Skilsmässor och djävulsdyrkare

>
När boken Jag tror vi behöver prata faktiskt med Jon Jefferson Klingberg kom för några år sedan så blev jag lite sugen på att läsa den. Men det blev aldrig av. Nu har jag gjort det. Mest på grund av att han och Ika Johannesson kommer till Majornas bibliotek i slutet av januari.

Som titeln så tydligt säger så handlar boken om ett par som inte har det så bra. De har det till och med så illa att de separerar. Det är hon som tar steget. Båda är nöjda med detta till en början men sedan börjar mannen mer och mer få svårt för ensamheten. Och han kan inte sluta grubbla över de nya män som hans tidigare fru träffar.

Hela boken sägs vara självupplevd. Som sådan är den väldigt utlämnande och det måste krävts ett enormt mod att skriva och framförallt släppa boken för allmänheten. Boken är långt ifrån något mästerverk och den är lite tjatig. Fast att känslorna är äkta känns verkligen och det gör det ändå till en klart läsvärd bok.

Betyg: GGG


Blod Eld Död - En svensk metalhistoria har blivit en dundersuccé. Överallt pratas det om den. Jag undar ibland om den blivit lika omtalad om den inte varit skriven av två personer som finns med i Stockholms kulturliv. Jag är tveksam till det.

Min tveksamhet har dock inget med kvaliteten på boken att göra. För den är hög. Det är bara det att ämnet egentligen är rätt smalt. Det är inte precis den breda hårdrocken som de skriver om. Fast det är klart att att skriver man bra och intressanta personporträtt så kan vilket ämne som helst bli intressant.

Jag gillar boken. Den är skriven av några som verkligen vet vad de skriver om. Sen kan jag tycka det är lite missvisande att kalla det en svensk metalhistoria. Nedslagen och intervjuerna görs inte med så många människor egentligen. Det blir mer reportage med och om några få personer. De flesta viktiga men också några som man ifrågasätta om de verkligen har något att erbjuda mer än att de är extrema.

Betyg: GGG+

Under och efter läsandet av boken så har jag lyssnat på i stort sett alla banden som är med i boken. En del är okej, en del anskrämligt dåligt och några få riktigt bra. Ser man utanför ideologier och det Varg i Burzum gjort så är det musik som verkligen sätter standarden för black metal scenen. Jag låg en natt och lyssnade på Burzums senaste skiva Fallen. Faktum var att det var en riktigt stark musikupplevelse.