När barnen var mindre så var varenda liten stund som blev över till eget levene rätt skön. Så är det inte längre. Istället får man mer och mer smaka på hur tomt det kommer bli när de en gång flyttar ut. Det är några år tills dess men deras självständighet blir större och större för varje dag och jag känner att tystnaden kommer bli ett problem.

Efter att ha sett Rapports utmärkta årskrönika så fasar man också över hur världen ser ut. Det är inte precis en trygg värld man släpper ut sina barn i. Det är inte precis få galningar som rör sig på våra gator. Det som skedde i Norge i somras är så fasansfullt att det är omöjligt att förstå. Det ungdomarna på plats och deras familjer fick och för alltid får utstå går inte ta in. Jag blir ju ledsen när Ella eller Astrid endast har något bagatellartat bekymmer.

Men det är klart att det kan vara lite skönt att vara själv någon dag också. Jag kan exempelvis spela låten i det här inlägget så högt att jag och grannarna kan höra den om och om igen. Thin line between love and hate med The Persuaders är soul så bra så att nackhåren reser sig.