Löpningens själ

Under ett par veckor i Grebbestad i somras hade vi rena medelhavsvädret. Det var omöjligt att inte trivas med livet. Och under dessa dagar tror jag att löpningens innersta väsen hittade mig. Att snöra på sig skorna är inte alltid gjort med ett leende på läpparna. När man väl kommit igång så är det alltid härligt. Men visst litet motstånd finns ändå ofta innan. Lockar inte fåtöljen mer ändå.

Men, som sagt, under ett par veckor i somras så var det bara naturligt att ge sig ut halv åtta på mogonen. Det var helt stilla, luften var klar och fåglarna kvittrade glatt godmorgon. Det fanns inga krav på att springa speciellt fort eller jättelångt. Rundan på 8 kilometer var alldeles lagom. Vid målgång så tog man av sig kläderna och slängde sig i ett 20 gradigt. Helt ensam i vattnet så var det verkligen som att vara ett med naturen. Sen gick man barfota grusvägen upp till stugan och åt en frukost på altanen och hade hela dagen framför sig.

Löprundan i Paris kan också klasas som innerlig. Det är inte varje dag man springer längs Seine, blicker upp mot Notre-dame och morsar på franska löparvänner. Att springa i större städer gör mig alltid enormt hungrig. Dofter från restauranger och cafëer får det bokstavligt att vattnas i munnen. Och aldrig är det så gott att äta som efter en rejäl löprunda.

Riktigt så ser det inte ut att löpa under hösten. Fast visst finns det stor tjusning att ta långa rundor under denna årstid också. Att springa i mörker, blåst och regn kan vara rätt fantastisk. Motståndet vid snörandet av skorna finns där men har man bara gjort 100 meter så är det bara att låta benen gå.

Den bästa musiken att ha i öronen vid långturer är givet. Willy DeVilles röst och texter raderar alla tendenser till trötthet.