torsdag, januari 31, 2008


Chuck Klosterman - Killing yourself to live

Det är klart att jag fullständigt älskar en bok skriven av en författare som växte upp på en bondgård, dyrkade 80-talets sleazerock, gillar löpning, är besatt av att reda ut varför vi gillar rockstjärnor som dött extra mycket, inte alltid förstår sig på kvinnor och som lever och andas musik dygnet runt. Mitt sätt att hylla den här boken blir genom två textavsnitt ur boken.

Boken handlar om författarens dryga två veckor långa resa genom USA för att besöka platser där rockstjärnor dött. I det första utdraget ur boken har han problem vad han ska ta med sig.

"Det kommer att ta tre timmar att bestämma vilka skivor jag ska placera i baksätet på min Tauntaun. Det är problem av det här slaget som håller personer som mig vakna om nätterna; jag oroar mig aldrig för kärnvapenkrig eller ekonomin eller om vi måste etablera en palestinsk stat, men jag ödslar mycket tid på att ängslas över om jag behöver köpa alla de mindre-än-helgjutna Rolling Stones albumen från 1980-talet av katalogiseringsskäl (särskilt Undercover som innehåller den halvt underskattade låten Undercover of the night)."

Andra avsnittet ur boken lyder så här:

"Generellt sett är jag inte en målinriktad person. Jag tenderar att vara mer fokuserad på uppgiften och jag kan bara göra en sak i taget... Om man bara sysselsätter sig med enskilda uppgifter är det omöjligt att sätta upp meningsfulla, långsiktiga mål; det kräver att man har förmågan att föreställa sig många uppgifter i en följd, vilket är ytterligare en sak jag har svårt för. Idag har jag hursomhelst ett mål och jag är optimistisk vad gäller min potentiella framgång: idag ska jag lyssna på alla fyra Kiss-medlemmars soloalbum från början till slut, även Peter Criss. Det är något jag måste göra."

I stort sett hela boken är fylld av liknande avsnitt. Det är lite för smalt för att bli en succe som Nick Hornbys High fidelity men varje läsare som har en passion för musik borde läsa Killing yourself to live.

Betyg: GGGGG

onsdag, januari 30, 2008

Barn som röker

Varje dag står det coola gänget utanför Mimers hus och rökar. Synd bara att de ser så patetiska ut. När de står där med sin cigarett så ser de ut som osäkra 13-åringa barn fast de försöker vara tuffa, snart myndiga, ungdomar. Visst tyckte man själv att man var hyfsat vuxen i gymansiet och en hel del dumt både sa och gjorde man. Det hör litegrann till den åldern. Men att stå och blossa och tro att man ser ut som Mr och Mrs Cool det har jag aldrig gjort. Att feströka ser jag som en annan grej men inser också att det är nästan, men bara nästan, är lika patetiskt.

Rökarna står i klungor beronde på stil. Där finns musikergänget, där finns invandratjejgänget, där finns epa-traktorgänget, där finns gänget från IV-klasserna och där finns Ebba Von Sydow-gänget. Att möta den här mobben varje dag man går in och ut genom dörrarna till jobbet gör mig snart deprimerad.

I morse började det redan i Majorna. Som vanligt var det en grå och allmänt svinkall morgon. I korsningen Djurgårdsgatan - Karl Johansgatan blir det rött. En kvinnlig cyklist på väg upp mot Stigbergstorget passerar. Precis när hon är framför bilen ser jag hennes illrött skinande händer. Stackarn tänker jag som inte har handskar på sig. Sekunden senare ser jag varför. Hon har en cigarett i handen. Hon cyklar uppför backen i motvinden klockan åtta på morgonen och hon kan inte vänta med att röka. Jag tror aldrig jag sett något löjligare.


Musik 2008

Beach House - Devotion

Lugn, minimalistisk och drömsk musik borde väl göra att man stressar ner och blir avslappnad. När jag lyssnar på Beach House nya skiva så blir sinnet tvärtom. Jag blir rastlös och uppstressad. Suget efter att byta låt för att se om det händer något är enormt. Det blir till och med att man längtar efter ett enormt oljud.

Det finns inget i låtarna att binda upp sig vid. Inga vidare melodier, ingen tilltalande röst, inga oväntade moment eller rytmer. Det lunkar på och när de elva låtarna är spelade kommer man inte ihåg en enda. Band som Mazzy Star och Low gjorde det här mycket bättre för tio år sedan. Ändå är de banden inte några favoriter hos mig.

Betyg: 3

Favorit: Gila

tisdag, januari 29, 2008



Musik 2008

Hot Chip - Made in the dark

Jag känner mig riktigt ambivalent inför den här skivan. Efter den första lyssningen var jag säker på att jag aldrig skulle lyssna på skivan igen. Nu några dagar senare går jag och nynnar på flera av låtarna. Ändå vet jag inte om jag tycker det är bra. Vissa delar av Hot Chip känns så plojiga att jag blir tveksam resten. För det finns ju faktiskt ett flertal låtar med så klistriga refränger att det inte går att värja sig.

När de ska svänga till det tycker jag inte om det speciellt mycket. Rytmerna får inte igång min stela kropp. Iallafall inte hemmavid. Skulle man höra det på lokal tror jag nog att det kan vara lite skillnad. De lugna låtarna, som jag till en början inte la tillräckligt med energi på, växer fram som riktigt fina små visor. Sen finns det besvärande mycket 80-tal över hela soundet som jag fortfarande är ganska allergisk mot.

Musiken är splittrad vilket gör att också jag är väldigt splittrad inför Hot Chip.

Betyg: 5

Favorit: Made in the dark




En morgontrött Ella fyller 6 år


Musik 2008

Hästpojken - Caligula

Desperat likt en ung Kurt Cobain, så låter Martin Elisson rakt igenom hela skivan. Det blir lite enahanda och gapigt i längden men samtidigt så är det skönt med den här typen av röster ibland. Som tur är inlemmas Elissons söndriga hals i slagkraftiga popmelodier med göteborgsk bakgrundssång. Ibland lyser dock varningslamporna rött. Då liknar både musik och text Magnus Uggla och Jumper. Inte bra andra ord.

Precis som med medlemmarnas tidigare band Bad Cash Quartet och Broder Daniel så finns det ett antal spår som sticker ut på plattan. Energin räcker inte hela vägen. Men samtidigt går det inte att förneka de energikickar som vissa av låtarna ger.

Betyg: 6

Favorit: Caligula

måndag, januari 28, 2008


Gumbo - Gbg, Jazzå 27/1-08
You'll be back, så sa taxichauffören till oss i New Orleans för nio år sedan. Vi har inte kommit tillbaka ännu men en vacker dag kommer det att ske. En liten bit på väg till Louisiana kom jag ändå på Jazzå igår. Gumbo spelade upp till dans och det kändes helt klart mer som lördagkväll än söndag. Ett knökfull lokal började mer och mer spritta på benen. Inte konstigt att folk går upp och spontandansar då musiken verkligen svänger.
Gumbo förvaltar sitt New Orleans arv mycket väl. Några egna låtar kanske drar ner tempot en aning men det finns även eget material som matchar hjältar som Dr. John, Van Morrison och Smiley Lewis. Precis som sina själsfränder i Malmö, The Buckaroos, så är det här musik som ska avnjutas live. Det ska svettas och saxofonerna ska blåsa rakt in i öronen.
Jazzå är långt ifrån någon perfekt konsertlokal men för den här typen av musik så blir den perfekt. Klientelet som besöker Jazzå är sådär skönt blandat. Ju senare kvällen lider desto slitnare ser de som kommer in ut. Men istället för att gå direkt till baren, som jag kan tänka mig att de brukar göra, så var det många som först spanade in musiken. Det måste väl vara ett riktigt gott betyg till bandet.

Anders Paulrud - Som vi älskade varandra (2007)
Den här boken kom att bli Paulruds nästa sista. Han dog ju i cancer för några veckor sedan. Ända sedan jag såg honom på något litterärt frågeprogram på tv för många år sedan har jag gillat honom. Detta trots hans tendenser till att bli en karikatyr av kulturtypen. Men det går inte att komma undan hans förmåga att fånga de små betraktelserna i sina berättesler. Berättelser som annars handlar om de stora känslorna. När Paulrud är som bäst når han nästan upp till Stig Claesson.
Som vi älskade varandra handlar om fem ungdomsvänner som varje midsommar träffas i deras hemstad Karlskrona. Alla är femtiotalister och har åsikter som lutar åt vänster. Genom årtiondena så förändras dock både åsikter och levnadssätt. Ändå håller de kvar vid varandra när det blåser. De fem människoporträtten som behandlas berör alla på sitt sätt men mest tilltalas jag av berättarrösten Anders. Som ni förstår har Paulrud inte ens orkat byta namn på sig själv i texten. Precis som i flera av hans tidigare böcker så blir det väldigt personligt. Han skildrar det så bra att det aldrig blir patetiskt som det lätt kan bli.
Ett teckan på kroppens förfall är att man får kraftig träningsverk av att spela Wii-spel en halvtimme på släktkalaset.

Den senaste tiden har ett reportage jag läste med Dolph Lundgren ständigt dykt upp i hjärnan. Han sa att den fysiken man hade mellan 35 och 40 är den som lägger grunden till resten av livet. Nu vet jag inte om han är en person man ska tro på men det ligger nog något i det han säger.

söndag, januari 27, 2008

Musik 2008

Mountain Goats - Heretic pride

När John Darnielle och Mountain Goats var som hetast i min stereoanläggning för drygt tio år sedan så längtade man ibland bort från det akustiska formatet. Inte för att det var dåligt utan mer för att man trodde att det skulle bli ännu bättre med trummor och andra instrument. Nu har han släppt ett antal skivor med bandsättning under senare år. De har inte intresserat mig så mycket. Hans nya Heretic pride är egentligen den första av de "nya" som jag lyssnat riktigt noga på. Tyvärr är slutsatsen att det mesta som är bra med Mountain Goats försvinner när det inte bara är John och gitarr. Jag hittar ingen nerv.

Framförallt är det trummorna som inte tillför något. Men konstigt nog så känns även stråkar malplacerade. Mountain Goats ska inte vara känslosam med hjälp av stårkar. De ska vara känslosamma med sina texter och med Darnielles besatthet. Live visade han fortfarande klass förra året men det här tilltalar mig inte alls. Hade jag inte vetat bandets historia, och att det faktiskt finns ett par låtar med bara gitarr och sång, hade jag dissat det längs fotknölarna.

Betyg: 4
Favorit: So desperate

fredag, januari 25, 2008



Musik 2008

Eric Matthews - The imagination stage

På 90-talet släppte Eric Matthews två plattor på Sub Pop. Tur det för annars kanske man aldrig upptäckt honom. Han låter nämligen inte alls som ett "vanligt" Sub Pop band. Matthews skriver inte låtar utan snarare kompositioner. Ett musikaliskt geni som gör orkestral pop som smyger sig in i hörselgångarna.

Alla Matthews låtar börjar fantastiskt. Ibland fungerar det inte hela vägen. Särkilt då det bli för mycket taktbyten i en och samma låt. När han skriver mer raka låtar så blir det istället väldigt vackert. Det finns många sådana exempel på The imagination stage. Enkla piano och trumpetslingor försätter mig i ett drömlikt närmast sakralt tillstånd.

Favorit: In our lives



Musik 2008

Bob Mould - District line

Den gamle Husker Du och Sugar frontmannen har tyvärr inte knåpat ihop några bra låtar till nya District line. Det är jämntjockt och segt rakt igenom. Det låter medelålders och mainstream med en produktion som man numera hör från amerikanska nu-metal band. Det är inte så illa att man stänger av utan det är bara tråkigt och ointressant. En klar besvikelse.

Betyg 3

Favorit: The silence between us

Hank Williams - I Saw The Light

Äntligen!

Som jag väntat på det här klippet. Ända sedan vi besökte Country music hall of fame i Nashville 1999, då jag såg klippet för första gången, har jag längtat att få se det igen. Kanske var det lite starkare att se det inne i det speciella Hank Willams rummet men I saw the light är alltid bäst.



David Ritz - Divided soul, The life of Marvin Gaye

En av musikhistoriens bästa röster tillhör Marvin Gaye. Till och med när han var hög som ett hus på kokain, http://www.youtube.com/watch?v=e_WWhY2Dysg, så sjöng han strålande. Han hade inte alltid det bästa låtmaterialet men rösten täckte nästan alltid upp för skrala låtar. Nu hade han ju väldigt många bra låtar också så det råder verkligen ingen brist på femstjärniga Marvin Gaye alster.

David Ritz bok om Gaye är en bra musikbiografi. Visst saknas det information från några av Gayes närmaste men så är det alltid. Ritz som lärde känna Gaye endast några år innan Gaye dog har ändå lyckats sy ihop den store soulmannens historia. Från hans födelse i Washington D.C till hans död i Los Angeles 44 år senare.

Det finns några saker som är som en röd tråd i Gayes liv och på så sätt blir det i boken också. De är:

  • Hur Gayes far aldrig visar någon kärlek till honom. Från början till slutet
  • Gayes stora scenskräck
  • Ett ihållande och eskalerande drogintag
  • En strävan efter att sälja mycket skivor
  • Leva upp till rollen som kvinnotjusare
  • Pengaproblem

Viktigast av allt är ändå förstås musiken. Trots perioder av inaktivitet han Gaye ge ut en massa musik. Boken går förstås igenom den ingående och på ett skönt kritiskt sätt. Allt man gör kan ju inte bli bra och då ska det påpekas. En sak som slog mig extra mycket var avsnittet om skivan Hear, my dear. Visst visste jag att den handlade om Gayes skillsmässa men efter ha läst om och lyssnat på skivan igen förstår man innebörden ändå klarare och den är sannerligen totalt utlämnande.

Att Marvin Gaye blev skjuten till döds av sin pappa vet alla. Marvin var i det läget ändå i fritt fall med sitt drogintag. Han hade något år innan gjort comback och fått en hit med låten Sexual healing men tydligen fick det inte honom att ta sig i kragen. De sista månaderna av sitt liv hotade han med att ta sitt liv flera gånger och att det till slut blev hans far som skjöt honom var nästan framtvingat. Särskilt då deras förhållande sinsemellan varit ondsint från första början.

Två magiska klipp:

http://www.youtube.com/watch?v=Y9KC7uhMY9s

http://www.youtube.com/watch?v=Xz-UvQYAmbg

Mina topp-fem Marvin Gaye låtar

  1. This loved starved heart of mine
  2. Can I get a witness
  3. What's going on
  4. Dark side of the world
  5. Ain't no mountain high enough (med Tammi Terrell)

torsdag, januari 24, 2008



Musik 2008

Sons & Daughters - This gift

Domino är ett skivbolag man nästan alltid kan lita på. Finns det egentligen någon artist där som är ointressant? Det enda jag hört innan med skottarna i Sons & Daughters är deras några år gamla låt Johnny Cash som var rätt bra.

Deras tredje platta, This gift, är producerad av gamle Suede gitarristen Bernard Butler. Engelsk 90-tals indie är också hur bandet låter. Inte så upphetsande kan man tycka men det är rätt bra. Starka likheter finns med band som Elastica, Sleeper och Echobelly. Eftersom jag bara jämför med band som hade kvinnliga vokalister förstår ni att så är fallet med Sons & Daughters också. Adele Bethel som sångerskan heter har en bra men inte unik röst därför går det bra att göra jämförelser.

Låtarna på plattan är hittiga men jag finner inte den stora hiten som skulle kunna slå på listorna. Inget fel på det men det känns som om de har det i sig. Det är mycker nynnade lalala och nanana verser så de söker nog en större publik. Blondie är en annar grupp som måste vara en influens. Jag kan tänka mig att det är trevligt live för det finns en punkig känsla över allting. Särskilt gitarrerna river skönt.

Betyg: 6

Favorit: Split lips

Ella spelar Håkan






Astrid 3 år




70 av 1001 album

John Mayall 's Blues Breakers - Blues Breakers with Eric Clapton (1966)

Blues är en musikstil som för mig verkligen både kan vara underbar och värdelös. I det här fallet är det tyvärr det senare. Jag har problem att orka lyssna igenom hela plattan. Det är så stelt, osvängigt och framförallt känslolöst. Är det inte just starka känslor som blues ska uttrycka. Det är mil från artister som Lightnin' Hopkins, John Lee Hooker och andra mörkhyade amerikanska hjältar. Framförallt är det Claptons och Mayalls röster som är totalt innehållslösa.

Eric Clapton var 21 år när det här spelades in. Att han är och var en skicklig gitarrist är det nog inget tvivel om. Dessvärre låter han gitarren tala genom tekniken och inte genom känslan. Att de sedan var stilbildande för en massa vita bluesgrupper ser jag inte som något gott. Det är nästan värre att höra ett vit bluesband tröska på med sin trötta blues på en bar än att stå och höra på ett coverband på Tanumstrands afterbeach. Det vill inte säga lite.

Betyg: G

Favorit: All your love

onsdag, januari 23, 2008

Ibland bara måste jag gå till bokhyllan och plocka fram någon diktbok med Bukowski. Idag fastnade jag för den här.

Körprov

bilförare
ger gärna
fingret
i ilska och på försvar
mot folk
som dragits in i
deras problem med
livet
i trafiken.

jag är medveten om vad
denna fingersignal
innebär
men när den riktas
mot mig
kan jag ibland
ändå inte
låta bli att skratta åt
de högröda
förvridna
ansikterna
och åt själva
gesten.

men idag
kom jag på mig själv
med att ge fingret
åt någon kille
som svängde ut
direkt i min fil
från ett varuhus
utan att först
stanna.

jag hötte åt honom
med fingret
vilket han såg
varpå jag fortsatte rätt in i hans
bakre
kofångare

för mig var det första
gången.

jag hade
blivit medlem
i klubben
och jag kände mig som en
jävla
idiot.

tisdag, januari 22, 2008

Ensamma pappan 2

Nu har de fem dagarna som ensam förälder gått. De gick fort. Det sägs ju att det gör det när man har kul. För roligt är precis vad det har varigt. Lite kan jag tacka grannarna för. Detta då de ringde och ville leka precis när det var krisläge efter en natts dålig sömn. Trötthet är lika med grinighet för både mig och barnen. Barnen gick alltså och lekte och jag somnade på soffan i en halvtimme. Det räckte för att bli som ny.

Inte för att man vill vara ensam jämt men någon gång emellanåt är det rätt mysigt. Ett plus var också att jag kunde skylla på barnen att jag inte kom ut och löptränade. Ett giltigt skäl, tycker jag. Annars brukar mina svepskäl vara så ihåliga att till och med mina slöaste celler undrar vad jag håller på med.

måndag, januari 21, 2008



Musik 2008

Magnetic Fields - Distortion

På mitten av 90-talet skrev Stephin Merrit en låt som jag nynnar på var och varannan dag. Den heter In the city, in the rain och fanns på ett album under namnet The 6ths. Gästsångare var Lou Barlow. Annars är mitt förhållande till Stephin Merritt ganska svalt. Jag föll aldrig för hyllade 69 love songs och rösten är inte min kopp av te.

Nya Distortion har precis som titeln en distad ljudbild. Ett sound som jag gillar lite men som stör mer. Jag har aldrig förstått hyllandet av Jesus & Mary Chains Pscyhocandy. Ett band som jag verkligen älskar men som har gjort så mycket bättre skivor senare. Kanske inte låtmässigt men den distrotion som finns på Pscychocandy gynnar väl egentligen bara ett par av låtarna.

Detsamma gäller för Magnetic Fields nya. Några låtar passar i den här kostymen men det blir rätt jobbigt i längden. Det är synd för låtarna är bra. Jag tror ändå att det är läge att lägga in en liten braklapp för det blir bättre och bättre för varje lyssning. Man vänjer sig och Merritt är nog ute efter att lyssnaren ska upptäcka nya saker vid varje lyssning. Bäst är de låtar där Merritt lämnar över sången till Shirley Simms. Då flyter det på bättre och Beach Boys vibbarna är sköna.

Betyg: 4

Favorit: California girls


Musik 2008
Marah - Angels of destruction
Nick Hornbys favoritband imponerar inte på mig. Jag har för mig att jag försökt mig på deras tidigare skivor också utan att förstå Hornbys hyllande. Inte för att det är direkt dåligt det är bara ingenting. Det är rockmusik som inte svänger eller berör men det är inte så utslätat att det är störande. Man hör att det är ett riktigt rockband som spelar. Det är inte fejk och den kan säkert sin rockhistoria men efter att ha lyssnat på skivan kommer jag inte ihåg en enda låt. Inget bra tecken.
Texterna är inte heller i min smak. Det känns som om man försöker så mycket men inte har talangen att skriva poetiska texter. Möjligen fungerar titelspåret.
Betyg: 4
Favorit: Angel of destruction

lördag, januari 19, 2008


Bostadsbyte

Nu börjar den roliga jakten på att hitta någon att byta hus med inför sommaren. Efter förra årets hellyckade byte som tog oss till Sardinien så känns det verkligen som något för oss. Enda nackdelen med att första bytet var så bra är att det nästan bara kan bli sämre.

Vi vill någonstans där badmöjligheterna är goda. Spaniens medelhavskust är vår stora önskan. Döm om vår förvånan då årets första erbjudande damp ner. Det kom från en österrikisk familj som har sommarhus i Andalucien ganska nära staden Almeira i södra Spanien. Den lilla bilden ovan visar deras hus. Det verkar vara bra men inte helt perfekt. Läget i ett naturpark verkar lite ödsligt men å andra sidan verkar badstränderna två kilometer bort väldigt fina. Frågan är hur kräsen man ska vara. På Intervac, bytarföreningen, finns det några spanjorer som verkar ha lite attraktivare hus. Hm, vi får nog ha lite is i magen.



fredag, januari 18, 2008



Musik 2008

Drive By Truckers - Brighter than creation's dark

Det är klart att jag måste gilla låter som heter Two daughters and a beautiful wife och Daddy needs a drink. Igenkännedom är en viktig ingrediens när man lyssnar på musik. Båda låtarna ovan är klockrena betraktelser över att vara förälder. I den första låten som handlar om hur mannen dött och lämnat familjen efter sig. Sorgligt värre. Titeln på den andra säger väl vad den handlar om.

Athens bandet Drive By Trucker håller fanan högt inom en upptrampad stig. De spelar en musik som någon kallade flanellrock. En rätt bra benämning för det är verkligen en mix av country och rock med väldigt få nymodigheter. Neil Young, John Fogerty, Tom Petty och alla band på skivbolaget Glitterhouse är liknelser man kan göra.

Skivan är uppdelad i fyra delar som ett dubbelalbum på vinyl. Det blir lite för mycket av det goda. De lite svagare spåren blir ännu mer lidande då man som lyssnare tappar fokus. Å andra sidan är de inte många. Istället kommer det flera toppar längs vägen.

Betyg: 7

Favorit: The Righteous path

Veckans 3 bästa låtar

Elliott Smith - A fond farwell
En brutalt vacker sång. Elliott Smith har varit min närmaste vän sen ett par veckor tillbaka. Han tog sitt liv genom att sticka kökskniven i sitt eget hjärta. Som tur var för andra som är kvar på jorden så efterlämnade han sig en suvurän låtskatt. Låten finns här: http://www.youtube.com/watch?v=2C7rASPXEY8&feature=related

Joy Division - Twenty four hours
"Got to find my destiny, before it gets to late"
http://www.youtube.com/watch?v=iTAnHrolHT8

Marvin Gaye - Can I get a witness
Även om Gaye var en lika stor grubblare som sångarna ovan så är hans musik glädjefylld på ett annat sätt. Kolla in hans medley av hits på youtube-klippet. Mellan 2.30 - 4.1o känns det som man är i himlen. Världens bästa soulröst. http://www.youtube.com/watch?v=0g4DHugMZfI
Playbackversionen är fin den också http://www.youtube.com/watch?v=uQoH5mx3Yik
Ensamma pappan

I fem dagar är jag ensam med två barn. Där är både väldigt kul och lite jobbigt. Jobbigt på så sätt att man verkligen är den som har allt ansvar. Den finns inte en enda minut, förutom när de är på dagis, som det är jag som har hand om två liv. Det tycker jag faktiskt är den största skillnaden mot när båda är hemma. Då kan man avsäga sig ansvaret iallafall när man är på toa.

Annars är det nästan bara kul. Det blir en annan grej när man är själv. Jag blir det självklara mysobjektet. Vilket inte alltid är fallet annars. Det blir inget bråk vid läggning då det bara finns mig att välja på. Sen får jag stå ut med att se på Let's Dance som Ella följer. Vanligtvis brukar jag ta med mig ett par öl och lyssna på musik den stunden.

Imorgon blir den nog bio och Pizza Hut. Det blir i så fall första gången Astrid går på bio men det borde väl vara dags nu. Får se om vi kommer överens om vilken film vi ska se. Tänk om det funnits en Greta Gris film som visades någonstans. Då hade vi varit nöjda alla tre.

Nu kör vi!

torsdag, januari 17, 2008

FEM FAVORITER PÅ FOTBOLLSPLANEN JUST NU

  1. Richard Dunne (Man C)
  2. Elano (Man C)
  3. Zlatan (Inter)
  4. Gerrard (Liverpool)
  5. Beletti (Chelsea)

onsdag, januari 16, 2008



Musik 2008

British Sea Power - Do you like rock music?

Svulstig britpop är inget som bitit på mig tidigare. Visst har band som Coldplay, Editors och andra en del bra låtar men hela album brukar vara lite för mycket. Undantaget är The Verves platta Urban hymns som verkligen är bra rakt igenom.

British Sea Power rör sig i typiskt brittiska poplandskap. Deras tredje platta, jag har inte lyssnat på de två tidigare, har klara arenatendenser. Reverb dränkta gitarrer och handviftande refränger slås om utrymmet. Det är inte oävet men som helhet saknas det nyanser. Sångaren har heller inte riktigt kraft nog att låta som sina förbilder.

Några låtar får mig ändå att ändå mer längta till London i maj. Spelar de Waving flags och Canvey Island på puben då så kommer jag att skråla med rejält. Jag kan till och med tänka mig att bjuda laget runt.

Betyg: 5 (av 10, det känns mer rättvist att ha en 1-10 skala)

Favorit: Waving flags



69 av 1001 album

13th Floor Elevators - Psychedelic sounds of... (1966)

En klassiker på alla sätt utom ett, det kassa ljudet. Låtarna är inspelade under åtta timmar i Dallas 1966. Orginalrullarna från inspelningen är tydligen borta så det redan från början burkiga ljudet blir ännu värre. De raka rocklåtarna klarar sig bra. Det är främst de lite skönt utflippade sångerna som tappar i gnista på grund av det knackiga ljudet.

Om vi går över till musiken så är den fantastisk. Att ett gäng från Texas med Roky Erickson i spetsen kunde spotta ut sig sådan här manisk psykedelisk garagerock för över 40 år sedan är makalöst. Det finns något farligt, nästan övernaturligt, över allting. Textförfattaren och han som satte ihop bandet Tommy Hall spelade också ett eget instrument, amplified jug. En kanna som han blåste i som skapade ett rundgångaktigt ljud som finns i bakgrunden på de flesta av låtarna.

Vilken tur att Roky Erickson har återuppstått så man fått höra några av låtarna live några gånger. Det har varit fantastiskt.

Betyg: GGGG

Favorit: Reverberation

tisdag, januari 15, 2008

måndag, januari 14, 2008



Musik 2008

Cat Power - Jukebox

Först ut bland årets nya skivor blir Chan Marshalls Cat Power. På Jukebox finns endast två egna låtar resten är covers. Musikmässigt fortsätter hon på det spåret hon inledde på förra skivan The Greatest. Hon blir alltså uppbackad av ett fullt band på de flesta av låtarna. Jag gillar verkligen hennes röst och jag gillar även den lite gubbigare musiken men ihop kan det ibland göra att intimiteten försvinner. Cat Power förvandlas till en i mängden vilket inte var fallet på tidigare skivor. Då stod hon på en egen bergstopp omringad av ensamma män som Bill Callahan och Elliott Smith.

Personligen tycker jag ändå att Cat Power är minst lika bra nu med sin mer publikfriande stil. Judah Bauer från Jon Spencer Blues Explosion får igång ett skönt Stones-aktigt gung på några låtar. Det som stör mig lite är något sorts eko på Chans röst som gör att den låter lite avlägsen. Särskilt som man hör hur hennes röst mognat och hur närvaron ibland närmar sig den fulländade Billie Holiday.

Den redan uppmärksammande låten Song to Bobby som Chan skrivit som en hyllning till Bob Dylan är lite av en besvikelse. Textmässigt är det en rolig pastich på Dylans låt till Woody Guthrie, Song to Woody. Men som låt sett så rullar den på långsamt utan att bita tag.

Klart bäst är låten Silver Stallion som är skriven av Lee Clayton. Kompad av enbart akustisk gitarr når rösten fram ända till hjärtat. Man lyssnar andäktigt hela tiden och till slut går man och sjunger "we're gonna ride" tills solen går ner.

Betyg: 6

Favorit: Silver Stallion

Musik 2008

Min tanke är att vara bättre på att lyssna på nya skivor (inte bara band som kommer till Roskilde) i år. När jag i sluet av förra året lite mer ingående sökte efter bra musik från 2007 så insåg jag att det hela tiden kommer massor av bra. Eftersom jag har lyxen att köpa in skivor till biblioteket och brukar hinna lyssna på en skiva under bilturen fram och tillbaka till Kungälv så finns det inga hinder till att lyssna. Om det kniper får man ta en extra sväng över Älvsborgs bron. Det händer då och då ska erkännas.

Jason McElwain Autistic Basketball Player

Vilken underbar historia. Den fick mig att fälla några tårar till tv4 sporten igår.

söndag, januari 13, 2008



68 av 1001 album

Simon & Garfunkel - Parsley, Sage, Rosemary and Thyme (1966)

Jag brukar gilla Simon and Garfunkel. Deras finstämda folkpop med två röster som perfekt flyter in i varandra kan vara mumma för själen. Men det kan också vara så att vid vissa lyssningar så ekar musiken tom och det finstämda kan bli en ljudmassa av ingenting. Så har fallet varit när jag haft den här skivan i lurarna några dagar.

Den här skivan är inte deras bästa i mina ögon. Här finns alltför mycket av fel sorts orkestrala inslag. Det blir för mycket fokus på stämmor och för lite på känslor. Det finns några undatag där Paul Simons låtskrivartalang får härja fritt. Han är helt klart värd ett eget kapitel i musikhistorien. Men som sagt här finns inte hans starkaste kort.

Betyg: GG

Favorit: For Emily, whenever I may find her

lördag, januari 12, 2008



67 av 1001 album

Rolling Stones - Aftermath (1966)

Benämningen världen bästa rockband brukar Rolling Stones kallas. Det tycker jag också. För mig finns det inget annat band som kommer i närheten av deras storhet vad det gäller antalet låtar av yppersta klass. Låtar som man aldrig tröttnar på.

På Aftermath finns en handfull sådana låtar med Paint it black och Under my thumb som toppar. Annars så ska det i sanningens namn sägas att de tre fyra låtarna som avslutar plattan inte direkt sätter mig i brand. De är inte dåliga och de är inte sönderspelade men jag förstår också varför de nästan aldrig nämns längre. De har fallit i glömska vilket jag tror att de gjorde ganska snabbt. I de lite svagare låtarna kommer det ändå plötsligt något som är perfekt. Det kan vara en frasering av Mick Jagger, ett litet solo från Keef eller ett skönt komp av Charlie Watts.

Stones är fortfarande i mångt och mycket ett band som släppte många bra singlar vid den här tidpunkten. Inom ett par år så skulle det ändras.

Betyg: GGGG

Favorit: Paint it black

torsdag, januari 10, 2008


















Idag har jag börjat vara pappaledig igen. Visserligen bara varannan torsdag nu men från mars varje torsdag fram till sommaren Sen väntar förhoppningsvis en gigantisk sommarledighet också.
Om man jämför hur det är att var hemma nu när barnen snart är 3 och 6 år jämtemot när de var 1 och 4 så är skillanden gigantisk. Det var kul då också men upplägget var helt annat. Då var det mer som ett jobb. Det skulle sovas och ätas vid rätt tider. Barnen kunde inte leka med varandra och var man ute på lekplatserna så var man tvungen att vara på två ställen samtidigt.
Nu är det som att tillbringa dagen med två kompisar. Man bestämmer ihop vad man ska göra och alla blir nöjda. Man får diska i lugn och ro och den finns till och med tid att lyssna på lite musik.
Idag har vi bakat. Resultatet syns ovan. Astrids min speglar inte smaken för den var väldigt god. Nästan, men bara nästan, lika god som min mors bröd. Det är hennes recept. Under bakningen fick vi ringa henne, svärmor och Lena ett antal gånger för guidning. Barnen och jag svalde prestigen och det vanliga uttrycket "kan själv" för att inte behöva slänga den stundtals kladdiga degen i soporna.
Jag längtar till nästa pappadag.


66 av 1001 album

Mothers of Invention - Freak out! (1966)

Parodi, ironi, satir och komedirock är sådant Frank Zappa sysslar med, enligt mig. Allt som jag inte gillar i musik. Jag skulle tro att de som gillar honom menar att han håller på med motsatsen och alla andra band är de som är töntiga. De ser Zappa som en stilbildare, politisk agitator och som avantgardemusikens förgrundsfigur. Man kan konstatera att det är tur att alla kan tycka olika.

Zappas debut album Freak out! är inte rakt igenom dåligt. Det finns låtar som är bra. Sköna poplåtar och även ett par rockrökare. Problemet är att jag aldrig förstår om han gör det på allvar eller om han hånar och skojar med olika genrer. Därför blir jag aldrig berörd. Jag blir snarare upprörd.

Angående Zappa kan jag också konstatera att alla jag träffat som har Zappa som en av sina musikaliska idoler nästan alltid har totalt olik musiksmak jämfört med min. Det vanligaste är att Zappa fansen också är frälsta i jazzfusion från 70-talet. Ytterligare en musikgenre som jag inte tål.

Betyg: G

Favorit: Any way the wind blows

tisdag, januari 08, 2008

För några år sedan pratades det mycket om apatiska barn. Den senaste veckan hade det kunnat pratas om apatiska Mattias. Jag har inte kunnat ta mig för någonting. Soffan och filmtittande har lockat mer än allt annat. Så fort jag slängt ett öga på löparskorna så har hjärnan istället styrt mig rakt ner i badkaret. Där har jag legat så länge att jag somnat och vattnet har sipprat ut så magen och könet är ovan ytan.

Ikväll kom en liten vändning. Genom att lyssna på låtar av Smog så fick jag tillbaka lite gnista. Bill Callahan har en röst som inte är av denna värld. Se bara: http://www.youtube.com/watch?v=KTmzYfzuidw

På mitten av 90-talet då Smog och andra liknande artister var allt jag lyssnade på så fick jag ofta förfrågningar från fotbollslaget om jag inte kunde spela in ett blandband som vi kunde ha i omklädningsrummet. Jag älskar blandband men jag kan omöjligtvis jämka med musik. Vilket betydde att det aldrig tillverkades något fobollsblandband av mig. Jag vet hur reaktionen hade blivit om jag kommit dragandes med Smog, Tindersticks och Silver Jews. När någon annan sen gjorde ett blandband så har jag för mig att mitt förslag med Primal Screams låt Loaded refuserades. Istället fick lyssnade vi på The passanger med Iggy Pop till vi spydde.

Texten till It's Rough av Smog är mästerlig:

When you're down on your luck And you just can't cope
When the times are bleak And the friends are few
Don't turn to me 'Cause I'm no hope
Don't turn to me 'Cause I don't know what to do
Maybe you should have a drink
I don't know why you ever stopped anyway

Oh, it's rough Baby, to live
Oh, it's hard Baby, to survive
Everyday lately My mind feels like glass
Ready to be smashed Ready to be smashed
Oh well, my best friend Took a bullet through his eye
First he had a patch Now he's got a glass eye
One hard, glass eye He says sometimes he wishes
Both his eyes were glass

Well, it's rough Baby, to live
And it's hard Baby, to survive
Everyday lately My mind feels like glass
Ready to be smashed I'm ready to be smashed
At times I lock myself up In my room
Don't come over While I listen to a record
I stare at the cover Don't come over Don't come over'
'Cause I'm no hope to you
I'm no hope to you

måndag, januari 07, 2008



10 av 1001 filmer

Schindlers list (1993)

Alla smygrasister borde se den här filmen varje kväll tills de kommer på bättre tankar. Jag är rädd att vi skulle behöva köpa in många exemplar till biblioteket för det är skärmande många som dömer andra efter ursprung. Egentligen är de som tycker så precis lika vidriga som de tyska generaler som står och skjuter judar från sin balkong. Vi är alla människor och man kan bara dömma någon för vad vad han/hon gjort inte för vad han/hon är.

Schindlers list är en otroligt stark film om livets helvete, judeutrotningen. Som tur är så finns det goda människor. Oskar Schindler fick gärna vara en kvinnokarl och ligga med hur många kvinnor som helst för min del. Han insåg iallafall att vi människor endast har ett liv att leva och räddade ett tusental judar undan döden. Sista scenen där han är ledsen att han inte mutade de som bestämde med sin klocka och på så sätt räddat ett liv till är en av de starkare jag sett. Tänk att ett liv var värt en klocka.

Betyg: GGGGG



Vem bryr sig om Kajsa Bergqvist slutar hoppa höjd när Hanna Marklund annonserar att hon slutar spela fotboll samma dag. Jag förbannar mig själv att jag inte trotsade regnet och blåsten och åkte ner och kollade när hon spelade på Valhalla i oktober. Det visade sig vara sista chansen. Tack för allt.

söndag, januari 06, 2008


Sveriges absolut bäste författare, Stig Claesson, har gått ur tiden. Tur för oss som gillar honom att han skrivit så mycket att det nästan aldrig tar slut av böcker. Själv har jag säkert över 30 stycken av hans verk kvar att läsa. Sen är han en av få författare som går att läsa om också.
Tack för många sköna lästimmar Slas.

Ny telefon


Testar den nya mobilen på familjen.

fredag, januari 04, 2008



65 av 1001 skivor

Paul Revere & The Raiders - Midnight ride

Det här bandet var väldigt stora från mitten av 60-talet och några år framåt. De var uppe och nosade på samma nivå som Beatles och Stones. Sen försvann de och deras plats i rockhistorien blev marginell. Kanske har de sig själva att skylla då deras musik ofta överskuggade av deras komiska framtoning. Bandet klädde ut sig i alla möjliga putslustiga kreationer.

Midnight ride är en skön samling rocklåtar med klar 60-tals touch. Ett band som tagit efter soundet är Ceasars Palace. De måste lyssnat mycket på Paul Revere & The Raiders. Musiken är väldigt lättuggad men det finns ändå ett visst bet i den. Lyssna bara på Kicks, I'm not your steppning stone och Louie, go home. När jag gick och handlade på Hemköp igår och hade skivan i lurarna så tror jag nog folk undrade varför jag rörde mig så konstigt. Anledningen var att jag lyssnade på ovanstående låtar som är väldigt bra. Resterande plattan håller inte riktigt samma klass.

Betyg: GGG

Favorit: Kicks



9 av 1001 filmer

Magnolia (1999)

Filmen följer nio människoöden under en dag i San Fernando Valley, Kaliforninen. Det är sorgligt, humoristiskt och tänkvärt omvartannat. Allt börjar i ett rasande tempo där kameran följer med alla händelser som presenterar de olika huvudfigurerna. Sedan lugnar det ner sig något men jag kommer inte ur soffan under de nästan tre timmarna för att hämta något att äta. Det känns som om man skulle missa något viktigt i historien då. Det är nästan irriterande intensivt men samtidigt är förstås ett betyg på att det är bra.

Att beskriva de nio personerna känns onödigt men man konstatera att de alla berör mig. Sjukdomar, missbruk, ånger, blyghet, maktfullkomlighet, pengagirighet, misslyckanden, barndom och utnyttjande är sådana ämnen som tas upp. En stor eloge till skådespelarna och dialogen som aldrig känns krystad.

Betyg: GGGG

2007 var ett utmärkt musikår. Förutom de skivor som hamnade på topp 10 listan så finns det många som hamnar på elfte plats. De är också värda att bli ihågkomna. Här är dem:

Burial - Untrue
Linda Thompson - Versatile heart
Kelly Willis - Translated from love
Thurston Moore - Trees outside the academy
Dinosaur Jr. - Beyond
Yeasayer - All hour cymbals
Band of Horses - Cease to begin
Iron & Wine - The Sheperds dog
Feist - The reminder
Basia Bulat - Oh, my darling
Elvis Perkins - Ash wednesday
Richard Hawley - Lady's bridge
The Field - From here we go sublime
Wilco - Sky blue sky
Lcd Soundsystem - Sound of Silver

torsdag, januari 03, 2008

Årets Skivor 2007

10. Malcolm Middleton - A brighter beat
Tyvärr gjorde den sköne skotten en ganska risig spelning på Pustervik i våras som fortfarande finns kvar på näthinnan. Skivan gick på högvarv de första månaderna av året och är klart värd sin plats på listan.

9. Jim White - Transnormal skiperoo
I motsats till Middleton ovan så gjorde Jim White en kanonspelning på Pustervik i oktober. Flera av låtarna från skivan blev ändå bättre. Jag gillar att han gått ifrån de mer beatinfluerade låtarna. Han är som bäst när han rör sig mot countryhållet.

8. Buffalo Tom - Three easy pieces
Årets comeback stod Buffalo Tom. Ganska oväntat, tycker jag nog. Det var inte alls så att jag gått och längtat efter ett nytt album från dem. När det väl damp ner i början av sommaren så blev den en trevlig vän hela sommaren.

7. Wooden Shjips - S/t
Flumrock från San Francisco som verkligen fångade mig under årets sista månader. Gitarrer att dö för.

6. Soulsavers - It's not how far you fall, it's the way you land
Det mesta Mark Lanegan rör vid blir bra. Det är svårt att misslyckas med den rösten. På den här skivan finns det några riktiga guldkorn men också några tveksamma trip-hop aktiga låtar. Öppningen med Revival och avslutningen med No expectations är dock svårslagen.

5. Tied & Tickled Trio - Aelita
Det tyska electronicabandet invagar dig i stämningar du inte trodde fanns. Här har de släppt jazzinslagen nästan helt för att istället söka sig till montona elektroniska rytmer. Långa låtar som får mig att känna saker som jag både vill känna och inte.

4. Against Me - New wave
Det krävdes några lyssningar innan jag klarade Tom Gabels något gapiga röst. Men sedan blev New wave årets energikick. Det kändes skönt att få ett nytt substitut till gamla Social Distortion och Rocket from the Crypt skivor.

3. The Twilight Sad - Fourteen autumns and fifteen winters
Årets nykomlingar går direkt in på pallplats på min lista. Skottarna i The Twilight Sad är inte alltid lättlyssnade. Trots att det ibland nästan gör ont i öronen av allt ljud så finns det ändå något som berör mig djupt. Låtarna byggs upp till ett väldigt vackert oväsen. Mitt i allt finns sångaren James Grahams perfekta röst.

2. Eldkvarn - Svart blogg
Att Plura fortfarande lyckas vrida och vända ut och in på sitt liv och få ihop sådana här perfekta texter och melodier är fantastiskt. Han borde ju egentligen tömt ut sig för att skriver ju om ungefär samma saker hela tiden. Kärleken, krogen och sökandet är konstant. Inte mig emot då det är saker som upptar mina tankar också.

1. The National - Boxer
Boxer är långtifrån någon perfekt musik att löpträna till. Ändå fick skivan vara kvar i mp-3 under hela uppladdningen inför Stockholm maraton i sommras. Den var för bra för att tas bort. Därför har jag minnen av låtarna från skivan på alla löprundor man kan tänka sig runtom Göteborg. I motsats till de andra plattorna på den här listan så finns det ingen svag låt på Boxer. Det gör den till en given etta på listan över 2007 års bästa skivor.

onsdag, januari 02, 2008



Jag har alltid haft någon slags hatkärlek till Fredrik Ljungberg. Han är eller har varit en riktigt bra fotbollspelare sedan kan man störa sig på hans viftande mot exempelvis Erik Edman.

Efter att ha sett ganska många matcher med West Ham i år så måste man nog ändå säga att hans kvaliet är på väg kraftigt nedåt. Skadorna har tagit ut sin rätt. Snabbheten finns inte kvar och han vågar inte utmana. När han linkade av Emirates stadium efter en ny skada igår så undrar jag om han kommer tillbaka överhuvudtaget (Hyllningarna han fick av Arsenalpubliken var sköna att se). Han har inte sett lycklig ut och han behöver bättre spelare omkring sig än vad han har i West Ham. Det är för mig ett ganska dåligt lag. Deras seger över Man U i helgen var otroligt turlig.

Samtidigt har jag för mig att Ljungan var ganska bra i landskamperna i höstas. Tittar man noga så ser man att han nästan aldrig tappar eller slår bort bollen. Därför behövs han fortfarande i EM i sommar. Låt det bli hans sista stora mästerskap och vi får hoppas att han kröner det på bästa sätt.

tisdag, januari 01, 2008



John Kruth - The ballad of the late, great Townes Van Zandt

Den första stora biografin om Townes Van Zandt har äntligen kommit ut. Trots att Townes sålde väldigt få skivor när han var som bäst i början av 70-talet så har han kommit att bli en stor stilbildare. Anledningen till det är förstås hans fantastiska texter och suvuräna låtar.

Att Townes inte slog igenom på någon bredare front är inte så konstigt. Musiken är visserligen inte konstig på något sätt men det är inte sådan musik som håller till på listorna. Townes som person gjorde det heller inte lätt för sig. Inte för att han undvek att få sin musik att sälja, han turnerade hela tiden, men hans fokus var bara på att skapa och spela musik inte att paketera och sälja den. Det lilla skivbolaget Poppy som han gav ut sina tidiga skivor på hade heller inte resurser att marknadsföra plattorna speciellt mycket.

Kruths bok går igenom Townes liv från början till slut med några utvikningar. Även om de som läser boken nog känner till mycket av det som står redan innan så finns det en hel del att hämta. En mängd anekdoter från de som kände honom genom livet förs fram i boken. Den ena historien värre än den andra. Tyvärr var det några av de mest framträdande personerna i Townes liv som inte ställde upp i boken. Anledningen verkar vara att de vill skriva egna böcker senare.

Townes var alkoholist. Han tog även andra droger under större delen av sitt liv. Om det finns någon röd tråd genom boken så är det berusning. Kruth lyckas med att inte romantisera den biten men heller inte bortse från den. Alla som befann sig runt Townes var förvånade att han ändå blev 52 år gammal. Bortsett från några perioder i sitt liv så verkade det drickas kopiösa mängder. Musiken blev förstås lidande mot slutet. Både gitarrspelet och rösten lät som en 80-åring de sista åren. Textmässigt förlorade han dock inte klassen.

Det enda som betydde något för Townes var musiken. Om han någon gång hade pengar så spelade han bort dem. Materiella ting brydde han sig inte om. Townes härstammar annars från en ganska rik familj i Texas. Men när han väl bestämt sig för att skriva egen musik så fanns det ingen återvändo.

Townes dog den 1 januari 1997 av en hjärtattack i sitt hem. Han hade några dagar innan opererat höften men krävde att bli hemskickad. Anledningen var att sjukhuset vägrade genom sprit och hans missbruk var så kraftigt att han bävade för abstinenschocken som skulle komma. Hans förre detta fru Jeanene hämtade honom från sjukhuset och gjorde något hon aldrig gjort tidigare. Hon gav honom en spritflaska. I alla år hade hon försökt gömma och förstöra hans flaskor men nu var han i sådan abstinens att han fullkomligt skakade. Han blev lugnare av detta och kom hem till sin säng. Läget verkade någorlunda under kontroll. Townes tog några piller han hittade i byrålådan som han trodde var smärtstillande. Nu visade sig dessa piller vara någon annan sorts medicin. Snart upptäckte Townes 12-årige son Will honom livlös i sängen. När Jeanene kommer in och drar av honom täcket för att försöka få honom till liv igen så håller han en flaska sprit i ena handen och den andra handen håller han över hjärtat. Spriten hade han gömt någonstans innan och tillsammans med pillrerna orkade hjärtat inte med mer.

Nu ska man inte komma ihåg Townes som en missbrukare utan som den bästa textförfattaren och en av de bästa sångarna och låtskrivarna som gått på denna jord. Några år innan han dog skrev han texten till låten A song for. Han förstod att det inte var långt kvar för honom på denna jord om man säger så.

A song for

Ribbons of love Please keep me true sane

Until I reach home on the morrow

Never never to wander again

Im weak and Im weary of sorrow

London to dublin Australia to Perth

I gazed at your sky I tasted your earth

Sung out my heart For what it was worth

Never again shall I ramble

Theres nowhere leftIn this world where to go

My arms, my legs theyre a-tremblin

Thoughts both clouded and blue as the sky

Not even worth the rememberin

Now as I stumble And reel to my bed

All that Ive done All that Ive said

Means nothin to me Id soon as be dead

All of this world be forgotten

No words of comfort No words of advice

Nothin to offer a stranger

Gone the love, gone the spite

It just doesnt matter no longer

My skys getting far The grounds gettin close

My self goin crazy The way that it does

Ill lie on my pillowAnd sleep if I must

Too late to wish Id been stronger

Too late to wish Id been stronger

Betyg: GGGG