Jag vill egentligen inte klaga något när det är fredag och omvärlden signalerar positiva signaler. Men ändå kan jag inte låta bli. Anledningen är dessa vedervärdiga försäljare som dyker upp överallt. Nu kan man inte ens gå in på sitt lokala Hemköp på Stigbergstorget utan att bli antastad.
Hade inte barnen varit med i affären igår så vet jag inte vad jag gjort när de flög på mig. Jag hade då stått i kassakön och retat upp mig bra mycket när jag såg hur de arbetade. "Vill du ut och resa" var deras försök att ragga folk att stanna. Alla elakheter och svordomar som finns virvlade runt i min hjärna. Det var till och med nära att jag tog tag i någon som jobbar på Hemköp för att höra om jag kunde få prata med deras chef som tillåtit försäljarna att stå där.
Som sagt, hade barnen inte varit med så tror jag faktiskt att något riktigt elakt flygit ur mig. Nu blev det istället en kollision av tankar vars resultat blev att jag svarade något fullständigt obegripligt till försäljarna när de angrep mig. Jag ville säga "dra åt helvete, kan man inte ens få handla i fred" men det gick som ni förstår inte och jag hade liksom inget lindrigare att säga så ljudet som kom ur munnen var typ öhhhhhhhhhh. Alltså fullständigt obegripligt. Försäljarna bara tittade på mig med sina djävulska leenden. När vi kommit utanför affären frågade Ella; "pappa, vad sa du till dom där inne?
fredag, april 25, 2008
75 av 1001 album
Beatles - Sgt Pepper's Lonely Heart's Club Band (1967)
Varje gång jag lyssnar på Sgt Pepper förundras jag över att plattan inte är bättre. Att den var banbrytande för sin tid och att Beatles låg lite för andra band i utvecklingen är en sak. Det är klart att den håller fortfarande men enligt mig så finns det inte mer än tre topplåtar på skivan. Resten, många inställsamma McCartney låtar, skulle jag inte behöva höra en endaste gång till.
De tre klassiska låtarna, With a little help from my friends, Lucy in the with diamonds och A day in the life, skulle visserligen ingen musikälskare vilja vara utan men de kan inte lyfta upp hela albumet. Sgt Pepper är det definitiva beviset på att jag föredrar tidiga Beatles när de mer var ett garagerock band
Betyg: GGG
Favorit: With a little help from my friends
torsdag, april 24, 2008
Våren är här!
Dagens lunch intogs med glädje uppe vid masthuggskyrkan. (Mattias har inte börjat gilla depeche mode)
onsdag, april 23, 2008
Anders Paulrud – Fjärilen i min hjärna
Det som kom att bli Paulruds sista bok handlar om hans uppgörelse med döden. Han skriver på denna bok i stort sett fram till sista andetaget. Paulrud har drabbats av lugncancer och väljer att dokumentera sina känslor. Fjärilen i min hjärna klassas som en roman men är förstås helt självbiografisk.
Boken ger en poetisk inblick i hur det är att veta om att tiden snart är ute. Paulrud skildrar mycket skickligt de känslor han känner. Hur han känner en ofantlig kärlek till sin livskamrat som ställer upp för honom hela vägen till slutet och hur han in i det sista försöker resa iväg tills in favoritstad. Sen finns förstås det ogreppbara att han snart inte lever längre. Han märker hur svårt det är för andra att veta hur de ska tala med honom, hur han själv helst vill vare ensam så mycket som möjligt och det ofrånkomliga att känna en stor sorg. Samtidigt inser Paulrud att han inte kan skylla sin lungcancer på någon annan. Efter att ha rökt minst 30 cigaretter varje dag i många år så förstår han att skulden ligger på honom. Han slutar inte ens att röka när han fått diagnosen. Vad är det för mening med det, skriver han.
Fjärilen i min hjärna är en mycket läsvärd bok av en av det bästa sentida svenska författarna. Har man inte läst något av honom förut så rekommenderar jag inte att börja med den här boken. Paulrud skriver ofta självbiografiskt och genom att läsa några av hans tidigare böcker så får man som läsare en större inblick i hans värld. Då blir Fjärilen i min hjärna ännu starkare.
Betyg: GGGG
Det som kom att bli Paulruds sista bok handlar om hans uppgörelse med döden. Han skriver på denna bok i stort sett fram till sista andetaget. Paulrud har drabbats av lugncancer och väljer att dokumentera sina känslor. Fjärilen i min hjärna klassas som en roman men är förstås helt självbiografisk.
Boken ger en poetisk inblick i hur det är att veta om att tiden snart är ute. Paulrud skildrar mycket skickligt de känslor han känner. Hur han känner en ofantlig kärlek till sin livskamrat som ställer upp för honom hela vägen till slutet och hur han in i det sista försöker resa iväg tills in favoritstad. Sen finns förstås det ogreppbara att han snart inte lever längre. Han märker hur svårt det är för andra att veta hur de ska tala med honom, hur han själv helst vill vare ensam så mycket som möjligt och det ofrånkomliga att känna en stor sorg. Samtidigt inser Paulrud att han inte kan skylla sin lungcancer på någon annan. Efter att ha rökt minst 30 cigaretter varje dag i många år så förstår han att skulden ligger på honom. Han slutar inte ens att röka när han fått diagnosen. Vad är det för mening med det, skriver han.
Fjärilen i min hjärna är en mycket läsvärd bok av en av det bästa sentida svenska författarna. Har man inte läst något av honom förut så rekommenderar jag inte att börja med den här boken. Paulrud skriver ofta självbiografiskt och genom att läsa några av hans tidigare böcker så får man som läsare en större inblick i hans värld. Då blir Fjärilen i min hjärna ännu starkare.
Betyg: GGGG
tisdag, april 22, 2008
Plura Jonsson - Resa genom ensamheten
Hur går det när en av Sveriges bästa textförfattare ger sig på att skriva en biografi. Jodå, trots vissa brister, så är det en bok att sträckläsa. Ungefär halva boken utgår från det Plura skrev på sin berömda blogg våren 2007. Sedan har han fyllt på med nya texter i samma stil.
Visst finns det något sorts kronologiskt upplägg på boken men texterna och tankarna hoppar fram och tillbaka genom Pluras liv. Inte så konstigt egentligen då saker och ting kan höra ihop trots långt tidsavstånd. Problemet blir på några ställen att samma sak beskrivs på två eller till och med tre ställen i boken. Här hade det gått att redigera bort en del text.
Det är tur att huvudpersonen är så suvurän på att uttrycka sig med hjälp av bokstäver. Annars skulle hans liv och levene lätt kunna bli patetiskt. Nu är det nöje att få ta del av alla eskapader genom Pluras liv. Som läsare får man ta del av makalösa episoder med Eldkvarn, både lycklig och olycklig kärlek, spritens nyckfullhet, sexuell hämningslöshet, kokainexcesser, matlagning, låtskriveri och den ständigt närvarande ensamheten.
Betyg: GGGG
måndag, april 21, 2008
The Hellacopters – Head Off
När nu Sveriges bästa rockband lägger av så gör de det med stil. Head Off består av covers men låter ändå precis som ett vanligt Hellacopters album. Vi är ett rockband, varför ska vi ändra oss, som Nicke Andersson sa i någon intervju.
Om jag ska vara ärligt så kände jag inte till någon av låtarna på skivan med originalartisterna. Några har säkert passerat mina öron men sedan inte fastnat i skallen. Jag har nu svårt att se att originalet skulle vara bättre än Hellacopters versioner. Främst för att jag är väldigt förtjust i Nickes sätt att sjunga garagerock på. Det är inte många sångare som klarar av att sjunga den här typen av musik utan att gapa efter för mycket. Nicke Andersson har en skönt naturlig sångstil. Sen är jag också väldigt förtjust i trumspelet.
Allra bästa är Hellacopters när de är som ösigast men även de lite lugnare numren imponerar här. Som vanligt blir det också lite enahanda om man lyssnar på skivan i ett sträck. Men det får man ta med ett band som Hellacopters. De prövar inga nya vägar de bara förvaltar ett arv inom rockmusiken på bästa sätt. Då kan det bli så att det finns ett par låtar vars ackordföljd man hört några gånger för mycket.
Av någon anledning har jag aldrig stått riktigt långt fram de gånger jag sett bandet live. På Roskilde i sommar lovar jag att det ska bli ändring på det.
Betyg: 8 (+1 för lång och trogen tjänst)
Favorit: Rescue you
När nu Sveriges bästa rockband lägger av så gör de det med stil. Head Off består av covers men låter ändå precis som ett vanligt Hellacopters album. Vi är ett rockband, varför ska vi ändra oss, som Nicke Andersson sa i någon intervju.
Om jag ska vara ärligt så kände jag inte till någon av låtarna på skivan med originalartisterna. Några har säkert passerat mina öron men sedan inte fastnat i skallen. Jag har nu svårt att se att originalet skulle vara bättre än Hellacopters versioner. Främst för att jag är väldigt förtjust i Nickes sätt att sjunga garagerock på. Det är inte många sångare som klarar av att sjunga den här typen av musik utan att gapa efter för mycket. Nicke Andersson har en skönt naturlig sångstil. Sen är jag också väldigt förtjust i trumspelet.
Allra bästa är Hellacopters när de är som ösigast men även de lite lugnare numren imponerar här. Som vanligt blir det också lite enahanda om man lyssnar på skivan i ett sträck. Men det får man ta med ett band som Hellacopters. De prövar inga nya vägar de bara förvaltar ett arv inom rockmusiken på bästa sätt. Då kan det bli så att det finns ett par låtar vars ackordföljd man hört några gånger för mycket.
Av någon anledning har jag aldrig stått riktigt långt fram de gånger jag sett bandet live. På Roskilde i sommar lovar jag att det ska bli ändring på det.
Betyg: 8 (+1 för lång och trogen tjänst)
Favorit: Rescue you
söndag, april 20, 2008
Jubilaren håller hov!
Han som tackar är gladare än han ser ut!Helgen höjdpunkt var ett utomordentligt trevligt kalas/fest. Buffén som dukades upp smakade alldeles förträfligt och valmöjligheterna att välja dricka var mycket digert.
Att jubilaren valde att spela Håkan Hellström och Duffy under kvällen gjorde bara det ännu bättre. Tipspromenaden fick oss att röra på benen innan snacksen som sköljdes ner med gott drickbart. Jag har för mig att det stod tre fulla glas med olika innehåll framför mig i ett skede. Det kallar jag service.
Tack för kalaset! Det fortsätter på Way out West i sommar.
torsdag, april 17, 2008
Gubbar
Mattias och ella visar sin konstnärliga ådra. Astrid orkade inte vänta utan gjorde ett monster av sin gubbe. Monstret såg inte aptitligt ut så det fick inte vara med på bild.
onsdag, april 16, 2008
Roskilde 2008
Dumdristigt eller vågat är frågan efter dagens stora släpp av band? Roskildefestivalen utmanar verkligen sina besökare med att ta dit få säkra kort. Andra europeiska festivaler i sommar skyltar med R.E.M., Counting Crows, Interpol, Foo Fighters, Rage Against The Machine,The Verve, Moby, Bad Religion, Metallica, Beck, In Flames, Editors, Sigur Ros med mera. Band som är allmänt kända och drar en stor publik.
Roskilde kontrar med Seasick Steve, Joan The Police Woman, The Liars, Holy Fuck, Lykke Li och en massa andra mindre band. Artister som allra högst drar ett hundratal besökare om de skulle komma till Göteborg.
Jag beundrar bandbokarna inställning men jag undrar verkligen om de inte varit väl våghalsiga. Personligen är jag helt nöjd. Ett par tre namn till så blir det fullständigt perfekt. Det vore fint med The Hold Steady, något bra punk och rockabilly band och en riktigt bra publikdragare på stora scen. Varför inte Coldplay. Sen hade ju Håkan varit det ultimata förstås.
Nu blir de till att närmare kolla upp den uppsjö av artister som är klara och som man inte hört så mycket på innan. I fjol så hittades många guldkorn på det sättet.
Klara att se redan nu är:
Band Of Horses
Black Mountain
Bonnie Prince Billy
Cat Power
Duffy
Grinderman
Jay Retard
Jay-Z
Seasick Steve
Jose Gonzalez
My Bloody Valentine
Neil Young
Sharon Jones & The Dap Kings
Allen Skov Soulclub
The Hellacopters
The Notwist
Yeasayer
Säkert
The Cult
Dumdristigt eller vågat är frågan efter dagens stora släpp av band? Roskildefestivalen utmanar verkligen sina besökare med att ta dit få säkra kort. Andra europeiska festivaler i sommar skyltar med R.E.M., Counting Crows, Interpol, Foo Fighters, Rage Against The Machine,The Verve, Moby, Bad Religion, Metallica, Beck, In Flames, Editors, Sigur Ros med mera. Band som är allmänt kända och drar en stor publik.
Roskilde kontrar med Seasick Steve, Joan The Police Woman, The Liars, Holy Fuck, Lykke Li och en massa andra mindre band. Artister som allra högst drar ett hundratal besökare om de skulle komma till Göteborg.
Jag beundrar bandbokarna inställning men jag undrar verkligen om de inte varit väl våghalsiga. Personligen är jag helt nöjd. Ett par tre namn till så blir det fullständigt perfekt. Det vore fint med The Hold Steady, något bra punk och rockabilly band och en riktigt bra publikdragare på stora scen. Varför inte Coldplay. Sen hade ju Håkan varit det ultimata förstås.
Nu blir de till att närmare kolla upp den uppsjö av artister som är klara och som man inte hört så mycket på innan. I fjol så hittades många guldkorn på det sättet.
Klara att se redan nu är:
Band Of Horses
Black Mountain
Bonnie Prince Billy
Cat Power
Duffy
Grinderman
Jay Retard
Jay-Z
Seasick Steve
Jose Gonzalez
My Bloody Valentine
Neil Young
Sharon Jones & The Dap Kings
Allen Skov Soulclub
The Hellacopters
The Notwist
Yeasayer
Säkert
The Cult
tisdag, april 15, 2008
Musik 2008
Plura Jonsson - Sånger från ensamheten
”Västerbron, du undrar säkert varför hon och jag,
gick skilda vägar sedan vi delat nattkvarter”
Så börjar första låten Holberg hotell från singelskivan som följer med Pluras nya bok. Redan där förstår man att det är ännu en klassisk sång från Plura. Med hjälp av ett sparsmakat komp med akustiska gitarrer, orgel och banjo utvecklar sig låten till en avskeds låt av högsta klass. Tydligen var låten med på deras skiva Pantad och såld från 1979 och det här är en ny version.
Andra låten Tamburin är en låt som det känns som om Plura kan kasta ur sig när som helst. Det är barer, cigaretter, förlorade vänner, längtan bort, nattstämningar och allt annat typiskt för hans texter. Eftersom jag är en sucker för det så insuper jag och njuter av varenda rad.
Sist kommer titelspåret Resa genom ensamheten. Vyerna och tematiken känns igen men här höjs standarden ytterligare ett snäpp. Låten är en sju minuter lång odyssé genom livet. Texten vinglar hit och dit när Plura sammanfattar hur det är att leva. Det enda som återkommer är ensamheten.
”Jag har fått vad jag ville,
en dödlig dos av lyckan”
Betyg: 9
måndag, april 14, 2008
Jens Christian Gröndahl - Röda händer
"Den danske författaren har en sällsam förmåga att skildra kärleken i vår tid, dess möjlighet och omöjlighet", så står det på utsidan av boken Röda händer. Den lilla texten fick mig att tycka boken verkade intressant.
Tyvärr visar det sig att boken inte alls är speciellt bra. Jag gillar den i alla fall inte. Den handlar om hur två människor slumpmässigt stöter på varandra. Skildringen av ett sådant möte skulle kunna vara spännande. Men Gröndahl utnyttjar inte detta möte på ett bra sätt. Det finns noll spänning och liv i texten.
De två personerna som möts, berättaren och Sonja, möts som sagt slumpartat på Köpenhamns tågstation. Efter detta möte dröjer det 15 år tills de återigen stötter på varandra. Sedan får vi följa deras historia som mest går bakåt i tiden och till Sonjas inblanding i västtyska terroriströrelser. De båda åker tillbaka till Tyskland för att göra upp med Sonjas förflutna.
Jag antar att Gröndahl vill väcka tankar om ställningstaganden i olika skeden i våra liv. Hur vi kan hamna i vissa situationer utan att vi knappt märker det. Situtationer som kan innebära andra människors död. Intressanta frågor men Gröndahl lyckas inte få till en speciellt bra bok utifrån dem.
Betyg: GG
söndag, april 13, 2008
Håkan Hellström - Göteborg, Scandinavium 12/4-08
Vad underbart det är att gå på en spelning när artisten man ska se är den som man också lyssnar på mest just nu. Tajmingen att se Håkan är nästan alltid perfekt men igår var den mer än så. Nya skivan är makalös och den som snurrar absolut mest hemma.
Vad det gäller Håkan så skulle jag nog alltid kunna ge honom högsta betyg. Det är mer om det ska vara ett plus eller minus efter femman. Igår får framförandet ett plus men att stå på läktaren ett minus. Det är omöjligt att bli lika involverad i musiken när man står en bra bit bort och framförallt på läktaren.
Nu till svaren på frågorna som fanns jag ställde mig innan spelningen.
De nya låtarna spelades fantastiskt men jag är helt säker på att de kommer bli ännu bättre på Way out West.
Anders Göthberg fick en fin hyllning med låten Minnen av aprilhimlen.
Håkan klarade att få med hela Scandinavium. Jag har nog aldrig sett en sådan dansande publik. Nästan alla stod upp läktarna också. Sen var det väldigt konstigt att inte mer folk tilläts att stå på parkett. Det fanns mycket yta att fylla upp och stämmningen hade helt klart blivit ännu bättre om det stått mer folk där.
Någon utbrytning för att ta sig ner på innerplan vågade vi oss inte på.
Jag vet inte om Simon Ljungman är någon permanent medlem av Håkan band men det funkade faktiskt ganska bra. Lite fel blev det kanske när han gick ner på knä för att spela ett solo. Det passar på något sätt inte in hos Håkan.
Ljudet var inte för lågt men det nåt som sagt aldrig fram till en sidoläktare.
Publiken får man säga var fantastisk. Jag förstår att Håkan säger herrejösses över mottagandet. Det stämmer när en recencent skrev, och nu då? Hur ska man gå vidare.
Om man jämför Håkan spelningen med Dolly Parton så kommer jag på att jag saknade ett riktigt "Hallelulja moment" igår. Ett sådant tillfälle i spelningen då antingen tårarna rinner, armarna viftar eller benen spritter utan kontroll. Återigen skyller jag på vår sittplats.
Kvällens höjdpunkter var:
- För en lång lång tid
- Nu kan du få mig så lätt
- Klubbland
- Tro och tvivel
- Jag vet inte vem jag är men jag vet att jag är din
Filmklippet ovan är som vanligt ganska uselt. Men det är underbart att höra publikens jubel och när låten 13 går över i Jag vet inte vem jag är... så ryser det i kroppen.
lördag, april 12, 2008
Frågor inför Håkan Hellström spelningen ikväll
Har bandet repat in de nya låtarna ordentligt?
Hur har Håkan tagit Anders Göthbergs död?
Funkar Scandinavium?
Går det att komma ner på innerplan?
Är Simon Ljungman som ersätter John Engelbert lika malplacerad som befarat?
Gör reglerna med ljudnivån att det blir för lågt?
Vad blir det för publik?
Blir det lika bra som det senaste Scandinavium besöket då Dolly Parton frälste 10 000 personer?
Svaren kommer imorgon
Har bandet repat in de nya låtarna ordentligt?
Hur har Håkan tagit Anders Göthbergs död?
Funkar Scandinavium?
Går det att komma ner på innerplan?
Är Simon Ljungman som ersätter John Engelbert lika malplacerad som befarat?
Gör reglerna med ljudnivån att det blir för lågt?
Vad blir det för publik?
Blir det lika bra som det senaste Scandinavium besöket då Dolly Parton frälste 10 000 personer?
Svaren kommer imorgon
fredag, april 11, 2008
Musik är poesi
Nedan är utdrag ur låtar som snurrar i min skalle. Jag bockar och bugar och sänder en enorm tacksamhet till alla upphovsmakare.
"Well you think you're gonna find yourself a little piece of paradise
But it ain't happened yet, so girl, you better think twice"
"And no one else can haunt me the way that you can haunt me
I need to know you want me, I couldn't be without you
and the light that shines around you"
"Men den gamla goda tiden nu kommer den aldrig tillbaka...
Och jag svär att varenda fyllo på varenda bänk i varenda hörn hälsade på oss
Natten jag fann dig
Och jag svär att jag aldrig sett stjärnorna tydligare ovanför
Natten vi kysste all skit vi gått igenom här ajö ... "
"Baby, for a long time
You had me believe
That your love was all mine
And that's the way it would be.
But I didn't know
That you were putting me on.
And I'll probably feel a whole lot better
When you're gone "
"sweet obscenity
bring her back to me
lost in her perfume
think i'm gonna sue
sweet obscenity
didn't i know it
didn't i call her name"
"Heal – takes time
And you gave me all you had
I know in time I will believe
That I loved you
Did you love me?
Did you love me? "
"You must be the daughter of the late, late rose -
I'm November's son
And I'm here to tell you, honey,
ooh what's done is done
Yeah, I been claimed by the wind and the rain
There ain't no going back, naw there ain't no going back again (for us now)"
"Makes it kind of quiver down in the core
'Cause you're dreamin' of them Saturdays that came before
And now you're stumblin
'You're stumblin' onto the heart of Saturday night"
"And ev'rything looks so complete
When you're walkin' out on the street
And the wind catches your feet
Sends you flyin', cryin'"
"I gave you the warning,
But you never heeded it.
How can you say you miss my lovin,
When you never needed it?
Yeah! Yeah! Ow!
You're gonna wake up wonderin',
Find yourself all alone,
But what's gonna stop me, baby?
I'm not comin' home.
I'm not comin' home.
I'm not comin' home."
"Makes no difference where she's been
I'm go in south and doin' them things again
Bake in a hot tub, down the line
I'd rather see you ruin this a-heart of mine."
"Someday soon she’ll be going somewhere else
She reach for the bottle and the phone"
"I can only imagine for our worlds are far apart
How it would feel to hold this woman mouth to mouth heart to heart
I guess it's a good thing dreaming's free"
"I see you're leaving me and taking up with the enemy
The cold comfort of the in between
A little less than a human being
A little less than a happy high
A little less than a suicide
The only things that you really tried"
"So you reach for things
you're never satisfied
you're running down the years"
"There's a dark cloud rising from the desert floor
I packed my bags and I'm heading straight into the storm
Gonna be a twister to blow everything down
That ain't got the faith to stand its ground
Blow away the dreams that tear you apart
Blow away the dreams that break your heart
Blow away the lies that leave you nothing but lost and brokenhearted"
"Why cant I get just one kiss
Why cant I get just one kiss
Believe me thered be somethings that I wouldnt miss
But I look at your pants and I need I need a kiss
Why cant I get just one screw
Why cant I get just one screw
Believe me I know what to do
But something wont let me make love to you
Why cant I get just one fuck
Why cant I get just one fuck
I guess its something to do with luck
But I waited my whole life for just one…"
"If I gave you time to change my mind
I'd find a way to leave the past behind
Knowing that you lied straight faced while I cried
Still I look to find a reason to believe"
"Jag tog en enkel biljettjag ville bort från allt
Världen förändrassnart finns inget som är sant
Jag vet inte längre vad som händer
hur kan mitt hjärta bli till is mitt i elden
Som om du var här
som om du var här"
"Take me back,
I love you...I need you
I know it's wrong, it must be wrong
But right or wrong I can't get along
Without you"
"Mama brought me up by the golden rule
Do onto others as you had been to
And I believed it was really true
Until I fell so much in love with you"
"It's no longer your face
Someone's taken my place
Ooh baby I'm losing you
You try hard to hide
The emptiness inside,
Ooh I can tell
I'm losing you. "
"Well i might take a boat or i’ll take a plane
I might hitch hike or jump a railroad train
You’re kind of love drives a man insane
So look for me walking just a any old way."
"Last time home when I played This song, you said
"Dad, it's sad, and way too long."
And I pulled you close and held you in my arms.
Yes, salvationWears a thin disguise 'cause I can see the heaven in your eyes.
And I thank God them years I searched were not in vain...
Finally found someone to love more than the rain.
Bluebird I love you more than the rain."
"And so and now I'm sorry I missed you
I had a secret meeting in the basement of my brain
It went the dull and wicked ordinary way
It went the dull and wicked ordinary way
And now I'm sorry I missed you
I had a secret meeting in the basement of my brain"
"Won't say I love you babe
Won't say I need you babeBut, I'm gonna get you babe
And I will not do you wrong
Livin's mostly wastin' time
I waste my share of mine
But it never feels too good
So let's don't take too long
You're soft as glass
And I'm a gentle man
We got the sky to talk about
And the world to lie upon."
"Jesus Christ, Look at what you've gone and done
2,000 years of lookin' down
The barrel of a gun
You got the fools believin
'That there's something else to gain
Jesus Christ,
When you comin' down again?"
"Deep in my heart theres a trembling question
Still I am sure that the answer gonna come somehow
Out there in the dark, theres a beckoning candle
And while I can think, while I can talk
While I can stand, while I can walk
While I can dream,
please let my dream
Come true,
right now
Let it come true right now"
"But only love can break your heart
Try to be sure right from the start
Yes only love can break your heart
What if your world should fall apart?"
Nedan är utdrag ur låtar som snurrar i min skalle. Jag bockar och bugar och sänder en enorm tacksamhet till alla upphovsmakare.
"Well you think you're gonna find yourself a little piece of paradise
But it ain't happened yet, so girl, you better think twice"
"And no one else can haunt me the way that you can haunt me
I need to know you want me, I couldn't be without you
and the light that shines around you"
"Men den gamla goda tiden nu kommer den aldrig tillbaka...
Och jag svär att varenda fyllo på varenda bänk i varenda hörn hälsade på oss
Natten jag fann dig
Och jag svär att jag aldrig sett stjärnorna tydligare ovanför
Natten vi kysste all skit vi gått igenom här ajö ... "
"Baby, for a long time
You had me believe
That your love was all mine
And that's the way it would be.
But I didn't know
That you were putting me on.
And I'll probably feel a whole lot better
When you're gone "
"sweet obscenity
bring her back to me
lost in her perfume
think i'm gonna sue
sweet obscenity
didn't i know it
didn't i call her name"
"Heal – takes time
And you gave me all you had
I know in time I will believe
That I loved you
Did you love me?
Did you love me? "
"You must be the daughter of the late, late rose -
I'm November's son
And I'm here to tell you, honey,
ooh what's done is done
Yeah, I been claimed by the wind and the rain
There ain't no going back, naw there ain't no going back again (for us now)"
"Makes it kind of quiver down in the core
'Cause you're dreamin' of them Saturdays that came before
And now you're stumblin
'You're stumblin' onto the heart of Saturday night"
"And ev'rything looks so complete
When you're walkin' out on the street
And the wind catches your feet
Sends you flyin', cryin'"
"I gave you the warning,
But you never heeded it.
How can you say you miss my lovin,
When you never needed it?
Yeah! Yeah! Ow!
You're gonna wake up wonderin',
Find yourself all alone,
But what's gonna stop me, baby?
I'm not comin' home.
I'm not comin' home.
I'm not comin' home."
"Makes no difference where she's been
I'm go in south and doin' them things again
Bake in a hot tub, down the line
I'd rather see you ruin this a-heart of mine."
"Someday soon she’ll be going somewhere else
She reach for the bottle and the phone"
"I can only imagine for our worlds are far apart
How it would feel to hold this woman mouth to mouth heart to heart
I guess it's a good thing dreaming's free"
"I see you're leaving me and taking up with the enemy
The cold comfort of the in between
A little less than a human being
A little less than a happy high
A little less than a suicide
The only things that you really tried"
"So you reach for things
you're never satisfied
you're running down the years"
"There's a dark cloud rising from the desert floor
I packed my bags and I'm heading straight into the storm
Gonna be a twister to blow everything down
That ain't got the faith to stand its ground
Blow away the dreams that tear you apart
Blow away the dreams that break your heart
Blow away the lies that leave you nothing but lost and brokenhearted"
"Why cant I get just one kiss
Why cant I get just one kiss
Believe me thered be somethings that I wouldnt miss
But I look at your pants and I need I need a kiss
Why cant I get just one screw
Why cant I get just one screw
Believe me I know what to do
But something wont let me make love to you
Why cant I get just one fuck
Why cant I get just one fuck
I guess its something to do with luck
But I waited my whole life for just one…"
"If I gave you time to change my mind
I'd find a way to leave the past behind
Knowing that you lied straight faced while I cried
Still I look to find a reason to believe"
"Jag tog en enkel biljettjag ville bort från allt
Världen förändrassnart finns inget som är sant
Jag vet inte längre vad som händer
hur kan mitt hjärta bli till is mitt i elden
Som om du var här
som om du var här"
"Take me back,
I love you...I need you
I know it's wrong, it must be wrong
But right or wrong I can't get along
Without you"
"Mama brought me up by the golden rule
Do onto others as you had been to
And I believed it was really true
Until I fell so much in love with you"
"It's no longer your face
Someone's taken my place
Ooh baby I'm losing you
You try hard to hide
The emptiness inside,
Ooh I can tell
I'm losing you. "
"Well i might take a boat or i’ll take a plane
I might hitch hike or jump a railroad train
You’re kind of love drives a man insane
So look for me walking just a any old way."
"Last time home when I played This song, you said
"Dad, it's sad, and way too long."
And I pulled you close and held you in my arms.
Yes, salvationWears a thin disguise 'cause I can see the heaven in your eyes.
And I thank God them years I searched were not in vain...
Finally found someone to love more than the rain.
Bluebird I love you more than the rain."
"And so and now I'm sorry I missed you
I had a secret meeting in the basement of my brain
It went the dull and wicked ordinary way
It went the dull and wicked ordinary way
And now I'm sorry I missed you
I had a secret meeting in the basement of my brain"
"Won't say I love you babe
Won't say I need you babeBut, I'm gonna get you babe
And I will not do you wrong
Livin's mostly wastin' time
I waste my share of mine
But it never feels too good
So let's don't take too long
You're soft as glass
And I'm a gentle man
We got the sky to talk about
And the world to lie upon."
"Jesus Christ, Look at what you've gone and done
2,000 years of lookin' down
The barrel of a gun
You got the fools believin
'That there's something else to gain
Jesus Christ,
When you comin' down again?"
"Deep in my heart theres a trembling question
Still I am sure that the answer gonna come somehow
Out there in the dark, theres a beckoning candle
And while I can think, while I can talk
While I can stand, while I can walk
While I can dream,
please let my dream
Come true,
right now
Let it come true right now"
"But only love can break your heart
Try to be sure right from the start
Yes only love can break your heart
What if your world should fall apart?"
torsdag, april 10, 2008
74 av 1001 album
Astrud Gilberto - Beach samba (1967)
Det blir nästan på andra permisser man bedömder en samba skiva. Eftersom jag sällan lyssnar på den genren så kan jag inte jämföra med Astruds konkurrenter. Däremot kan jag jämföra med den musik jag vanligtvis lyssna på. Då kan jag konstatera att Beach samba är väldigt beroende på inramning och humör vid lyssnandet.
Eftersom musiken är väldigt "easy listening" kan den gå på i bakgrunden utan att jag egentligen märker det. Om man tänker efter så är det inget speciellt bra betyg. Det har också hänt att musiken har gripit tag i mig och verkligen fått mig att längta bort från snålblåsten i Gbg. Musiken för med sig varma vindar som då fungerar som ett bra substitut till medelhavets solstrålar.
En liten anekdot om Astrud Gilberto är att hon för jämlikhetens skull ibland spelas i samband med fredagkvällens måltid. Ella Fitzgerald abbonerar på stereon vid denna måltid men då vår Ella är en snäll tjej så tycker hon att vi borde spela något med någon som heter Astrid också. Då är Astrud Gilberto det närmaste vi kommer och hon gör inte alls bort sig som middagsmusik.
Favorit: Stay
Betyg: GGG
onsdag, april 09, 2008
Bilden ovan är tagen för nästan exakt 10 månader sedan. Jag tror att det är taget ungefär 33 kilometer in i Stockholm maraton. Mitt ansiktsuttryck visar ungefär hur jag känner. Fy fan, vad jobbigt det här är. På kortet finns det rynkor i ansiktet som jag varken sett förr eller senare. Solen har fullständigt exploderat denna dag och värmen är olidlig. Varför gör man det här är en fråga som kommer upp var femte steg. Lyckan när jag väl kom i mål var skön men inte så euforisk som jag trott. Antagligen beroende på att jag mådde spyilla en bra stund efter målgång.
Trots detta återkom ett visst sug efter löpning mot slutet av förra sommaren. Men i november bara försvann detta sug totalt. Inte förrän de sista veckorna har det återkommit lite. Det är när jag inser att Gbg-varvet bara är en dryg månad bort. Ska det överhuvudtaget vara värt att springa så måste de finnas lite flås i kroppen. Därför tvingar jag ut mig själv åtminstone ett par gånger i veckan. Tvingar är nämligen ordet för det går inte lätt.
Eftersom sista träningsveckan inför varvet tillbringas i London utan löparskor så gäller det att ligga i ordentligt nu. Eller, vem vet, det är kanske minst lika bra att vandra Berwick St upp och ner 10 gånger eller ta en promenad genom Regents Park och vidare norrut tills man når Camden Town. På vägen kan man smita in på en pub eller två och stärka sig. Livsgläjde kanske alstrar kondition också. Det här året blir ett test. Om det visar sig att tiden på Gbg-varvet blir bra så skulle man ju kunna köra uppladdningen i London varje år. Detta test är vilket som en bra morot för att ta ut sig ordentligt den 17 maj.
Musik 2008
Caesars - Strawberry weed
Det är ytterst få band som lyckas med släppa dubbelalbum som är bra hela vägen igenom. Eftersom Caesars vanligtivis är ett band som inte klarar av att hålla mig intresserad genom en vanlig skiva så är det nästan förödande att ge ut ett dubbelalbum. Det är lite synd för som vanligt finns det några riktigt bra låtar.
Ebbot Lundberg har producerat mycket av skivan. Han har verkligen inte varit mycket för att polera till ljudet. Tyvärr får det inte den ruffiga effekten som jag antar att bandet är ute efter. Istället låtar det i många fall halvfärdigt. Men som sagt det finns en del bra låtar. Det är mest jobbet att hitta dem som stör mig.
Favorit: Stuck with you
Betyg: 5
måndag, april 07, 2008
Sture Dahlström - En fot i regnbågen
Tredje Dahlström boken på kort tid får mig att förstå att han är en språkets mästare. Även när historien går på tomgång så finner jag en njutning i Dahlströms språkkonst. Det är den som är bokens behållning. Texten är inte konstigt på något sett utan den är snarare en av de mer klarsynta jag läst.
En fot i regnbågen handlar om tre personer som reser runt i Marocko. Berättaren (Dahlström), en amerikan och en spanjor. Under resans gång får man som läsare ta del av en massa sköna anekdoter och händelser. Dahlström måste ha en oerhörd förmåga att insupa det han ser eller också har han en god fantasi.
Det rad jag kommer ihåg mest när jag läst klart är när berättare möter en person. Personen han möter frågar:
"Svårt att sitta stilla va? Vad gör du?"
Svaret han får är:
"Jag lever"
Dahlström har byggt upp något så i all sin enkelhet får svaret "jag lever" en så stor innebörd att läsupplevelsen blir total just där.
Betyg: GGGG
Berusningens öga
Uttrycket stormens öga betyder ju den lugna mittpunkten i en storm eller orkan. När man ser bilder där en orkan dragit fram så brukar det alltid vara något hus som klarat sig. Antagligen har det haft turen att befinna sig i stormens öga. Jag kom att tänka på uttrycket då jag gärna ständigt skulle vilja befinna mig i berusningens öga.
Berusningens öga är när allt faller på plats. Allt är harmoniskt och trevligt. Vinet har påverkat alla sinnen till en lagom gräns. Man är avtrubbad och medveten på samma gång. Sällskapet och musiken inspirerar till frihet. Alla bekymmer är borta. Bekymmren kanske till och med känns som tillgångar i det läget. Det existerar inte något obehagligt och vardagen är långt långt borta. Termometern för livsglädje lyser rött.
Uttrycket stormens öga betyder ju den lugna mittpunkten i en storm eller orkan. När man ser bilder där en orkan dragit fram så brukar det alltid vara något hus som klarat sig. Antagligen har det haft turen att befinna sig i stormens öga. Jag kom att tänka på uttrycket då jag gärna ständigt skulle vilja befinna mig i berusningens öga.
Berusningens öga är när allt faller på plats. Allt är harmoniskt och trevligt. Vinet har påverkat alla sinnen till en lagom gräns. Man är avtrubbad och medveten på samma gång. Sällskapet och musiken inspirerar till frihet. Alla bekymmer är borta. Bekymmren kanske till och med känns som tillgångar i det läget. Det existerar inte något obehagligt och vardagen är långt långt borta. Termometern för livsglädje lyser rött.
söndag, april 06, 2008
Musik 2008
Robert Forster - The Evangelist
När Robert Forsters vapenbroder i The Go Betweens Grant McLennan tragiskt dog för ett par år sedan läste jag någonstans att Forster var tveksam till att fortsätta med musik. Som tur är så har han ändrat sig. Go-Betweens nådde en formtopp med sina två senaste skivor. De är båda perfekt popmusik i mina öron. The Evangelist når inte riktigt upp till dem men det är förstås en skiva att spela många gånger.
Av förståliga skäl så är skivan lite mer lågmäld än vad Forster brukar vara. I mitt tycke är det inte hans styrka. Han når inte lika hudnära i balladerna som i sina mer raka poplåtar. Det är där hans röst gör sig bäst och hans melodisinne firar högst triumfer. Det finns några sådana pärlor på The Evangelist. Forster kanske största styrka är som textförfattare. Han lyckas undvika klychor och upptrampade spår trots att ämnet allt som oftast handlar om kärlek. Kärlek i i alla dess former och uppenbarelser. Texterna på The Evangelist är inget undantag och även om det inte är Forsters bästa samling låtar så är det ett nöje att ta del av hans lyrik.
Betyg: 7
Favorit: Did she overtake you
fredag, april 04, 2008
Kyrkorna i Rackeby och Strö
Av någon anledning kom jag att tänka på mitt sommarjobb som kyrkvaktmästare under gymnasietiden. Det var ett helt okej kneg men jag var ganska lat och gjorde bara det absolut nödvändigaste. Typ klippte gräset och krattade grusgångarna. Min energi de här somrarna gick åt att vänta på brevbäraren för att se om han hade med sig några paket med kassettband. Paket som kom från hela världen och innehöll liveinspelade konserter. Mest med Guns N Roses. De dagar då jag fick paket så blev det helt enkelt ingen cykeltur till kyrkogården. Det gäller att prioritera.
Två episoder från jobbet som kyrkvaktmästare har etsat sig fast i minnet. Det första är från Rackeby kyrka och gäller ett bröllop. Det måste varit första året jag arbetade och då gick jag nog i åttan eller nian. Min bror och jag hade jobbet ihop då. Hursomhelst så redan första helgen vi jobbade var det ett bröllop. Det var bara prästen, ett vittne och brorsan och jag men det var nervöst ändå. För grejen var att vi skulle ringa i klockorna vid precis rätt tillfälle. Det var viktigt påpekade prästen. Eftersom ringanordningen låg lite dumt till bestämdes det att jag skulle sitta längst bak i kyrkan och invänta ett tecken från prästen som jag sen skulle vidarebefodra till brorsan.
Jag var nervös hela ceremonin igenom för jag hade inte riktigt förstått när ringningen skulle ske och jag hörde heller inte riktigt vad som sades längst fram i kyrkan. Jag tyckte jag såg tecken från prästen hela tiden. Till slut tolkade jag det som att prästen gjorde sitt riktiga tecken men blev genast högst osäker. Var det tecknet eller slog han bara bort en besvärlig fluga. Jag försökte få ögonkontakt men det lyckades inte. Brudparet och prästen stod bortvända från mig i tystnad och tittade på altaret. Paniken infann sig. Jag bestämde mig att det får bära eller brista och gav tecknet till brorsan ringa i klockorna. Det tar några sekunder innan de börjar ringa och under den tiden börjar prästen åter att prata. Å nej, hinner jag tänka nu blev det fel. Fan också. Men då hör jag prästen säga "nu ringer vi i klockorna". Precis när han sagt det så börjar klockorna ringa. Prästen kikar över axeln och det ser ut som han tänker, de här bröderna Larsson var några snabba jäklar. Sanningen var ju att vi bara hade tur.
Den andra episoden är från Strö kyrka några år senare. Tyvärr har en församlingsbo dött och en begravning ska ske. Problemet är att jag inte fått någon information om hur jag ska gå tillväga då och absolut ingen av de ordinarie kyrkoledamöterna finns att få tag i. Efter ett tag så får jag i alla fall tag i de rätta måtten för en grav. Det är förstås omöjligt att gräva en stor grav för hand så en liten grävskopa beställs för att göra jobbet. Av någon anledning, antagligen kassettband i brevlådan, kan jag inte vara där den dagen då graven ska grävas. När jag kommer ditt dagen efter så ser det rätt så bra ut men det är bara det att rasrisken är uppenbar. Grävskopan har även lyckats gräva så djupt att den kommit ner till en gammal kista. En kista som är förmultnad och som inte ser alltför hållbar ut.
Jag och min mamma inser att vi måste göra någonting för att stötta upp sidorna. Annars kommer de att rasa innan begravningen. Det vore ju försmädligt om kistan inte skulle kunna sänkas ner i graven när alla sörjande står bredvid. Vi hittar reglar som är till för detta ändamål och lyckas få fast dem runtom hela graven. Vi är stolta över oss själva. När vi sedan inser att själva reglarna är ganska tjocka och att gravens yta därmed minskat ganska mycket blir vi nervösa. Enligt de mått vi fått är det då nämligen precis på håret att kistan ska få plats. Men i det läget finns inget att göra mer än att lita på turen. Under arbetet lyckades vi också klara av att inte trampa igenom den gamla kistan i botten. Synen när man kollade ner i graven var ändå rätt makaber. En gammal kista i botten och reglar lite kors och tväs längs sidorna. Vi insåg att så kan det inte se ut. Efter lite letande hittade vi ett par stora mattliknande presenningar. Genast insåg vi att de förstås skulle läggas runtom och kanterna i graven. Presenningarna tillsammans med lite mer jord i botten rättade dirket till utseendet av graven.
Dagen efter då begravningen skulle hållas var verkligen nervös. Igen hade jag problemet att ringa i klockarna vid rätt tid. Den här gången skulle man synkronisera den stora och lilla klockan så att ljudet skulle bli stämningsfullt. Detta skulle göras samtidigt som nedsänkningen av kistan skulle ske. Det var lika bra det för då slapp jag se om den gick ner i hålet eller inte. Jag har för mig att klockorna skulle ringa i tre minuter. De tre minuterna var nog de längsta i mitt liv. När jag stängt av dem så gick jag runt hörnan och smygtittade och såg då att kistan hade fått plats i graven. En lättnades suck som hördes till evigheten drogs ur mina lungor.
När begravningen var över började nästa äventyr. På två av sidorna var det nämligen omöjligt att få upp reglarna på grund av att det var så trångt. De skulle ju återanvändas. Det fanns bara en uppsättning. När vi gjorde en sista kraftansträngning och tyckte att nu kommer de upp visade det sig att det var locket till kistan som lossnat. Snabbt som ögat fick jag hoppa i graven för att få på locket igen. Då insåg vi att de reglarna kommer vi aldrig att få upp.
Till råga på allt hade jag en fotbollsmatch som väntade på kvällen. Eftersom vi kämpat med reglarna så länge hade vi inte ens börjat ösa jord över graven när jag var tvungen att åka. Tvungen och tvungen förresten. Det var en träningsmatch men det var mot min hemby Rackeby så jag ville ju gärna vara med. Eftersom vi inte spelade i samma division så hade jag annars aldrig chansen att spela på Rackebys hemmaplan Degeberg. Jag gjorde ett mål den matchen. Min mor brukade alltid ge mig 10 kronor för varje mål men jag tror att hon i protest vägrade ge mig några pengar just för det målet. När jag kom tillbaka från matchen så hade hon nämligen ensam skyfflat igen graven. Jag lovar att det är mer arbete än vad man tror. Jag har fortfarande lite dåligt samvete för detta. Mamma, jag lovar att bjuda på ett glas vin nästa gång vi kommer till Paris.
Menas jag skrev detta kom jag faktiskt på ytterligare ett framträdande minne. En av somrarna så hade jag många icke-kyrkliga fantasier om en kvinna som ingick i kyrkorådet. Som icke-troende och tonåring kunde det väl knappast vara förbjudet.
Av någon anledning kom jag att tänka på mitt sommarjobb som kyrkvaktmästare under gymnasietiden. Det var ett helt okej kneg men jag var ganska lat och gjorde bara det absolut nödvändigaste. Typ klippte gräset och krattade grusgångarna. Min energi de här somrarna gick åt att vänta på brevbäraren för att se om han hade med sig några paket med kassettband. Paket som kom från hela världen och innehöll liveinspelade konserter. Mest med Guns N Roses. De dagar då jag fick paket så blev det helt enkelt ingen cykeltur till kyrkogården. Det gäller att prioritera.
Två episoder från jobbet som kyrkvaktmästare har etsat sig fast i minnet. Det första är från Rackeby kyrka och gäller ett bröllop. Det måste varit första året jag arbetade och då gick jag nog i åttan eller nian. Min bror och jag hade jobbet ihop då. Hursomhelst så redan första helgen vi jobbade var det ett bröllop. Det var bara prästen, ett vittne och brorsan och jag men det var nervöst ändå. För grejen var att vi skulle ringa i klockorna vid precis rätt tillfälle. Det var viktigt påpekade prästen. Eftersom ringanordningen låg lite dumt till bestämdes det att jag skulle sitta längst bak i kyrkan och invänta ett tecken från prästen som jag sen skulle vidarebefodra till brorsan.
Jag var nervös hela ceremonin igenom för jag hade inte riktigt förstått när ringningen skulle ske och jag hörde heller inte riktigt vad som sades längst fram i kyrkan. Jag tyckte jag såg tecken från prästen hela tiden. Till slut tolkade jag det som att prästen gjorde sitt riktiga tecken men blev genast högst osäker. Var det tecknet eller slog han bara bort en besvärlig fluga. Jag försökte få ögonkontakt men det lyckades inte. Brudparet och prästen stod bortvända från mig i tystnad och tittade på altaret. Paniken infann sig. Jag bestämde mig att det får bära eller brista och gav tecknet till brorsan ringa i klockorna. Det tar några sekunder innan de börjar ringa och under den tiden börjar prästen åter att prata. Å nej, hinner jag tänka nu blev det fel. Fan också. Men då hör jag prästen säga "nu ringer vi i klockorna". Precis när han sagt det så börjar klockorna ringa. Prästen kikar över axeln och det ser ut som han tänker, de här bröderna Larsson var några snabba jäklar. Sanningen var ju att vi bara hade tur.
Den andra episoden är från Strö kyrka några år senare. Tyvärr har en församlingsbo dött och en begravning ska ske. Problemet är att jag inte fått någon information om hur jag ska gå tillväga då och absolut ingen av de ordinarie kyrkoledamöterna finns att få tag i. Efter ett tag så får jag i alla fall tag i de rätta måtten för en grav. Det är förstås omöjligt att gräva en stor grav för hand så en liten grävskopa beställs för att göra jobbet. Av någon anledning, antagligen kassettband i brevlådan, kan jag inte vara där den dagen då graven ska grävas. När jag kommer ditt dagen efter så ser det rätt så bra ut men det är bara det att rasrisken är uppenbar. Grävskopan har även lyckats gräva så djupt att den kommit ner till en gammal kista. En kista som är förmultnad och som inte ser alltför hållbar ut.
Jag och min mamma inser att vi måste göra någonting för att stötta upp sidorna. Annars kommer de att rasa innan begravningen. Det vore ju försmädligt om kistan inte skulle kunna sänkas ner i graven när alla sörjande står bredvid. Vi hittar reglar som är till för detta ändamål och lyckas få fast dem runtom hela graven. Vi är stolta över oss själva. När vi sedan inser att själva reglarna är ganska tjocka och att gravens yta därmed minskat ganska mycket blir vi nervösa. Enligt de mått vi fått är det då nämligen precis på håret att kistan ska få plats. Men i det läget finns inget att göra mer än att lita på turen. Under arbetet lyckades vi också klara av att inte trampa igenom den gamla kistan i botten. Synen när man kollade ner i graven var ändå rätt makaber. En gammal kista i botten och reglar lite kors och tväs längs sidorna. Vi insåg att så kan det inte se ut. Efter lite letande hittade vi ett par stora mattliknande presenningar. Genast insåg vi att de förstås skulle läggas runtom och kanterna i graven. Presenningarna tillsammans med lite mer jord i botten rättade dirket till utseendet av graven.
Dagen efter då begravningen skulle hållas var verkligen nervös. Igen hade jag problemet att ringa i klockarna vid rätt tid. Den här gången skulle man synkronisera den stora och lilla klockan så att ljudet skulle bli stämningsfullt. Detta skulle göras samtidigt som nedsänkningen av kistan skulle ske. Det var lika bra det för då slapp jag se om den gick ner i hålet eller inte. Jag har för mig att klockorna skulle ringa i tre minuter. De tre minuterna var nog de längsta i mitt liv. När jag stängt av dem så gick jag runt hörnan och smygtittade och såg då att kistan hade fått plats i graven. En lättnades suck som hördes till evigheten drogs ur mina lungor.
När begravningen var över började nästa äventyr. På två av sidorna var det nämligen omöjligt att få upp reglarna på grund av att det var så trångt. De skulle ju återanvändas. Det fanns bara en uppsättning. När vi gjorde en sista kraftansträngning och tyckte att nu kommer de upp visade det sig att det var locket till kistan som lossnat. Snabbt som ögat fick jag hoppa i graven för att få på locket igen. Då insåg vi att de reglarna kommer vi aldrig att få upp.
Till råga på allt hade jag en fotbollsmatch som väntade på kvällen. Eftersom vi kämpat med reglarna så länge hade vi inte ens börjat ösa jord över graven när jag var tvungen att åka. Tvungen och tvungen förresten. Det var en träningsmatch men det var mot min hemby Rackeby så jag ville ju gärna vara med. Eftersom vi inte spelade i samma division så hade jag annars aldrig chansen att spela på Rackebys hemmaplan Degeberg. Jag gjorde ett mål den matchen. Min mor brukade alltid ge mig 10 kronor för varje mål men jag tror att hon i protest vägrade ge mig några pengar just för det målet. När jag kom tillbaka från matchen så hade hon nämligen ensam skyfflat igen graven. Jag lovar att det är mer arbete än vad man tror. Jag har fortfarande lite dåligt samvete för detta. Mamma, jag lovar att bjuda på ett glas vin nästa gång vi kommer till Paris.
Menas jag skrev detta kom jag faktiskt på ytterligare ett framträdande minne. En av somrarna så hade jag många icke-kyrkliga fantasier om en kvinna som ingick i kyrkorådet. Som icke-troende och tonåring kunde det väl knappast vara förbjudet.
torsdag, april 03, 2008
Precis idag är det 3 månader kvar till Roskildefestivalen drar igång. Tänk att man kan lägga så mycket energi på något som fortfarande är så långt borta. Nästan varje dag är jag inne och kollar på hemsidan och ser om det hänt något. Nu såg jag att det stora bandsläppet skulle ske den 16 april. Det blir spännande.
Jag är redan nu väldigt nöjd med släppen. Det får ju inte bli för många bra artister heller så tiden till softande och festande vid tältet blir lidande. I fjol var det gränsfall. I och för sig var det inte så tilltalande att sitta i en bil och få upp partystämmningen. Det räckte med att tillbringa natten halvsittandes i den. Att vädret blir bra i år ser jag som givet.
Mina topp 6 artister just nu
Jag är redan nu väldigt nöjd med släppen. Det får ju inte bli för många bra artister heller så tiden till softande och festande vid tältet blir lidande. I fjol var det gränsfall. I och för sig var det inte så tilltalande att sitta i en bil och få upp partystämmningen. Det räckte med att tillbringa natten halvsittandes i den. Att vädret blir bra i år ser jag som givet.
Mina topp 6 artister just nu
- Neil Young
- Duffy
- Band of Horses
- My Bloody Valentine
- Grinderman
- Bonnie Prince Billy
Mina topp 6 realistiska önskemål
- Håkan Hellström (tyvärr nog orealistiskt)
- Solomon Burke
- The Hellacopters
- Bad Religion
- Tindersticks
- Amadou & Mariam
Musik 2008
V/A - More Dirty Laundry
Nu har del två i serien där svarta artister sjunger låtar som gränsar till country. I mina öron så låter de flesta av låtarna klart mest som klassisk soulmusik men jag förstår upplägget. Det båda genrerna ligger nära varandra, särskilt textmässigt.
Jag tror jag har skrivit det förrut. Det är ju nästan omöjligt att misslyckas när man sätter ihop soulmusik från sent 60-tal och tidigt 70-tal. Nästan allt är nämligen bra. More dirty laundry är inget undantag. Artister som Joe Tex, Arthur Alexander, Clyde McPhatter, Bobby Womack och Solomon Burke bidrar alla med tårdrypande låtar.
More dirty laundry skulle jag spela om jag var ägare till en bar. Det är precis sådan musik jag skulle vilja stå vid en bardisk och lyssna på. Låttitlar som Trying to win your love, He'll have to go och You must think my heart has swinging doors skulle göra sig fint i min bar.
Betyg: 7
Favorit: O.B. McClinton - If lovin' you is wrong, I don't wanna be right
Håkan Hellström - Tro och tvivel
Det var nästan så att det kändes lite skämmigt att stå i över två timmar i kö för att köpa Håkans nya skiva. Som tur var så följde Ella med och vi hade en trevlig stund ihop. Att hon sedan blev väldigt blyg när vi väl kom fram till Håkan var lite synd. Trots att jag lovade ett extra påskägg och ett filminköp nästa gång vi gick och handlade så vågade hon inte få en kram av honom.
När jag lyssnar på låten Tro och tvivel utrotas den lilla skämmighet som fanns totalt. Det känns nästan som om jag borde gett Håkan en kram istället. Jag skulle kunna stå i kö hur många timmar som helst för en sådan låt. Det är bara Håkan som kan skriva en sådan fantastisk låt. Drivet med pianot och trummorna tillsammans med en loj gitarr och Håkans klockrena sång är bara bäst. Texten är förstås av yppersta klass. Det tillbakablickande temat med parkbänkar, pensionärer, pååls bagerier, långdragspaviljongen, indieklubbar, manshoror och annat är bara att fly in i. Allt är en enda långt ambivalent adjö till något som man inte vet om man vill bli av med.
"skuld och lidande väntar på er fortfarande"
onsdag, april 02, 2008
Bob Dylan in swedish interview from 1978. Part 2/2
Jag kom att tänka på den här intervjun när någon frågade vad namnet Gixbit står för.
"Har jag sagt att det står för något? Vem sa det?", som Dylan säger.
Jag avskyr överlägsna personer men Dylan har i det här läget verkligen all anledning att undra vad som egentligen händer.
Jag har ingen som helst anledning att vara överlägsen mot den som frågar vad gixbit betyder. Men det är klart att det låter tuffare att svara som Dylan än att säga att gixbit var ett ord som Knatte Fnatte och Tjatte sa i en Kalle Anka serie.
Duffy!!!!
Ännu en spelning att stå i frontraden på är spikad till Roskilde i sommar. Duffy var en av de jag önskade mig allra mest. Jag känner på mig att det kommer bli alldeles underbart.
Sen var det ju lite synd att Nick Cave besöker festivalen med Grinderman. Jag hade hellre önskat att han tagit med sig The Bad Seeds. Särskilt då senaste skivan är magnifik. Grinderman har ju bara gjort en skiva, vilken också är bra, men det blir ju inte så många låtar att välja på.
Ännu en spelning att stå i frontraden på är spikad till Roskilde i sommar. Duffy var en av de jag önskade mig allra mest. Jag känner på mig att det kommer bli alldeles underbart.
Sen var det ju lite synd att Nick Cave besöker festivalen med Grinderman. Jag hade hellre önskat att han tagit med sig The Bad Seeds. Särskilt då senaste skivan är magnifik. Grinderman har ju bara gjort en skiva, vilken också är bra, men det blir ju inte så många låtar att välja på.
tisdag, april 01, 2008
Grannar
Varje kväll, då det är läggningsdags, och jag går runt och släcker lamporna så slänger jag en blick mot en grannes fönster tvärsöver gården. Och varje gång blir jag lika besviken. Det är nämligen så att de grannar som jag försöker se har flyttat. För länge sedan till och med.
Vad var det då för speciellt med dessa grannar. Jo, de var väldigt frigjorda med sitt sexualliv. De drog inte för gardinerna och de släckte inte lamporna när de fick till det och det var ganska ofta. Det var inte så att jag (vi) stod och dreglade i fönstret det tillförde mest en spänning i livet. Det var helt plötsligt kul att släcka lamporna som annars mest är jobbigt. Efter att ha sett dem ett antal gånger var det inte synen som lockade utan mer deras uppenbara och oförtrötliga önskan att synas som fascinerade.
När man dagen efter mötte dem på gården så var det nästan att man fick lust att säga till mannen. "Ta av dig strumporna nästa gång, du ser väldigt tysk ut i dem". Mannen var ofta väldigt inaktiv och verkade zappa på tv'n samtidigt som kvinnan höll på så man ville säga "Nu får du väl skärpa dig och ge lite tillbaka också".
Men, som sagt, en dag stod flyttbilen där och de var borta. Nu är det antagligen några andra grannar som diskuterar deras sexliv vid köksbordet.
Varje kväll, då det är läggningsdags, och jag går runt och släcker lamporna så slänger jag en blick mot en grannes fönster tvärsöver gården. Och varje gång blir jag lika besviken. Det är nämligen så att de grannar som jag försöker se har flyttat. För länge sedan till och med.
Vad var det då för speciellt med dessa grannar. Jo, de var väldigt frigjorda med sitt sexualliv. De drog inte för gardinerna och de släckte inte lamporna när de fick till det och det var ganska ofta. Det var inte så att jag (vi) stod och dreglade i fönstret det tillförde mest en spänning i livet. Det var helt plötsligt kul att släcka lamporna som annars mest är jobbigt. Efter att ha sett dem ett antal gånger var det inte synen som lockade utan mer deras uppenbara och oförtrötliga önskan att synas som fascinerade.
När man dagen efter mötte dem på gården så var det nästan att man fick lust att säga till mannen. "Ta av dig strumporna nästa gång, du ser väldigt tysk ut i dem". Mannen var ofta väldigt inaktiv och verkade zappa på tv'n samtidigt som kvinnan höll på så man ville säga "Nu får du väl skärpa dig och ge lite tillbaka också".
Men, som sagt, en dag stod flyttbilen där och de var borta. Nu är det antagligen några andra grannar som diskuterar deras sexliv vid köksbordet.
Musik 2008
Pennywise - Reason to believe
Ibland blir min längtan efter punkrock stor. Viljan att leta upp nya band är lite för dåligt därför kollar jag då och då in vad gamla favoriter håller på med. Det måste väl varit i början av 90-talet som Pennywise släppte några bra Bad Religion doftande plattor. Sedan vet jag att deras bassist begick självmord några år senare men mitt intresse hade svalnat och jag tror att det är tio år sedan jag lyssnade på dem senast.
När jag lyssnar på Reason to believe kastas jag tillbaka till en svunnen tid. Pennywise låter närmast identisk så som jag kommer ihåg dem, punk av klassiskt Epitaph snitt. Jag bara väntar på att en svacka ska komma någonstans men det är faktiskt så att Pennywise har lyckats få ihop en helgjuten punkskiva.
Tålamodet med att lyssna på punk är inte lika stor längre. Därför kommer jag säkert att lägga den åt sidan och glömma bort den ganska snart. Men den närmaste veckan i bilen kommer den säkert bli en trogen vän. En vän som får mig att glömma verkligheten.
Betyg: 7
Favorit: All that I can
måndag, mars 31, 2008
Nu är det nog dags för Håkan Hellström att avbryta sin promotionturné för nya skivan. Hos Lasse Bengtsson i tv4 så verkade han totalt slutkörd. Trots Lasses idoga försök så blev det inte så många vettiga svar. Eller också hade han besökt kranarna natten innan.
När de spelade Långa vägar och För en lång lång tid live så vaknade han dock till liv. Det märktes ändå att en del repande behövs innan turnéstart. Som bäst blir det nog på Way out west i sommar.
Skivan däremot är närmast perfekt.
När de spelade Långa vägar och För en lång lång tid live så vaknade han dock till liv. Det märktes ändå att en del repande behövs innan turnéstart. Som bäst blir det nog på Way out west i sommar.
Skivan däremot är närmast perfekt.
söndag, mars 30, 2008
Karin Alvtegen - Svek
En känsla jag ofta får när jag läser populära svenska deckarförfattare är att de skriver som kvällstidningsjournalister. Det märks så tydligt att texterna har samma mönster. Jag skulle kunna tänka mig att Alvtegen läst vilken kvällstidning som helt vilken veckodag som helst och fått ihop den här historien. Det är som hon tagit artiklarna en efter en och sedan omformulerat dem och fått ihop en bok. Just den här fokuserar på svek. Kanske var det så att huvudartikeln i den tidning hon fick tag i handlade om just det.
Igenkännedom kan vara en viktig ingrediens i böcker men det kan också bli fel. Här blir det fel då igenkännedomen får karaktären av överlägsenhet och sensationslystenhet. Alvtegen vill få läsaren att känna sig perfekt och sucka av oförståelse inför de val personerna i boken gör. Antagligen är det människor som förtränger sina känslor som allra bäst tilltalas av denna typ av böcker.
Sen ska man inte förneka att Alvtegen är skicklig på att bygga upp en historia där man vill få reda på hur det går. Men det är ju samma sak med kvällstidningarna löpsedlar. Trots att det man ser stå där är fullständigt oviktigt så bläddrar man i tidningen för att få reda på mer.
Betyg: 2
En känsla jag ofta får när jag läser populära svenska deckarförfattare är att de skriver som kvällstidningsjournalister. Det märks så tydligt att texterna har samma mönster. Jag skulle kunna tänka mig att Alvtegen läst vilken kvällstidning som helt vilken veckodag som helst och fått ihop den här historien. Det är som hon tagit artiklarna en efter en och sedan omformulerat dem och fått ihop en bok. Just den här fokuserar på svek. Kanske var det så att huvudartikeln i den tidning hon fick tag i handlade om just det.
Igenkännedom kan vara en viktig ingrediens i böcker men det kan också bli fel. Här blir det fel då igenkännedomen får karaktären av överlägsenhet och sensationslystenhet. Alvtegen vill få läsaren att känna sig perfekt och sucka av oförståelse inför de val personerna i boken gör. Antagligen är det människor som förtränger sina känslor som allra bäst tilltalas av denna typ av böcker.
Sen ska man inte förneka att Alvtegen är skicklig på att bygga upp en historia där man vill få reda på hur det går. Men det är ju samma sak med kvällstidningarna löpsedlar. Trots att det man ser stå där är fullständigt oviktigt så bläddrar man i tidningen för att få reda på mer.
Betyg: 2
lördag, mars 29, 2008
Körslaget
Äntligen ett klockrent familjeprogram med musiken fokus. Program som Idol, Så ska det låta, Sing-a-long får mig att vilja skjuta upp heroin. Finns det något värre än att se Peter Settman stå och dansa och smila upp sitt bredaste flin inför kameran. Allvarligt talat så tror jag inte det.
Körslaget tilltalade mig förvånande mycket. Hela upplägget skapade en inramning där musiken fick den betydelse den alltid bör ha. Innerlighet, glädje, nerv, skönhet, brister eller någon annan känsla måste alltid finnas där. Ikväll bevisade en kör från Boden att man kan ta en gammal låt av Cher, If I could turn back time, och på bästa sändningstid få till en känslosam musikstund.
Äntligen ett klockrent familjeprogram med musiken fokus. Program som Idol, Så ska det låta, Sing-a-long får mig att vilja skjuta upp heroin. Finns det något värre än att se Peter Settman stå och dansa och smila upp sitt bredaste flin inför kameran. Allvarligt talat så tror jag inte det.
Körslaget tilltalade mig förvånande mycket. Hela upplägget skapade en inramning där musiken fick den betydelse den alltid bör ha. Innerlighet, glädje, nerv, skönhet, brister eller någon annan känsla måste alltid finnas där. Ikväll bevisade en kör från Boden att man kan ta en gammal låt av Cher, If I could turn back time, och på bästa sändningstid få till en känslosam musikstund.
Ramblin' Man - Hank Williams
Hank Williams har sånger för varje humör. Ramblin man passar fint en dag som den här.
Videon kan man skippa men låten är en av countrymusikens topp 5 låtar genom alla tider.
Emmylou Harris - Love hurts
Dagens låt!
Det är klart att det ska vara Emmylou Harris som ska framföra Love hurts. Då går den rakt in i kroppens viktigaste delar.
onsdag, mars 26, 2008
Musik 2008
Malcolm Middleton - Sleight of heart
Förra året gjorde skotten Middleton en utmärkt skiva, A brighter beat. Tyvärr så gjorde han också en tveksam spelning på Pustervik som lämnade en fadd eftersmak. Nu bygger han dock upp förtroendet igen. Det nio låtarna på Sleight of heart tillhör nämligen det bästa han gjort.
Skivan är lite mer akustiskt betonad vilket passar utmärkt då texterna och rösten blir ändå mer framträdande. Middleton är formidabel på att skiva uppriktigt uppgivna texter. Precis som han sjunger så nynnar man gärna med när han utropar "singalong to the sad song" i låten Blue plastic bags. Det blir en omvänd eufori som behövs ibland. Ganska ofta faktiskt.
Soundet på skivan är väldigt likt en grupp som heter Sophia som ingen känner till. De har gjort några riktigt bra plattor och jag vet att Middleton turnerat ihop med dem. Vissa låtar påminner faktiskt också om Neil Youngs 70-tals sound. Mest av allt är det ändå sjävla låtarna som är riktigt bra. Bäst av alla är Stay som tydligen är en Madonna cover.
Betyg: 8
Favorit: Stay
Påsk
Jag har alltid tyckt att påsk är en trevlig högtid. Den är oftast bara lugn och avslappnande. Man målar lite ägg och mår gott. Är det månne den religiösa bakgrunden med Jesu död och uppståndelse som bidrar till detta harmoniska tillstånd.
Årets påsk var inget undantag. Härliga dagar i vinterskrud. Något som jag saknar är dock de gamla tiderna då påsken innebar raketer, smällare och en stor brasa. Varje år tog jag och kusinerna bussen in till stan för att köpa fyrverkerier. Dels var det spännande att bara åka in till stan själva dels så var man alltid nyfiken på vilka smällare som fanns att köpa. Ju äldre man blev ju grövre artelleri behövde man. Från 1-öres till kinapuffar.
När vi väl inhandlat våra smällare så var vi för fega för att prova dem på stan. Men när vi klev av bussen i Rackeby blev vi genast tuffa. Den kilometerlånga vägen från busshållplatsen och hem fylldes med krutrök. Brevlådor och annat råkade illa ut. Tänk vad kul det var.
Väl hemma så sorterade jag mina inköp i olika högar. När jag vaknade varje morgon satt jag bara och tittade på smällarna som om det vore en skatt med guldpengar. Så var det också för en bondpojk som mig.
Klimax nåddes på påskaftonskväll då påskbrasan tändes och allt skulle skjutas upp. Hela familjen samlades och tillsammans fick vi ihop en stor mängd fyrverkerier. Oftast brukade det urarta med livsfarliga lekar där det brann av smällare precis överallt. Som tur var så var det aldrig någon som blev skadad.
Det finns några tillfällen som är mer minnesvärda än andra. En gång var när G smugglat ut bomber från lumpen. Då small det så att håret ställde sig på ända. En annan gång var när vi av någon anledning fick en stor raket över. Vi bestämde oss för skjuta upp den dagen efter. Samtidigt som vi skjöt upp den stora raketen kom det en bil på vägen en bit bort. Vi siktade inte med flit på den men raketen tog en oväntad bana och flög som en projektil rakt mot bilen för att explodera precis innan den kom fram. Det gick bra men var ganska chockartat. Bilen åkte vidare menas vi låg bakom häcken och gömde oss. Härliga minnen som alltid poppar upp i påsktider.
Jag har alltid tyckt att påsk är en trevlig högtid. Den är oftast bara lugn och avslappnande. Man målar lite ägg och mår gott. Är det månne den religiösa bakgrunden med Jesu död och uppståndelse som bidrar till detta harmoniska tillstånd.
Årets påsk var inget undantag. Härliga dagar i vinterskrud. Något som jag saknar är dock de gamla tiderna då påsken innebar raketer, smällare och en stor brasa. Varje år tog jag och kusinerna bussen in till stan för att köpa fyrverkerier. Dels var det spännande att bara åka in till stan själva dels så var man alltid nyfiken på vilka smällare som fanns att köpa. Ju äldre man blev ju grövre artelleri behövde man. Från 1-öres till kinapuffar.
När vi väl inhandlat våra smällare så var vi för fega för att prova dem på stan. Men när vi klev av bussen i Rackeby blev vi genast tuffa. Den kilometerlånga vägen från busshållplatsen och hem fylldes med krutrök. Brevlådor och annat råkade illa ut. Tänk vad kul det var.
Väl hemma så sorterade jag mina inköp i olika högar. När jag vaknade varje morgon satt jag bara och tittade på smällarna som om det vore en skatt med guldpengar. Så var det också för en bondpojk som mig.
Klimax nåddes på påskaftonskväll då påskbrasan tändes och allt skulle skjutas upp. Hela familjen samlades och tillsammans fick vi ihop en stor mängd fyrverkerier. Oftast brukade det urarta med livsfarliga lekar där det brann av smällare precis överallt. Som tur var så var det aldrig någon som blev skadad.
Det finns några tillfällen som är mer minnesvärda än andra. En gång var när G smugglat ut bomber från lumpen. Då small det så att håret ställde sig på ända. En annan gång var när vi av någon anledning fick en stor raket över. Vi bestämde oss för skjuta upp den dagen efter. Samtidigt som vi skjöt upp den stora raketen kom det en bil på vägen en bit bort. Vi siktade inte med flit på den men raketen tog en oväntad bana och flög som en projektil rakt mot bilen för att explodera precis innan den kom fram. Det gick bra men var ganska chockartat. Bilen åkte vidare menas vi låg bakom häcken och gömde oss. Härliga minnen som alltid poppar upp i påsktider.
tisdag, mars 25, 2008
Musik 2008
Håkan Hellström - För sent för Edelweiss
Under många år var musik på svenska något jag inte ens kollade åt. Det känns konstigt nu när Håkan och Eldkvarn är två av mina absoluta favoriter. Eldkvarn lyckade förra året hålla uppe standarden med Svart blogg. Nu är det Håkans tur att ännu en gång bevisa sin storhet som låtskrivare och sångare.
När det blev klart att Jocke Åhlund skulle producera skivan så blev jag faktiskt lite oroligt. Håkan sjunger ju själv att "Stockholm aldrig blir min stad" och finns det något mer stockholmskt än Åhlund. När man nu har slutresultatet i sin hand så visar det sig att det blev fantastiskt lyckat. Ljudbilden är lite annorlunda men precis som alla stora så gäller det att byta ut inkörda hjulspår och prova nya vägar.
På För sent för Edelweiss finns ingen utfyllnad som det gjort på Hellströms tidigare skivor. Ett par spår är lite för mycket visa för min smak men textmässigt brinner de. Håkans dyrkan av Sture Dahlström märks på så sätt att varje mening är betydelsefull. Efter bara ett par lyssningar har man meningar i hjärnan som man vet kommer att finnas där resten av livet. Särskilt som både Ella och Astrid också sjunger dem. "Det var en vacker dag på Stigbergsliden", "med vilken runaway som helst", "längre än dit Natalie går", Andreas Karl-Johan och jag, så jag hör att du är på kryss med boozen, "travets tröttaste krake är alla exempel på textrader som jag nynnar på hela tiden.
Jag läste någonstans att det fanns fyra låtar inspelade som inte fick plats på skivan. Med all säkerhet är ett par av dem tiopoängare. Skulle man bytt ut dem mot titelspåret på skivan som jag inte är så förtjust i så skulle det högsta betyget vara givet. Nu blir det istället en stark nia.
Betyg: 9
Favorit: Tro och tvivel
torsdag, mars 20, 2008
Pappadag
Idag njuter vi till isdansen på skridsko vm. Fint med mycket glitter, tycker ella. Astrid längtar till korven.
onsdag, mars 19, 2008
Biblioteksbartender
Idag kändes det som ett nytt yrke uppfanns, biblioteksbartender. Bandet Gumbo stämde nämligen upp till dans i caféet bredvid biblioteket. Deras New Orleans doftande musikgryta fick låntagarna att kasta sig över lånedisken som om klockan var över midnatt och ölen höll på att ta slut. Jag kände att jag fick lite mer pondus, som vanliga bartendrar har gott om, än den vanlige snälle bibliotekarien.
Att de sedan inte ville köpa mer öl eller någon god drink utan frågade saker som, "har ni någon bok om Allan Edwall" eller "kan jag låna om den här boken", det gjorde inte så mycket. Fast jag fick faktiskt en fråga kan ha kommit till med hjälp av rockmusiken. Eftersom ljudvolymen var bra mycket högre än vanligt så var det lite svårt att tyda vad den kvinnliga låntagare verkligen sa. Ordet singel dök upp och för ett ögonblick tyckte jag hon sa "är du singel" Kanske var det inte så för senare frågade hon efter Eva Rusz bok Den ulitmata singelboken. Det måste vara kul att vara "riktig" bartender och fritt kunna få fantisera om man inte riktigt hör frågan första gången. Hursomhelst så skulle kunna tänka mig att vara biblioteksbartender igen.
Idag kändes det som ett nytt yrke uppfanns, biblioteksbartender. Bandet Gumbo stämde nämligen upp till dans i caféet bredvid biblioteket. Deras New Orleans doftande musikgryta fick låntagarna att kasta sig över lånedisken som om klockan var över midnatt och ölen höll på att ta slut. Jag kände att jag fick lite mer pondus, som vanliga bartendrar har gott om, än den vanlige snälle bibliotekarien.
Att de sedan inte ville köpa mer öl eller någon god drink utan frågade saker som, "har ni någon bok om Allan Edwall" eller "kan jag låna om den här boken", det gjorde inte så mycket. Fast jag fick faktiskt en fråga kan ha kommit till med hjälp av rockmusiken. Eftersom ljudvolymen var bra mycket högre än vanligt så var det lite svårt att tyda vad den kvinnliga låntagare verkligen sa. Ordet singel dök upp och för ett ögonblick tyckte jag hon sa "är du singel" Kanske var det inte så för senare frågade hon efter Eva Rusz bok Den ulitmata singelboken. Det måste vara kul att vara "riktig" bartender och fritt kunna få fantisera om man inte riktigt hör frågan första gången. Hursomhelst så skulle kunna tänka mig att vara biblioteksbartender igen.
tisdag, mars 18, 2008
Army of Lovers Vs. Bwo
Som någon så tacksamt påpekade så skrev jag Army of Lovers istället för Bwo på schlagerlistan.
Jag skulle tippa att det beror på Dominka Peczynsky en av medlemmarna i Army of Lovers. Hon fick mig nämligen att smyga in på pressbyrån i Lidköping, dock ej i lång överrock och hatt, och bläddra i det första nummret av den svenska varianten av Playboy. Året var 1998 googlade jag fram. Jag var då 26 år så ni förstår varför jag smög. Det fanns liksom ingen chans att skylla på tonårshormoner om någon dök upp vid min sida och undrade vad jag läste. Sen var det så att mannen som ägde pressbyrån verkligen tyckte illa om om man bläddrade i tidningarna. Det fanns lappar överallt om att det var förbjudet. Jag var så stressad att jag inte hann kolla ordentligt på bilderna. Därför finns Dominika ständigt i mitt undermedvetna. Jag behöver nog se de där bilderna ordentligt så jag kan gå vidare med mitt liv.
måndag, mars 17, 2008
Kameleonter är ju kända för att kunna byta färg. Jag kom att tänka på dem eftersom jag ibland känner att jag tar fram olika sidor hos mig själv när jag pratar med olika människor.
Kameleontkänslan inkluderar både vad man säger och hur man säger det. Vad det gäller åsikter så är det klart att man ska våga stå för vad man tycker. Fast man kanske ju göra det olika intensivt. I ett vanligt kort samtal kan det vara bättre att lyssna än att hela tiden basunera ut sina åsikter. Här infinner sig kameleonten på så sätt att jag väljer ofta att säga, "det var ok" eller jodå, det känns bra", fast jag kanske inte riktig håller med eller känner så. Men det finns liksom ingen vinst vare sig för mig eller samtalspartnern om jag säger "sanningen". Man ska stå för vad man tycker en man behöver inte alltid säga vad man tycker.
När det gäller röstläge så ändrar det sig också beronde på vem jag pratar med. Även ordförrådet blir olika med olika personer. Ena stunden kan jag slänga mig med lite finare ord och ett artikulerat språk för att andra mer tjöta på grabbars vis. Spannet däremellan är ganska långt. Men så fort jag går över en viss gräns, antingen ett för fint spårk eller för mycket "fotbollsspråk", så känns det olustigt.
Å andra sidan tror jag det är bra att vara en röst- och ordkamelont. Man ska vara stolt över det. Jag har nämligen kommit på att personer som hela tiden låter likadant är ganska hemska. De har ofta en tendens att veta och kunna bäst. Istället för att låta samtalet flyta så behöver och vill de här människorna hela tiden framhäva sin åsikt. Och det räcker inte med det. De menar nämligen att sin åsikt är absolut rätt. Därför är det närmast omöjligt att föra en vanlig konversation med den här typen av människor. Du hittar icke-kameleonter i alla samhällsklasser.
Personer som inte har kameleontdraget blir därför översittartyper av värsta typen. Dessa personer har ytterligare några hemska drag. De är exempelvis lillgamla fast de är vuxna. Jag har också upptäckt att personer som ej har kameleont funktionen har svårt att erkänna att de sett vissa tv-program, hört vissa låtar eller vet vilka vissa personer är. De blånekar att de hört en schlagerlåt eller att de inte vet vem som åkte ut i senaste omgången av Let's Dance. Det är klart att folk inte behöver kolla på varken Melodifestivalen eller Let's Dance men icke-kameleonterna gör det i smyg och sedan säger de med sin entoniga röst "vem är Charlotte Perrelli" på fullt allvar. Även om jag inte har belägg för det så tror jag att de flesta i den här gruppen läser fantasylitteratur också.
söndag, mars 16, 2008
Hästpojken - Gbg, Sticky Fingers 15/3 -08
Personligen ligger jag väldigt nära överdosering av livemusik med tillhörande barhäng. Som tur var levererade Hästpojken precis vad jag behövde. En kort och intensiv spelning på drygt 30 minuter utan döda punkter.
Frontfiguren Martin Elisson kan tyckas störig (det tycker jag ibland), men han har ändå en förmåga att uttrycka sig med hjälp av musik och text. Det blir extra tydligt när man kommer direkt från melodifestivaltittande till en Hästpojken konsert. Ellison och bandet är den totala motsatsen till bröderna Rongedals flinande ansikten. Rongedalarna gör mig ledsen på riktigt. De tar det jag älskar, musik, och misshandlar den. Jag vill göra som Ella när L pratar i mikrofon inför en stor folksamling. Nämligen hålla för öronen, ligga platt mot marken och vänta på att det hemska ska vara över när jag ser brödernas kala hjässor. Jag kom in på ett sidospår här men det jag vill säga är att musik måste förmedla något och det gör Hästpojken när de sjunger Cancerkropp.
Trots att det var bra så tänkte jag mycket på hur kul det skulle vara att se Håkan Hellström på samma scen. Det kom sig av att Håkans bassist Oscar Wallblom stod för basspelandet i Hästpojken under spelningen. Ett tillfälligt inhopp, tror jag. Hursom så skulle jag gärna skrålat "det är en vacker dag på Stigbergsliden"
Istället för en bild på bandet så bifogar jag en bild på den glada och mogna publiken.
fredag, mars 14, 2008
22 Pistepirkko + Chris Bailey - Gbg, Sticky Fingers 13/3 -08
Det är inte samma chock som att se dem första gången och det är inte samma extas och eufori som de tidiga spelningarna men 22 Pistepirkko är fortfarande ett av de mest orginella och coola banden som finns.
Som jag befarade var det ganska tunnt med publik. De som fanns på plats var desto mer fanatiska så bandet kände sig nog välkomna. Senaste skivan är ingen av deras bättre men live fungerar det utmärkt. De har ju en oändlig låtskatt att ösa ur. Nyckelpiggorna såg ut att trivas på scen och bjuder på en lång spelning med mycket från senaste plattan men även en hel del godbitar. Bäst var Texacson, Onion soup, Don't say I'm so evil, Frankenstein, Hong Kong king och Quicksand.
Uppvärmare var Chris Bailey från det legendariska bandet The Saints. Ensam med akustisk gitarr leverarede han sköna låtar, många covers. Men han hade det inte lätt då nog ingen var där för att titta på honom. Visst fick han applåder efter varje låt men undrar hur det känns att ha varit med och startat punkvågen och gjort klassiska låtar som I'm stranded och nu stå och sjunga Ring of fire som en enkel trubadur.
torsdag, mars 13, 2008
onsdag, mars 12, 2008
73 av 1001 skivor
Nico - Chelsea Girl (1967)
Tyskan Nico är ubercool och hon förgyllde flera spår på Velvet Undergrounds debutplatta men ändå tycker jag Chelsea Girl är rätt kass. Nicos är speciell och egensinnig på ett skönt sätt men låtarna är rejält tråkiga. Detta trots att kända låtskrivare som Jackson Browne, Bob Dylan och Lou Reed skrivit dem. Den enda låten som ger mig något är Tim Hardins Eulogy to Lenny Bruce. Där finns det en skön gitarrslinga och Nick gör sin bästa insats på hela skivan när hon närmast pratar fram texten.
Den sparsmakade musikaliska inramningen borde tilltala mig mer än vad den gör. Tyvärr känns stråkarna och pianospelet bara kallt och personligt. Inte den New York känsla jag är ute efter och som Nico senare kom att vara involverad i.
tisdag, mars 11, 2008
Musik 2008
3 x countrykvinnor
Dolly Parton - Backwoods Barbie
För nästan exakt ett år sedan lyckades Dolly Parton få till en suvurän spelning på Scandinavium. Hennes röst symboliserar genuin country musik för min del. Att hennes sexappeal fallnat något får man ha överinseende med. Efter att ha gjort några utmärkta bluegrassinfluerade skivor ger hon sig nu på klassisk countrymusik igen. Det låter inte som mycket av den moderna smörjan utan mer som det lät på det sköna 70-talet. Countrysoundet som rådde då är verkligen underbart. Mjukt och behagligt med härliga texter.
Backwoods Barbie visar verkligen att Dolly håller stilen. Det finns många spår som håller mycket hög klass. Särskilt de låtarna hon skrivit själv. Det enda som blir lite tröttsamt är hennes tvång att försvara sig själv och sitt utseende i några av låttexterna. Det finns intressantare saker att skriva om och det är synd att hon slänger bort sitt fina textförfattande på sådant strunt. Hon nämner det ju ändå i varje intervju.
Betyg: 7
Favorit: Jesus & gravity
Tift Merritt - Another Country
Förra året var det Kelly Willis som imponerade mest av de lite mer alternativa countrysångernskorna. När vi summerar det här året kommer Tift Merritt med säkerhet ligga mycket högt på den listan. Hon har så självklar röst att sjunga svepande och enkel countrymusik. Musik utan några krav på sig att vara något det inte är. Bara bra låtar, riktiga instrument och texter som alla förstår.
Ge mig juni, ge mig en solnedgång, ge mig en bil, ge mig Tift Merritt och jag skulle kunna köra till världens ände.
Betyg: 8
Favorit: My heart is free
Shellby Lynne - Just a little lovin'
Shellby Lynne ger sig i kast med att tolka låtar av Dusty Springfield. Det lät ganska intressant men resultatet visar sig vara rejält trist. Eftersom orginalen är närmast perfekta så är man förstås extra kritisk när låtarna blivit sämre. Det rätta ordet för skivan är tråkig. Allt går långsamt och jag hittar ingen nerv. Sen är låtarna i grunden så bra att det räddar skivan från ett rejält magplask.
Betyg: 4
Favorit: I don't wanna hear it anymore
3 x countrykvinnor
Dolly Parton - Backwoods Barbie
För nästan exakt ett år sedan lyckades Dolly Parton få till en suvurän spelning på Scandinavium. Hennes röst symboliserar genuin country musik för min del. Att hennes sexappeal fallnat något får man ha överinseende med. Efter att ha gjort några utmärkta bluegrassinfluerade skivor ger hon sig nu på klassisk countrymusik igen. Det låter inte som mycket av den moderna smörjan utan mer som det lät på det sköna 70-talet. Countrysoundet som rådde då är verkligen underbart. Mjukt och behagligt med härliga texter.
Backwoods Barbie visar verkligen att Dolly håller stilen. Det finns många spår som håller mycket hög klass. Särskilt de låtarna hon skrivit själv. Det enda som blir lite tröttsamt är hennes tvång att försvara sig själv och sitt utseende i några av låttexterna. Det finns intressantare saker att skriva om och det är synd att hon slänger bort sitt fina textförfattande på sådant strunt. Hon nämner det ju ändå i varje intervju.
Betyg: 7
Favorit: Jesus & gravity
Tift Merritt - Another Country
Förra året var det Kelly Willis som imponerade mest av de lite mer alternativa countrysångernskorna. När vi summerar det här året kommer Tift Merritt med säkerhet ligga mycket högt på den listan. Hon har så självklar röst att sjunga svepande och enkel countrymusik. Musik utan några krav på sig att vara något det inte är. Bara bra låtar, riktiga instrument och texter som alla förstår.
Ge mig juni, ge mig en solnedgång, ge mig en bil, ge mig Tift Merritt och jag skulle kunna köra till världens ände.
Betyg: 8
Favorit: My heart is free
Shellby Lynne - Just a little lovin'
Shellby Lynne ger sig i kast med att tolka låtar av Dusty Springfield. Det lät ganska intressant men resultatet visar sig vara rejält trist. Eftersom orginalen är närmast perfekta så är man förstås extra kritisk när låtarna blivit sämre. Det rätta ordet för skivan är tråkig. Allt går långsamt och jag hittar ingen nerv. Sen är låtarna i grunden så bra att det räddar skivan från ett rejält magplask.
Betyg: 4
Favorit: I don't wanna hear it anymore
måndag, mars 10, 2008
Driftkucku
När jag kommer hem från jobbet idag börjar L hånskratta. Jag förstår ingenting när hon säger "har du gått sådär hela dan". Hon tittar mig i ansiktet så jag förstår att det är något fel där någonstans. Ganska snabbt inser jag att hon kollar på mina tänder. Jag går till speglen. Mellan framtänderna sitter en rejäl bit spenat.
Spenaten åt jag klockan tolv. I närmare fem timmar gick jag med en stor grön växt i munnen. Jag stod i inormationsdisken och möter mängder av människor. Jag förstår väl att de in sa något men mina kollegor borde väl kunnat varna mig. Kanske är det så att jag är bibliotekets driftkucku. Tänk om alla har gått och hånskrattat bakom min rygg hela dagen. Hursomhelst så känner jag mig som Kungälvs George Costanza.
Musik 2008
Nick Cave & The Bad Seeds - Dig Lazarus Dig
Det dröjer relativt länge mellan varje gång jag lägger på en Nick Cave skiva hemma. När jag väl gör det så tycker jag att det är lysande men sen dröjer det ändå länge till nästa gång. Anledningen är att han aldrig sprängt sin in bland klicken av artister som alltid är med mig. Artister som det finns avgörande stunder i livet med. Trorligen kommer aldrig Nick Cave lyckas tränga sig in bland denna skara artister men han gör ett mycket bra försök med nya skivan Dig Lazarus dig.
Tillsammans med The Bad Seeds lyckas Cave krama ut massor av bra låtar på skivan. Caves texer är alltid av bästa kvalitet och det är inget undantag här. Musiken känns ganska "vanlig" för att vara Cave. Det finns få ballader och det finns få brötarlåtar. Istället är det en ganska rak rockskiva. Jag gillar soundet väldigt mycket och Cave sjunger perfekt. Inte sådär teatraliskt påfrestande som han kan göra när det vill sig illa. Han låter till och med som Mick Jagger i några låtar. Helt klart en av hans bästa skivor. Det lustiga är att han sparat de fem absolut bästa låtarna till slutet på skivan.
Betyg: 8
Favorit: Hold on to yourself
lördag, mars 08, 2008
72 av 1001 album
Nina Simone - Wild is the wind (1966)
Det är fel att säga att Nina Simone är ojämn. Istället bör man säga att hon är lite för variationsrik för sitt eget bästa. I alla fall enligt mig. Jazz, pop, soul, musikaler, r&b, populärmusik är genrer hon hinner besöka på en och samma skiva. Det finns säkert ett antal genrer till att hitta.
Simone har en väldigt känsloframkallande röst. Hon är oefterhärmelig. När hon låter rösten ackompanjeras av endast ett piano blir det som allra bäst. Särskilt om låten hon sjunger är hennes egen. Då är det ståpäls. Betydligt sämre tycker jag det blir när hon ger sig på sånger från Broadways låtskatt. Musikallåtar ger mig aldrig något. Så är även fallet när Simone försöker.
Wild is the wind innehåller alltså både en hel del godis och en del smörja. Ett par fantastiska låtar, Four women och Black is the color of my true love's hair, men även en del tråkigt inställsamma nummer. Betyget blir därmed ganska enkelt att sätta.
Betyg: GGG
Favorit: Four women
fredag, mars 07, 2008
Papas Kappsäck
Ville bara kort konstatera att detta måste vara det bästa program som visats i tv på många år. Mixen av resereportage och musik är förstås mumma för oss som gillar båda. Varje avsnitt har innehållit några helt underbara scener och Papa Dee har fungerat perfekt som programledare. Det borde väl finnas möjlighet att besöka sex länder eller städer till.
Av alla sköna scener är det två som jag fallit för mest. Den första är städerskan i Kingston som går igång på alla gamla vinylsinglar Papa Dee har på rummet. Den andra är när han möter Amadou och Mariam. Amadous gitarrspel är världsbäst. Sen får man heller inte glömma det konstanta letandet efter det svarta guldet.
Inget går upp mot att besöka skumma vinylaffärer under resor. Jag står fortfarande i tacksamhetsskuld till den holländare som hade sammaställt en lista över alla begagnat affärer med vinysskivor i alla Hollands städer. Som ni förstår hade L inte några problem att få med mig att åka runt i Holland och campa 1998. Charlie Rich skivan jag köpte i Arnhem lyssnar jag fortfarande på nästan varje vecka.
Ville bara kort konstatera att detta måste vara det bästa program som visats i tv på många år. Mixen av resereportage och musik är förstås mumma för oss som gillar båda. Varje avsnitt har innehållit några helt underbara scener och Papa Dee har fungerat perfekt som programledare. Det borde väl finnas möjlighet att besöka sex länder eller städer till.
Av alla sköna scener är det två som jag fallit för mest. Den första är städerskan i Kingston som går igång på alla gamla vinylsinglar Papa Dee har på rummet. Den andra är när han möter Amadou och Mariam. Amadous gitarrspel är världsbäst. Sen får man heller inte glömma det konstanta letandet efter det svarta guldet.
Inget går upp mot att besöka skumma vinylaffärer under resor. Jag står fortfarande i tacksamhetsskuld till den holländare som hade sammaställt en lista över alla begagnat affärer med vinysskivor i alla Hollands städer. Som ni förstår hade L inte några problem att få med mig att åka runt i Holland och campa 1998. Charlie Rich skivan jag köpte i Arnhem lyssnar jag fortfarande på nästan varje vecka.
Vår värld
Varje dag när man läser morgontidningen blir man ledsen. Tänk vad mycket ondska och elände det finns i världen. Visst kan man känna sig lycklig som bor i ett bra land och att man personligen inte råkat ut för något riktigt eländigt. Men mer och mer gnager det att man verkligen borde dra sitt strå till stacken. Bara lämna allt och försöka hjälpa till på något sätt. Det blir lätt att man istället kryper in i sitt skal och blundar och försöker lura sig själv att det inte händer. I alla fall att det inte händer här.
I morse var det tre saker som drabbade mig hårdast. Först var det skottlossningen i Jerusalem. 8 pojkar får sätta livet till när en man med gevär mejar ner dem på skolans bibliotek. Fullständigt vansinne. Den andra artikeln handlade om en pappa som förgripit sig på sin 5-åriga dotter. Hur är det möjligt att göra så? Det är ju så obegripligt att det är fullständig omöjligt att ta in. Jag gråter bara jag tänker på det. Den tredje artikeln är av mer lokal prägel. Den handlade om hur en man blivit nedslagen och rånad på sin hund i Majorna. Hunden hade kommit tillrätta senare men hur många galningar rör det sig därute egentligen.
Var finns respekten för ett mänskligt liv? I alla tre händelserna ovan ödeläggs ett stort antal liv både direkt och indirekt. Allt är bara så sorgligt.
Varje dag när man läser morgontidningen blir man ledsen. Tänk vad mycket ondska och elände det finns i världen. Visst kan man känna sig lycklig som bor i ett bra land och att man personligen inte råkat ut för något riktigt eländigt. Men mer och mer gnager det att man verkligen borde dra sitt strå till stacken. Bara lämna allt och försöka hjälpa till på något sätt. Det blir lätt att man istället kryper in i sitt skal och blundar och försöker lura sig själv att det inte händer. I alla fall att det inte händer här.
I morse var det tre saker som drabbade mig hårdast. Först var det skottlossningen i Jerusalem. 8 pojkar får sätta livet till när en man med gevär mejar ner dem på skolans bibliotek. Fullständigt vansinne. Den andra artikeln handlade om en pappa som förgripit sig på sin 5-åriga dotter. Hur är det möjligt att göra så? Det är ju så obegripligt att det är fullständig omöjligt att ta in. Jag gråter bara jag tänker på det. Den tredje artikeln är av mer lokal prägel. Den handlade om hur en man blivit nedslagen och rånad på sin hund i Majorna. Hunden hade kommit tillrätta senare men hur många galningar rör det sig därute egentligen.
Var finns respekten för ett mänskligt liv? I alla tre händelserna ovan ödeläggs ett stort antal liv både direkt och indirekt. Allt är bara så sorgligt.
torsdag, mars 06, 2008
Band Of Horses + The Cave Singers + Tyler Ramsey - Gbg, Sticky Fingers 5/3 -08
Nu är det tätt med bra spelningar. Efter söndagens urladdning med Heavy Trash så fick Band Of Horses jobba extra hårt för att vinna min gunst.
Först ut var dock Tyler Ramsey. Ensam med akustisk gitarr inför en pratglad publik hade han det svårt. Det var mest hans skägg som fick uppmärksamhet. Nu när jag lyssna på hans låtar, http://www.myspace.com/tylerramseymusic så hör jag mer klart att han inte sticker ut. Hans röst är lite för tam för det.
Nästa band på scen var The Cave Singers. På skiva har jag av någon anledning tyckt att deras folkrock varit lite knepig. Så är det inte live. För mig var The Cave Singers en trevlig överraskning. Med små medel lyckas de perfekt som uppvärmningsband. Avslutande Dancing on our graves var en riktig fotstompare.
Band Of Horses hade ett mycket gynnsamt läge. Ett fullsatt Sticky Fingers var verkligen sugna på att höra deras musik. Jag tror de flesta gick hem lyckliga efteråt. Det gjorde jag också men jag var inte exalterad. Det blir lite väl mycket gitarrmattor. Jag skulle vilja ha något som bryter av ibland. Nästan inga av bandets låtar innehåller gitarrsolon och det är väl egentligen bra. Men de låtar där det finns tendenser till Neil Young liknande instick med gitarren lever upp på ett annat sätt.
Inledningen med två lite lugnare nummer fungerar inte riktigt. Att smyga igång spelningar kan vara bra men jag tror att Band Of Horses hade vunnit på om de gått på knock direkt. Men sedan levererar de mycket godis under kvällen. Ode to LRC gör de fantastiskt och allra bäst är faktiskt covern på JJ Cales Thirteen days.
Sångaren Ben Bridwell säger att han drabbats av "The plague", pesten, ikväll. Utan att ha sett bandet innan så tror jag ändå att de inte når toppformen denna kväll. Konstigt nog saknar jag lite spelglädje.
tisdag, mars 04, 2008
Gennaro Gattuso
Ända sedan Gattuso dissade Totti, då Totti skyllde på skorna när det gick dåligt, har jag haft ett gott öga till honom. Han har varit lite oitaliensk.
Nu däremot börjar jag verkligen ändra mig. För andra Champions League matchen i rad lägger han sig ner när motståndarna har bollen och börjar vifta med armarna att de ska slå ut den. Det skulle kunna var ok vid huvudskada eller något riktigt allvarligt. I båda fallen har dock Gattuso kommit in på plan direkt när spelet blåst igång igen. Han har då till synes kunnat springa obehindrat. Han som försökt vara så tuff visade sig vara en riktigt vekling och fuskare.
Därför känns det extra skönt med Arsenal vidare.
Ända sedan Gattuso dissade Totti, då Totti skyllde på skorna när det gick dåligt, har jag haft ett gott öga till honom. Han har varit lite oitaliensk.
Nu däremot börjar jag verkligen ändra mig. För andra Champions League matchen i rad lägger han sig ner när motståndarna har bollen och börjar vifta med armarna att de ska slå ut den. Det skulle kunna var ok vid huvudskada eller något riktigt allvarligt. I båda fallen har dock Gattuso kommit in på plan direkt när spelet blåst igång igen. Han har då till synes kunnat springa obehindrat. Han som försökt vara så tuff visade sig vara en riktigt vekling och fuskare.
Därför känns det extra skönt med Arsenal vidare.
måndag, mars 03, 2008
Klipp från spelningen med Heavy Trash. John Spencer på Pusterviks scen. Magi.
Tyvärr klarar inte telefonen av det höga ljudet. När han skriker rock n' roll precis i slutet så går jag ändå ner på knä och tackar gud för att det finns människor som gör musik jag älskar. De gör mitt liv bra mycket bättre.
Heavy Trash + Transwagon - Gbg, Pustervik 2/3 -08
Klockan är 21. Det är söndag. Jag har jobbat hela helgen. Tröttheten är närmast total. Heavy Trash lockar. Ingen cykel fungerar. Jag tvekar.
Närmare fyra timmar senare går jag hem ensam genom natten i ett lyckorus. Berusad av både öl och musik känner jag mig odödlig. Under armen har jag en nysignerad vinylskiva. Världens bästa söndag har gått över i måndag.
Först ut på scen var Transwagon. Jag hade aldrig hört dem innan men de kan mycket väl vara ett av Göteborgs bästa band. Sångaren har en röst som man sällan hör från svenska band. Att han såg ut som Patrik "Bjäred" Andersson (se lilla bilden ovan) och att han var ivrig och nervös på samma gång får man ta. Jag gillade det verkligen. Här är deras myspace sida http://www.myspace.com/transwagon
Att beskriva Heavy Trash spelning är svårt. John Spencer är antagligen den tuffaste frontmannen som finns. Hans Jon Spencer Bluesexplosion hittade inte riktigt rätt de sista åren men med Heavy Trash är suvurän igen. Med grunderna i den gamla rockabillyn manglar bandet ur sig den bästa rockmusik jag hört från en scen på väldigt länge. Heavy Trash förvaltar arvet från Johnny Cash, Eddie Cochran, The Kinks och Rolling Stones med största säkerhet. Musik som jag är uppfödd med och som på något sätt ligger mig närmast om hjärtat.
Den här kvällen kommer gå till historien som en av de bästa spelningarna på Pustervik någonsin. Precis så bra var det.
söndag, mars 02, 2008
Charlotte Perrelli - Hero (live Melodifestivalen 2008)
Äntligen visade någon hur det ska låta i schlagern. De tre föregående omgångarna har varit rätt värdelösa.
Både Perrelli och Bengtzing fick igår till två låtar som bör bli invalda i den svenska schlager kanonen.
lördag, mars 01, 2008
Musik 2008
Duffy - Rockferry
Singeln Mercy har jag redan hyllat. Albumet kommer nu och det är också värt att hyllas. Walesiskan Duffy har något som får mig fast. Många har jämfört henne med Dusty Springfield och det stämmer ganska bra. Hursomhelst så var det här nog det bästa soulalbumet på väldigt många år. Det är så skönt att höra en bra soulröst utan en massa beats och rappare bakom sig.
Vid en första lyssning tyckte jag att plattan innehöll några lugna låtar för mycket. Särskilt som jag gillade den mer uptempo-aktiga låten Mercy väldigt mycket. Nu ett antal lyssningar senare är jag benägen att ändra mig. Flera av de lugna låtarna är så bra att de skulle kunna hamna på samlingar med klassiska soulballader. Sen får man ha överinseende med att det aldrig går att återskapa samma magiska sound som under 60-talet och början av 70-talet. Duffy går heller inte i fällan att bli alltför retro.
Visst finns det några invändingar också. I ett par fall blir det brittiskt inställsamt. Då är likheten med Lisa Stansfield och annan urvattnad brittisk soul lite för påträngande. Duffys röst räddar dock upp de låtarna hyfsat.
Av de klipp jag sett verkar det även fungera utmärkt live. Nu är det bara att hålla tummarna för en Roskilde spelning. Jag skulle stå längst fram. Hon är nämligen väldigt vacker också.
Betyg: 8
Favorit: Hanging on too long
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)