Idag har det varit Record store day. Tyvärr har jag inte hunnit besöka någon skivaffär. Dagen har istället gott till att finslipa formen hos Azaleatjejerna inför seriepremiären på måndag. Och sen blev det Botaniska i solen istället för skuggiga bakgator och skivaffärer.
Men jag känner lite skuldkänslor. Helt ärligt känner jag nog ganska mycket skuldkänslor. Så mycket som skivaffärer runtom i hela världen givit mig går inte att mäta. Hela mitt liv ligger ju i dessa affärer.
Från det jag var två år har det varit så. På ett kassettband inspelat precis när jag lärt mig att få ihop förståbara ord hör man mig säga "spela la-la, Bajan Fejy". Jag ville så gärna att syrran skulle sätta på sin senaste Bryan Ferry skiva igen.
Sen har det bara fortsatt. Musik-Eylis var den enda musikaffären i Lidköping på 80-talet. Där häckade jag så fort jag var inne i stan. Snabbt letade jag upp facken för Buddy Holly, Eddie Cochran och andra för att ta med till lyssningsbåset. Allt för att veta precis vilken skiva jag skulle få efter det årliga tandläkarbesöket. Kanske var det så att jag borstade dåligt så att jag hade hål så jag fick gå tillbaka. Jag skulle tro det. Folktandvården låg precis bredvid Musik-Eylis. Min mor var alltid less på mig att jag aldrig kunde slita mig. Det var närmast med våld hon fick dra ut mig.
Min bror åkte till Skara och Nordlanders för att handla sina skivor. Han, som hade bra smak på den tiden, hade alltid en stor packe med sig hem, ofta 50- och 60-tals rock men även Ramones och Mink DeVille. Jag kommer ihåg hur jag förgäves vid varje besök letade efter den Elvis Costello platta som innehöll låten Pump it up, som jag sett på tv och verkligen gillade. Istället kom jag en gång hem med en Robert Palmers skiva Clues. Minst sagt ett nerköp om man hör det genom dagens öron. De bästa låtarna min bror köpte spelade vi sedan in på blandband som vi hade i bilen var vi än åkte. Under sommarens, nästan dagliga, fisketurer blev låtar som Sea cruise med Frankie Ford, Rockin Robin med Bobby Day, Glad all over med Dave Clark Five och en massa andra inpräntade i min hjärna.
1983 så kom hårdrocken in i mitt liv ordentligt. Skivaffärerna blev ändå viktigare. Musik-Eylis hade ett fint utbud även här, särskilt som de hade alla Kiss skivor. Allt var otroligt spännande för en 11-åring. Efter köpet av Lick it up skivan fanns det verkligen ingen återvändo. Alla pengar lades på skivinköp. Jag minns mycket väl julen 1983. Jag fick pengar av mor att köpa julklappar för. Julklappar till bror, syster och mor. Men jag kunde inte hålla mig utan gick och köpt Gene Simmons soloplatta som jag själv önskat mig i julklapp. Mor blev inte glad. Fast hon var ändå en förstående mor och lät mig behålla skivan och jag straffades inte utan fick istället en annan skiva i julklapp.
En ny skivaffär i Lidköping startade upp, Skivshopen. Den var genom alla år ganska tråkig. Utbudet på hårdrock var skralt och personalen kunde ingenting om detta musikområde. Musik-Eylis changerade rejält på mitten av 80-talet så man var tvungen att lita på Skivshopen. Det var en affär det sällan gick att lita på tyvärr. Men två saker minns jag att de gjorde bra. Nämligen att få hem Motley Crues Girls girls girls samma dag som den släpptes. Det var så att jag att jag blivit sjuk just denna dag och jag kunde därmed inte själv springa till affären och se om de fått den. Uppdraget gick förstås till min mor. Pulsen när jag fick se hennes bil komma hem på eftermiddagen denna dag var skyhög. Jag längtade så efter skivan. Och när hon kommer så ser jag att hon har lp-påse från Skivshopen. Lyckan är total!
Den andra gången Skivshopen skötte sig exemplariskt var när jag hört Bad Religion första gången på radion. Det var tre år efter Motley Crue historien. Det känns på något sätt konstigt att det inte var längre. Hur som helst så hade Skivshopen osannolikt fått hem Against the grain skivan och ytterligare två äldre Bad Religion skivor. Eftersom jag inte visste så mycket om dem så köpte jag bara Against the grain där låten jag hört på, 21st century digital boy, fanns med. Hela skivan knockade mig direkt och följande dag gick jag in och köpte de andra två också, Suffer och No control. Alla tre är fortfarande oumbärliga i min skivsamling.
Vi backar några år igen. Eftersom utbudet var så skralt i Lidköping blev inköpsresorna till Göteborg årets roligaste dagar. Oftast passade men på när familjen åkte ner men ibland tog man tåget, både på egen hand och med kompisar. Med beslutsamma steg gick man mot Dolores, som då låg vid Heden. Att gå ner i denna källaraffär var kärlek. De två gubbarna, som nog egentligen inte var gubbgamla men som med sitt långa hår och skägg såg helt väsenskilda ut från allt som fanns i Lidköping, var både skräckinjagande och inbjudande. Som en liten parantes kan jag säga att en av dessa ’gubbar’ numera jobbar på City airport som passkontrollant. När jag upptäckte detta inför flygningen till London i höstas så var jag tvungen att tacka honom för den superba skivaffären. Han sken verkligen upp, där han satt i sitt bås, när han fick höra det. Och som ni alla förstår var det inget inställsamt smicker. Jag har snarare aldrig varit mer sann.
Under dessa resor mellan åren 1987-1989 var det sleazerock som gällde för hela slanten. Guns n Roses, L.A. Guns, Seahags, Faster Pussycat, Junkyard, Circus Of Power och en massa andra. Alltid hittade jag det jag sökte på Dolores. Eftersom jag under några år samlade på Guns skivor så brände jag otroligt mycket pengar. Bildskivor, bootlegs, olika pressningar, singlar köptes i massor. Nu står allt på vinden men då var det livets stora glädjeämne. Att bara sitta och titta på alla dessa skivor gav mig en kick.
1992 började en ny era. Jag själv började jobba i en skivaffär. På Ej’s Skivor var jag kvar i närmare åtta år. Förstås var det ett drömjobb. Från att ha varit en lite källaraffär så blev vi störst i stan. Vi knäckte Skivshopen, och allt flöt på fint. Man lärde känna en massa roliga kunder och hade en väldigt massa roligt. Det fanns, som jag ser det, två nackdelar med skivaffärsjobbet. Ett var tiderna. Att inte komma ifrån jobbet förrän efter klockan 18 gjorde att mitt andra stora intresse, fotboll, blev lidande. Det var alltid en jäkla stress att hinna till träningar och matcher. Den andra nackdelen var att det inte var lika roligt att botanisera i andra skivaffärer under denna tiden, i alla fall inte svenska. Jag kunde ju bara beställa hem det jag ville ha.
Istället fick man kickarna av skivaffärer under utlandsresorna. Alla resor till London har förstås innehållit enormt många timmar i skivaffärer. Alla affärer på Berwick St, i Notting Hill, i Camden och runtom i stan var och är underbara. Det finns så många minnen och episoder från alla dessa gånger i London och andra städer i Europa och USA.
Mitt allra främsta minne från skivaffärer i andra länder härrör sig ändå från Holland. 1997 bilade jag och L i detta land. Inför resan sökte jag på Internet, som då var relativt nytt, efter affärer som sålde begagnade vinylskivor. Och jag hittade skatten. Någon snäll själ hade satt samman en lista på alla sådana affärer i varenda holländsk stad. Så jag visste precis vart jag skulle gå vare sig vi kom till Arnhem, Utrecht, Haag eller Amsterdam. Det blev många fina inköp den resan. Särskilt minns jag några finfina George Jones album.
Efter flytten till Gbg för snart tio år sedan så är skivaffärsbesökandet någorlunda konstant. Visserligen köper jag nästan inga nya skivor längre. Nätet och alla inköp till biblioteket fyller det behovet. Vilket egentligen är lite sorgligt men så är det. Men aptiten för att jaga vinylskivor har verkligen inte avtagit. Lite lugnare är den kanske men får jag möjlighet så kan det lätt flyga iväg timmar där jag kan ses huka över gamla backar. Dirty Records är det säkraste stället att verkligen hitta något men det blir nog mest inköp på Mynt och Musik vid Stigbergsliden. Senaste inköpen var samlingen Texas Dancehall Favourites, Butch Hancocks två första klassiska album och Four Tops debutalbum från 1964. Alla innehöll musik av absolut världsklass och gjorde mitt liv lite bättre.
Det är så jag säger det. Jag älskar skivaffärer. Tack för allt!!!
lördag, april 18, 2009
ROXY MUSIC - Love Is The Drug (1975)
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar