Vecka som gått
Var det 50 år sedan Buddy Holly, The Big Bopper och Richie Valens dog i en flygolycka. Faktiskt en händelse som påverkat hela mitt liv. Dessa tre var nämligen mina tre första favoritartister och de tre första skivorna jag ägde var med dessa. Buddy Holly lyssnar jag fortfarande på regelbundet menas de andra två blir mer sällan. Redan som 7-8 åring var jag totalt fascinerad av deras levnadsöden. Jag försökte förstå vad det stod, på engelska, på skivkonvoluten. Min bror översatte åt mig och om och om igen tittade jag på datumen 3 februari 1959. Jag står i evig tacksamhet till Holly, Valens och Big Bopper. Ert sätt att introducera mig till musik kommer hänga med mig livet ut.
-----------------------------------
Blev veckans roskildesläpp blev Madness och Slipknot. Madness kommer säkert bli en kul upplevelse. Deras musik är ju glädje och dans vilket ska genomsyra de här dagarna så det ser jag mycket fram emot. Slipknot är för mig totalt ointressanta. Som tur är finns det säkert annat att göra på festivalen samtidigt som de maskerade hårdrockarna spelar.
Blev veckans roskildesläpp blev Madness och Slipknot. Madness kommer säkert bli en kul upplevelse. Deras musik är ju glädje och dans vilket ska genomsyra de här dagarna så det ser jag mycket fram emot. Slipknot är för mig totalt ointressanta. Som tur är finns det säkert annat att göra på festivalen samtidigt som de maskerade hårdrockarna spelar.
--------------------------------------
Gjorde jag, Ella, Astrid och ett gäng kusiner och kompisar till barnen debut på Melodifestivalen. Vi var på genrepet och det var ganska kul. Visst är det så att man vrider sig plågsamt i stolen över alla falska leenden och den totala helylle-situationen. Men har man gett sig dit får man svepas med i den lättsamma glädjen istället. Och visst kan schlagers vara bra. Jag lyssnar hellre på Hero med Charlotte Perrelli än hundra Animal Collective låtar exempelvis. Bäst musikmässigt var nog Alcazars discolåt och Caroline Af Ugglas soulballad.
Gjorde jag, Ella, Astrid och ett gäng kusiner och kompisar till barnen debut på Melodifestivalen. Vi var på genrepet och det var ganska kul. Visst är det så att man vrider sig plågsamt i stolen över alla falska leenden och den totala helylle-situationen. Men har man gett sig dit får man svepas med i den lättsamma glädjen istället. Och visst kan schlagers vara bra. Jag lyssnar hellre på Hero med Charlotte Perrelli än hundra Animal Collective låtar exempelvis. Bäst musikmässigt var nog Alcazars discolåt och Caroline Af Ugglas soulballad.
-----------------------------------------
Hade jag en våt dröm. Eller heter det något annat för killar? Nåväl, ni förstår vad jag menar. Det är inte ofta man drömmer så, snarare nästan aldrig. Det är många år sedan senast och då var Anna Lindberg, simhopperskan, involverad. Den här gången var det en person jag träffar då och då. Varför just hon hamnade i den här drömmen vet jag inte men det var kul. Som vanligt när man drömmer något kul vaknade jag dock innan det blev riktigt kul. Hur jag än ansträngde mig för att hitta drömmen igen så gick det inte, typiskt, men kanske lika bra ändå.
Hade jag en våt dröm. Eller heter det något annat för killar? Nåväl, ni förstår vad jag menar. Det är inte ofta man drömmer så, snarare nästan aldrig. Det är många år sedan senast och då var Anna Lindberg, simhopperskan, involverad. Den här gången var det en person jag träffar då och då. Varför just hon hamnade i den här drömmen vet jag inte men det var kul. Som vanligt när man drömmer något kul vaknade jag dock innan det blev riktigt kul. Hur jag än ansträngde mig för att hitta drömmen igen så gick det inte, typiskt, men kanske lika bra ändå.
-------------------------------------
Har jag som vanligt stött på barnens tidigare dagisfröken, från småbarnsavdelningen, som tror att jag talar och förstår franska. Varje gång vi stöter på varandra så utbrister hon i några franska fraser. Hur jag än knäfaller framför henne och förklarar att jag inte kan franska så tycks hon inte fatta det. Så här har det varit sen jag åkte ensam till Paris för några år sedan och det accelererade efter sommarens frankrikevistelse. Det är nästan lite komiskt men också lite jobbigt. Sen har hon en fabläss för att diskutera boken Nils Holgerssons underbara resa också. Fast det är en annan historia. Hon är en utmärkt dagisfröken förresten.
Har jag som vanligt stött på barnens tidigare dagisfröken, från småbarnsavdelningen, som tror att jag talar och förstår franska. Varje gång vi stöter på varandra så utbrister hon i några franska fraser. Hur jag än knäfaller framför henne och förklarar att jag inte kan franska så tycks hon inte fatta det. Så här har det varit sen jag åkte ensam till Paris för några år sedan och det accelererade efter sommarens frankrikevistelse. Det är nästan lite komiskt men också lite jobbigt. Sen har hon en fabläss för att diskutera boken Nils Holgerssons underbara resa också. Fast det är en annan historia. Hon är en utmärkt dagisfröken förresten.
-------------------------------------------
Sökte jag efter skotsk musik som jag inte lyssnat på så mycket innan. Och upptäckte då vilken fantastisk musik Jackie Leven har gjort. Det ska bli underbart att sätta tänderna i hans skivor på allvar.
Sökte jag efter skotsk musik som jag inte lyssnat på så mycket innan. Och upptäckte då vilken fantastisk musik Jackie Leven har gjort. Det ska bli underbart att sätta tänderna i hans skivor på allvar.
------------------------------------
Förundrades jag över att inte fler människor blir galna.
Förundrades jag över att inte fler människor blir galna.
-------------------------------------
Tröttnade jag på att höra samma musik på intensivpasset på Friskis & Svettis. Och ändå mer på ledarens ursäkter varför den nya musiken inte var klar. Fast mest störande är att jag fortfarande inte förbättrat mig i övningen ”ligga på rygg och hålla upp benen”. Det var snarare en tillbakagång senast och den långhårige killen som låg bredvid mig tittade hånfullt på mig när han vevade med sina ben utan bekymmer.
Tröttnade jag på att höra samma musik på intensivpasset på Friskis & Svettis. Och ändå mer på ledarens ursäkter varför den nya musiken inte var klar. Fast mest störande är att jag fortfarande inte förbättrat mig i övningen ”ligga på rygg och hålla upp benen”. Det var snarare en tillbakagång senast och den långhårige killen som låg bredvid mig tittade hånfullt på mig när han vevade med sina ben utan bekymmer.
----------------------------------------
Kunde jag en gång för alla fastslå att jag känner större släktskap med en avlägsen indianstam i Peru än med personer som jobbar i svenska elektronikaffärer. Ur vilken underjord kommer egentligen sprättarna fram som jobbar i dessa affärer?
Kunde jag en gång för alla fastslå att jag känner större släktskap med en avlägsen indianstam i Peru än med personer som jobbar i svenska elektronikaffärer. Ur vilken underjord kommer egentligen sprättarna fram som jobbar i dessa affärer?
------------------------------------------
”Vi drar till fjällen, fest hela kvällen”, eller hur är det Markoolio sjunger. I mitt fall stämmer nog bara inledningen, för det blir ingen fest i fjällen men skön avkoppling i fem dagar, hoppas jag. Sen har jag laddat mp3-spelaren med en massa bra girl-groups från 60-talet och blues från skivbolaget Fat Possum att njuta av när alla andra har somnat.
”Vi drar till fjällen, fest hela kvällen”, eller hur är det Markoolio sjunger. I mitt fall stämmer nog bara inledningen, för det blir ingen fest i fjällen men skön avkoppling i fem dagar, hoppas jag. Sen har jag laddat mp3-spelaren med en massa bra girl-groups från 60-talet och blues från skivbolaget Fat Possum att njuta av när alla andra har somnat.
------------------------------------------
Enda problemet med fjällresan är att jag inte har några bra vinterskor. Jag vägrar lägga 500 kronor på ett par skor jag använder en gång om året. Jag har förgäves letat efter ett par billiga snowjoggers i veckan. På Coop hittade jag de perfekta för 99 kronor men de fanns bara från storlek 43. Mina 39 ½ kände sig ganska vilsna i dem. Det blir till att köra i mina trasiga kängor ett år till. Det funkar nog.
Enda problemet med fjällresan är att jag inte har några bra vinterskor. Jag vägrar lägga 500 kronor på ett par skor jag använder en gång om året. Jag har förgäves letat efter ett par billiga snowjoggers i veckan. På Coop hittade jag de perfekta för 99 kronor men de fanns bara från storlek 43. Mina 39 ½ kände sig ganska vilsna i dem. Det blir till att köra i mina trasiga kängor ett år till. Det funkar nog.
-------------------------------------------
Ett problem till med resan är att jag missar Supersuckers, Justin Townes Earle och hyllningen till Bob Dylan på Jazzå nästa vecka. Däremot kommer jag vara mer laddad än någonsin för lite rockabilly på 7 Sins vid hemkomsten på fredag. Den nya låten, The travellin' kind som Transwagon lagt upp är också kanon.
Ett problem till med resan är att jag missar Supersuckers, Justin Townes Earle och hyllningen till Bob Dylan på Jazzå nästa vecka. Däremot kommer jag vara mer laddad än någonsin för lite rockabilly på 7 Sins vid hemkomsten på fredag. Den nya låten, The travellin' kind som Transwagon lagt upp är också kanon.
--------------------------------------------
Två spelningar i veckan som gick
Rodney Crowell & Jenny Scheiman & Will Kimbrough – Gbg, Storan 2/2 -09
Då blev man sådär härligt upplyft av en spelning igen. Även om jag såg fram emot spelningen så är måndagar lite sega att ge sig iväg på. Men tre timmar senare, när jag åter var hemma, fanns det inget som var jobbigt. Rodney Crowell var en mycket bra måndagsmedicin. Will Kimbrough och Jenny Scheinman som agerade förband och även var kompmusiker åt Crowell var också bra(Klicka på Wills namn för att se). Trots att jag hörde deras låtar för första gången var de så klassiskt rotade, på ett bra sätt, i den amerikanska berättartraditionen att de direkt fungerade.
Crowell, vars fyra senaste skivor är alldeles utmärkt amerikansk rootsmusik, levererar den här kvällen en fantastisk spelning på Storan. Det var hög klass på låtar, mellansnack, gitarrspel, medmusikanter och texter. Crowells låtar är fantastiska berättelser och han sjunger dem med inlevelse och pondus. Att inramningen var akustisk passade låtarna fint. Såväl lunga som ösiga låtar varvades. Publiken var med på noterna från första stund. Storan var långtifrån fullsatt, och medelåldern var förvånande hög. Jag reflekterade verkligen hur få i publiken som var yngre än 45. Lite sorgligt att yngre folk som gillar den här musiken och går på spelningar med ”nya” singer-songwriters inte går och kollar in de riktiga mästarna.
När Crowell mot slutet frågar om det är något speciellt vi vill höra på kan jag inte låta bli att ropa Pancho & Lefty, Townes Van Zandt låten som jag vet att Crowell ibland tolkar. Några minuter senare säger Crowell från scenen ”This one goes out to the lad over there” och pekar på mig. Sedan följer en underbar version av låten jag önskade. Livet kan inte bli mycket bättre.
Pete Molinari – Gbg, Pustervik 4/2 -09
Ni som kollar in den här sidan ibland vet att jag hyllade den engelsmans senaste skiva A virtual landslide mycket i slutet av förra året. Mina förväntningar inför hans besök var därför så klart stora. Ganska mycket folk hade tagit sig till Pustervik för att kolla in honom. Lite besviken blev jag då det stod klart att han var där ensam, utan sitt band. Visserligen är hans allra bästa låtar inspelade helt solo men i längden kan ett band göra susen. Och det var precis så spelningen blev.
Molinari har på med sina två skivor redan skrivit en massa fantastiska (den bästa live från Pustervik här) låtar men ännu har han inte riktigt variationen att spela 1 ½ timme solo med akustisk gitarr. Det är aldrig dåligt och det glimrar till ibland men under hans mellansnack förstår man att den som saknar bandet allra mest är han själv. Vilket smittar av sig på oss i publiken som avlägset hör hur låtarna skulle kunna växa ytterligare.
Jämför man med Rodney Crowell spelningen jag var på två dagar innan så märks att erfarenhet gör en hel del. Hur man bygger upp en spelning på bästa sätt det kunde Crowell till fulländningen menas Molinari har lite kvar att lära. Vilket jag är helt säker på att han kommer att göra.
Två spelningar i veckan som gick
Rodney Crowell & Jenny Scheiman & Will Kimbrough – Gbg, Storan 2/2 -09
Då blev man sådär härligt upplyft av en spelning igen. Även om jag såg fram emot spelningen så är måndagar lite sega att ge sig iväg på. Men tre timmar senare, när jag åter var hemma, fanns det inget som var jobbigt. Rodney Crowell var en mycket bra måndagsmedicin. Will Kimbrough och Jenny Scheinman som agerade förband och även var kompmusiker åt Crowell var också bra(Klicka på Wills namn för att se). Trots att jag hörde deras låtar för första gången var de så klassiskt rotade, på ett bra sätt, i den amerikanska berättartraditionen att de direkt fungerade.
Crowell, vars fyra senaste skivor är alldeles utmärkt amerikansk rootsmusik, levererar den här kvällen en fantastisk spelning på Storan. Det var hög klass på låtar, mellansnack, gitarrspel, medmusikanter och texter. Crowells låtar är fantastiska berättelser och han sjunger dem med inlevelse och pondus. Att inramningen var akustisk passade låtarna fint. Såväl lunga som ösiga låtar varvades. Publiken var med på noterna från första stund. Storan var långtifrån fullsatt, och medelåldern var förvånande hög. Jag reflekterade verkligen hur få i publiken som var yngre än 45. Lite sorgligt att yngre folk som gillar den här musiken och går på spelningar med ”nya” singer-songwriters inte går och kollar in de riktiga mästarna.
När Crowell mot slutet frågar om det är något speciellt vi vill höra på kan jag inte låta bli att ropa Pancho & Lefty, Townes Van Zandt låten som jag vet att Crowell ibland tolkar. Några minuter senare säger Crowell från scenen ”This one goes out to the lad over there” och pekar på mig. Sedan följer en underbar version av låten jag önskade. Livet kan inte bli mycket bättre.
Pete Molinari – Gbg, Pustervik 4/2 -09
Ni som kollar in den här sidan ibland vet att jag hyllade den engelsmans senaste skiva A virtual landslide mycket i slutet av förra året. Mina förväntningar inför hans besök var därför så klart stora. Ganska mycket folk hade tagit sig till Pustervik för att kolla in honom. Lite besviken blev jag då det stod klart att han var där ensam, utan sitt band. Visserligen är hans allra bästa låtar inspelade helt solo men i längden kan ett band göra susen. Och det var precis så spelningen blev.
Molinari har på med sina två skivor redan skrivit en massa fantastiska (den bästa live från Pustervik här) låtar men ännu har han inte riktigt variationen att spela 1 ½ timme solo med akustisk gitarr. Det är aldrig dåligt och det glimrar till ibland men under hans mellansnack förstår man att den som saknar bandet allra mest är han själv. Vilket smittar av sig på oss i publiken som avlägset hör hur låtarna skulle kunna växa ytterligare.
Jämför man med Rodney Crowell spelningen jag var på två dagar innan så märks att erfarenhet gör en hel del. Hur man bygger upp en spelning på bästa sätt det kunde Crowell till fulländningen menas Molinari har lite kvar att lära. Vilket jag är helt säker på att han kommer att göra.
4 kommentarer:
Det var inget dåligt inlägg du fick till. Håller fullständigt med att Alcazar var bäst, en riktig discorökare med 80-talsinfluenser. Och det är inge fel med lite lättsamt mellan eldkvarnlidandet ;)
Ang. vinterskor så har jag många i förrådet du kan ta. Din Londonbloke-stil får du lämna hemma när du drar till fjälls :) Ställer skorna i hallen så kan ni hämta upp dom imorrnbitti. Tja
Tack för erbjudandet! Jag har tejpat ihop mina kängor och får kanske låna svärmors gamla månboots:)
Tjena Moonbootsmannen :) Du har en utmaning att hämta om du vill. Hoppas afterskin e bra där uppe. På Fredag e d Fredag.
Ibland vill man som Olle Ljungström uttryckte det "spela vanlig" och vara så där folklig. I lördags bänkade jag mig därför vid TVn vid åtta, men usch vad dålig festivalen var. Sämre än någonsin tror jag. Höll naturligtvis på Scotts, men inte ens Lidköpingspatriotismen var nog för att jag skulle gilla deras bidrag. Pancho & Lefty - det är musik det!
Torbjörn
Skicka en kommentar