Chuck Klosterman - Killing yourself to live

Det är klart att jag fullständigt älskar en bok skriven av en författare som växte upp på en bondgård, dyrkade 80-talets sleazerock, gillar löpning, är besatt av att reda ut varför vi gillar rockstjärnor som dött extra mycket, inte alltid förstår sig på kvinnor och som lever och andas musik dygnet runt. Mitt sätt att hylla den här boken blir genom två textavsnitt ur boken.

Boken handlar om författarens dryga två veckor långa resa genom USA för att besöka platser där rockstjärnor dött. I det första utdraget ur boken har han problem vad han ska ta med sig.

"Det kommer att ta tre timmar att bestämma vilka skivor jag ska placera i baksätet på min Tauntaun. Det är problem av det här slaget som håller personer som mig vakna om nätterna; jag oroar mig aldrig för kärnvapenkrig eller ekonomin eller om vi måste etablera en palestinsk stat, men jag ödslar mycket tid på att ängslas över om jag behöver köpa alla de mindre-än-helgjutna Rolling Stones albumen från 1980-talet av katalogiseringsskäl (särskilt Undercover som innehåller den halvt underskattade låten Undercover of the night)."

Andra avsnittet ur boken lyder så här:

"Generellt sett är jag inte en målinriktad person. Jag tenderar att vara mer fokuserad på uppgiften och jag kan bara göra en sak i taget... Om man bara sysselsätter sig med enskilda uppgifter är det omöjligt att sätta upp meningsfulla, långsiktiga mål; det kräver att man har förmågan att föreställa sig många uppgifter i en följd, vilket är ytterligare en sak jag har svårt för. Idag har jag hursomhelst ett mål och jag är optimistisk vad gäller min potentiella framgång: idag ska jag lyssna på alla fyra Kiss-medlemmars soloalbum från början till slut, även Peter Criss. Det är något jag måste göra."

I stort sett hela boken är fylld av liknande avsnitt. Det är lite för smalt för att bli en succe som Nick Hornbys High fidelity men varje läsare som har en passion för musik borde läsa Killing yourself to live.

Betyg: GGGGG