Boiled, fried or scrambled?

Inte för att frukosten på Morgan hotel är världens smaksensation men var eller varannan dag saknar jag den. Den lite gruffige hotellägaren John Ward går omkring bland borden och ser till att allt flyter.

Saknaden handlar som sagt inte så mycket om själva frukosten. Det är mer semesterkänslan att kliva ut på Bloomsbury st och bara insupa friheten som är det jag längtar efter.

Eller det jag mest längtar efter är att inte behöva ställa väckarklockan. Det är veckodagarnas absolut minst lustfyllda syssla.

ZZZZZZZZZZZZZZZZZZZZZZZ

Vilken tur att man inte studerar längre. Det räcker med en föreläsning på en timme för att jag ska hinna somna tre gånger. Det spelar ingen roll om den är intressant eller inte, trött blir jag ändå. Och innan jag somnat så har jag mestadels tänkt på annat än det som föreläsaren pratar om.

Och tänk vilken mardröm att bli indelad i fokusgrupper med ett gäng andra studenter. Hellre skulle jag stå och rensa fisk i hamnen.

1001 sånger nummer 39

? and The Mysterians - 96 tears

Den amerikanska garagerockvågen från mitten av 60-talet och framåt fick fram tonvis av bra låtar. 96 tears är möjligen stilbildande men inte alls någon av de allra bästa. För den skulle är låten inte alls dålig. Den känns bara lite allmänt barnslig och med lite för mycket betoning på orgeln.

Men det är klart man blir glad när man hör den. Det är en låt som får mig att vilja befinna mig på en rockklubb alternativt i någon av Londons små skivaffärer där den här typen av musik spelas. Så det är inga dåliga assosciationer den ger.

Betyg: 6

1001 sånger nummer 38

The Stooges - Search and destroy Att musik kunde låta så här 1973 är chokerande. Att musik kan låta så här 2013 är minst lika chokerande. För Search and destroy är oantastbar låt när den än spelas. Det finns kanske en handfull rocklåtar i världshistorien som har samma karisma och samma totala fulländning vad det gäller punkrock, rock, rock n roll eller vad man nu vill kalla det.

Det är omöjligt att värja sig mot låten. Man kan vara trött eller till och med sova då låten kommer på. Det spelar ingen roll för i nästa stund står man upp och sjunger I'm a street walkin' cheetah with a heart full of napalm. Alltid är det samma visa. Search and destroy är en av Iggys och James Williamsons allra största stunder.

Betyg: 10

Café Zenit

Astrid ligger ungefär 50 fikastunder efter Ella. Så ikväll när vi var ensamma passade vi på att besöka Zenit.

Nu har ju Astrid inte riktigt Ellas aptit men lite fick hon i sig mellan hon svängde huvudet fram och tillbaka. För om aptiten var sådär så var nyfikenheten desto större.

Miss Sunshine

Det är lite andra parametrar när man bedömer låtar man hör under ett Friskis och Svettis pass. Särskilt som låten kommer rätt långt i i passet och man är dödligt trött. Då är gäller det att ledaren gör rätt låtval så att man orkar ta i det sista.

Låten ovan har spelats på mitt favoritpass under flera månader. Jag har inte vetat artisten. Nu googlade jag fram R.I.O. som den skyldige till denna fenomenala Friskisdänga. Synd att låten fått en så kass video. Men den förstör ändå inte alla gemensamma handklapp med mina medmotionärer säsongen 2012/2013.

Last call for running

I lördags blev det last call for alcohol. Allt ballongviftande i melodifestivalen gjorde mig deprimerad. En whisky ledde till en annan och så blev det helt plötsligt Soulastic på Pustervik. (Tusan vad man saknar gamla lokalen). Det blev party som avslutades med ett kebabköp på Järntorget.

Handlaren bakom disken fick ihop kebaben, som förresten fortfarande ligger oäten i kylen, och varnade mig för poliser.
- Vadå, sa jag
- Jo de är ute och tar folk som cyklar berusade och jag såg att du hade cykel utanför, var det inte så? sa han
- Visst det är min cykel, sa jag
- Jag tror nämligen du ligger i farozonen för rattfylla, skrattade han.

Kul för han att skämta på min bekostnad. Nu var vi ensamma i hans lilla gatukök så det var inga problem. Hur som helst har jag verkligen inte festat mycket 2013 (förutom i London). Men jag har heller inte löptränat vilket det här inlägget skulle handla om. För nu är det bara knappa 3 månader till Gbg-varvet. Så det är hög dags att dra igång.

Så idag fick det bli ett långpass för att känna på det. Runt broarna och ca 15 kilometer i fantastiskt väder var som en uppenbarelse. Just det, det kan vara så härligt att springa. Och efter tips från Markus Torgeby förra veckan så behöver man inte ta ut sig max varje gång man är ute. Något jag egentligen har svår för att inte göra men som samtidig gjort att jag dragit mig för att snöra på mig skorna.

2-3 pass i veckan fram till mitten av maj borde man väl kunna få till. Då ska det nog gå att komma under 1.40 i år också. Men man ska inte förringa att åldern börja spela in. Det märks i allafall när det gäller stelheten efter passen. Det är ta mig tusan svårt att ta sig upp ur fåtöljen kvällen efter ett pass. När detta började för några år sedan kunde man skämta om det nu är det mest sorgligt.

Nashville (igen)

Nashville seglar upp som en av de bättre tv-serier jag sett. Samtidigt är jag lite orolig hur den ska hålla i 22 avsnitt. Det kan gå överstyr. Men just nu är måndagkvällarna heliga mellan kl 20-21.

Erkänner mig besegrad

Jag sålde min biljett till morgondagens Dinosaur Jr spelning på Pustervik. Det är liksom inte läge att lyssna på ett av världens mest högljudda band just nu, insåg jag. Något som gör mig rätt ledsen. Egentligen inte så mycket för att jag missar Dinosaur Jr utan för att det mer är ett konstaterande att det inte står rätt till med mina öron. Något jag helst inte vill tänka på och som jag verkligen inte vill ska få sådana här brutala konsekvenser. Att gå på spelningar är ju typ topp 3 av det jag gillar allra mest att göra.

Det känns också som ett svek mot Lou Barlow att inte se honom när han är i stan. Visserligen spelar han bara bas här men ändå. Han är ju en av de allra allra viktigaste musikerna i mitt liv. Men han har nog
förståelse.

.

Löparen

Det ska rätt mycket till för att jag ska gilla och få ut något av föreläsningar. Ikväll hade vi Markus Torgeby på bibblan. Han lyckades faktiskt fånga mig. Mer för hur han var som person än vad han egentligen sade. Men det han sa var inte så tokigt det heller.

Han var helt klart den föreläsare det varit roligast att räcka över en blomsterkvast till efteråt. Han förtjänade den. Publiken kom i drivor så de kunde också fått en blomma. Och så ger jag en till mig själv som fick tekniken att fungera.

Woke up this morning

Till bokuppsättningen i morse körde vi Stax-dvdn Respect yourself på storbild. Snacka om fenomenal konsert och perfekt musik att börja arbetsdagen med. Det gick på ett ut att man dansade upp böckern i hyllorna ena stunden för att nästa hänförd stå och titta på skärmen.

Booker T & The MGs anno 1967 måste vara det svängiaste bandet världen skådat. Donald Duck Dunne är helt klart min favoritbasist alla kategorier. Sen har ju bandet förmånen att på denna spelning, från Oslo av alla ställen, backa upp sångare som Arthur Conley, Edwin Starr, Sam & Dave och Otis Redding. Egentligen skulle ju jag och ett gäng nybörjare klara av att spela bakom dessa röster. Men det är klart att kombinationen Booker T & The MGs och dessa röster är svåröverträffad.

En dagens tack!

Att sitta på Majornas krog är som att befinna sig mitt i en film av Roy Andersson. Och eftersom jag älskar hans filmer så mår jag mycket bra när min lunch intas på detta ställe. Och maten är inte dum den heller. Rejäl husmanskost ligger alltid på tallriken. Jag har dock inte provat att ta en lunchwhisky ännu. Det är rätt populärt bland övriga klientelet.

Gengångare

Den lilla besvikelsen, som infann sig efter det något överberarbetate sista avsnittet, har lagt sig. Totalt sett var serien Les Revenants (Gengångare) fantastisk. Jag som inte annars är speciellt mycket för onaturliga filmer eller tv-serier blev totalt indragen i denna historia där de döda kommer tillbaks till den lilla staden i Frankrike.

Genomgånde var det det riktigt bra skådespelarprestationer. Allra bästa var nog systrarna på bilden. Kanske var 8 avsnitt något för långt då det blev lite upprepningar i de två sista avsnitten. Och som sagt slutet fick man inte till på ett riktigt bra sätt.

Faktum är att serien satte sina spår. Efter det bästa avsnitten ville jag inte gärna gå upp mitt i natten och gå på toaletten i mörkret. Jag fick ta riktigt snabba steg och ibland till och med tända lampan. Ja, lite lättskärmd kan jag vara men mest är det ett bevis på att serien kröp under huden.

Det kanske allra bästa med serien var kanske ändå Mogwais musik. Snacka om att förhöja stämningen. Skivan släpps nästa vecka. Ett givet köp naturligtvis.

Jag lyste upp som en julgran

John Green - Förr eller senare exploderar jag

Crossover, böcker som passar både ungdomar och vuxna har blivit en egen genre. Eftersom jag numera nästa bara hinner läsa barnböcker så är det kul att ibland åtminstone komma i kontakt med en nästan vuxenvärld i litterturen.

Förr eller senare exploderar jag är en hyllad bok som har lästs av många bokslukande ungdomar på engelska. Nu har den kommit på svenska och snart ska en film spelas in efter boken så den kommer att höras talas om ett bra tag.

Är den då värd att höra talas om? Jo det får man nog säga även om jag inte ger den högsta betyg. Boken handlar om cancersjuka Hazel som är 16 år. Hennes sjukdom är obotlig men hålls för tillfället i hyfsat schack. Hennes vardag är ändå inte som en vanlig 16-årings. Hon orkar inte mycket och hon umgås mindre och mindre med sina gamla vänner. Hennes mamma tvingar varje vecka iväg henne till ett möte med andra cancersjuka. Där träffar hon en dag Augustus. Det är deras öde man sedan får följa.

Författaren John Green beskriver skickligt hur sjukdom kan drabba unga och hur hemskt det är. Historien håller från början till slut. Men problemet är att inga tårar infinner sig i mina ögon genom hela boken. Det borde det gjort då jag vanligtvis är väldigt blödig inför sådana här historier. Så där har han inte lyckats riktigt.

Betyg: GGGG

Get Up With It

Att inte se familjen på en dryg vecka är alldeles för långt. Men det finns en fördel. Att kunna spela hela Get up with it med Miles Davis till lördagsfrukosten hade inte varit möjligt med dem hemma. Viss jazzmusik fungerar för dem men Davis tidiga 70-tals utgivning är inte alltid så familjevänlig.

Det var säkert fem år sedan jag lyssnade på Get up with it i sin helhet senast. Jag hade glömt vilken fanatastisk skiva det är. Hela sida A upptas av He loved him madly som är mästerverk och  som klockar in på över 30 minuter. Totalt är skivan över 2 timmar så den passar alltså perfekt till en långfrukost. Jag fick tugga på mina skogaholmslimpor ett bra tag.

Sorgearbete

Det var någon som frågade lite lustigt om hon skulle beklaga sorgen när Casiraghi dog. Herregud, den personen vet inte hur mycket man kan älska ett djur. Det har gått lite över 5 månader sedan Cassi lämnade oss och jag mår fortfarande dåligt av det. Jag saknar henne varje dag och särskilt då jag kommer hem från jobbet. Den här veckan när övriga familjen är i fjällen har det varit hemskt.

Att djur dör vet man när man skaffar dem men det lindrar inget när det väl händer. Och jag känner mig som en sådan stor svikare när jag åkte med henne till veterinären sista gången. Jag fick gå in i någon sorts autopilot roll för att kunna utföra det men tankemässigt var jag ju förstörd. Att åka med någon man älskar så mycket för avlivning kommer garanterat vara  bland det värsta jag någonsin kommer att göra. Och även om hon var obotligt sjuk så hade hon nog inte speciellt ont just då. Hon blödde från ett sår på magen men hon var pigg.

Och det stora sveket var naturligtvis att jag inte klarade av att vara kvar i rummet när hon fick sprutan. Det gick bara inte. Jag kunde inte se henne i ögonen samtidigt som hon dog. Kanske hade det varit bättre för mitt efterarbetet och framförallt hade det självklart varit lugnare för henne. Men jag klarade det inte. Istället åkte jag till Röda sten och tittade ut över havet vilket mitt i eländet var vackert.

Att sen hämta henne och se henne inlindad i en handduk i sin korg var fruktansvärt. Att bära denna korg med henne i, fortfarande vägandes lika mycket, men livlös och död var nog det värsta. Jag känner fortfarande olust kring detta väldigt ofta. Att gräva en grav i Grebbestad gick ändå rätt så bra. Det var dock mycket otäckt att hon redan blivit stel och att handduken kring henne lossnade så jag såg hennes döda ögon. Något jag verkligen hade velat slippa men det var nog mitt straff för jag inte var med i dödsögonblicket.

Fast det fortfarande är jobbigt tänker man så klart ofta på all den glädje hon gav oss. Hon må ha varit skygg för alla andra men i stort sett varje kväll i nästan 16 år låg vi som på kortet ovan. Det är klart att saknaden är enorm och att den aldrig helt kommer att gå över när man hade det så.

8 låtar som var bra ikväll

Take me home rockabilly road

Jack Rabbit Slim - London, Blues Kitchen 9 feb 2013

Om förväntningarna var höga på Nick Cave spelningen under Londonresan så var de faktiskt det på lördagen också. På skiva är Jack Rabbit Slim nämligen ett av de bästa nutida rockabillybanden och att de stod på scenen när jag var där fick mig att känna mig som Alexander Lukas.

Några rockabillypuritaner, sådana finns många, menade att bandet var dicks av någon anledning. Jag vet inte var det kommer ifrån eller varför. Det enda jag vet är att bandet var svinbra live och det jag också vet är att puritaner i alla former nästan alltid tycker motsats mot mig.

Blues Kitchen är ett grymt ställe. Lång bar med många glada människor som är ute för att en rolig lördagkväll. Scenen ligger trångt längst in i lokalen vilket gör att de som verkligen vill se på uppträdandet har en möjlighet att göra det och de som vill hänga i baren eller sitta och snacka kan göra det på annan plats. Utmärkt.

Nåväl, bandet gör i mitt tycke en fantastisk spelning. De har låtarna, de har svänget, de har kärleken till musiken, de har sångaren med rösen, de har öset, de har låtarna (allra bäst under kvällen var Speed of love, Kitten with a whip, Long time dead, Relentless heart, Justine, The man who counts och A devil's heart) och de har framförallt förmågan att låta bra live. Från låt ett så var de hemma för mig.

Faktum är jag älskade varje stund. Det var så skönt avslappnat. Baren låg nära när romcolan var slut och det gick att kryssa sig fram till en lagom plats igen. Folket runtom var i form. Jag var i form. Allt var ta mig fan toppen. Vilket också kan ses på bilderna nedan hittade på klubbens fb-sida.

 

Jag spelade in någon minut. Men jag lyckades hålla telefonen åt alla möjliga håll. Men som alla förstår när man hör låten så gick de inte att hålla reda på upp och ner eller höger och vänster när sådan rock n roll spelas live från en scen.



Och det måste återigen påpekas att det är en skam att det inte finns en rockabillyklubb eller rock n roll klubb värd namnet i Göteborg. Pustervik har blivit alldeles för stort för små intima svettiga spelningar och klubbar vilket jag bör skriva om i ett annat inlägg.

Pushing My Wheel Of Love

Nick Cave and The Bad Seeds – London, Her Majesty’s Theatre 10/2-2013

Det är ändå rätt mycket som står på spel när man köpt en biljett för 500 kr, en flygresa för 1600 och hotell för 3000 kronor. Man vill gärna att huvudanledningen för resan ska bli bra. Nu hade jag haft en suverän utekväll dagen innan och ett par härliga dagar på London gator men jag kände faktiskt att förväntningarna var jobbigt höga.

Jag kände mig som Oliver Twist när jag slog mig fram i det snöblandade regnet mot teatern. Folk hukade och skyndade sig för skydd. Väl inne på teatern så var tidsandan ungefär densamma. De röda draperierna och dekoren andades gammalt. Inte lika gammalt men ändå några år på nacken har John Lee Hooker. Det var musiken som bandet valt att ha innan det började. Den fick mig helt klart att vilja plocka fram mina bluesskivor igen. Ett glas vin kostade 8 pund. De tänkte inte på att vi Nick Cave fantaster kanske inte har lika mycket pengar som de som går på The Phantom Of The Opera som spelas på denna teater övriga dagar i veckan.

Läget var ju lite annorlunda när bandet kom in på scen. Push away the sky, nya skivan, släpps först om en vecka. Ett par låtar har släppts och precis dagarna innan fanns albumet för streaming på Guardians hemsida. Jag vågade inte att lyssna på det mer än några korta små snuttar. Tänk om det inte låtit så bra. Det lilla jag hörde gjorde mig ändå lugn.

Nåväl, bandet räknar in och We No Who U R startar. Publiken sitter helt tyst, vi är 1200 i lokalen. Nick kliver fram till mikrofonen och tar ton och man förstår direkt att det här kommer bli bra. Dock är ljudet lite lågt. Det kommer att ändras senare. Wide lovely eyes och Water’s edge följer. Bra låtar där det framförallt är Caves sång som imponerar. Melodierna är inte de allra starkaste utan det är rösten och stämningen som imponerar till en början.

Om det var bra till en början så är det i Jubilee street det händer. Som jag skrev var volymen lite låg i början men man hade bara väntat på att sätta in stöten. Redan från starten av Jubilee street är det högre,  Jim Sclavunos trummor smattrar mer, Martyn P Caseys bas mullrar mer och Warren Ellis gitarr gnisslar mer. Ni som hört låten vet att den stegras efter ett tag. Och det är precis vad som händer inne på Her Majesty’s Theatre. Jag har aldrig varit med om något liknande. Det liksom exploderar. Volymen höjs  tio snäpp, bandet, kören och ståkarna blir till något utöver musik.  Jag erkänner, jag bölade som ett barn. De sista fyra minuterna av låten är bland det bästa jag kommer få uppleva i hela mitt liv. Helt säkert.

Någon i publiken filmade. Bra bildkvalitet. Men ljudet saknar den rätta basen. Ändå ett grymt minne att någon spelade in.


 

I någon sekund tänkte man hur ska man gå vidare från detta. Men låten Mermaids tog mig snabbt vidare. Den innehåller skivan vackraste melodi som med hjälp av stråkarna och kören blev så vacker så vacker.  Även nästföljande låt We real cool är en väldigt fin låt. Sen kom mellanspelet Finishing Jubilee street.

De två avslutande låtarna på skivan är helt olika varandra men båda underbara. Higgs Boson Blues är ”en störande lång sång” som Nick själv sa. Det kan den nog bli på skiva efter ett tag men att höra den första gången live var en upplevelse. Det var ungefär som förmusiken med John Lee Hoooker nu togs ett steg vidare. In i 2010-talet. I låten nämns både Hannah Montana och Robert Johnson på ett svavelosande sätt. Så ska en blueslåt låta 2013. Titelspåret avslutar första delen av spelningen. En så fin och sorglig låt som stämmer så bra på det mesta här i livet.

Med Push The Sky Away har Nick gjort en skiva som helt klart är något extra. Textmässigt är den egentligen inte så direkt som jag brukar vilja ha honom. Här finns ingen Into your arms eller Lie down here and be my girl. Här är Nick åter mer iakttagande och lös i konturerna. Men med hjälp av Warren Ellis så har han skapat en så stämningsfylld musik att man mer än gärna själv fyller i med alla känslor på en och samma gång.

Konserten var inte slut med detta. Utan nu fick vi en 10-låtars kavalkad från tidigare skivor. Helt underbart att sitta och bara ta emot detta även om jag väldigt gärna bytt ut ett gäng av de brötiga låtarna mot lite mer lugnt. I nio fall av tio är Nick så mycket bättre när han håller musiken lugn.

Det tio låtarna och deras betyg:

From her to eternity 4 (ett extra plus för Warren Ellis galna dirigerande av stråkarna)
Red right hand  3
O Children 5 (Kören, som mest bestod av barn, kom till sin maximala rätt här)
The ship song 5 (En av hans bästa låtar så klart.. Jag smygfilmade lite med telefonen i knät. Absolut förbjudet att filma så jag vågade inte hålla upp den. Dumt och bli utkastad)



Your funeral my trial 4
Jack the ripper 2
Deanna 2
Love letter 5 (Efter två låtar jag inte gillar något vidare så sänkte han mig med denna)
The mercy seat 3
Stagger Lee 4 (Tur att barnen i kören lämnat scenen när texten lades ut här)

Jag läste tre engelska tidningar där konserten var recenserad dagen efter (fotot på Nick är från Evening Standard). Den fick högsta betyg i alla tre. Av mig får först delen också full pott. Sen får andra delen 4 av 5 då jag så gärna skulle bytt ut en handfull låtar. All in all var det förstås en fantastisk kväll. Pengarna som räknades upp i början av denna text kunde inte ha använts på ett bättre sätt.

London calling

Hoppas lite på den här som extranummer på söndag. Då går jag ut i Londonnatten och sätter mig på närmaste bar, vilket jag antagligen gör ändå.

Europe

Mattias Kling – Only young twice, historien om Europe

Ibland gör man oväntade val. Som att helt plötsligt läsa en bok på 400 sidor om Europe. När Europe släppte The Final Countdown 1986 så var jag 14 år. Då var jag hårdrockare. Det var det som gällde. När jag ser vilka album som släpptes det år kan jag konstatera att de jag diggade mest var Master Of Puppets med Metallica, The Ultimate Sin med Ozzy och Mechanical Resonance med Tesla. Sen var naturligtvis band som Motley Crue, Kiss, AC/DC och ett gäng till ständigt aktuella.

Jag köpte eller möjligtvis fick också The Final Countdown. Det känns inte som exemplaret är jättetummat när jag plockar fram det idag. Men självklart lyssnade jag på plattan en del. På den tiden hade man ju inte så många plattor att växla mellan heller. Faktum är att jag mest lyssnade på Europe på video. En konsert från deras turné 1986 filmades och sändes på Svt nästan direkt. Jag minna att jag gillade den rätt mycket.

 Många av de gamla hårdrocksskivorna spelar jag fortfarande då och då. Men jag tror faktiskt inte jag spelat The Final Countdown skivan i ett svep sedan 1987. Men självklart var det dags igen nu när jag läste boken. Även efterföljaren Out Of This World, som jag också äger, spelades i sin helhet.

Hur låter det då idag 27 år senare? Jo, det är ganska lätt att förstå hur The Final Countdown plattan blev en sådan succé. Det är oerhört fastklistrande låtar. Och det var nog ett vinnande koncept att vräka ut alla starka låtar först. Titellåten öppnar, sen kommer Rock The Night, sen superballaden Carrie. Självklart är det mumma för den komersiella och tillrättalagda hårdrocken. Även övriga låtar på a-sidan är starka. Rockarna Danger On The Track och Ninja är bra. Öppningslåten på b-sidan är Cherokee vilken förstås också är som klister. Sen undrar man vad som händer. De övriga fyra spåren på b-sidan känner jag inte igen. Det är inte så konstigt för de är rätt dåliga. Time Has Come är verkligen ett pekoral och de övriga inte mycket bättre. Hade man klämt in ett par av dessa låtar på a-sidan hade nog en del tröttnat.

Jag hade för mig att plattan Out Of This World hade något som var rätt bra och lite svängigt. Men oj så fel jag hade. Förutom Superstitious så hade jag stora besvär att orka mig igenom låtarna. Det är helt klart föståligt att den inte blev den succé som skivbolaget ville. Trötta ballader och försök till lite funkigare rock fungerar inte alls. En skiva som jag helt säkert aldrig kommer att lyssna på mer.

Varför läste jag då boken. Jo, kanske mest för att försöka ta mig tillbaka till mitt 14-åriga jag och minnas tiden så som den var under mitten av 80-talet. Och även för att Europe har min fulla respekt. Joey Tempest verkar vara en person med integritet och framförallt så har han alldeles säkert en stor kärlek till musiken. Av det jag hört från deras comebackplattor på senare år så är det inte så pjåkigt men inte så jättekul heller. Det låter väl ändå lite mer tidlöst och moget. När låten New Love In Town kommer på radion höjer jag volymen.

Vad ska man då säga om sjävla boken. Sådär, han gör ett okej jobb Mattias Kling men eftersom inga av medlemmarna i bandet ställt upp på nya intervjuer så blir det lite rumphugget. De gamla journalisterna från Okej, Anders Tegner och Jörgen Holmstedt, har en del roliga historier att delge dock. Och själva historien om hur ett gäng kids från Upplands Väsby kan toppa listorna världen över är faktiskt rätt häftig.

Kan vi verkligen lita på han?

Ajajaj, GAIS nya tränare Thomas Askebrand får frågan om vilken musik han gillar. Spänningen är total. Och så kommer då svaret. Jo, jag är allätare men Tomas Ledin går alltid hem på sommaren. Nä, det duger inte käre Askebrand. Nu har du dubbelt upp att bevisa.

För övrigt var jag och Ella på Valhalla och såg matchen mot Åtvidaberg i lördags. Underbart att det är igång igen. I år ställer vi nästan ett helt nytt lag på benen. Det kan nog bli bra och första halvlek såg lovande ut. En handfull spelare saknades vilket också tog ut sin rätt i andra halvlek. Förlust till slut med 0-3 vilket inte helt speglade matchen men det finns att jobba på.

Och vem ska göra målen? Joel Johannson, tveksamt, Momo, kanske, Linus Tornblad, knappast. Nä en powerforward likt den tyske legendare Horst Hrubesch som pekar med hela handen skulle behövas.

Look at me now, i'm flying

Nu finns också video till Jubilee street. Synd bara att de inte låter de två sista minuterna vara med. Det är ju då man verkligen får gåshudutslag stora som pingisbollar under huden. Men jag gillar låten vansinnigt mycket från sekund ett.

Dancing on a saturday night

När man bokar en helg i London så är det alltid väldigt spännande att sen kolla in de olika sidorna som listar spelningar. Denna gången är jag ju redan hemma i och med att jag redan har en Nick Cave biljett i handen till söndag. Men något kul ska man väl se på fredag och lördag också.

Och efter lite forskande så är lördagen nu säkrad också. Jack Rabbit Slim ett av extremt få nu spelande rockabillyband som kan mäta sig med det som gavs ut för lite drygt 50 år sedan. Det tog faktiskt lång tid innan jag fattade att de var ett band som finns nu. Låten Long Time Dead fanns med på en samling med gammal rockabilly sammanställd av Keb Darge. Den flöt perfekt in mellan de andra låtarna så jag tänkte inte alls att låten var inspelad på 2000-talet.

Ändå har jag inte lyssnat på bandet sådär jättemycket efter upptäckten att de håller på. Deras skivor har inte funnits på Spotify och jag har inte beställt dem från England. Och så finns ju all den fanastiska rockabillyn från 50-talet som fyller behovet. Men nu när deras plattor finns att lyssna på så inser jag verkligen att det här är bra. De har variationen, de har svänget och de har låtarna. Så det ska bli grymt att hänga i Camden och stället Blues Kitchen på lördag.

Hur låter tystnaden?

Precis lika mycket som jag älskar hög musik älskar jag tystnaden. Tyvärr befinner jag mig i ett totalt vilset mellanmjölkstillstånd där inget av det fungerar. Saknaden efter att kunna stå på en rockkonsert, eller kunna spela hög elektronisk musik i lurar, så det känns genom hela kroppen är enorm. Men jag måste säga att saknaden efter tystnaden är ändå större, den är monumental.

Dessvärre ser jag chansen att sitta på en stubbe i skogen, eller stå vid en stilla sjö, eller att ligga i sängen efter en skön stund, eller att stanna i längdspåret och kolla på rimfrosten, och endast ackompanjeras av mitt egna hjärtslag förbi.

Visserligen blev det avsevärt bättre efter att vaxproppen togs ut i början av månaden och jag kan faktiskt oftast somna utan att ha på bakgrundsmusik. Men ändå, det är en grym åkomma att ha tinnitus. Den gamla klyschan att det inte ens är något man önskar sin värsta fiende stämmer bra här.

Jag önskar jag kunde skylla på någon annan men så är nog inte fallet. Allt mitt slarv med hörselproppar har nog tagit ut sin rätt. Symptomen har funnits i många många år men hållit sig relativt lugn sedan den vedervärdiga sommaren 2001. I höst kom det krypande igen och jag kände det. Nya öronproppar inhandlades. Problemet var bara att de försvann all världens väg under ett stagedive(där jag kunde brutit nacken så varför egentligen klaga) till The Bronx. Det var den 12 december. Antagligen sista dagen jag kunde njuta av tystnaden. Men det var en grym spelning vilket man kan se nedan.

Punk

En inte helt klockren moderatorinsats vägdes upp av mycket folk och ett laddat band. Så punkkvällen på bibblan blev helt klart lyckad.

Nu blir det spännande att se om det kommer någon bra musikbok i år vars författare vi kan bjuda in till nästa musikgrej.