell trötthet att gömma sig. Med sig hade han ett hungrigt band som pumpade fram ett hårt bakgung. Kolla glädjen och benföringen här:

http://www.youtube.com/watch?v=3Y7slmnZ9pk

Lee Scratch Perry

En ny reggaekonsert väntade. Efter ett tag undrade jag om det inte skulle börja snart. Då visade det sig att borta på scenkanten stod legenden Perry och sjöng. Jag trodde det var lite bakgrundsmusik som spelades. Problemet var främst inte mitt utan Perry var knappt hörbar och det man hörde lät inget vidare.

Brian Jonestown Massacre

Man hade hört ryktet om att det här var ett struligt band. Frontmannen Anton Newcome var inte som alla andra. Så visade det sig också vara. Under den två timmar långa spelningen så var det långa avbrott. Det var bråk med publiken, bråk med medlemmarna och bråk med vad som såg ut att vara någon sorts mananger för bandet. Däremellan bjöds det på en hel del skön psykedelisk rock. Det bestånde är ändå att det är synd att så många bra låtar slarvas bort. När jag går hem ensam i natten vid 4-tiden och inser att jag ska sätt mig i en bil att sova är humöret inte på topp.

Lördag

Buffalo Tom

Det var 15 år sedan jag såg dem senast. Då var det också på Roskilde. Jag måster erkänna att jag inte kommer ihåg någonting från den spelningen mer än att jag var där. Frågan är om jag om 15 år, alltså år 2002, kommer ihåg någonting från årets spelning. Ska man gå efter hur bra det var så borde jag komma ihåg något. Tremannabandet från Boston stod på scen i ett jättetält klockan halv ett på eftermiddagen. Det var ganska lite folk men vi som var där förundrades av kraften i musiken de levererade. Melodierna satt där de skulle i de gitarrdrivna låtarna. Att de också spelade den bästa låten från nya skivan You never catch him gjorde mig överlycklig. Eftersom det är en så fin låt skriven om Bill Janovitz 5-åriga dotter fällde jag nog en tår samtidigt som jag hoppade av glädje.

The National

Jag blev lite besviken då jag såg att The National spelade mitt på dagen. Men när man väl stod där med tetravinet och väntade på att de skulle börja kände man att det var något stort på gång. Klart mycket mer folk än jag trodde stod och såg fram emot bandet.

När det kör igång Start a war från nya plattan inser man att det här är rysligt bra. Hela konserten blir sedan en uppvisning i melankolisk pop ibland med inslag av gitarrmattor a la Velvet Underground och mullrande bas. Man ville aldrig att det skulle ta slut och de körde också längre än vad som är vanligt på en festival. En riktig höjdare. Hittade ett kort klipp här:

http://youtube.com/watch?v=6j_azzRkP_A

Soulsavers feat. Mark Lanegan

Lanegan är en av mina favoritsångare alla kategorier. Han har en röst som får mig verkligen känna något. Det konstiga är att de gånger jag sett honom live i olika konstellationer så har det aldrig riktigt klickat. Med Soulsavers har han gjort ett riktigt bra album men även denna gång blir man lite besviken. Dels är bandet inte tillräckligt lyhört. Lanegan är buttrare än vanligt. Det märks att det är något han är sur på. Han sjunger oklanderligt men bandet lyckas inte spela så bra som de borde. Trummisen ser ut som nybörjare vilket stör mig. Efter endast 35 minuter går Lanegan av. Han återvänder inte.

Loney, Dear

Från Lanegans mörka röst till Emil Svanängens falsett är det så långt man kan komma. Därför blev det lite konstigt för öronen att lyssna på Loney, Dear efter Soulsavers. Det uppstod inte samma känsla som det gjorde på Pustervik i våras. Jag kände mig mest gubbsjuk då jag tycker att den kvinnliga medlemmen är väldigt tjusig. Hon sjunger bra också. http://youtube.com/watch?v=8CyomL99Ig4

The Who

Det blev bara några låtar på The Whos konsert. Det har aldrig varit mitt band. Inledande I can't explain har ett odödligt riff och man gungar med skönt. Sen är det inte mycket mer som drar. Det behövs mer så här framåt lördagkvällen.

120 Days

Efter lite allmän villervalla om var man skulle gå och hur man skulle bli fullare så hamande vi på de norska slynglarna 120 Days. Ett lyckokast. Deras fläskiga New Order pop var precis sådana beats som behövdes för att vakna till liv. Sångaren var karesmatisk på rätt sätt. Han hade något.

Jag brukar ha svårt när synthinfluenserna blir för stora. Här är det gränsfall men live så klarar man sig på rätt sida. Så här var det mest hela tiden: http://youtube.com/watch?v=1M62q5GajM8

Grizzly Bear

Ytterligare en stark kontrast från föregående konsert. Det lite folkavantgardiska New York bandet Grizzly Bear är väldigt långt ifrån pumande beats. Här handlar det istället om röster som går in och ut i varandra för att bilda något helt eget. Formeln är spännande och i några spår lyckas man verkligen få till det. Särskilt då i låten Knife som är oerhört vacker. Finns här: http://youtube.com/watch?v=4HzxrfGiBsM

Efter Grizzly Bear spelningen som var bra men inte partyhöjande så var man vilse. Vad gör man nu. Klockan är ett på natten det är inga direkta höjdarband kvar som ska spela. I loungen ska en soul dj spela plattor. Det bestäms att vi går dit. När vi kommer dit spinner han lite blandad musik. Reaggae, rytmisk världsmusik och förstås lite soul. Helt ok. Vi köper någon drink och helst plötsligt så är man på g igen. Sedan ökar festen lavinartat fram till klockan fyra. Alla dansar, djn spelar så många bra låtar att det svårt att ens gå att beställa ny drinkar. Glädjen är så total att det kommer som en chock när man inser att det börjar ta slut. Det spelas lugnare och lugnare låtar, bra sådana men det är ju dans man vill ha. Sen kommer det obevekliga slutet när någon från personalen kommer och meddelar att det är slut. Publiken buar länge, djn vill spela mer men det hjälper inte. När man kommer ut ur tältet och inser att det är ljust ute och fåglarna böjrar vakna förstår man att den sista festkvällen på Roskilde för i år är slut. I öronen har man avslutningslåten Walk on the wild side. Ett perfekt avslut på en lördagkväll i Roskilde.

Söndag

Rhonda Harris

Söndagen är en svår dag på Roskilde. Man är trött och åtminstonne jag har aldrig druckit något starkt på söndagen. Samtidigt så känns det som om det blir fler och fler band man vill se som spelar just denna dag. I år var det rekord av bra band denna sista dag.

Först ut var danska Rhonda Harris. Deras senaste skiva med enbart Townes Van Zandt covers är helt ok. Frontpersonen Nikolaj Norlund har något äckligt drag över sig men har man överinseende med det så var det härligt att stå och lyssna på ett tiotal Townes låtar en söndageftermiddag i Roskilde. Bandet som var med lyckades verkligen göra något eget av många av låtarna och Nikolaj gjorde även texten rättvisa med sin röst. Låtar som Marie, Lungs och Two girls framfördes med bravur. En spelning i Göteborg borde vara på sin plats.

Wilco

När man börjar tänka på att det är jobbigt att stå eller värst vad man har ont i ryggen under konserter så är det illavarslande. Så var det ibland under Wilco. Låtarna från sensaste skivan plus ytterligare några lugna spår flöt på fint men annars var det segt. Tydligen ska gitarristen som är med, Neil Klein, vara riktigt bra. Jag tyckte mest han förstörde. Dessutom rörde han sig som en sämre kopia av Jalle Lorenztsson från Wilmer X.

Arctic Monkeys

För andra året i rad uppträder bandet på Roskilde. I år på stora scenen. Jag gillar dem verkligen men hade inte tid att riktigt gå in för spelningen. Där jag stod, långt bak, så börjar det ändå rycka i benen. Alex Turner har fått mer självförtroende som frontfigur. När man hörde jublet efter låtarna så insåg man att det var det här många yngre tjejer väntat på. Vi får se om jag och Ella hittar något gemensamt band om några år.

Spriritualized Acoustic Mainline

Jag hade ett problem inför den här spelningen. Jag såg det som en av festivalens höjdpunkter men visste att en halvtimme in i konserten började en annan konsert jag också väldigt gärna ville se, Against Me. Eftersom jag mer eller mindre visste att Spriritualized skulle vara bra och var mer osäker på det andra så hade jag mer eller mindre bestämt mig för att enbart fokusera på Jason Pierce med manskap.

När det sedan gått en halvtimme av spelningen, som varit helt lysande, kan jag ändå inte fokusera. Jag blir för nyfiken hur Against Me är live.

Att jag valde att gå hade också att göra med att under de 30 minuter jag såg spelades de tre låtar jag gillar allra mest, Walking with Jesus, Amen och Death take your fiddle. Att höra dessa låtar med stråkar, gospelsångerskor, gitarr och klaviatur var precis så bra som man kan tro. Jasons sång och gitarrspel var så också närmast fulländat. Sången låg precis så långt fram i mixen som man önskar.

En höjdare som alltså stördes av min hjärna efter en stund.

Against Me

Det som fick mig från den närmast kyrkliga upplevelsen med Spiritualized var det här punkrock bandet från Florida. När jag först lyssnade på dem i våras lät de mest gapiga utan substans. Men ju mer jag lyssnade så insåg jag att det fanns mer. Det fanns texter med inspiration från Billy Bragg, det fanns låtar med Social Distortion gitarrer och det fanns en sångare och låtskrivare som var cool, Tom Gabel.

Den låt jag allra helst ville höra live, Up the cuts, spelades tyvärr precis innan jag kom fram. Jag hörde det sista ackorden på väg in i tältet. Typiskt. Annars var det fullt ös så jag ångrar inte mitt val att gå hit. Synd bara att de spelade på söndag då man själv inte var redo att kasta sig in bland de allra mest hängivna. Det hade varit roligt annars. Förresten, hoppas att de kickar bassisten snart. Han passar verkligen inte in i ett annars tufft punkrockband.

The Twilight Sad

Den sista spelningen som bevittnade på årets festival blev dessa rookies från Glasgow. Deras debutskiva Fourteen autumns & fifteen winters har varit mitt soundtrack nu i sommar. Det är inte speciellt lättlyssnat med det är bra. En alldelses underbar recension av skivan finns här: http://www.thecricket.nu/recensioner.asp?id=931

Live, inför en liten men nyfiken publik, så funkar det också. Hade det inte varit söndag och kroppen helt slutkörd så hade jag varit i extas. Nu blev det bara några spontana spasmer när det var som allra allra bäst. En bra final på årets festival och en bra push på att man måste hit nästa år också.

Totalt tror jag nog att denna festival faktiskt kan rankas som top 3 genom alla år musikmässigt. Det kan till och med vara så att den ligger i topp. Nackdelen med att det är så många bra spelningar är att festande blir lite lidande. Man hinner liksom inte tillbaka till platsen där spriten finns. Det är smällar man får ta.

Ps

Fotot taget av Andreas Eklund

Det går otäckt snabbt att vara tillbaka i den vanliga lunken igen.

För bara ett par dagar sedan var man på Sardinien i 30 gradig värme. Vyerna var turkosa hav, glada barn, en brunbränd sambo och italienska kvinnor med minimala badkläder.

Nu är det jag ser framför mig något helt annat. Det regnar utanför Mimers, det är samma gamla schemaproblem på jobbet, klockan måste ställas och disken måste diskas.

Nu är jag inte så nerstämd som det låter. Visst skulle jag gärna jobba mindre, sova längre osv, men det är ganska skönt att komma in i det vanliga igen också.

Hösten har säkert en hel del sköna konserter, bokupplevelser och annat trevligt i sitt sköte också. Sen erbjuder ju barnen ett stort antal underbara situationer varje dag. Då får man ha överinseende med några bus som går för långt också.

Något blogginlägg var eller varannan dag är tanken.

Vi ses och hörs om ni vill

Glad sommar på er alla. Inte för att jag varit speciellt flitig med bloggandet det sista men nu blir det helt uppehåll ett tag.

Mattias

Roskilde 2007

Buffalo Tom

De sista lilla släppet band innehöll ett band till för mig, Buffalo Tom. De har alltid varit ett band som legat lite vid sidan av mina stora favoriter. De plattor jag har är spelade ganska mycket men det var längesedan nu. Jag har för mig att känslan alltid var att jag trodde jag skulle tycka om det lite mer än vad jag gjorde. Känslan jag beskriver ovan gäller när jag lyssnade på dem för närmare 15 år sedan.

Nu när de var aktuella igen så laddade jag ner deras ännu ej släppta comeback-skiva plus att jag lyssnat på deras gamla album. Min åsikt blir nu något annorlunda. För de första är det skönt att höra enkel musik gjord av tre enkla män. Jag har lyssnat på så mycket konstigt nu ett tag att det verkligen var välkommet. Buffalo Toms lite gammaldags, om man kan säga att gitarrrock som tidiga R.E.M., Lemonheads och Replacements är gammal, rock med starka melodier känns väldigt befriande. Nya skivan Three easy pieces håller riktigt hög klass. Låten You can't catch him är till och med en av årets bästa.

Ytterligare ett band som jag verkligen vill se alltså. Jag såg dem på min första Roskildefestival 1992 så det är dags igen.

Här är en av deras bästa låtar från förr
http://www.youtube.com/watch?v=kQVomwDEzFM

35 av 1001 album

Bob Dylan - The freewheelin' Bob Dylan

Samma år som föregående skiva, With the Beatles, släppte Dylan sin andra skiva. Plattan som verkligen satte honom på kartan. Att han endast var 22 år när han gav ifrån sig de här låtarna är närmast osannolikt. Hans röst låter tidlös.

Freewheelin' Bob Dylan är helt akustisk och innehåller några av hans bästa låtar. Det är låtar som aldrig blir för gamla eller inaktuella. De låter nästan lika färska varje gång man hör dem.

Visst finns det ändå saker att gänlla lite på. Munspelandet kan ibland bli lite gnissligt. Dylan har inte riktigt hittat formen där. Även några av låtarna i talking blues-stilen kan bli lite tradiga. De har samma problem som visor har, enligt mig. De är bara kul att lyssna på en gång.

Dylan kom att göra ännu bättre skivor därför The Freewheelin inte högsta betyg. Men det är klart att alla ska ha den in sin samling.

Betyg: GGGG

Bästa låt: Masters of war

34 av 1001 album

Beatles - With the Beatles

Det känns som jag är en av få som föredrar de tidigare Beatles skivorna framför de gamla. Nu är det inte så att jag ogillar de senare utan det är bara om jag måste välja.

With the Beatles kanske till och med är min favoritplatta med Liverpoolsönerna. Jag kan inte hitta en enda anledning att stänga av när man satt på skivan. Det finns inte ett enda dåligt spår. Det som kommer ur högtalarna är oförstörd pop- och rockmusik. Låtarna är av den arten att man aldrig tröttnar på dem. Jag kan inte säga att jag lägger på skivan på skivtallriken jätteofta men jag blir alltid glad när jag hör låtarna.

Att John Lennon har den absolut perfekta rösten för den tidiga rockmusiken är något som alltid slår mig när jag lyssnar på Beatles tidiga skivor. Även Geroge Harrisons bidrag, Don't bother me, visar vilken utmärkt sångare han var. Paul McCartneys röst har jag alltid haft lite svårare för.

Betyg: GGGGG

Favorit: All I've got to do

Jorma Aula - Estonia - En kamp för livet

Det finns en fördel med att åka buss till jobbet. Det är att man kan läsa på vägen. I veckan fick jag med mig den här boken om Estonia-katastofen. Texten i den är så stor att de som satt bredvid säkert trodde att jag var synskadad.

Efter att ha läst boken så förstår jag varför det var så stor text. Innehållet är nämligen så tunt och för att det skulle sluta i en bok så var man tvungen att förstora texten. Boken känns nämligen som ett hastverk. Eftersom den redan utgavs hösten samma år som olyckan så ville man nog vara först ute. Kvaliteten verkade inte vara så noga.

Jag är lite makabert intresserad av böcker av det här slaget. Böcker som handlar om uppseendeväckande händelser. Jag har inte läst någon bok om Estonia förut så det verkade intressant.

Estonia - en kamp för livet handlar om två vänner som var med på båten. Den ena klarade sig och den andra följde med ner i djupet. Sjävklart blir man rörd när man läser boken men det är så taffligt förklarat och skrivet att man stör sig på texten. Man lyckas inte beskriva hur allt gick till på ett sätt som får mig som läsare att förstå hur det var. Författarna försöker bygga upp någonting som sedan bara säger poff.

Nu blir det till att leta efter något bättre om Estonia-katastrofen.

Anteckningar från ett maratonlopp

Start: 14.00
Mål: 18.04

Mellan de två klockslagen ovan utkämpades en lång kamp. En kamp som jag de första 2. 45 timmarna hade under kontroll. Sedan kom det inte en vägg framför mig utan mer en rejäl bakfylla. Så kändes det nämligen när jag sprungigt 32 km. Ni som varit bakfulla förstår att det inte är särskilt kul att springa då. Kroppen vill bara lägga sig i en säng och helst ensam. Tyvärr så befann jag mig i Rålambshovsparken i Stockholm bland andra maratonlöpare och en ganska stor publik som försökte heja på. "Kom igen, det är inte långt kvar" och annat nådde mina öron. Min replik kunde varit "Lägg av, ska jag spy på dig eller?

Under den här gångturen resonerade jag ömsom fram och tillbaka ungefär så här. Ibland gick tankarna så här; 7 km till mål, det är ju ungefär som att gå hemifrån till Avenyn och tillbaka, det måste väl gå. Sen for tanken iväg så Här; 7 km till mål det i det här gångtempot kommer att ta en bra bit över en timme. Så länge står jag inte ut.

Under den här gångturen försökte jag ungefär var tvåhundrade meter att börja springa. Alltid med resultatet att magsyran stod mig upp i halsen. Tanken på att det kanske skulle bli bättre om man väl kräkts fanns där. Men jag har fått för mig att det enbart känns bättre när man kräkts när man är sjuk på riktigt. Vid bakfylla hjälper det inte att kräkas. Så resonerade jag i alla fall. Det verkade heller inte så kul att ställa sig bredvid någon och kasta upp.

Efter mina många upprepade försök att återuppta löpningen började jag misströsta men så plötsligt gick det. Långsamt långsamt kunde benen börja röra på sig igen utan att magen började göra väsen av sig. Då var det ungefär 4,5 km kvar och hoppet kom tillbaka. De sista kilometrarna gick riktigt bra. Kroppen var förstås trött men det var så oerhört skönt att känna att det enda man behövde koncentrera sig på var att lyfta benen. Magen var inte ett stort problem längre.

Som ni förstår är det de sista 12 kilometrarna som lämnat mest intryck. De första 30 var varma på grund av värmen men annars var de faktiskt också väldigt underbara. Banan är ju superfin och känslan av att vara ute på sitt första maraton var härlig. Tempot var behagligt, vattenstationerna många, solhatten satt bra och vyerna fina. Det är sådant man också ska komma ihåg.

Känslan nu någon dag efter är att det var en riktigt kul upplevelse med förskräckliga inslag. Sluttiden 4.04.42 var och är en besvikelse. Under 4 timmar hade jag ändå hoppats på. Om inte träningen tagit sådan tid skulle jag redan nu sagt att jag skulle göra det igen. Nu får jag nog behärska mig lite och tänka efter om det inte finns roligare saker att göra istället. Å andra sidan har inga av mina tidsmål med löpningen uppnåtts än. De är under 40 min på milen, under 1.30 på halvmaran och under 4 timmar på maran.

Jag vet att det krävs en hel del träning för att jag ska nå målen och jag dör bara marginellt olyckligare om jag inte uppnår dem. Vi får se om denna marginella skillnad gör att jag springer vidare.

33 av 1001 album

Stan Getz & Charlie Byrd - Jazz samba

En sådan här underbar sommarvecka passar Jazz samba skivan alldeles utmärkt. Skivan från 1963 gjorde bossa-novan riktigt bred.

Getz och Byrd har tagit ett gäng brasilianska låtar och jazzat upp dem. Faktum är att ordet lagom kan användas i positiv ton om resultatet. Musiken är faktiskt precis sådär lagom inställsam. Om jag ska fortsätta med klichéer så skulle jag gärna sitta med en drink i handen samtidigt som jag lyssnar. Jag får nog ta med mig den till Sardinien i sommar.

Bästa låt: Samba Triste
Betyg: GGG

7 av 1001 filmer

My own private Idaho

Nu är det några månader sedan jag såg filmen fast den ligger fortfarande ganska långt fram i minnesbanken. Kanske är det för att jag knappt sett på någon film sedan dess eller också för att den lämnade ett bestående intryck. Jag tror att det är något mellanting.

Gus Van Zandts film med Keanu Reeves och River Phoenix i huvudrollerna har en konstig dragningskraft. Jag kan inte säga att jag gillar den speciellt mycket men det finns något. Jag skulle tro att det är det oförutsägbara som lockar. Man har nämligen ingen aning om hur nästa scen ska bli. Den skissartade handlingen där homosexualitet, rikedom, mamma-längtan och droger är de centrala delarna får mig inte fast. Det är istället enskilda scener som kan vara gripande.

My own private Idaho förtjänar nog mest sin plats på den här listan för att det är Gus Van Zandts lilla genombrottsfilm. Den här typen av konstfilmer brukar annars lätt falla i glömska. En annan sak är förstås de numera välkända skådespelarna. Detta var ju en av de sista filmera River Phoneix gjord innan han tog en överdos och blev en kultskådis. Keanu Reeves blev ju sedan Neo i The Matrix med hela världen.

Betyg: GGG

32 av 1001 album

Booker T & The M.G.s - Green onions

Har man bara hört titelspåret innan så kan man ha stora förhoppningar på den här skivan. Skulle resten vara lika bra så skulle skivan vara riktigt bra. Tyärr är det inte så. Låten Green onions står nämligen i särklass. Resten, på denna instrumentalskiva, blir ganska tråkigt och orgeln tar alltför stor plats.

Booker T och hans mannar var ju ett av soulmusikens absolut bästa kompband. Otis Redding med flera hade annars inte svängt så utomordentligt. Men på egen hand så är det alltså inte lika roligt. Det behövs en sångare för förgylla musiken och få bort orgeln.

Bästa låt: Green onions
Betyg: GG

Eldkvarn - Mölndal, Stadsparken 5/6 - 07

Detta var faktiskt första gången jag såg Eldkvarn på riktigt. Inramningen med stadsfest i Mölndal kändes sådär men det funkade i slutändan ganska bra. Det hade samlats ganska mycket folk på den stor gräsplanen framför scen. Åldersspannet på åskådarna var rejält stor. De allra flesta hade det gemensamt att de verkade vara riktiga fans. Ganska många av de lite äldre fansen verkade dock stärkt sig lite väl mycket innan. Det fanns nämligen ett stort antal vingliga ben bredvid mig. Ändå härligt att man fortfarande går på spelningar. Jag kan se mig själv litegrann i samma situation om 20 år. Förhoppningsvis lite mindre sliten än vissa dock.

Till musiken. Efter lite ljudproblem i första låten, den annars suvuräna Inget bra för mig själv, så utvecklar sig spelningen till en riktigt höjdare. Redan som andra låt kommer Fulla för kärlekens skull. Visst saknas stråkarna live men den framkallade ändå gåshud. Bandet spelar ganska mycket från nya skivan. Allra bäst live blev nog Min systers karneval.

Av de äldre låtarna så kommer jag mest ihåg Ta min hand, 3:ans spårvagn till det ljuva livet och publikfriaren Pojkar pojkar pojkar. Plura och gänget verkade trivas och kom ut för två extranummer. Jag har långtifrån lyssnat in mig på Eldkvarna hela samling skivor men det man slås av när man hör låtar man inte hört förut är texterna. Det är en konst och skriva så enkla och direkta texter utan att det blir patetiskt. Plura är en av de som behärskar det bäst några nödrim till trots.

Jag har nämnt det förrut men måste göra det igen. Likheterna med Håkan Hellström är nämligen så stora. Det är nästan det bästa med Eldkvarn. Att de vid hög medelålder kan vara ett så bra rockband. Det får förhoppningsvis Håkan att inse att han kan hålla på med det länge också.

Då blev det napp på byta att byta bostad under semestern till slut. Vi hamnar på Sardinien
i augusti. Det ska bli riktigt spännande. Perfekt att Ryanair flyger dit också. 4000 kronor för hela familjen känns bra. Enda lilla nackdelen är att jag missar Way out west festivalen i Slottskogen. Däremot hinner jag precis se Stones.

Här är en länk till där vi kommer att bo. Det ser rätt nice ut.
http://www.webalice.it/fmereu1/index.htm

Roskilde 2007

Som slutpunkt i förberedelserna så kommer min lista över band att se. Det kommer att bli hektiskt den saken är klar. Mycket hänger på hur spelschemat ser ut. Några hemska krockar blir det alltid. Att ha 13 band på måste se listan är egentligen lite för många men alla förtjänar verkligen sin plats där. Nästa Roskildeinlägg kommer när spelschemat släpps.

Band jag måste se

Arctic Monkeys
Boris
Brian Jonestown Massacre
Roky Erickson
Grizzly Bear
Bassekou Kouyate
Seun Kuti
Loney, Dear
The National
Rhonda Harris
Soulsavers feat. Mark Lanegan
Spiritualized
The Who

Band jag vill se (några väldigt väldigt gärna)

Against Me
Anthony B
The Ark
Beirut
Bigbang
Talib Kweli
Camera Obscura
CSS
Cult of Luna
Electrelane
Laurent Garnier
Holly Golightly
Hayseed Dixie
John Legend
Killers
Lcd Soundsystem
Jens Lekman
Mando Diao
Matmos
Mika
My Chemical Romance
Nortec Collective
Nostalgia 77 Octet
Lee Perry
Stone Throw Records
Strike Anywhere
Strung Out
Wilco
Twilight Sad
Trentemoller
Thermals
Tunng

Roskilde 2007

Kortrecensioner av resten. Som ni förstår har det blivit en hel del lyssnande. Nu blir det paus för att ladda batterierna en månad. En lista över de band jag vill och ska se är det enda som återstår.

A Hawk and a Hacksaw

Jag har aldrig varit speciellt förtjust i musik från Östeuropa och Balkan. Det här är ett amerikanskt indieband som rönt stora framgångar med att spela sådan musik. Mig berör det inte alls. Faktiskt ett av de sämre band av de jag lyssnat på inför årets festival.

Akron/Family

Roskilde satsar ganska hårt på band inom genren ny-folk. Det är band som i grunden är ganska traditionella men det slutar ofta med kaotiska låtar på 9 minuter. Det senaste skivan med Akron/Family (den enda jag hört) är väldigt splitrad. Ena stunden en lugn akustisk visa för att sedan bli något helt annat. Ganska bra är det ändå i slutändan så det vore kul att se.

Anthony B

En klar överraskning. Jag trodde inta att nutida jamiacansk reggae kunde låta så bra. Här finns ett skönt sväng och framförallt en bra blåssektion. Tyvärr brukar reggaeartister aldrig komma med fulla band när de kommer till våra breddgrader. Skulle Anthony B ta med sig hela orkestern tror jag det skulle svänga bra mycket mer än mycket annat på festivalen.

Arctic Monkeys

Deras debut hamnade högst på min årsbästalista förra året. Nya skivan är lite av en besvikelse. Jag saknar låtar som sticker ut. Bra singlar helt enkelt. På scen låter de bra men ser lite blasé ut så det ska bli intressant att se det verkligen blir på plats. Ändå ett måste se band.

Ark

Vad ska man säga. Jag har lovat att ringa hem till Ella om jag är i närheten när de spelar The worrying kind. Min personliga Ark-favorit är annars One of us is gonna die young.

Basement Jaxx

Ganska ointressant brittisk dansmusik om du frågar mig. Inte så illa om man hör någon låt men heller inget som lockar mig till något danstält.

Beastie Boys

Vid tidigare besök på Roskilde har Beastie Boys aldrig lämnat några djupare avtryck på mig. Jag tror inte de gör det nu heller.

Beirut

Otroligt hyllat amerikanst indieband. Även Beirut hämtar influenser från Östeuropa. De gör det dock bra mycket bättre än exempelvis A Hawk and a Hacksaw. Tydligen ska mån också på kommande skiva minska på dessa influenser. Kanske har man möjlighet att se ett band innan de på allvar slår igenom.

Bigbang

Kanske det sämsta bandnamnet jag någonsin stött på. Så kommer de från Norge också. Musiken däremot är riktigt bra. Bandet spelar traditionell rock i rakt nedstigande led från Tom Petty och annan amerikansk västkustrock. De två skivor jag hört innehåller några riktigt bra spår men det finns också vissa bottennapp. Det lockar lite att kolla in det live för tydligen ska de vara bra på scen.

Björk

Tyvärr får nog Björk klara sig utan mig framför scen. Jag hittar inte tillräckligt många anledningar till att vara där. Jag tror jag försöker få tag i en hängmatta i loungen med en drink i handen under tiden lyssnades på en japansk dj.

Talib Kweli & Jean Grae

Den hip-hop konsert som drar mest på årets festival är nog den här. Ofta slutar det med att man inte ser någon hip-hop i slutändan men nu när Kalle är med så kanske det blir ändring på det. Kweli har antydningar på äldre svart musik i sina låtar vilket jag verkligen uppskattar.

Blood Sweat drum'n'bass Band

När jag läste om det här bandet så lät det intressant och bra. Så bra att jag köpte in skivan till biblioteket. Musiken skulle vara en blandning av jazz och lite mer beatinspirerad dansmusik. Men när jag lyssnar så blir jag besviken. Det svänger inte och de kvinnliga voklisterna är inte speciellt bra.

Bonde do Role

Baile-funk spelas på klubbar runt om i världen. Det är klubbar som jag inte går på. Ett av genrens största band är Bonde do Role. Någon låt går bra men sedan tröttnar jag. De ska dock vara ett superbra liveband. Vid besöket i Sverige för några veckor sedan fick de högsta betyg.

Boris

Jag går mycket gärna och lyssnar på japanska Boris massiva ljudvägg. Det blir nog en av festivalens mest minnesvärda ögonblick. Öronproppar är ett måste.

Buraka Som Sistema

Portugisisk dansmusik som nog gör många svettiga i danstältet. Men inte den typ av dansmusik jag vill ha.

Clipse

Ännu en amerikansk rapgrupp. Jag trodde, efter att läst om dem, att de skulle vara mycket bättre. Det svänger inte på det sättet som jag vill.

Congos

Legendarisk reggaegrupp. Frågan är hur bra de låter på en scen idag. Frågan som alltid är också om man tar med sig sina blåsare över Atlanten. Gör man det så går jag gärna och kollar.

Cult of Luna

Norrländska hårdrockare som prisats mycket. Här är det ingen riffglad och melodiös musik som möter lyssnare. Det är mörkt och nedstämt med mycket temposkiftningar. Det går att spåra klara inslag av postrock där låtarna går ner i lugna partier för att sedan brista ut full kraft. Om det blir för mycket pop kan jag tänka mig att gå och rensa öronen med lite Cult of Luna.

Datarock

När det blir för mycket synt då blir jag allergisk direkt. Det sitter så djupt rotat att det inte går att ändra på.

Dizzee Rascal

Jag tror inte att jag gillar ett enda band, en enda skiva eller enda låt från den s.k. brittiska grimescenen. Jag förstår det helt enkelt inte

Thomas Dybdahl

Norsk singer-songwriter som på pappret lät intressant men som jag inte tyckte imponerade speciellt på skiva.

Eagles of Death Metal

Årets band inom lite mer skitig rock n' roll ska tydigen vara Eagles of Death Metal. Synd, säger jag. Jag tror säkert att man spelar av kärlek till rak rock n' roll med Mc5, Kiss och Ramones som förebilder men det som kommer ur högtalarna har inget av värde. Musiken saknar tryck och texterna är löjliga.

Electrelane

På vissa låtar är de så mycket Sterolab influenser att jag undrar om det är 1995. Det brittiska tjejbandet Electrelane förvaltar dock det brittiska indiearvet fint. Helt klart sevärt.

Fanfare Ciocarlia

Rumänska blåsare som tutar på ordentligt. Men jag har som sagt svår för östeuropeisk musik.

Flaming Lips

Ett band som jag inte förstått storheten med är Flaming Lips. Jag har inte lyckats träda in i deras värld. Det finna alldeles för många konstiga infall i musiken för det. När man någon enstaka gång gör mer rak och okomplicerad pop låter det riktigt bra. Det händer dock alltför sällan.

Laurent Garnier

Den franske technoartisten kan nog få mig in i danstältet. Väl där tror jag nog att han kan få mig att trivas.

Goose

Alltför muskulös techno för min smak.

Hayseed Dixie

Bluegrass-band som började spela AC/DC covers. Det blev en sådan succe att även andra bands musik också förvandlades till bluegrass. Ungefär hälften av gångerna blir det busiks av de hela. Den andra hälften låtar blir ganska kul. I alla fall i ett par lyssningar. Jag tror att jag behöver vara i ett berusat tillstånd för att till fullo uppskatta det här.

In Flames

Inte alls den typ av hårdrock som tilltalar mig.

Jeans Team

Synt igen. Funkar inte. Låter som ett dataspel.

John Legend

Jag älskar verkligen svart musik. Fram till 1975 ska det sedan tillägas. Hip-hop kulturen och musiken har jag inte kännt tillräcklig samhörighet med och jazzen blir aldrig bättre än förr. Hur är det då soulmusiken. Jag som verkligen älskar soulmusik från 50, 60 och 70-talet har inte hittat något som krånglat sig igenom öronens alla gångar och fastnat kvar i hjärnan av den nyare soulen. Närmast är väl John Legend. Han har det mesta som behövs och då framförallt rösten. Tendensen är ändå att det blir lite för polerat och snällt. Kanske kan det lyfta live.

Killers

Arenarock som när det närmar sig Springsteen låter bra. I bakhuvudet finns ändå hela tiden otäcka amerikanska helylle tendenser.

Klaxons

Lyckas i motsats till Arctic Monkeys inte få mig att gilla ny brittisk pop. Istället känner jag mig gammal.

Seun Kuti and Egypt 80

Precis som far Fela och bror Femi så spelar Seun afrobeat. Han har till och med sin pappas gamla band till hjälp. Om han är varm i kläderna än är svårt att säga då han enbart släppt en singel under eget namn. Live är det hans pappas material som spelas. En av de spelningar som drar mest av världsmusikartisterna.

Lcd Soundsystem

Funk är en av de musikstilar som tilltalar mig allra minst. Lcd Soundsystem har inslag av genren vilket stör mig för skulle man ta bort det så gillar jag det verkligen. Jag har gått och nynnat på låten North american scum i flera veckor nu. Ett kul band på scen, tror jag.

Jens Lekman

Precis som någon så smart uttryckte det så tror man nästan att Jens Lekman skämtar genom sitt sätt att sjunga. Det inser man såklart snabbt men ändå blir man överraskad varje gång hans mörka röst hörs. En av de få svenska artister som intresserar mig i år.

Machine Head

Ett bra hårdrocksriff kan få mig på fötter snabbt. Machine Head har skapat några i sina dagar. Mycket längre än till riffet kommer jag dock inte. Sången är alltför brötig för att jag ska orka gå vidare.

Mastodon

Progghårdrock har Mastodon kallats. En benämning som stämmer bra för jag gillar det inte. Låter som musikermusik i mina öron.

Matmos

Riktigt intressant musik med massor av litterära influenser. Nog ett av de mer udda banden på festivalen. De ligger inte jättehögt upp på måste-se-listan men det vore ändå kul att se hur det blir live. Hemma med lurar funkar det fint.

Mika

I början stod jag inte ut med Grace Kelly låten. Nu blir jag nästan glad när jag hör den. Så är det också med hela skivan.

Moi Caprice

Ett danskt band som verkligen vill vara tradionellt brittiskt poppiga med The Smiths som husgudar. De klarar inte riktigt av det låtmässig men det är inte helt oävet.

Muse

För svulstig och stort för min smak. Queen-vibbarna är alldeles för starka. Jag har märkt att när popband tilltalar folk som annars gillar hårdare musik så gillar inte jag det. Varför det är så har jag ingen aning om men det verkar stämma.

Muscians Of The Nile

Nä, det funkar inte med arabiska språk för mig. Antingen är det en vanesak eller också är jag inte gjord för det.

Oh No Ono

Dansk popfunk som ligger nära bottenplaceringen av band på årets festival.

Pelican

Post-rock med för mycket metal och för lite känsla.

Lee "Scratch" Perry & Adrian Sherwood

Det verkar tyvärr som Perry inte har med sig något kompband till Roskilde. Av döma av de klipp jag sett hade det helt klart varit att föredra. Sherwood, till vardags dj, kan säkert sin sak men jag har svårt att se hur han ska kunna ersätta ett riktigt band.

Peter, Bjorn & John

Svenskar som nått långt på grund av låten Young folks. Annars låter de ganska ordinärt bra.

Queens Of The Stoneage

Tänk om det kunde få till några mer låtar i kapacitet med No one knows. Nu har de några som når till fotknölarna på den och en hel massa som inte lämnar marken.

Red Hot Chili Peppers

Senaste skivan är inte så dålig. Jag gillar gitarrspelet och det tydliga Jimi Hendrix stölderna. Problemet är de inte var speciellt roliga när de spelade för några år sedan och att det gamla låtarna är fullständigt sönderspelade. I alla fall i mina öron.

Sounds

Attityden. Jag klarar den inte.

Stones Throw Records

Ett hip-hop bolag tar ditt ett gäng artister. Jag tror att det kan blir riktigt bra. Det jag har hört är nämligen den typ av nutida svart musik som enligt mig har lite genuin själ.

Strike Anywhere

Oj vad man längtar till Bad Religon när man hör det här. De har lite bättre musik, de har en myket bättre sångare och de har bättre texter. För den skull så ska Strike Anywhere inte helt dissas. Det är bara det att de inte kan jämföra sig med mina favopunkare.

Strung Out

Det går att kopiera det jag skrev ovan om Strike Anywhere här.

Timbuktu

Ibland byter jag kanal när det spelas ibland inte. Så är mitt förhållande till Timbuktu

Tiesto

Den store trancekungen intar Roskilde. Musikmässigt inte mycket att hurra över men det kan nog bli ganska maffigt.

Trentemoller

Stor och erkänd dansk technoartist. Kan få mig till danstältet.

Trost

Udda tysk som musikaliskt spretar väldigt. Vem ska se det här?

Twilight Sad

Har på sin debutskiva tongångar som lovar för kommande framgångar. Gitarrmator a la shogazerband och en väldigt skotsk sångare.

Volbeat

Öppningsbandet på oranga scenen är danska rockarna Volbeat. Bandet spelar hårdrock i grunden men med inslag av country och annat blir det annorlunda. Inte annorlunda på ett bra sätt, enligt mig.

Wilco

Senaste skivan är riktigt bra. Jeff Tweedy är en skicklig sångare och låtskrivare som aldrig riktigt på allvar nått mig innan. Nu gör han det men problemet kvarstår att det finns fem skivor innan som bara nästan når mig. Hur gör man då?

The Sound of Confusion/Walking with Jesus

Om de spelar den här kommer jag gå i bitar.

Spiritualized Acoustic Mainline ATP April 07

Jag tror jag kommer att fälla några tårar om det låter så här bra på Roskilde.

Denna vecka har långtifrån varit idealisk gällande förberedelserna inför maratonloppet nästa vecka. Magsjuka och dålig sömn har spolierat veckans löpning. Jag har blivit anfådd bara genom att gå uppför trappor.

Tur att loppet inte var den här helgen. Det hade inte funkat. Nu hoppas jag på snabb förbättring och kanske någon mil i helgen. Nästa vecka blir det till att ta det lugnt och äta mycket kolhydrater.

Jag har starnummer 1263 om jag skulle flimra förbi på TV.

Roskilde 2007

Booka Shade

När man stöter på bra danslåtar inom house, techno och andra liknande genres tänker man alltid att man borde kolla upp det mer. Det blir dock nästan aldrig gjort och när det väl blir det så är hela album nästan aldrig roliga. I alla fall inte att lyssna på hemma.

Booka Shade är en tysk technoakt som ska få folk att dansa på årets festival. Det kan de säkert lyckas med. Det är lite för många synthvibbar för min smak men några skönt monotona låtar skulle få mig att stanna till om jag passerar deras spelning.

Publiken i Malmö uppskattar verkligen bandet som du kan se här: http://www.youtube.com/watch?v=7XdxulL0hLA

Bästa låt: Darko

Roskilde 2007

Alice Rose

Dansk elektronica artist som bor i Tyskland och ofta låter som Björk. Så kan en kortfattad beskrivning av Alice Rose skrivas.

Ibland är det skönt med musik som kräver lite tuggmotstånd och inte fastnar direkt. Så är det med Alice Rose. Tyvärr kommer hon aldrig att fastna så mycket att jag lockas att kolla in henne live. Så här kan det se ut, med en liten motorsåg och allt: http://www.youtube.com/watch?v=UvWT3jVa_oc

Bästa låt: Trash

Roskilde 2007

Cold War Kids

När man läser olika inlägg om festivalen så är det de som gillar hårdrock som är besvikna över årets artister. De menar att det är för mycket jävla indie. Jag får lite förståelse för dem när jag hör Cold War Kids. Jag tycker nämligen att det här är dussinmusik. Det är inte direkt dåligt men det är så lamt att man lika gärna kan vara utan det. Dessutom har sångaren en ansträngande röst som inte tilltalar mig.

Fast jag tror nog att bandet kan bli rätt stora. De är liksom precis lagom för det. Jag hittar inga kandidater på jättehittar på deras första skiva men de har nog kapaciteten att nå många fans. Är man intresserad kan man kolla in deras myspace sida: http://www.myspace.com/coldwarkids

Bästa låt: Tell me in the morning

Roskilde 2007

Brian Jonestown Massacre

På mitten av 90-talet köpte jag en vinylsingel med det här bandet. Jag hade läst om dem och antog att jag skulle gilla dem. Singeln visade sig vara ganska svag och jag orkade inte göra ett nytt försök. Genom åren har man sedan läst om dem men då har det mest handlat om slagsmål, droger och filmen Dig.

Nu när jag lyssnat mer och kollat in deras videor så är jag sugen att se det. De försöker leva upp till varenda rockmyt som finns. Ibland ser deras otroligt retroaktiga 60-tals stil närmast patetisk ut och låtarna är mest halvfärdiga skisser. Men det finns sekvenser där de faktiskt lyckas närma sig orginalen. Det låter så mycket Stones, Byrds, Beatles och annan 60-tals musik uppblandat med lite engelska gitarrmattor a la Spacemen 3.

En video finns här: http://www.youtube.com/watch?v=wDDYGoAJCcM

Bästa låt: This is why you love me

Roskilde 2007

Roky Erickson

Då var det dags för kanske den absoluta höjdpunkten på årets festival. Den mytomspunne Roky Erickson som verkar ha hittar rätt mediciner på äldre dagar. Hans livshistoria är annars ganska sorglig. Det började bra med det psykedeliska bandet 13th floor elevators på mitten av 60-talet. Sedan åkte han fast för marijuanainnehav och valde då att hänvisa till psykisk sjukdom så att han skulle slippa ett fängelsestraff. Problemet var att han istället fick behandling med elektrochocker. Vilket för övrigt även Townes Van Zandt fick. Erickson har inte blivit sig lik sedan dess. Däremot har han i perioder skrivit mycket bra musik.

Sedan ett par år tillbaka står han även på scen då och då. Och det låter riktigt bra. Han har med sig kompbandet The Explosives och gubbarna lyckas låta sådär klassikt taggtrådrockigt som jag vill ha det.

Kolla på det här:

Sent 60-tal, före medicin, http://www.youtube.com/watch?v=zDT8shkTH9s

Tidigt 80-tal, rätt medicin, http://www.youtube.com/watch?v=YKu6Q4Vv4b8

Tidigt 90-tal, fel medicin: http://www.youtube.com/watch?v=urAB7PKRv5g

Idag, låter bra: http://www.youtube.com/watch?v=zAHn5mO8uDk&mode=related&search=

Bästa låt: It's a cold night for alligators

Roskilde 2007

Holly Golightly

Det finns ett fel med Holly Golightly, enligt mig. Det är den alltför intetsägande rösten. Annars är hennes låtar sköna pasticher på den tidiga rockhistorien och 50-tals estitiken sitter fint. Jag kan tänka mig att hon en riktigt hjälte för coola rockabillys.

Det låter som bäst i de mer garagerockiga låtarna. Då vaknar faktiskt rösten till liv även om den aldrig blir helt bra. Det är inte så att hon sjunger falskt eller så, det skulle jag förresten inte höra, utan det är mer att hon inte låter så cool som hon tror. Kanske är det så enkelt att det är svårt för en engelska att verkligen lyckas med den uramerikanska musiken. Liveklippen som finns visar ändå att det inte skadar att titta förbi när hon spelar. http://www.youtube.com/watch?v=CX_WrZLLQpY&mode=related&search=

Bästa låt: You can't buy a gun

Roskilde 2007

Nostalgia 77 Octet

Det är väldigt kul att man börja boka jazzband också. Förra årets konsert med finnarna Five Corners Quartet var väldigt trevlig på småtimmarna. Årets mest renodlade jazzorkester är Nostagia 77 Octet från England.

Deras senaste skiva Borderlands har vunnit många jazzpriser. Bandet låter som en mer nutida variant av Sun Ra. Det är alltså väldigt kosmiskt och utsvävande. Dansgolvsjazz står det någon stans och det är bara att hålla med. Långa låtar där ett återkommande tema är den sammanhållande länken är vanligt. Jag gillar blåssektionen skarpt och kan mycket väl tänka mig att tillbringa en timme i deras sällskap. Rytmsektionen är förresten inte dålig den heller. Det finns en tendens att musiken kan bli lite väl funkig i några låtar. Då blir jag stillstående med en gång.

Ladda med det här Andreas: http://www.youtube.com/watch?v=HdASDZ_NlGY

Bästa låt: Lotus tree

Roskilde 2007

Agf

Ibland tilltalar mig minimalistisk techno och konstmusik. Om jag ska uppskatta det måste jag vara på ett speciellt humör och framförallt ska jag befinna mig själv hemma. Liggandes på soffan och bara drömma mig bort. Då fyller den typ av musik verkligen en funktion. Det går inte att lyssna på det i bilen eller ihop med andra.

Precis som beskrivet ovan är det med tyska Agf. Därför ser jag det nästan som en omöjlighet att se henne framföra denna komplexa musik på Roskilde.

Bästa låt: Poemproducer

Roskilde 2007

Mahmoud Ahmed

Etiopiens största stjärna ställer sig i år på Roskildes scen. Och av döma av det jag hört kan det bli riktigt svängigt. Klippet som finns på Youtube visar att bandet han har med sig är riktigt bra. Det är afrobeat av bästa märke. Blåsarna dominerar fullständigt. Kolla här: http://www.youtube.com/watch?v=Od2hMI3Mm2w. Men sången...

Det jag har svårare för är språket och därmed sången. Många andra afrikanska band sjunger ju på franska eller spårk som är mer lättlyssnade. I alla fall i mina öron. Ahmed sjunger på ett språk som mer liknar arabiskan vilket blir alltför orientaliskt för min smak. På den skivan jag hört Alémye så är det så att jag gillar musiken väldigt mycket men sången tar alltför stor plats. Därför är det nog tveksamt om den gode Ahmed får se mig framför scenen i sommar. Å andra sidan är jag sugen på att höra bandet live. Vi får se hur det blir.

Bästa låt: Ney denun tesesh

Roskilde 2007

Rhonda Harris

Det börjar bli fullt i kategorin av band man måste se på årets festival. till. Danska bandet Rhonda Harris med Nikolaj Norlund i spetsen kvalar nämligen lätt in under måste se. Deras senaste skiva Tell the world we tried innehåller nämligen enbart Townes Van Zandt låtar. Det är svårt att misslyckas med så bra låtar. Rhonda Harris gör ändå något eget av materialet. Det låter som ett annat favoritband Luna skulle spela Townes.

Det är klart att det inte låter bättre än orginalet men det är kul att höra låtarna i ny tappning. Det är väl egentligen bara Lungs som de inte klarar av. Annars är det finfina versioner av Rake, Saint John the Gambler, Tecumseh valley och ett flertal till. Jag har bara hört en låt från deras tidagare skivor. Den låter helt ok den också. Finns här: http://www.youtube.com/watch?v=4vvA_YtAOAk

Rhonda Harris spelar tydligen på söndagen. Jag kommer vara där och sjunga med i varenda textrad. Lyssna mer på deras myspace sida: http://www.myspace.com/rhondaharriscph

Bästa låt: Two girls

Roskilde 2007

My Chemical Romance

Ska jag vara ärlig hade jag väldigt förutfattade meningar kring det här bandet. Jag hade bunntat ihop dem med andra hemska band som Linkin Park, Nickelback, Limp Bizkit och Staind. Vissa av mina farhågor besannades när jag verkligen tog mig tid att lyssna. Exempelvis de stundtals olidligt pompösa dragen åt band som Queen, även den ibland pojkbandsaktiga hårdrocken och det uramerikanska uppförandet var saker som jag visste att jag skulle irritera mig på.

Men det är inte fullt så illa som jag befarade för där emellan hittar jag faktiskt ganska mycket bra som jag gärna lyssnar på igen. Det är inte sådär post-grunge sliskigt som jag trodde utan det är bra bett i både gitarrer och sång. Min hårdrocksådra gör sig påmind och jag förstår verkligen varför kidsen älskar det. Det hade jag antagligen också gjort om jag varit 15 år. Nu får de lite mer respekt än jag trodde men de ligger fortfarande ganska långt ner på listan över band att se på Roskilde.

Bästa låt: The sharpest lives. Den finns här: http://youtube.com/watch?v=KqicHThwM5E&mode=related&search=

Roskilde 2007

Camera Obscura

Det är så skönt att skriva om olika band som ska spela i år. Förra inlägget var om ett grabbigt punkband från USA nu är det bräcklig pop från Skottland. Jag gillar båda. Skotta är experter på att spela ädel popmusik och Camera Obscura är inget undantag.

Nu har jag haft Camera Obscura i Mp3-spelaren i över en månad när jag varit ute och löptränat. Det är rekord för en artist. Det är nästan så jag lyssnat sönder den senaste skivan men om jag nu håller mig lite lugn så har säkert suget kommit tillbaka till början av juli.

Bästa låt: Lloyd, I'm ready to be heartbroken finns här http://www.youtube.com/watch?v=XTa_RQC8ZxA

Roskilde 2007

Against Me

Eftersom jag inte följt punkscenen speciellt noga sedan Bad Religion och Supersuckers i början av 90-talet så har jag dålig koll på vad som händer där. Men bra punk går alltid hem hos mig. Against Me blandar och ger. Deras estitik är klart punk och de låter som en blandning av många föregångare. Man hör The Clash, Social Distortion uppblandat med lite mer folkkänsla. Faktiskt får man lite Billy Bragg feeling ibland också. Kanske främst textmässigt.

Deras tidiga skivor låter alltför gapiga men på det senaste verkar sångare gapat till sig en mer harmonisk röst. Inte illa men heller inte helt övertygande blir slutresultatet. Jag gillar dock deras stil: http://www.youtube.com/watch?v=e8g9yp7EMRc

Bästa låt: Unprotected sex with multiple partners

Roskilde 2007

Bassekou Kouyate & Ngoni Ba

Afrikansk musik är det som lockar mig mest till världsmusiktältet. Genom åren så har man sett väldigt mycket bra med Amadou & Mariam som höjdpunkt. I år står hoppet till Bassekou Kouyate.

Gör man det lätt för sig kan man säga att Kouyate spelar någon sorts akustisk afrikansk blues. Att man kan kalla det blues är mest för dess repetiva mönster. Samma melodislinga går om och om igen. Resultatet blir skönt meditativt. De vokala inslagen från både kvinnliga och manliga sångare förhöjer ytterligare det stämningfulla i musiken. De afrikanska artister jag gillar allra mest har blåsinstrument med i musiken. Det har inte Kouyate vilket jag saknar lite.

Jag har svårt att se hur spelningen ska nå upp till Amadou & Mariams klass men jag tror att det kan bli en mycket angenäm stund. De verkar spela på öppningsdagen så det är bara att hoppas att det inte krockar med något annat för jag vill hemskt gärna se det. Lyssna på deras myspace sida: http://profile.myspace.com/index.cfm?fuseaction=user.viewprofile&friendID=112261889

Bästa låt: Jonkoloni

- Jag är glad nu. Så sa Astrid en dag när lyckan infunnit sig då hon fick vara med Ella och hennes kompisar och leka.

Jag skulle kunna säga samma idag då Spiritualized acoustic mainline är klara för Roskilde i sommar. Det är Spiritualized i en annan form. Mer akustiskt men samtidigt med bakgrundsångare stråkar. Det jag hört och sett har varit lysande. http://youtube.com/watch?v=5n4VEaqlKKA Kameratjejen skyller skakningarna på att hon gråter för att det är så bra. Jag förstår henne.

Andra "Jag är glad nu" händelser är att Soulsavers och är klara för Roskilde och att Van Morrison ska vara uppvärmare för Rolling Stones i sommar. Helt osannolikt bra. Annars brukar det var halvljummna förband, ofta från samma skivbolag, på stora stadionkonserter. Van Morrison är ju för guds skull nästan lika bra som Stones.

Att det snart är långhelg måste förstås också falla under "Jag är glad" uttalandet.

Roskilde 2007

Soulsavers

Bandet är inte officiellt annonserat ännu men idag upptäckte jag till min stora glädje att de har Roskilde på deras turneschema. Soulsavers är en engelsk elektronica duo som till sitt nya album tagit in Mark Lanegan som sångare. Resultatet är häpnadsväckande vackert.

Skivan It's not how far you fall, it's the way you land bjuder på varierad lyssning. Hela tiden finns en av mina verkliga favoritröster i en framträdande position. Ibland låter det gospel, ibland mer som ett mörkare Massive Attack, ibland som Lanegans soloskivor men framförallt är det bra hela tiden.

På min första Roskilde festival 1992 så spelade Lanegan med sitt band Screaming Trees. Den konserten slutade med fullt slagsmål på scen mellan bandet och scenjobbarna. Förhoppningsvis blir det inte så denna gång. De spelar tydligen på lördagen. Jag kommer inte att missa detta.

Första videon från skivan ser ut så här: http://www.youtube.com/watch?v=5AUN_MMHmP8

Myspace sidan http://www.myspace.com/soulsavers. Lyssna på Kingdoms of rain och hör rösten.

Bästa låt: No expectations (nattsvart Stones-cover)

Roskilde 2007

Loney, Dear

Det här Jönköpingsbandet är verkligen värt ett varmt välkomnande till Roskilde i sommar. Deras konsert på Pustevik för någon månad sedan var verkligen bra. Samma kväll sände Musikbyrån ett program där de följde bandet under South by southwest festivalen. Jag kollade på inslaget på webb-tv senare och det gjorde att jag gillar dem ännu mer.

Musiken är ganska klassisk pop men Emil Svanängen har en förmåga att skapa något eget. Raka enkla låtar men som ändå har en tvist. Han har också en röst som kan växla läge till ett ibland nästan Van Morrison aktigt nynnande. Särskilt märktes detta live. Kolla här: http://www.youtube.com/watch?v=1RVl7TDz0hc. Det känns inte bra men det måste ändå nämnas att den kvinnliga medlemmen är nog det mest betagande jag sett på scen sedan The Be Good Tanyas för några år sedan. Jag hoppas verkligen att det inte är några tendenser till gubbsjuka.

Loney, Dear har seglat upp till ett av de band som jag verkligen inte vill missa på årets festival. En eftermiddagsspelning som start på en underbar kväll/natt vore perfekt.

Bästa låt: Saturday waits

Roskilde 2007

The Thermals

Jag har alltid höga förväntningar på band som ger ut sina skivor på Sub Pop. Tyvärr infriar inte The Thermals mina högt ställda krav. Deras ösiga, typiskt amerikanska, även om de ibland låter som engelska Placebo, alternativa rock är inte dirket dålig men den är enformig. Varje låt är verkligen nästan identisk med låten före.

En kort konsert på runt en halvtimme tror jag kan vara rätt bra. Så spelar de när det finns luckor i schemat så är jag inte alls främmande för att går och titta. Energi kan vara en viktigt ingrediens i viss musik och det saknar verkligen inte The Thermals. De låter ganska bra live vilket det här klippet visar: http://www.youtube.com/watch?v=8l7-GDwKuEM

Bästa låt: I might need you to kill

1.33.58 blev tiden igår.

För första gången så försämrar jag tiden sedan året innan. Det grämer mig lite annars är jag ganska nöjd. De första fem km kändes bra och jag låg då några sekunder under förra årets tid. Men redan uppför backen på Älvsborgsbron började det ta emot lite för mycket. Jag blev omsprungen av oroväckande många. Annars brukar jag ha känslan att det är jag som brukar springa om folk när det lutar uppför.

På hisingssidan kändes det ändå rätt ok. Jag sprang bredvid Håkan Mild ett tag och fick lite nya krafter. Jag var lite feg och höll igen lite så att man inte skulle ta slut för tidigt. Milen passarades på ca 43.30. När jag kom till Göta älvs bron så var jag lite tveksam till hur hårt jag skulle våga dra på. Väl uppe på toppen så kändes det bra och jag fick lite förnyat självförtroende. 6 kilometer kvar och hyfsat fräsch var inte dumt. Tyvärr försvann denna härliga känsla snabbt.

När jag svängde runt hörnan på Femmanhuset så ökade jag lite vilket fick till följd att bröstet snabbt slog bakut. Någon sorts blandning av håll och kramp som gjorde att jag fick springa framåtlutande uppför hela Östra Hamngatan. Om det inte hade stått så mycket folk här så undrar jag inte om jag fått stanna. Smärtan var nästan på gränsen till otäck även om jag kände igen den från andra gånger man tagit ut sig rejält. Efter att jag dragit ner farten rejält så släppte dock hugget i bröstet och vid rundningen av Götaplatsen så kunde jag öka lite igen. Det höll fram till Handels. Då kom det tillbaka ännu starkare så sträckan därifrån fram till Slottsskogen gick inte snabbt.

Väl i mål så var känslan blandad. Jag var förstås riktigt trött men inte på rätt sätt. Vissa delar av kroppen hade velat springa lite fortare vilket kändes retligt. Men samtidigt får man acceptera att det inte alltid är flåset eller benen som tar slut utan det kan vara något annat.

Mitt mål att någon gång klara 1.30 känns så här dagen efter jobbig. Min träning under våren har varit långt ifrån optimal men ändå ganska ok. Ska man ner de här minuterna så vet jag att det krävs en hel del. Framförallt tror jag att jag blivit alltför bekväm i mitt tempo så det måste nog till mer tempoträning för att få upp farten.

Frågan är om det finns motivation så det räcker. Jag är tveksam till det. Trots att jag på ett sätt tycker det är kul och skönt att springa så är det mycket sällan jag känner att å vad härligt det ska bli att ta en löptur i kväll. Det finns mycket annat jag hellre skulle vilja göra under den tiden. Under själva löppasset så ändrar det sig något. Ungefär hälften av gångerna så är det mest bara jobbigt men den andra hälften så är det härligt att vara ute på en fin slinga. När man gjort sitt pass är det alltid härligt. Det jag vill säga är att löpning innehåller både himmel och helvete.

Det värsta är att jag tror att Stockholm maraton mer kommer att bli en väg ner genom Dantes helvetestratt än en resa upp till pärleporten.

Roskilde 2007

Quit your day job

Jag har alltid haft väldigt svårt för band som måste skoja till det. Jag förstår att Quit your day job inte har för avsikt att vara ett plojband men så blir det nästan för mig när jag ser hur de ser ut. Musiken är kort och intensiv rock som på något sätt blir ett sämre Bob Hund. Med titlar som Pissing on a panda och Sperms are germs så förstår ni vad det handlar om. Jag tror verkligen inte att bandet vill bli jämförda med Björn Rosenström och Eddie Meduza men vad är det egentligen för skillnad?

Det lustiga är att de ibland låter som punklegenderna The Wire och gör det bra. Då förstår jag ännu mindre varför de måste gömma sig bakom en putslustig fasad.


Bästa låt: Evil Ray

Roskilde 2007

The Whitest Boy Alive

Mer norskt som är bra. Erland Oye från Kings of Convenience mer uptempo band The Whitest Boy Alive leverar stundtals en mycket medryckande blandning av pop och dansmusik. Med hjälp av enkla gitarrslingor och New Order-aktigt basspel så blir det ett skönt sväng.

Om man ska vara kritiskt så kan Oyes röst bli lite enahanda. Särskilt i de lugna låtarna, som är några för många, så blir det liksom ingenting av det. Ändå en positiv överraskning och kanske blir det till att hänga med norrbaggarna ännu en gång.

De verkar populära i Mexico. Hör bara: http://www.youtube.com/watch?v=hxwimopNy1Y
Här är videon: http://www.youtube.com/watch?v=fAWurnyKZUM

Bästa låt: Burnin'

Om precis ett dyng så har man förhoppningsvis gått i mål i året Gbg-varv. Så här dagen innan är det alltid lite spänt. Hur hårt ska man våga gå ut egentligen och hur är formen måntro.. Jag skulle inte tycka det vore roligt med löpning om man inte hade klockan att löpa emot. Det är helt klart min morot. Visst kan det vara skönt med lugnare träningsrundor men jag måste ha en klocka på mig för att hitta inspriration.

Det där med formen är så svårt att veta. I år har jag sprungit fler mil men inte alls på samma sätt som tidigare år. Då var varje löppass som det sista. Jag sprang oftast en mil och tog då ut mig ordentligt varje gång. Nu, maratonåret, så har jag nästan enbart sprungit lite längre och långsamma pass. Det ska faktiskt bli intressant att se hur det faller ut.

Idag är det en månad kvar till Stockholm maraton. Redan nu börjar det kännas lite nervöst. Jag har insett hur långt det är och jag har framförallt insett att det händer något med kroppen när man närmar sig tre mil. I alla fall så blir min kropp mer eller mindre obrukbar. Det märks att man har för få mil i kroppen. Som tur är så är det ju ändå fyra veckor kvar.

Det ska ändå bli roligt att se hur det går. Man har egentligen ingen aning om hur det kommer att bli. Så var det lite att springa Gbg-varvet första gången också. Nu känns själva distansen 21 km inte så enorm längre. Däremot är det minst lika jobbigt att springa Gbg-varvet nu då man försöker pressa tider. Det bär emot att gå ut i ett sådant tempo att man mer eller mindre är flåsig från start till mål men det är ett måste. De få perioder i loppet när man kommer in ett tillstånd där man inte känner trötthet och glömmer bort att tänka på hur jobbigt det egentligen är dock sköna.

Kämpa på alla ni som springer på lördag. Det är ganska kul och det är härligt efteråt.

Veckans 3 bästa låtar

Jim Ford - Changing colors
Ibland skriver musikjournalister att musiken är innerlig. Jag har ofta undrat vad de menar. Men nu tror jag att jag förstår. För Jim Fords musik skulle jag vilja kallar innerlig och då särskilt den här låten. Här får man den perfekta mixen på vit soul, country och 60-talsstråkar i en låt. Det är bara att buga och bocka för de som hittat den här bortglömda mannen.

Jesus & Mary Chain - Reverence
Bandet som börjat turnera igen låter lika bra fortfarande på de klipp jag sett. En riktig stenkrossarversion av Reverence gjorde att jag bara ville hoppa upp ur stolen på jobbet och skrika I wanna die on a sunny day. Finns här http://www.youtube.com/watch?v=0ekgZWKvnks

Of Montreal - Cato as pun
Live var bandet verkligen överraskande bra. På skiva är det mer tveksamt men denna ny-psykedeliska pärla är riktigt skön. Här får man det mesta jag gillade på konserten. Sången hyfsat normal, trumkompet svängigt, syntslingan återhållsam och gitarren tydlig.

Roskilde 2007

The National

Jag har för mig att The National skulle spela i Göteborg för några år sedan. Det verkade lite intressant så jag lyssnade på några låtar utan att bli imponerad. När jag nu såg att de blivit bokade så var det inget som gladde mig speciellt. Men alla band ska få en ärlig chans så jag hittade deras nya album och började lyssna. Nu är det nästan det enda jag lyssnat på de senaste veckorna.

Boxer, som den nya plattan heter, är suvurän. Egentligen är det inte riktigt sådan här musik jag faller för men den har smygit på mig rejält. The National spelar ödesmättad musik som har släktskap med band som Tindersticks och till vis del Nick Cave. The National skiljer sig på det sättet att de även kan och vill spela mer ösiga låtar. Sångaren Matt Berringer har en lågmäld röst som jag till en början tyckte var ganska intetsägande men det är nog här den största förändringen skett för nu gillar jag den verkligen.

Nu ska sägas att allt är inte bra. När de vill rocka för hårt blir det grötigt och det känns som om de inte riktigt är hemma där. Annars är det en av årets stora överraskningar. Hur de är live är svårt att säga men det ska mycket till för att jag inte står framför scen när de spelar på lördagen.

Kolla in här:
http://www.youtube.com/watch?v=HhA9ARZ6pjk

Bästa låt: Brainy

Of Montreal - Sticky Fingers, Gbg 3/5-07

Att gå på en spelningar med band som man inte lyssnat på så mycket innan brukar kännas lite jobbigt. När man ser och hör publiken runtom stå och sjunga med, önska låtar och vara allmänt förväntasfulla så känner man sig lite utanför. Å andra sidan kan man säga att man inte behöver vara nervös för att ens favoritlåtar inte spelas eller att bandet har en dålig dag.

När det gäller Of Montreal så har man läst en del om dem innan och hört några enstaka låtar. De har klumpats ihop med Elephant 6 kollektivet och på något sätt har jag trott och kännt att det inte riktigt varit min grej. Igår innan konserten lyssnade jag på några låtar på nätet och kände att det var ok men inte så mycket mer. Jag har alltid stört mig på band som har löjliga titlar på låtarna. Of Montreal har massor av dem.

Väl på scen så visar det sig att Of Montreal är riktigt starkt liveband. Frontmannen Kevin Barnes visar sig vara en naturlig scenpersonlighet. Han sjunger bra, han dansar androgynt och han spelar stundtals gitarr som Thuston Moore i Sonic Youth. Utseende och klädmässigt ser han precis ut som den försvunne Manic Street Preachers medlemmen Richey James. Det märks att han bryr sig om hur han ser ut. Varför övriga bandet har på sig änglavingar, rysk vintermössa och glitterklänning vet jag inte men på något sätt så passar det in.

Hur låter det då. Jo, det är pop av det varierade slaget. Det är inte precis tre ackordslåtar på tre minuter där man kan sjunga med i refrängen direkt. Ibland blir det alltför många taktbyten och meckigt för att jag ska hänga med och gilla det. Som bäst är det i de mer direkta låtarna och de med härligt dansvänligt trumbeat bakom. Några poppsykeliska pärlor bjuder de också på. Då känns det nästan som om man flyttas tillbaka till slutet av 60-talet. Särskilt låten Cato as a pun är skön. Här passar också filmerna på backdroppen in bra. I de mer dansvänliga låtarna hör jag klara likheter med Scissor Sisters uppblandat med en rejäl dos 80-tal.

Även om konserten var väldigt bra och att jag inte hade tråkigt i en enda sekund så tror jag aldrig att Of Montreal kommer att bli mitt band. På skiva tar nog det meckiga alltför stor plats. Men gör de någon gång en rak popplatta kan det nog bli väldigt väldigt bra. De kan ju vilket de bevisade igår med en makalöst bra cover av All day and all of the night med Kinks. Andra bra coverval var låtar av Clash och Thomas Dolby. En extra blomma vill jag också ge trummisen. På senare tid har jag nämligen insett vad mycket det gör att ha en lyhörd batterist. Han eller hon behöver inte på något sätt vara tekniskt skickliga men de måste kunna få fram en känsla.

Tack Tobias för biljetten. Det var helt klart bättre än att tillbringa en kväll i tv-soffan.