Gbg änna

Jag såg att Ella skrivit ifekten istället för effekten. Inte så svårt att lista ut vilken stad hon är uppväxt i.

Ella 11 år

Stor har hon blivit. Visst har tiden på ett sätt gått fort men det känns nog ändå som det just är 11 år sedan hon såg ljuset. Livet innan är närmast glömt.

Födelsedagen är inte riktigt lika viktig längre. Men glädjen när hon bland annat fick hörlurar, inne fotbollsskor och en mjuk huvtröja syntes lång väg. Då är vi älskade.

Men tydligen är vi vuxna tvungna att vara på övervåningen under kompiskalaset till helgen. Det kan inte vara förbjudet att tjuvlyssna lite i alla fall.

Tillbaka med svansen mellan benen

Nä, twitter var inget för mig. Jag hade verkligen ingen talang för det. Däremot finns det rätt många som har det och som är roliga att följa.

Men jag kör på här igen.

Nashville

På Tv3 går den nu den alldeles utmärka serien Nashville. Kul att äntligen ha en tv-serie att följa. Bland det roligaste med serien är faktiskt att drömma sig tillbaka närmare 14 år då jag och L gjorde staden. En central del i serien har The Bluebird Cafe. Ett fantastiskt ställe som jag han med att besöka tillsammans med Lynn Harrison som vi bodde hos.

På scen den kvällen stod Victor Mecyssne som blev en av mina stora favoriter under ett par år. Vi hade lite mailkontakt men sedan bytte han namn och flyttade från staden. Han hade gjort sina år i Nashville. Det finns nog många fantastiska låtskrivare som han, som inte når längre än till publiken på Bluebird. Inte fy skam iofs för det är inte vem som helst som släpps in på Bluebird heller.

Ett annat underbart ställe är Tootsies. Baren som ligger bredvid Ryman Auditorium där Grand Old Opry spelas in. Baren dit artister gick efter inspelningen. Här kände man verkligen historiens vingslag. Och faktum är att det kändes genuint fortfarande. Sen kanske man har hört bättre än coverbandet som spelade. Men jag minns tydligt mannen till höger på kortet. Han gillade Budwiser. Och familjen till vänster var inte dum den heller.

Spelställen finns överallt runtom i stan. Oftast var man tvungen att ta bilen lite utanför stadskärnan. Ett sådant ställe var The Sutler. Där uppträdde bland annat en mycket ung Justin Townes Earle under vår kväll där. Han var bra redan då.

Under ett av borden på The Sutler lekte Katie Belle Van Zandt. Townes Van Zandts dotter

Att sitta på trappan vid Ryman Auditorium var mäktigt. Det var som om Hank Williams ande spelade Alone and forsaken därinne.

Och ja, jag och L var lite yngre då.

Floden som rinner igenom Nashville heter Cumberland. En av förra årets (inspelad 1999) bästa sånger Banks of Cumberland ger en fantastisk inblick på hur en låtskrivare kan uppleva saker och ting i Nashville.

Häng på

Man måste prova allt. Därför twittrar jag ett tag istället för att skriva här.

twitter.com/gixbit

Astrid 8 år

Världens roligaste, sötaste, tuffaste och bästa Astrid firar vi idag.

This love is history

Geraint Watkins skiva In a bad mood från 2008 är en nutida klassiker för mig. En skiva som för alltid är förknippad med det året. Det är rätt underbart att ha musiken som tidsmarkeringar. Nu kommer låtar som Champion, Unto you och Catch on för alltid föra mig tillbaka till 2008.

Faktum är att när jag lyssnade på skivan idag så gick jag igång ordentligt på låten History. Den har jag tidigare tyckt varit lite malplacerad då det är en Barry White inspirerad soul/disco burgare mitt i de ensamma pianolåtarna. Men faktum är ju att det är en fantastisk låt med en text som passar bättre idag än 2008.



Märkligt nog hade jag missat att Geraint släppte en ep i november förra året. Mosquito vol 1 innehåller fyra låtar. Ingen når upp till riktigt de bästa låtarna från In a bad mood men det är bra, riktigt bra.

Vilka tjejer

Det har varit svårt att inte tänka på gårdagen idag. Efter både lite flyt och oflyt i gruppspelet så krossade vi allt i vår väg i slutspelet.

Bara jobb och jobb och jobb

Andra är ute och tar ett glas eller ser en bra film på fredagskvällen. Vi bibliotekarier jobbar ända in i sömnen.

Working class heroes

Fick hjälp av Ella på jobbet ikväll. Mycket trevligt. Vi firade med att sätta oss på greken Efessos på hemvägen. Underbart att ha en dotter som älskar mat.

Na na na na, Come on

Roskilde 2013

Biljetten kom förra veckan. Idag kom Rihanna på plakaten. Hur bra och roligt som helst, tycker jag. Underbart att se något på orangea scenen som bryter normen. Förhoppningen är fest en sen fredag eller lördagkväll ihop med Rihanna. Ilskan var stor på Roskilde facebooksida. Jag känner att jag retar upp mig på alla som ska åsikter om precis allting. 200 band spelar på Roskilde. Ungefär 10 stycken på stora scenen. Om man inte gillar ett av dessa band får man nog stå ut med det. Det vekar 300-400 ilskna danska män inte göra. Fasanfullt löjigt. Självklart behöver man inte gilla Rihanna och man kan tycka det är en tveksam bokning men det finns gränser på hur man utrycker sig och reagerar. Faktum är min syn på människosläktet fått sig en drastisk törn idag. Jag har vetat att det är illa men kanske inte så illa. Nåväl, jag ska härmed sluta reta mig på dessa människor. Snacka om energitjuvar. Istället fokuserar jag på att detta inlägg är det första med etiketten Roskilde 2013. Vilket känns helt fantastiskt. Nu släpps det band varje onsdag framöver. Hur kul som helst.

Bandytomten

Trots mitt ursprung i en bandymetropol så har sporten aldrig betytt särskilt mycket för mig. Men att åka skridskor en härlig vinterdag är alltid lika ljuvligt.

Ändå roligare blir det förstås med klubba och boll. Att barnen fick ett mål i julklapp gör det fulländat. Det verkar som om tomten varje jul kommer med något som glädjer oss vuxna lika mycket.

På bilden syns Ella försöka dribbla förbi målvakten och fotografen.

Årets bästa brev

Skönt att ha brevbärare som sköter sitt jobb.

Baren

Ölstugan Tullen

Lyckades hamna på detta fantastiska ställe 5 gånger under en hektisk två veckors period i december. Alldeles lysande kvällar allihop. Vill med detta inlägg bara påminna mig själv, när jag läser det på ålderdomshemmet, att livet som medelålders kunde vara riktigt festligt.

Hoppas för övrigt att det finns möjlighet att komma dit snart igen. Helt klart en bar i min smak. Lång bardisk, blandat klientel, god mat, många ölsorter och mycket trevlig personal.

Fyllgubbar

Det lät som det var 200 stycken som kom marscherande. Vi låg i det stora diket och tryckte. Aldrig hade jag varit så rädd. Bara några minuter innan lekte livet. Jag, brorsan och kusinerna spelade som vanligt fotboll. Denna gång hade vi cyklat till Degeberg för att vara på de riktiga planerna. Vi vågade oss till och med ut på a-planen endast avsedd för matcher.

Den marscherande hopen skrålade och lät på högsta volym. Datumet var nämligen 1 maj vilket betydde fest för dessa typer. Eller rättare sagt fyllgubbar som min bror skrämt upp oss att det var. Och naturligtvis var de farliga, hävdade han. Vi hörde hur glas krossades längs vägen. Mitt hjärta slog som aldrig förr. Jag trodde nog det var ute med oss. Fyllgubbar gillade garnterat inte småbarn.

Naturligtvis stannade några stycken precis i närhten av vårt gömställe för att urinera. Vi låg knäpptysta, nu tror jag till och med min bror var lite skraj. Hade någon av oss nysigt eller råkat trampa på en gren hade det varit ute med oss. Som tur var blev vi inte upptäckta.

Vi trodde det var över och att fyllgubbarna skulle ramla vidare till sitt mål vilket var Dämmet nere vid vattnet. Men oj så fel vi hade. För vi hade i all hast glömt vår fotboll på planen. Naturligtvis såg fyllgubbarna den och böjrade lira. Under lång tid fick vi ligga och trycka i diket. Några gånger kom bollen i närheten då de missade målet och bollen for in i skogen där vi låg.

Vår härliga fotbollsstund var förstörd för självklart tog de med sig vår boll. Så när de skrålade iväg var vi visserligen nöjda att de inte upptäckt oss men vi fick också sluta vår lek. Jag tror vi alla var så chockade att vi åkte hem var för sig och sen gick till våra rum och tänkte på det otäcka vi varit med om.

Jag kom att tänka på historien ovan nu när Astrids värsta skräck är fyllgubbar på spårvagnen. Innerst i mitt hjärta förstår jag vad hon går igenom. Även om jag säger att fyllgubbar egentligen är världens snällaste så förstår jag att hon inte tror mig. Fulla människor är otäcka när man är snart 8 år.

The tops don't work

Hur jag än sökt under dagen verkar det jag letar efter inte finnas. För visst borde det finnas ett behandlingshem för oss örontopsberonde. Min läkare satte ett ultimatum idag. Antingen slutar du helt med tops eller också är du förlorad. Det här är sista chansen att bli kvitt dina öronproblem, som i förlängningnen leder till en massa eländiga tillstånd. Möjligen är det redan försent men vi hoppas att de skador du fått av för mycket användande går tillbaka. I alla fall så mycket att du kan leva normalt.

Jag som ständigt har haft tops redo och till och med haft gömda på strategiska ställen måste nu alltså tvärt sluta med det bästa som finns. Det är svårt att tänka sig något skönare än att ta fram en tops när det riktigt kliar i öronen. Känna hur den glider in och verkligen hittar rätt punkt långt därinnne. När det är som allra bäst så blir man nästan som en kittlig hund och börjar sparka med benet samtidigt.

Sen kan man ju få extra effekt om man tar bort luddet längst ut. Det är nästan så jag inte vill avslöja hur skönt det blir då. För har man väl varit där så vill man ständigt tillbaka. Det är också sorgligt att sluta nu när jag nyligen hittade precis rätt sorts tops. De finns ju i alla färger, storlekar och framförallt i olika hårdhet. Ett tag hade jag vita tunna som alltid gick av. En gång fastnade änden i örat. Det var ren tur att den gick att få ut utan sjukhusbesök.

Jag vet inte hur många gånger jag tappat ut använda tops ur fickan vid fel tillfällen. Oftast när man ska ta upp pengar ur fickan så händer olyckan. Känslan är nog inte långt ifrån att bli ertappat med en liten påse kokain. Folk runtomkring vänder bort blicken och vill inte beblanda sig. Var finns civilkuraget kan man undra? Hjälp en i nöd, säger jag.

Men från idag börjar alltså avtändningen. Från starkt missbruk till ingenting är min tanke. Det är tveksamt om jag klarar det men jag gör ett försök. Min förhoppning är att det inte kommer bli lika brutala följder som en del andra missbrukare får när de slutar med sina droger men jag är inte säker.

Årets album 2012 plats 1



Toni Holgersson - Sentimentalsjukhuset

Ska vi avklara det enda dåliga först. Det handlar om inledningsspåret Cigarett i handen. Jag gillar helt enkelt inte den låten speciellt mycket. Varken titel, text eller melodi fångar mig.

Då kan vi gå över till resten vilket är nio låtar som fullt ut berättigar Toni en första plats på denna lista. Det stod absolut klart efter att ha sett honom framföra många av låtarna live för andra gången i år. Det var riktigt bra i Malmö i oktober men det var magiskt på Folkteatern i Gbg den 14 december.

Det är endast några låtar som Toni själv har skrivit på skivan den här gången. Istället har han valt att tolka andras låtar. Jag hade inte hört några av låtarna innan, inte ens Veronica Maggio låten så för mig var allt nytt. Och även om det inte varit det så är det så stark Toni Holgersson prägel över allting att det blir som en vanlig Toni skiva.

Har det någonsin funnits något svensk artist som sjunger musik från livet på det här sättet? Där berättandet är centralt men där ändå låten är viktigast. Vilket gör att det faller långt från den förfärliga visgenren. Nåväl för mig finns det ingen svensk artist som kan visa upp en lika stark triad skivor som Toni tre senaste.

En låt har i år fått mig att bli mer än tårögd när jag lyssnat på den. Det är förstås Allting Faller. Texten skriven av Charlie Sommar Engstrand och handlar om den femtonåriga tjejen som sätter sig på rälsen och väntar på tåget. Låten är helt klart en av de starkarste låtar jag någonsin hört.

Men en låt gör inte ett mästerverk. Utan här kan man plocka guldkorn på guldkorn. Poste Restante med Anna Maria Espionas gästsång är perfekt, på När Du Sker sjunger Toni bättre än någonsin, Blå Moln Över Stockholm är berättelsen om några av Tonis vänner, och i titelspåret lägger vi hjärtat i en korg.

En given etta bland alla årets skivor!

Årets album 2012 plats 2



Earth - Angles Of Darkness Demons Of Light II

Det finns tre specifika lyssningstillfällen som gör att att Earth seglar upp på en andra plats på årets lista.

1. Första gången jag hörde skivan sittandes i skivfåtöljen en natt. Det var faktiskt som en uppenbarelse att sugas in i Dylan Carlsons lååååångsamma låtar med sina delikata gitarrslingor. För ungefär 20 år sedan köpte jag Earths första platta. Den fick ganska snabbt damm på sig och jag intresserade mig inte nämnvärt för bandet under många år. Men när de skulle komma hit och spela i våras (en spelning som för övrigt var lysande) gav jag dem chans igen och blev helt golvad. Nu finns stora delar av deras diskografi i min skivhylla. Jag var redo för Earth.

2. Angels Of Darkness Demons Of Light II är ingen skivan man sätter på slentrianmässigt. Det måste vara läge. En sådan stund var i Manchester en eftermiddag efter en kärleksstund. Våra longweekendresor är alltid helt underbara och stunden på hotellrummet på eftermiddagarna när man vilar upp inför kvällen i en storstad är alltid grym. Och extra grym var den med Earth på. L låg och läste och jag njöt av den delikata musiken.

3. Ett annat läge att lyssna på den var en sen promenad i natten från Truckstop. Att gå över Älvsborgsbron med Rakehell i lurarna är nog ungefär så nära musikens kärna man kan komma. Det är i de stunderna jag blir så nöjd att jag verkligen älskar musik.

Årets album 2012 plats 3



Mark Lanegan Band - Blues Funeral

En magnifik uppvisning hur en sångröst kan få hela mitt liv att fyllas av någonting meningfyllt. Jag har inte mycket att klaga på men ändå är känslan av meningslöshet ständigt närvarande. På något sätt både förstärks och försvinner den känslan när Mark Lanegan sjunger. Bra musik skapar något och det må vara både bra och jobbiga känslor.

Blues Funeral är ytterligare ett bevis på hur Mark Lanegan vågar pröva på nya musikaliska inramningar. Slentrianmässigt kan man tycka att så mycket inte har hänt sedan hans första soloskiva. Men lyssna på dem så inser du att han har vandrat en lång väg för att komma hit. Vilket han också säkert har gjort i livet för annars låter man inte så här.

Årets album 2012 plats 4

Bob Woodruff - The Lost Kereosene Tapes 1999

Hur kan en skiva inspelad 1999 hamna på en årsbästalista 2012. Jo, för att ett galet skivbolag inte gav ut den då utan den istället såg dagens ljus med Sound Asleep Records från Vara, Sverige 2012. Helt klart årets bästa kulturgärning tillsammans med Rootsy som tog Bob Woodruff till Göteoborg för två spelningar i oktober.

Iklädd brun läderhatt intog Bob scenen två kvällar i rad på Lokal i Gbg. Två kvällar som jag aldrig kommer att glömma. Hur ohälsosam den än må vara så insåg jag då att en av mina favorit sysselsättningar är att sitta vid en bardisk. Och att få göra det samtidigt som Bob Woodruff står på en scen 7 meter bort var himmelriket.

Det som framförallt slår an hos mig med The Lost Kerosene Tapes 1999 är Woodruffs röst. Det finns något så känslosamt där att jag nästan trillar av min barstol. Även om rösten inte är lik Willy Devilles så får jag samma våldsamma känslosvall som när jag hör honom.

Inga av låtarna från skivan finns i versioner med bra ljud på youtube. Däremot finns låten nedan som ännu inte är utgiven och som helt klart är årets bästa konsertminne. Filmad på Lokal i Göteborg med mitt skrik på slutet.