Tuesday's gone

Förra veckan skickade Borås stadsbibliotek ut ett mejl där de skrev att de skänkte bort hela sin vinylsamling på 4000 skivor. Jag högg förstås som en kobra och ringde och anmälde mitt intresse. Och först som jag var blev jag lovad skivorna. Glädjen var stor men jag var ändå lite försiktigt för allt kändes lite skumt och för bra.

Och givetvis var det skumt. Efter hemkomsten från Stockholm så fanns det ett par oroväckande telefonmeddelanden och jag förstod utan att lyssna på dem vad det gällde. De musikansvariga på biblioteket i Borås hade inte haft mandat att skänka bort samlingen. Deras chef hade blivit arg. Antagligen hade hon insett att det fanns pengar att göra eller också så ville hennes man ha skivsamlingen. Surt för mig.

Extra jobbigt är det då jag höll inne med vinylköpen i Stockholm. Annars hade jag lätt köpt de skivor jag såg med King Floyd och Lou Johnson. Visserligen borde jag köpt dem ändå men jag tänkte mest på att 4000 skivor skulle fylla min lyssnarkvot ett bra tag.

Men Stockholm var fantastiskt ändå. Väderomslaget kom en dag för tidigt men även i duggregn så fungerar det finfint att flanera omkring på Söder. Det är inte varje tisdag man sitter på ett pyttelitet rockabilly café, möter Ernst Billgren, sångaren i Bo Kaspers (heter han Bo Kasper), Weeping Willows-Magnus på gatan, hänger i sköna skivaffärer, lyssnar på Dark end of the street på ett trevligt uteställe, dricker en rom/cola och allmänt bara njuter av livet. Jag är inte dålig på att njuta av livet men när SJ är så generösa med priset borde man göra så här ändå oftare.

Något jag dock kanske står över nästa gång är att sova i delad 4-bäddshytt på Gustaf Af Klint. Det gamla klassiska vandrarhemmet där många stockholmsnätter spenderats tilldrar sig kanske inte de allra gemytligaste rumskamraterna. Nu överlevde jag visserligen natten med de tre märkliga männen i min 4 kvardratmeter stora hytt. Men någon lugn puls och någon sovro var det inte tal om. När jag kom in på natten så låg en av männen och bara stirrade rakt fram, det var inte tal om att säga hej eller nicka välkomnande. Livsfarlig såg han ut. I en annan säng låg den smalaste man jag sett. Han hade nog inte sett mat på ett tag så jag var orolig att han skulle hugga in på mig. Den tredje mannen kom in någon timme efter mig. Illröd i ansiktet men med ett gott hjärta såg man. Lite som en gammal, lite onykter, sjöbjörn var han. Vi hejade och han var pratglad och vi sa några ord men då morrade han ovanför till att han ville sova. Så var det roliga slut.

Frågan är hur det gick med hans sovning. För sjöbjörnen snarkade snart i ungefär 80 decibel men än värre var festen i grannhytten. Där hade det börjat laddas inför kommande Springsteen spelningar. Några yngre tjejer som också bodde på båten men inte var med i Springsteen gänget bjöds på sprit och alla var glada. Det var bara att gilla läget.

Låten Dark end of the street är en av musikhistoriens bästa. Vare sig det är med Percy Sledge, James Carr, Pat Kelly eller Gram Parsons. Just idag tyckte jag den var extra fin med Cat Power.

Tuesday's gone med Lynyrd Skynyrd är inte dum den heller. För just denna sköna tisdag är ju tyvärr över.