Vecka som gått

Var och varannan vecka kollar jag in om det lagts upp några nya klipp på Townes Van Zandt på youtube. Han är ju den bäste. Den här veckan upptäckte jag en del nytt. Några klipp från en spelning 1993 som låter mycket fint. Townes är fortfarande relativt fräsch och rösten är uttrycksfull och gitarrspelet är bara lite naggat i kanten. Historien om Marie och hennes hemlöse kompis känns bara ändå starkare. Det är en låt som bara kan sjungas av en person som levt ett hårt liv. Sen fanns det även ett nytt klipp från november 1996, knappt en månad innan han dog. Ojoj vad mycket han gick ner sig det sista åren. Han kan inte spela gitarr och sången är som en fyllgubbes. Det är förstås sorgligt att se men ändå är låten Snowin on Raton ett mästerverk.

-------------------------------------

Så kan man konstatera att skitig blues passar bra mycket bättre att lyssna på i fjällen än tjejgrupper från 60-talet. Blues från den varma amerikanska södern har nog faktiskt likheter med det kalla Norden. I övrigt var de fyra dagarna i Hovfjället rätt sköna. En mil i längdspåret varje dag, pulkaåkning, månboots, lite slalom, äggmackor, glädjestrålande barn och en värmande sol är fina minnen.

-------------------------------------

Sxsw (South by southwest) är ju en gigantisk festival i Austin, Tx. Jag brukar dra på mig gigantiska musikaliska projekt. I veckan kom jag på att jag skulle lyssna på alla myspace sidor med banden som uppträder där. När jag kollade närmare att det var 1800 band så borde det varit läge att lägga ner det projektet. Men efter att ha lyssnat på de första bandet A-Alikes och hört riktigt skön hip-hop så är det bara att köra på. Många nya bra upptäckter väntar.

---------------------------------------

Bland det pinsammaste man sett på länge var hårdrockarna i lördagens melodifestival. Låten kan jag stå ut med men bandets uppenbarelse, på scen men framförallt bredvid, gör mig ledsen att ha varit hårdrockare. Visst, några av banden man gillade på 80-talet såg nästan likadana ut men det man såg igår är för mig en parodi, en sorglig sådan. Och till råga på allt så röstades de vidare till finalen.

-----------------------------------------

Fick jag en förfrågan att bli invald i styrelsen till Svensk musikbiblioteksförening. Ett lockande erbjudande men jag tvekar. Jag är verkligen ingen styrelsemänniska fast det är klart att ämnet brinner jag ju för. Hm, måste bestämma mig i början på veckan.

--------------------------------------------

Tog jag som vanligt en lov bland affärerna som erbjuder vinyl runt Stigbergstorget. Några 100-lappar fattigare kom jag hem med ett gäng sköna plattor. Särskilt Mississippi Fred McDowell, lät fantastiskt bra vid en första lyssning.

--------------------------------------------

Transwagon & The Chargers – Gbg, Storan 7 Sins, 13/2 -09

Då var det fredag igen och dags för lite uteliv. Det blev en utmärkt kväll som började bland alla ölsorter på Delirium, fortsatte till en mer gammaldags miljö på 7ans ölhall, sen ett långt besök på 7 Sins, för att avslutas med promenad hem med stopp för en kebabrulle vid Järntorget.

7 Sins förnekar sig inte. Det är ett ställe där man har väldigt roligt. Hur de fyra ”nybörjarna” som var med kände vet jag inte men det fanns de som var svåra att få med sig hem kl 02.45, så det borde ju vara ett gott betyg.

Det spelas så bra musik hela tiden att man nästan inte vill att den ska avbrytas för spelningar. Isf ska det vara för bra spelningar och det var verkligen vad publiken fick i fredags. Först ut var The Charger som spelar instrumental rockmusik i stil med Dick Dale med lite mer punkenergi. Lyssnar man på bandet på nätet är det sådär men live var det riktigt riktigt bra. En halvtimmes partymusik med bra tryck. ”Alla var glada”, som min mor säger ibland.

De låtar med Transwagon som funnits på deras myspacesida har jag hyllat så det var ett uppträdande jag såg fram emot. Deras entré var rätt tuff och lite komisk. De kom inkörande i en gammal sportbil rakt in i lokalen. Ur steg de uppumpade av adrenalin och direkt upp på scenen för att dra igång låten The charger. Det är ändå godkänt att göra så då man brinner för rock n’ roll. Bandet har bytt ljudbild ganska rejält sedan jag såg dem sist för ett år sedan. Den nya distade ljudbilden tillsammans med något som kan liknas vid övertändning var en kombination som blev lite tröttsam. Efter ett tag saknades det nyanser och det som är bandets stora tillgång, sångarens röst, dränktes lite. Att sen samme sångare är lite spännigt störig är ett litet problem. Men ändå är de ett utmärkt rockband från Gbg som jag gillar.