Veckan som gått

Den här veckan är den mest hektiska på hela året. Ena dagen städa och nästa kalas. Släkt, klasskamrater, dagiskompisar, grannar och andra flimmrar förbi under veckan. Men det är klart att det ska firas när barn fyller år. Den här veckan var det Ellas tur. Discokalas för 20 stycken 6-7 åringar var häftigt! Tyvärr ska man ju inte publicera kort på andras barn utan att fråga om lov. Annars finns det några härliga bilder och klipp från discot där jag agerade dj.

----------------

Lediga timmar har gått till återhämtning. Vilket också kan ses på bilden ovan. Efter att ha hackat en massa rotfrukter behövdes några minuters vila. Säkert funderandes över varför man ska jobba 40 timmar i veckan. Det är ju inte klokt egentligen.

-------------------

Roskilde annonserade sitt första band. Coldplay blev det. Det är väl ändå en okej bokning även om de inte är mina favoriter. Men de kan nog ändå bli bra på orangea scenen en ljummen sommarkväll att nynna med i Violet hill.

--------------------

Mer Roskilde. Såg dokumentärfilmen om roskildefestivalen på Filmfestivalen. Filmen var inget mästerverk men det fanns många scener som lockade till att åka dit. Annars var det alltför stor fokus på destruktivitet som tunga droger, förstörelse och ungdom.

------------------------

Ändå mer Roskilde. I ett inlägg nedan spånar jag fritt om de gånger jag varit där. De fem bästa banden och den kuriosahändelse som jag fick i skallen först när jag tänkte igenom respektive år.

-------------------------

Handboll är en fantastisk tv-sport. Finalen idag mellan Kroatien och Frankrike kanske inte var så välspelad men vilken intensitet och vilka satsningar.

----------------------------

Madonna till Gbg. Naturligtvis vill jag se det. Ända sedan man köpte tidningen Okej på 80-talet har hon varit en ständigt återkommande fantasi. Sen kom hennes vågade Sexbok, videon till Vouge och en massa annat som gjorde en tonåring galen. Eller var jag fortfarande tonåring då. Nåväl, Hung up videon var fin den också. Musiken då? Jo, jag gillar den också. En skön modern discokväll på Ullevi i augusti vore kalas. Sen ska man bara få tag i biljett också.

----------------------------

Rodney Crowell och Pete Molinari i Gbg nästa vecka. Blir fint det.

Ny musik i veckan

Franke – Det krävs bara några sprickor för att skapa ett mönster

Jag hade lite förhoppningar på att deras ”nya” sound man läst om skulle passa mig. Och att jag på så sätt bättre skulle kunna klara av bandets attityd. Men resultatet är ungefär detsamma som efter deras debut. Det hålls så hårt på någon sorts fasad av överlägsenhet och hån att jag inte kan ta in att det stundtals låter bra.

Betyg: 4

Animal Collective – Merriweather post pavillion

Allvarligt talat, hur kan det är vara så hyllat. Jag får inte ut ett enda dugg av detta. Jag har nu försökt att lyssna på deras nysläppta album ett bra tag. Nu ger jag upp. Animal Collectives musik frambringar inget av det jag vill ha ut av musik. De framstår mer som en svår ekvation och matematik var mitt hatämne.

Betyg: 2

The Gourds – Haymaker

Riktigt bonnig countryrock som det säkert spelas liknande på en massa barer runtom i världen i denna stund. Så låter Haymaker. Det finns sympatiska drag i deras Creedence-stämplade dängor men låtarna är för svaga för att det ska fungera på skiva. I en bar i Austin, Tx hade jag säkert njutit för fullt.

Betyg: 4

Neal Casal – Roots & Wings

I dessa tider där det finns ledsyn några timmar om dagen så längtar man efter sol och värme något alldeles fruktansvärt. Kalifornien är ju ett sådant ställe. Neal Casal brukar förknippas med solig amerikansk rock som Jackson Browne och annan drivande bilåkarmusik. Under mina resor längs E6 och E45 kan jag inte säga att Casal har fått mig att drömma mig bort till den amerikanska västkusten men en bit på väg har han ändå fått mig. Skivan är lite lång men plockar man ut de fem bästa spåren så är det ändå sommarvibbar och nedvevade rutor bar hud är bilder som flimmrar förbi i mitt inre.

Betyg: 6

J. Tillman – Vacilando territory blues

Den här mannen är tydligen trummis i Fleet Foxes också. Vid en första lyssning fick jag klara Christian Kjellvander känslor. Rösterna är olika och kanske låtarna också men känslan är densamma. Bra men det finns andra som gör det bättre. Men vid andra lyssningen blev det bättre och Tillmans röst trängde sig på. Bäst är de spår där han spär på musiken med lite elektricitet och Neil Young gitarrer. Då vaknar Tillmans annars lite för reserverade röst till liv.

Betyg: 7