John Kruth - The ballad of the late, great Townes Van Zandt

Den första stora biografin om Townes Van Zandt har äntligen kommit ut. Trots att Townes sålde väldigt få skivor när han var som bäst i början av 70-talet så har han kommit att bli en stor stilbildare. Anledningen till det är förstås hans fantastiska texter och suvuräna låtar.

Att Townes inte slog igenom på någon bredare front är inte så konstigt. Musiken är visserligen inte konstig på något sätt men det är inte sådan musik som håller till på listorna. Townes som person gjorde det heller inte lätt för sig. Inte för att han undvek att få sin musik att sälja, han turnerade hela tiden, men hans fokus var bara på att skapa och spela musik inte att paketera och sälja den. Det lilla skivbolaget Poppy som han gav ut sina tidiga skivor på hade heller inte resurser att marknadsföra plattorna speciellt mycket.

Kruths bok går igenom Townes liv från början till slut med några utvikningar. Även om de som läser boken nog känner till mycket av det som står redan innan så finns det en hel del att hämta. En mängd anekdoter från de som kände honom genom livet förs fram i boken. Den ena historien värre än den andra. Tyvärr var det några av de mest framträdande personerna i Townes liv som inte ställde upp i boken. Anledningen verkar vara att de vill skriva egna böcker senare.

Townes var alkoholist. Han tog även andra droger under större delen av sitt liv. Om det finns någon röd tråd genom boken så är det berusning. Kruth lyckas med att inte romantisera den biten men heller inte bortse från den. Alla som befann sig runt Townes var förvånade att han ändå blev 52 år gammal. Bortsett från några perioder i sitt liv så verkade det drickas kopiösa mängder. Musiken blev förstås lidande mot slutet. Både gitarrspelet och rösten lät som en 80-åring de sista åren. Textmässigt förlorade han dock inte klassen.

Det enda som betydde något för Townes var musiken. Om han någon gång hade pengar så spelade han bort dem. Materiella ting brydde han sig inte om. Townes härstammar annars från en ganska rik familj i Texas. Men när han väl bestämt sig för att skriva egen musik så fanns det ingen återvändo.

Townes dog den 1 januari 1997 av en hjärtattack i sitt hem. Han hade några dagar innan opererat höften men krävde att bli hemskickad. Anledningen var att sjukhuset vägrade genom sprit och hans missbruk var så kraftigt att han bävade för abstinenschocken som skulle komma. Hans förre detta fru Jeanene hämtade honom från sjukhuset och gjorde något hon aldrig gjort tidigare. Hon gav honom en spritflaska. I alla år hade hon försökt gömma och förstöra hans flaskor men nu var han i sådan abstinens att han fullkomligt skakade. Han blev lugnare av detta och kom hem till sin säng. Läget verkade någorlunda under kontroll. Townes tog några piller han hittade i byrålådan som han trodde var smärtstillande. Nu visade sig dessa piller vara någon annan sorts medicin. Snart upptäckte Townes 12-årige son Will honom livlös i sängen. När Jeanene kommer in och drar av honom täcket för att försöka få honom till liv igen så håller han en flaska sprit i ena handen och den andra handen håller han över hjärtat. Spriten hade han gömt någonstans innan och tillsammans med pillrerna orkade hjärtat inte med mer.

Nu ska man inte komma ihåg Townes som en missbrukare utan som den bästa textförfattaren och en av de bästa sångarna och låtskrivarna som gått på denna jord. Några år innan han dog skrev han texten till låten A song for. Han förstod att det inte var långt kvar för honom på denna jord om man säger så.

A song for

Ribbons of love Please keep me true sane

Until I reach home on the morrow

Never never to wander again

Im weak and Im weary of sorrow

London to dublin Australia to Perth

I gazed at your sky I tasted your earth

Sung out my heart For what it was worth

Never again shall I ramble

Theres nowhere leftIn this world where to go

My arms, my legs theyre a-tremblin

Thoughts both clouded and blue as the sky

Not even worth the rememberin

Now as I stumble And reel to my bed

All that Ive done All that Ive said

Means nothin to me Id soon as be dead

All of this world be forgotten

No words of comfort No words of advice

Nothin to offer a stranger

Gone the love, gone the spite

It just doesnt matter no longer

My skys getting far The grounds gettin close

My self goin crazy The way that it does

Ill lie on my pillowAnd sleep if I must

Too late to wish Id been stronger

Too late to wish Id been stronger

Betyg: GGGG