Jourhavande lyssnare

En av bibliotekariens viktigaste egenskaper är att lyssna på folk. I stort sett dagligen så får man lyssna till någon som pratar ut. Den kan vara djupa saker men oftast är det ganska harmlösa ämnen. Om samtalet blir för personligt så får man försöka parera eller styra över det till lite mer allmänt prat. I vissa lägen får man ändå tydligt visa att det finns vissa gränser och att man inte kan stå vid en biblioteksdisk och prata om vad som helst.

Sen finns det fall där behovet är så stort att det inte går att stoppa besökaren. Då får man verkligen ta rollen som lyssnare fullt ut. Det finns ingen möjlighet att komma ur situationen och man vill det inte heller. För man ser hur viktigt detta är. Det måste få komma ut och de har utsett att det är en bibliotekarie som ska lyssna.

Nyligen så hade jag en sådan besökare. Jag stod bland hyllorna och satte upp böcker, en annan viktig bibliotekssyssla, när en person närmade sig. Snart var jag involverad i ett långt samtal där ämnet var det hemskaste man kan tänka sig. Personen jag samtalade med hade förlorat sitt barn. Visserligen var det inget yngre barn utan en vuxen person som dött men ändå är det fruktansvärt och något man omöjligt till fullo kan förstå hur det känns.

Självklart lyssnar man i sådana här lägen. Man släpper garden och försöker säga något klokt. Att säga något klokt i sådana situationer är svårt. Särskilt som man inte känner personen. Så man får beklaga och framförallt lyssna.

I detta fall stod jag som sagt bland hyllorna och satte upp böcker. Jag hade inte en tanke på vilken bok jag höll i handen under hela samtalet. Så när samtalet var över och jag ytterligare en gång hade uttryckt mitt medlidande och ändå lyckönskade henne framöver så var det dags att sätta upp boken. Jag fick nästan en chock när jag såg titeln och utsidan på boken som jag hela tiden tydligt haft framför mig. Gilla läget, en sannerligen olämplig titel i denna situation.