Göteborgsvarvet

En av årets bästa dagar är att hänga och kolla på Lilla Göteborgsvarvet. Allra roligast är det förstås att heja på sina egna barn och andra man känner. Men det är även stort att se alla barn och ungdomar som verkligen kämpar. En del har det lätt, det har fått kroppar och steglängd för löpning, menas andra inte fått de perfekta löpningsgenerna. Jag kan tillbringa timmar att bara stå och ropa heja! kämpa på! du är snart i mål! och liknande till dessa barn. Det är grymt kul och motiverande att se dessa kids.

De hejarop jag fick under lördagens Göteborgsvarv räckte tyvärr inte i värmen. Jag hade lovat mig själv att absolut inte gå ut för fort. Så när 5 km passerades på 22 minuter blev jag lite orolig. Men kroppen kändes trots allt bra fortfarande så det var bara att trampa på uppför Älvsborgsbron.

Allt var frid och fröjd fram till någon gång mellan 8-9 km. Då attackerades jag av det mördande må illa syndromet som jag oftast får vid löpning i hög värme. Alla försök att förtränga illamåendet var lönlösa. Så det var bara att dra i handbromsen och slita en kilometerskylt i taget fram till mål.

Jag slutade kolla på klockan för att slippa bli ännu mer knäckt men när jag passerade 17 km blev det ändå en tjuvtitt. Tiden var då 1.19 tim och jag hann tänka att springa de fyra sista kilometrarna under 20 minuter borde gå och därmed klara skamgränsen 1.40 tim i mål. Jag visste att jag skulle behöva öka steglängden lite så det gjordes. Problemet var bara att efter de fem lite spänstigare stegen under slutet av Avenyn fick den lilla lutningen, efter svängen in på Vasagatan, att se ut som San Franciscos brantaste gata.

Sluttiden 1.41.00 är min sämsta någonsin. Nu något dygn efteråt är besvikelsen ändå inte direkt stor. Fast jag måste medge att självförtroendet för den dubbla sträckan om två veckor fick sig en rejäl törn. Även om man är inställd på att springa Marathon i mångt och mycket är självplågeri så var årets gbg-varv en näsbränna om hur det känns när löpning bara är oerhört jobbigt.