6 av 1001 böcker

John Banville - The book of evidence (1989)

John Banville är en irländsk författare som inte är översatt till svenska. Han har med ett flertal böcker i sammanställningen av 1001 böcker. The book of evidence är den första jag läst av honom men det ger mersmak för han är en mycket god berättare.

Berättaren i boken är Freddie Montgomrey. Han sitter i fängelse och väntar på sin rättegång. Montgomrey går igenom händelserna som fått honom att hamna bakom galler. Hans återblickar och hans tankar då och hans tankar nu blir till en intressant historia. Brottet han begått är mord på en tjänsteflicka hos en bekant. Hon kommer på honom att stjäla en tavla, som han av oförklarlig anledning bara måste ha. Grunden i det hela är att han ligger i skuld till några skumma typer och behöver pengar. Tavlan är dock i sig inte värd så mycket pengar utan han blir bara begeistrad i den.

Genomgående för alla händelser är att de inte är bestämda i förväg utan det är slumpen som spelar in. Montgomrey erkänner sina synder men han har egentligen ingen aning om varför han utförde dem. Som läsare känner man varken sympati eller direkt ilska mot Montgomrey. Banville lyckas skapa en stämning där jag som läsare både förstår och inte förstår Montgomreys handlingar. Han mördade för han kunde, som han själv uttrycker det.

Banville arbetar i en berättartradition där svaren är få och där alla människor framstår som potentiella mördare. Kanske har han rätt.

Betyg: GGG

65 av 1001 album

The Mamas and the Papas - If you can believe your eyes and ears (1966)

Att spela den här skivan två dagar före julafton är lite malplacerat. Visserligen borde man drömma sig bort till Kalifornien när man befinner sig i ett grått Göteborg men musiken tar mig tyvärr inte hela vägen över Atlanten. Låten California dreaming för mig en ganska lång bit men resten av skivan förflyttar mig inte mycket längre.

John Philips, den huvdsaklige låtskrivaren i bandet, är en begåvning vilket han också visade senare. Men bandets folk-pop med mycket harmonier är lite för tidstypisk för att må bra 2007. Utöver de stora hittarna Californa dreaming och Monday monday finns det inte så mycket att hämta. Det är inte så att resten låter illa men det blir lite för mycket sockersöta harmonipartier som inte mynnar ut i några starka låtar.

Betyg: GGG

Favorit: California dreaming

James Joyce - Dublinbor (1914)

Trots att de femton novellerna som finns med i Dublinbor skrevs för närmare 100 år sedan så känns de inte gamla och mossiga. Det beror i mångt och mycket på att Jocye inte beskriver så mycket yttre ting utan mer hur vi funkar i vårt inre. För den skull är han inte speciellt svår i denna bok utan snarare är berättelserna ganska vardagliga.

Novellerna, som förvisso har relativt ingående miljöbeskrivningar, är små betraktelser av saker och ting som händer i livet. Det kan vara nervositet, missbruk, döden, religiösitet, jobb, status, kärlek, nationalism och politik. Joyces mål med novellerna verkar inte vara att komma till någon slutsats eller lägga fram någon tydlig sensmoral utan det känns mer som han vill skildra Dublin så som han upplever det.

Dublinbor är inte klass med de bästa novellförfattarna. Det saknas någon extra knorr för det. Men det är bra läsning och har man varit eller ska till Dublin så är den verkligt roande.

Roky Erickson - Göteborg, Trägårn, 071221

Året började med en kanonspelning av herrarna Hellström och Taube och avslutas med ännu en kanonspelningn av Roky Erickson. Däremellan har det också varit en uppsjö höjdarkonserter. Ett kul år alltså.

Roky Erickson får verkligen ett fullsatt Trägårn att gå igång. Inte konstigt då låtarna lockar till dans, knutna nävar i luften och eufori. Bandet, The Explosives, har tagit sig en hel del sedan Roskilde i sommras. Cam Kings gitarrspel har höjt sig till den yttersta nivån och smälter perfekt in i låtarna. Även trummisen får till ett bättre sväng.

Mr Ericksons röst håller förvånansvärt bra genom hela konserten. Han verkar väldigt spelsugen och vill inte gå av scenen på slutet. Det hade säkert blivit någon mer låt om inte Trägårns idiotiska koncept med att öppna nattklubb klockan 23. Jag vet inte hur många spelningarn jag sett på Trägårn där banden får kolla på klockan i slutet. Sånt ska man bara behöva se på festivaler.

Det fanns inga egentliga svackor under spelningen. Däremot en massa höjdpunkter med Bermuda, Two headed dog, Starry eyes, Night of the vampire, You're gonna miss me och Splash 1 som absoluta toppar. Efter sista extranummret I walked with a zombie hade man en sådan lycka i kroppen som nästan bara uppenbarar sig efter bra spelningar. Cykelturen hem genom ett juligt Göteborg genomfördes i ett klart exalterat tillstånd.

Fotnot: Jag bröt mitt löfte om att inte dricka något starkt före mars månad. Det var det värt.

Stjärnan är äntligen på plats. Granprydningen är fullbordad. Det blev så lyckat att det var nära att jag bröt mitt löfte om nykterhet till mars. Som det känns nu kommer nog detta löfte brytas imorgon på Roky Erickson istället. Jag har dålig karaktär, jag vet.

God Jul till alla därute!

64 av 1001 skivor

Kinks - Face to face (1966)

Kinks är så urtypiskt brittiska att jag nästan alltid tänker på Monty Python, leriga fotbollsplaner och gamla fotbollspelare som Sammy Lee, Liam Brady och Phil Neil när jag hör dem. Ibland är det till deras fördel ibland är det till deras nackdel.

Som singelsband är Kinks ett av de bästa från 60-talet men när det gäller hela album så får de det svårt mot de bästa. Face to face innehåller inte några av deras stösta hits förutom Sunny afternoon. Låtvariationen är ganska stor men hela tiden finns det något sammnhållande. Väldigt likt det Blur skulle göra nästan 30 år senare. Någon sorts brittisk vardagsrealism.

Trots att det sägs att Kinks var en av förgrundarna till den hårdare rocken med riffet till You really got me så är de på Face to face ett renodlat popband. Visserligen med en mängd influenser men hela tiden är det popmusik som störmmar ur högtalarna. Lite småtrist i längden faktiskt.

Betyg: GGG

Favorit: Rosie won't you please come home

Mauro Scocco verkar vara en skön typ. Hans blogg är en av de mest
underhållande. Små korta inlägg att läsa. Perfekt tidsfördriv om man
har några minuter över vid datorn. Finns här: http://mauroscocco.blogspot.com/

Ett inlägg om programmet Idol är extra fint. Ett utdrag lyder så här:

"Vad hade sångpedagogen med pricken sagt omPlura....Lundell....Jocke Berg...Evert Taube...Hellström....Dahlgren...Uggla..Dom hade väl kommit sist hela högen."

Lawrence Wright - Al-Qaida och vägen till 11 september

Efter att ha läst Lawrence Wrights prisbelönta bok så inser man att ett fåtal männiksor kan orsaka väldigt mycket skada. Här behandlas besatta islamister men ser man tillbaka genom historien så kan det hända var som helst och inom vilka religioner som helst.

Wrights bok går mycket grundligt igenom hur terrororganisationen Al-Qaida byggts upp och vilka personer som är inblandade. Viktiga historiska händelser som hänt inom andra islamistiska grupper som Al-Jihad och Muslimska Brödraskapet skildras och hela tiden är det några fåtal kariskmatiska personer som allt hänger på.

Al-Qaida förknippas med Usama Bin-Ladin. När man läst boken så förstår man också att han är den klart viktigaste personen inom organisationen. Han är inte den mest begåvade eller den som har de klokaste idéerna men han är den mest hängivna och framförallt är han personen som ofta har obegränsat med pengar. Han kommer nämligen från en familj som lyckats bygga upp en rejäl förmögenhet och som också har en nära relationen till kungastyret i Saudiarabien.

Bin-Ladin lever långt ifrån så flott som han skulle kunna. Istället lever han som profeten Mohammed säger att en sann musilm ska leva. I alla fall så som Bin-Ladin tolkar Koranen. Tillsammans med sina fyra fruar och många barn flyttar Bin-Ladin runt många gånger från slutet av 80-talet. Den mesta tiden tillbringas i Afghanistan där han bygger upp sin organisation. Under flera år bor han också i Sudan där han även håller träningsläger för blivande Al-Qaida män.

USAs underättelsetjänst kommer i kontakt med Bin-Ladins namn någon gång på 90-talet. Man förstår att han är en del i olika terrorhandlingar men det finns inga konkreta bevis mot honom. Hans uttalande om fatwor mot främst USA men egentligen mot alla icke-muslimer ses alvarligt men inte tillräckligt allvarligt visar det sig. I boken redovisas för hur CIA och FBI misslyckas att lämna ut uppgifter till varandra som skulle kunna hindrat den 11 september. Några av flygplanskaparna fanns i USA redan ett år innan och de var redan då namngivna som "farliga" personer. Men på grund av täta skott mellan de två organisationerna så kom det aldrig fram. Enligt författaren och många intervjuade i boken så skulle den 11 september aldrig behövt ske.

Boken har verkligen lärt mig mycket som jag inte visste innan inom området. Platser som Tora Bora grottorna, namn som Al-Zawahiri, Mulla Omar och terrorismens historia i Egypten, Algeriet är sådant man hört talas och förstås läst lite om men inte så ingående som nu. Om det finns något negativt med boken så är det att den rusar på lite för mycket på slutet. Jag vet att boken heter vägen till 11 september men jag skulle vilja veta mer om just den dagen och vad som hände därefter. En lite djupare analys om de sista veckorna före attacken mot USA hade dock inte varit malplacerad. Det blir ut till att leta efter andra böcker om det.

Debatten om sjukvården

I Göteborgsposten har det varit debatt om den kommunala och privata sjukvården några dagar. Det är sorgligt att höra när kommunala politker säger att de givit upp den kommunala sjukvården som i Uddevalla. Det är ju de som bestämmer och som kan ställa saker och ting till rätta. Istället tror man alternativet är den privata vården.

Jag vet för lite för att helt dissa det privata alternativet men skräcken är förstås att det blir som i USA. Att de som har pengar även får den ultimata fördelen att de får bättre vård. Borde inte ojämlikhetena åtminstonne ta slut innan man dör.

Detta är inget brandtal mot de som har pengar utan mer hur det kunnat bli såhär. Någon som startat en privat cancerklinik menade att man gör alla en tjänst. Man kortar vårdköerna, personerna som söker privatvård betalar fortfarande skatt som alla andra och man skaffar jobbtillfällen för läkare och sköterskor. Allt låter så bra när man hör det men det grundläggande är ju faran i att man får bättre vård om man lägger upp 150.000 kr.

Upp till kamp!

63 av 1001 album

The Monks - Black monk time (1966)

Bandets bildades på en armebas i Tyskland på mitten av 60-talet. Detta är deras enda skiva och den var långtifrån någon succe när den kom men har i efterhand blivit hyllad som föregångare till punken eller åtminstonne en garagerock klassiker.

Själv hör jag mest hur några amerikaner tramsar när de har tid över. Det är naivt utan att vara charmigt. Visst finns det lite skränig sång, tutande orglar, smattrande trummor och skrikande gitarrer men det finns inga låtar att tala om. Det går bra att lyssna någon låt men som album håller Black monk time låg klass. Detta trots att jag egentligen är svag för den här typen av musik.

Lyssnar man noga så hör man ändå att The Monks nog är stillbildare. Rytmen i många av låtarna är verkligen post-punk som Devo och The Fall och ser man vidare så kan man också höra att The Hives faktiskt låter lite som The Monks. Skillnaden är dock kvaliteten på låtarna.

Betyg: GG

Favorit: Complication

37 låtar från 2007

Richard Hawley - Tonight the streets are ours
http://www.youtube.com/watch?v=jjBlN55sP8c

The National - Racing like a pro
http://www.youtube.com/watch?v=-jqTzSwqunc

The Twilight Sad - Mapped by what surrounded them
http://www.youtube.com/watch?v=ss3hP_zzcNY

Ian Brown - The world is yours
http://www.youtube.com/watch?v=tN8x6qtDRi8

Against Me - Up the cuts
http://www.youtube.com/watch?v=ahVeM97JcLY

Soulsavers - Revival
http://www.youtube.com/watch?v=pCKFQbuUv0o

Buffalo Tom - You'll never catch him
http://www.youtube.com/watch?v=4sC9Bi-c27E

Band of Horses - If there's a ghost
http://www.youtube.com/watch?v=tLMTtSfYSm8

Eldkvarn - Fulla för kärlekens skull
http://www.youtube.com/watch?v=4Ez1Qpy9MgU

The Thrills - This year
http://www.youtube.com/watch?v=ZP9VZJx75Rs&feature=related

Isolation Years - Albino child
http://www.youtube.com/watch?v=cyuOOok5HG0

Wooden Shjips - Losin' time
http://www.youtube.com/watch?v=eJMFTVenGJk&feature=related (annan låt)

Florence Valentin - Upp på sociala, ner på systemet
http://www.youtube.com/watch?v=p3anHLFjuaU

Burial - Raver
http://www.youtube.com/watch?v=zVvFKaRGeW0

Tied & Tickled Trio - You said tomorrow yesterday

Dinosaur Jr. - Where not alone

Feist - My moon my man
http://www.youtube.com/watch?v=zWrNCCx2p5U

Lcd Soundsystem - North american scum
http://www.youtube.com/watch?v=kvkTUqE4wOM&feature=related

Thurston Moore - Frozen gtr
http://www.youtube.com/watch?v=3awX-9qcUe0&feature=related

Wilco - What light
http://www.youtube.com/watch?v=El5d8C47GzE

Hästpojken - Shane MacGowan
http://www.youtube.com/watch?v=zty-iUx5cMM

Roisin Murphy - Overpowered
http://www.youtube.com/watch?v=VlFjf1pWk2c

Sambassadeur - That town

Jim White - Jailbird
http://www.youtube.com/watch?v=QtKgHJqAVsg

Elvis Perkins - While you were sleeping
http://www.youtube.com/watch?v=NmEoUNWQrwg

Iron & Wine - Boy with a coin
http://www.youtube.com/watch?v=8ryXV6uVvTQ

Linda Thompson - Versatile heart

Kelly Willis - Sweet little one
http://www.youtube.com/watch?v=QDFSq_yBD7U (annan låt, bra den också)

Lucinda Williams - Come on
http://www.youtube.com/watch?v=n3lG_RMNTcc

Malcolm Middleton - A brighter beat
http://www.youtube.com/watch?v=LfBRgBnX9AY

Tracy Thorne - Grand Canyon
http://www.youtube.com/watch?v=MIg6xTy8eiE&feature=related

Gruff Rhys - Lonsome words
http://www.youtube.com/watch?v=H17cppyQ7UM

The Field - A paw in my face
http://www.youtube.com/watch?v=UKN3J5LA9uI (annan låt)

Hellacopters - The same lame story

http://www.youtube.com/watch?v=WrLC-zLzftU

The Hives - Tick tick boom

http://www.youtube.com/watch?v=C0mG-sabfmY

Arctic Monkeys - Do me a favour

http://www.youtube.com/watch?v=IYxGgXRBo5g

Bill Callahan - Diamond dancer
http://www.youtube.com/watch?v=787EQd138So


Spiritualized - Death take your fiddle
http://www.youtube.com/watch?v=m1d0WnOsTsA

Minnen

Allt oftare dyker saker jag gjort tidigare i livet upp i hjärnan. Minnen från förr helt enkelt. Som tur är så är det oftast lyckliga återblickar så kanske är det så att man levt ett ganska bra liv. Det behöver i och för sig inte vara särskilt gamla minnen som jag kommer att tänka på utan saker som hände för bara något år sedan.

Exempel på sådant som kommer upp extra ofta är resor man gjort. Under helgen i Stockholm för några veckor sedan tänkte jag mer på alla resor dit genom åren än på nutiden. Annars kan det vara precis vad som helst som påminner om förr i tiden. Fotbollsmatch i Jung, Hultsfred 92, Roskilde 07 och när jag var stjärngosse i årskurs 3 har varit dagens mest framträdande återblickar.

Kanske är det så att man är så uppe i livet under barnens vakna timmar att resten av tiden tycker hjärnan det är skönt att dra sig tillbaka till det som redan finns där. En viss del är nog också ålderssyndrom och insikter om att livet inte alltid är självklart.

62 av 1001 album

Bob Dylan - Blonde on blonde (1966)

Med den här skivan blir det en paus i mitt hyllande till Dylan. Blonde on blonde brukar annars beskrivas som ett av hans mästerverk. Jag har lite svårt att förstå det då jag på flera låtar hör lite trött blues och på andra saknar riktigt glöd. Det som främst skiljer sig från föregående album tycker jag är bettet i Dylans röst. Var är det där knivskarpa som brukar finnas där? Istället kommer jag hela tiden att tänka på Ulf Lundell som verkar ha byggt en stor del av sin karriär på den här skivan. Dessa båda herrars röster och frasering låter nämligen väldigt lika på den här skivan. Det är ju inte Dylans fel men eftersom jag aldrig orkat med Lundells sångröst så förstör det för mig.

Sen finns det naturligtvis flera låtar på skivan där det låter precis så bra som det oftast gör. I want you, Stuck inside Mobile with the Memphis blues again och Sad-eyed lady of the lowlands är alla låtar som ingen annan än Dylan kan skriva. De två sistnämda för sin lyriska storslagenhet och I want you för den lyriska enkelheten men med finess.

Betyg: GGG

Favorit: I want you

61 av 1001 album

The Byrds - Fifth dimension (1966)

Trots att deras huvudsångare och låtskrivare Gene Clark lämnat bandet inför Fifth dimension fortsätter The Byrds med att vara ett av 60-talets absolut bästa band. Det talas mycket om hur de var föregångare till en mängd inriktningar inom rockmusiken. På den här skivan föregår man hela den psykedeliska vågen med ett år. Fast egentligen är det ju musiken och inte stilbildandet som är viktigt och musiken är som vanligt förstklassig.

Fifth dimension är väldigt tidstypisk i soundet. Den tar fram bilder på californiska solnedgångar, ponchos och regnbågsfärger. Det känns ganska töntigt att skriva så men så är det och då ska man stå för att man är romantiskt lagd när det gäller musik.

Betyg: GGGG

Favorit: I see you

Rob Sheffield - Kärlek är ett blandband

En sak har vi gemensamt Rob Sheffield och jag. Vi kan båda leva på kärlek och musik. Skillanden är att Sheffields livs kärlek Renée plötsligt dog när hon bara var 31 år gammal av en lungsjukdom. Om detta handlar boken Kärlek är ett blandband.

Varje kapitel startar med låtlistan från ett blandband. På detta sättet kommer författaren ihåg vad som hände vid tidpunkten det spelades in. Allt handlar om att bearbeta och komma ihåg sin avlidna fru. Det är en utmärkt idé att göra på detta sättet. Jag förstår precis hur han kommer ihåg saker med hjälp av musiken.

Sheffield har inte riktigt den litterära kvaliteten att nå ända fram i en hel bok. Trots att han skriver i erkända tidningar som Rolling Stone och Spin i vanliga fall så vinglar texten betänkligt på sina ställen. Jag har i och för sig en liten misstanke att det är översättaren som inte gjort ett fullgott jobb.

Ändå är det förstås en bok att sträckläsa. Framförallt för att förstå musikens kraft såväl i dystra som i glada stunder.

Betyg: GGGG

I samband med att den här bilden togs bestämde jag att det inte kommer rinna ner några starka drycker i min hals förrän mars. (Med undantag för nyår)

The National - Stockholm, Berns, 1/12-07

På bilden ovan syns The Nationals sångare Matt Berninger. Fotot är taget på Berns i lördags. Berninger tillhör toppskaran av textförfattare som lever idag. På scen är han också en skön personlighet utan att behöva anstränga sig. Med små gester lyckas han förmedla vad han känner. Övriga medlemmar av bandet är också lagom chosefria.

Berns salonger är förtjusande vacket. Helt klart en av de snyggaste konsertlokaler jag befunnit mig i. Lokalen är mycket välfylld när The National går på scenen. Öppningen med Start a war, Mistaken for stranger och Secret meeting bemöts med ett oerhört välbehag från min sida. Särskilt Secret meeting som är kvällens höjdpunkt.

Spelningen flyter sedan på precis så bra som man hoppats. Men för att få högsta betyg så saknas det något nytt sedan spelningen i sommras på Roskilde. Låtarna är i stort demsamma och även i samma ordning. Det är också alltid lite negativt när första halvan är lite bättre än andra. Detta trots att en makalös version av Racing like a pro kom mot slutet.

Förband för kvällen var Hayden. Han var tippad att bli stor när han släppte sin debut i mitten av 90-talet. Jag tycker inte han är dålig men han en lite för mummlande röst. Särskilt ensam med gitarr på ett stimmigt Berns.

Okerville River - Stockholm, Deabaser 30/11-07

Lite av en slump så hamnade vi på Debaser i fredags. Pet Sounds bar som var det egentliga målet låg inte där vi trodde. Nu visade sig Debaser vara ett trevligt ställe och spelningen med Austin bandet Okkervil River var gott och väl värt 100 kronor.

De låtar jag hört med bandet innan hade inte fått mig att gå i taket. Jag förstod inte riktigt alla hyllningar i musikmedia. Spelningen fick mig att ovärdera hyllningarna, om inte helt, så i alla fall litegrann. Okkervil River verkar i en tradition av amerikanska band som blandar amerikansk musikhistoria med en aning goth svärta. Så låter det åtminstonne i mina öron. Största ledsagarna av de här banden är Bright Eyes. Will Robinson Sheff, sångaren och låtskrivaren i Okerville River låter också väldigt snarlik Conner Oberst i Bright Eyes. Lite synd eftersom jag har svårt för röster som liknar Robert Smith från The Cure.

Live så kämpar sig Okkervil River till en seger. Den ganska stora publiken blir mer och mer involverad och de bästa låtarna kommer i slutet. Tyvärr kan jag inte titlarna på de flesta av låtarna men bäst var nog John Allyn Smith Sails där man bakade in Beach Boys låtern Sloop John B på ett skönt sätt. Ett extra plus ska bassisten ha för ett svängigt spel och en bra röst.