Svennigt

Något av det mest störiga jag vet är när man använder ordet svennigt i nedvärderande syfte. "Åh, vad det stället blivit svennigt" eller "vad gör de svennarna här". Den sortens överlägsenhet borde vara utrotad år 2007.

Sen är klart att man ska kunna snacka skit om folk ibland men man får passa sig för att sätta sig själv på pedistal.

5 av 1001 böcker








Paul Auster - New York triologin

"Auster är framförallt mums för folk som älskar att tala om intertextualitet, metafiktion och narrativa grepp," så beskriver Andreas Brunner på Sydsvenskan författaren. Det är också därför jag har problem med New York-triologin. De böcker som jag tycker allra bäst om är oftast som texten till en countrylåt. Mångbottnad men ändå direkt. Det finns förstås undantag men New York triologin är inget undantag.

Boken, som egentligen är tre böcker som blivit en, har ändå sina ljusa stunder. Särskilt sista delen Det låsta rummet är riktigt bra. Här bygger Auster upp en spänning och närvaro som jag saknar i de första två delarna, Stad av ljus och Vålnader.

I Det låsta rummet får man följa hur en namnlös författare kämpar med sitt skrivande som plötsligt dras han in i en karusell där hans barndomsvän, Fanshawe, spårlöst försvinner. Fanshawe har efterlämnat sig en mängd färdiga manuskript som författaren får ta ansvar över. Författaren blir även tillsammans med Fanshawes fru. Det är ett pussel som närmast liknar deckargenren. Författaren blir sedan kontaktad av Fanshawe som gått under jorden och sedan börjar jakten på att hitta barndomskompisen. Det låsta rummet är den berättelse som är klart mänskligast och den som inte skenar iväg i omöjligheter och drömmerier.

Jag har läst ett par av Austers andra böcker och jag har för mig att jag tyckte bättre om dem. New York triologin är som ett mentalt pussel jag inte kan lösa.

Betyg: GG

Tre musikdokumentärer

Joe Strummer - The future is unwritten
Sångaren i The Clash visade sig ha haft en annan skepnad innan han blev frontfigur för ett av historiens mest inflytelserika punkband. Hans band innan 101'ers spelade mer bluesbaserad musik. Men när sedan Sex Pistols delade scen med 101'ers så blev han så imponerad att han la om hela sin stil. Man kan säga att han blev punkare över en natt. I alla fall utseendemässigt. Han hade väl redan det lite rebelliska över sig.

Under The Clash åren är sedan Strummer kung. Vid bandets förfall så inleder han många år av sökande. Ett sökande som just börjar hitta sin form när han tragiskt dör 2002 endast 50 år gammal.

Filmen om Strummers liv är bra men inget mästerverk. Dokumentärer som försöker bygga upp miljöer och stämningar i efterhand lyckas sällan. Här är det lite för mycket av den varan.

Bob Dylan - Don't look back
Konsertfilmen från Dylans turne i England 1965 är underbar. Framförallt musikpartierna är musikhistoria. Ingen har låtit så bra med bara en akustiskt gitarr och munspel som Dylan gjorde vid den här tiden.

Det är också kul att se hur han möter sina fans, pressen och sina kollegor. Han är på gränsen till överlägsen men kommer undan med för han har ju rätt. Han är bara en sångare varför ska jag ha åsikter om allting.

Gram Parsons - Fallen angel
Jag kommer ihåg när jag började lyssna på countrymusik någon gång i början på 90-talet. Då var Gram Parsons viktig. Låtarna Sing me back home och Tonight the bottle let me down (han har inte skrivit någon av dem men han sjunger dem bäst) blev mina följeslagare.

Då visste jag inte så mycket om honom men genom åren så har man fått mer och mer information om honom. Filmen Fallen angel är en riktigt bra musikfilm där man för historien framåt med hjälv av de som stått honom nära. Trots att det inte finns så många klipp från hans karriär så lyckas man under hela filmen hålla intresset uppe.

Det makabra sätt på hur hans kropp brändes ute i öknen av två av hans fulla kompisar efter han dött behandlas rakt på sak. Familjen är vansinniga på att det blev så. Kompisen som var med står fortfarande för vad han gjorde. Det var Parsons vilja att bli ett med öknen, menar han.

Fallen angel är också en film som visar hur droger verkligen förstört många. Parsons var verkligen inget undantag. De sista åren av hans liv verkar vara i enda lång dimma. Folk omkring honom orkade inte med hans liv och levene. Trots detta spottade han ut sig bra musik ända fram till slutet.

The National START A WAR Bristol 09/11/07

Skönt att se att The National verkar vara i finfin form inför Stockholm.

57 av 1001 album

The Who - My generation

Av någon anledning så har aldrig The Who riktigt berört mig. Jag tror att det är sångaren Roger Daltrey som är problemet. Hans sång biter inte som den borde även om det inte är dåligt. Men jämför man med andra stora sångare som John Lennon och Mick Jagger så är det verkligen klasskillnad.

Visst finns det några närmast klassiska 60-talslåtar här men det finns också några riktigt hemska försök till att spela blues. The Who låter då så kritvita som de är. Något som däremot imponerar är Keith Moons oefterhärmliga trumspel. Hans sväng lyfter flera av låtarna till en nivå som de egentligen inte har.

Betyg: GG

Favorit: The good's gone

Veckans 3 bästa låtar

Curtis Mayfield - Move on up
Den blötaste kvällen i Dublin hamnade vi på en underbar musikbar. Den heter Pravda och ligger längs norrsidan av River Liffey. Utformningen av baren som ett gammalt sovjetiskt lite mystiskt hak tillsammans med besökarna gjorde stämningen på topp. Men mest kredit ska discjockeyn ha. Han pumpade upp en extatisk stämning med både kända och okända låtar. Mest gick jag igång på de här tre brakhitsen som kom i en följd.

The Stone Roses - I am resurrection
Åtta minuter lång Madchester orgie. Volymen var öronbedövande.

Velvet Underground - I'm waiting for my man
Vem skulle då matcha John Squires gitarr? Jo, självklart var det Lou Reed. Hans tripp längs gatorna i New York passade perfekt in på en pub i Dublin med sovjetiskt tema.

5 bilder från 4 underbara dagar i Dublin

Eldkvarn - Göteborg, Storan 13/11-07

Sveriges bästa band efter Håkan gjorde ikväll en magnifik spelning på Storan. Det är underbart att se ett band som har en sådan låtskatt att ösa ur. Man vet inte vilka låtar som kommer att spelas vilket höjer spänningen. Tyngdpunkten ligger förstås på senaste skivan vilket inte gör något då den är ett av årets bästa album. Det är väl bara titelspåret Svart blogg som inte är så bra som den borde. Den låten öppnar de faktiskt spelningen med. Just öppningen och avslutningen med en sönderspelad Pojkar pojkar pojkar är väl den enda lilla negativa invändning jag har.

Jag hade lite tveksamheter till att sitta och kolla på Eldkvarn. Men det visade sig att jag inte hade behövt vara tveksam. Storan var perfekt för bandet. Carla Jonsson imponerade stort med sitt sparsmakade gitarrspel hela kvällen. Även de andra i bandet spelade med känsla när det behövdes och med en fraperande intensitet och ett skönt driv när det behövdes.

Höjdpunkter låtmässigt var Full för kärlekens skull (osannolikt bra version), Mörkret knackar på min dörr, Jag är bättre än dig, Man överbord, Ta min hand, Stockholm 05, Huvudet högt, Nådens hand och Alice.

Min förhoppning att Håkan skulle komma in och gästspela blev tyvärr inte sann. Det hade varit något det.

I övrigt har det närmast kommit att bli tradition att gå på konsert kvällen före en utlandsresa. Imorgon lyfter planet mot Dublin.

Kvällens klart mest lysande stjärna i fotbollsgalan, Hanna Marklund. Den nya frisyren gjorde mig inte besviken.

Det är över nu, som Gessle sjunger. Min facebook tid är slut. Till en början förstod jag inte alls syftet, sen förstod jag att det finns vissa kul saker men sen dog min lilla entusiasm igen. När jag tryckte på radera kontot knappen så kändes det som om jag dragit mitt strå till stacken för en bättre värld.

Veckans 3 bästa låtar

Band of Horses - Is there a ghost
I år har jag fått en nytändning att hitta nya bra band. Senast i raden är Band of Horses. Deras senaste platta Cease to begin är något ojämn men de två öppninglåtarna är magnifika. Gitarrmattorna i Is there a ghost fick mig i morse att vilja köra förbi infarten till Kungälv så att jag skulle kunna lyssna på den en gång till.

Hacienda Brothers - Leaving on my mind
Idag ska jag gå till frisören. Tanken är att försöka hitta på något nytt. Skulle det spelas Hacienda Brothers i lokalen när jag kommer in så blir nog klippningen bra. Musiken skulle nog få mig att se ut som en blandning av raggarna i Kungälv, kompbandet till Morrissey och en amerikansk hillbilly.

My Autumn Sons - Again
Facebook har jag i stort tröttnat på. Men hade jag inte haft ett konto hade jag heller inte hört det här. Det är nämligen lidköpingssonen Anders Sundberg som går under alter egot My Autumn Sons. Again är en 80-talsmättad poplåt som har en stark dragningskraft. Finns här: http://profile.myspace.com/index.cfm?fuseaction=user.viewprofile&friendid=127597405

Alliansens lakej

Idag gick jag fiendens ärenden. Nä, riktigt så illa var det inte men politiken (alliansen) i Kungälv hade idag bestämt att några av kommunens tjänstemän skulle ut och möta näringslivet. Jag och ett par till representerade kultur- och fritidsförvaltningen.

Mitt första företagsbesök blev närmast som en chock. De tre männen som mötte upp mig från detta företag var nämligen urtypen på män som är i karriären. Män som har vita skjortor och spetsiga skor. Män som har fasta handslag. Män som inte flackar med blicken. Män som tycker att det mesta ska privatiseras. Män som har segelbåt. Män som inte bryr sig ett skit om vad ett bibliotek sysslar med. Män som vill bygga lyxfastigheter i Kungälv för att få ett bättre företagarklimat. Män som jag aldrig träffar i vanliga fall. De tre männen var inte på något vis taskiga mot mig och jag stod upp ganska bra. Men det krävdes en rejäl utandning när jag kom utanför dörrarna. Det var ingen naturlig timme om man säger så.

Det andra företagsbesöket gjorde jag hos en väldigt trevlig fotograf. Det samtalet som vi förde den timmen hade det mesta som ovanstående inte hade.

Ella i fotbollskola

Yeees!

Vår lycka är gjord. Ella har gjort en fotbollsträning och hon tyckte det var roligt. Även om hon slutar nästa vecka så kan vi leva på detta tills vi dör.

56 av 1001 album

Bob Dylan - Highway 61 revisited (1965)

På tre år gjorde Dylan smått otroliga förändringar i sin musik. Den surrealistiska lyriken och elektriska rocken som finns här är fjärran plockande med den akustiska gitarren. Nu spelar det ingen roll hur han framförde sina sånger från den här tiden för det var alltid lika bra. Det finns ett sådant naturligt flyt i allting som ingen annan artist kan matcha.

Highway 61 revisited är en fulländad rockskiva. Det finns inte ett svagt spår i sikte. Jag som vanligen vill har mina sångtexter direkta (som i country och soulmusik) får här något annat. Dylan skapar mer bilder med sin lyrik. Men han gör det så otroligt bra att i stort sett varje rad ger en ny vy framför ögonen samtidigt som öronen häpnas över intensiteten i musiken.

Lyssna och se på den klassiska spelningen där någon i publiken ropar Judas åt Dylan då han tycker han övergett sina folkmusikrötter. Dylans svar blir "Play it fucking loud", och sedan följer en Like a rolling stone öppnar Highway 61 revisited. Hur mycket älskar man inte det. http://www.youtube.com/watch?v=bqUFHEyu5hM

Betyg: GGGGG

Favorit: From a Buick 6

55 av 1001 album

The Byrds - Mr. Tambourine man (1965)

Debutskivan av The Byrds är ett mästerverk. Inspirationen från Beatles och Bob Dylan (som skrivit tre av låtarn på skivan) har bandet sedan gjort till något eget. Man kan säga att bandet startade folk-rock vågen även om den här skivan är väldigt poppig. Senare blev det mer tydligt med folk- och countryinfluenser.

Hela skivan håller en jämn hög nivå. Låtarna är av sorten att man aldrig tröttnar på dem. Det finns något odödligt i allting. Skivan kunde lika gärna vara inspelad idag. Eller kanske inte för det görs ingen popmusik av den här kalibern idag.

Chris Hillman, Roger McGuinn, David Crosby, Gene Clark och Michael Clarke var orginalmedlemmarna i The Byrds. Det är bara att bocka och buga för det de gjorde för oss musikälskare.

Betyg: GGGGG

Favorit: I feel a whole lot better

Everett True - Nirvana - The true story

Det är ganska lätt att färdas bakåt i livet och komma ihåg olika händelser men det kan ibland vara svårt att nå fram till hur man tänkte och vad man levde för. Den här boken fick mig verkligen att uppleva det tidiga nittiotalet igen.

True var musikjournalist på tidningen Melody Maker som jag premunuerade på och läste noga varje vecka. True var den som skrev om de artister jag gillade bäst så som Nirvana och senare även alla lo-fi artister. Jag höll inte med honom alla gånger, han avskydde t.ex. Pearl Jam och allt som hade med hårdrock att göra, vilket inte jag gjorde eller gör för den delen.

I boken, som är på närmare 600 sidor, får man verkligen hela historien om hur Nirvana på bara något år blev gigantiskt stora. Det som är bra är hur True verkligen får med alla band som var inblandade i musikscenen runt Seattle. Att det blev just Nirvana som sedan blev förgrundsfigurerna har naturligtvis att göra med Cobains utstrålning och förmåga att skriva de avgörande hitlåtarna.

Lyssnar man på Nirvana idag så inser man att första skivan Bleach från 1989 verkligen inte är något mästerverk. Endast några låtar är bra. Men på två år så utvecklas man så mycket att det är något alldeles otroligt. Singlen Sliver från 1990 visar att något är på gång men att det skulle bli som på Nevermind kunde nog ingen tro. Det är kul att se klipp på Youtube när bandet spelar låtar från Nevermind innan den släppts. Bandets energi är fantastisk och publikens reaktion är direkt. In Utero, den sista skivan bandet gav ut 1993, är också bra. Men det känns ändå som om Nirvana upprepade sig.

Själv såg jag bandet på Roskilde 1992. Det var bra men jag har för mig att jag tyckte att något saknades. Jag tror det var energin. Det kändes som om de redan gick lite på rutin och de var väldigt obekväma på en så stor scen. Nu när man läst boken så förstår man att de verkligen, främst Kurt, var väldigt sliten.

De sista året i Kurts liv gick det mesta i moll. Hans drogintag var stort. Han tog flera överdoser av heroin. Glädjen hade försvunnit och bråken med Courtney Love var många. Han kände sig fast i alla kontrakt med skivbolag, konserter och media. Inte ens hans lilla dotter Frances Bean kunde få honom på rätt köl igen. Everett True som blev mer som en vän till bandet beskriver detta väldigt intressant. Vissa delar av boken läser jag flera gånger. Så bra och spännande är det.

Nirvana - The true story är nog den bästa musikbok jag läst. En anledning är nog att man själv var med när det hände. Även om jag sällan lyssnar på Nevermind idag så ska man nog inte underskatta skivans värde över hela mitt liv. Jag tror faktiskt inte att jag överdriver.

Betyg: GGGGG

54 av 1001 bilder

Bert Jansch - S/T

Av någon anledning har jag aldrig riktigt lyssnat på Bert Jansch. Det är lite konstigt då jag verkligen gick igenom de tidiga folk-rock artisterna för ett antal år sedan. Jag tror att Jansch hamnade vid sidan då han han ständigt nämdes som en fenomenal gitarrist och inte sångare. Att han också senare var inblandad i mer proggresiva band gjorde i saken bättre.

Nu när jag verkligen lyssnat på honom så låter det mycket bättre än vad jag trodde. Det är akustisk folkmusik med en klar förankring i rockmusiken. Gitarrspelet tar inte överhanden utan det är bra låtar. Ett par av låtarna är av absoluta toppklass i genren. I några fall så når inte musiken ända fram. Då känns det som om det finns någon sorts distans i Jansch röst. Han blir inte personlig nog för min smak.

Betyg: GGG

Favorit: I have no time

Veckans 3 bästa låtar

Roisin Murphy - Overpowered
Ibland dyker de där perfekta danslåtarna upp som får en att vilja åka till London. Förhoppningsvis spelas den även på Dublins klubbar om några veckor.

Sambassadeur - That town
Låten som flyter på extra fint från nya skivan Migration.

Pan American - Remapping
Efter att, för jobbets skull, gått igenom låtar från året 1997 så återfann jag den här. När man hör den här tänker man att man alltid borde lyssna på intstrumentala låtar.

Ryszard Kapucinski - Ebenholts

En lärare på Mimers Hus berättade att han hade fått en stor läsupplevelse när han läste den här boken. Han såg på Afrika på helt nytt sätt nu, sa han. Självklart blev jag så nyfiken att jag måste läsa den.

Ebenholts är en reportagebok där Kapucinski delar med sig av sina många år som korrespondent i Afrika. Han har samlat på sig en mängd historier. Allt är skrivet med kärlek till världsdelen men mycket av det som beskrivs är verkligen inte vackert.

Den ständigt närvarande värmen finns hela tiden med i texterna. Trots att Kapucinski skriver att det är omöjligt att förstå hur varmt det är under vissa tider och på vissa platser i Afrika så får man en känsla för det. Det är nästan så att man blir torr i halsen av att läsa.

Annars är det mycket korruption, maktmissbruk, klanfejder, fruktansvärda våldsdåd och annat elände som beskrivs. Kapucinski menar att hela kontinentens historia ligger bakom det nuvarande läget. Slavhandeln och kolonalismen har satt sådana spår att de aldrig går att komma ifrån. Detta tillsammans med den ofta svåra miljön (vädret, öknar mm) och en stark tro gör Afrika väldigt komplext.

För mig var Ebenholts ingen läsupplevelse i aha-klassen. Jag känner mig inte uppvaknad. Det var lite för mycket upprepningar för det. Men den var ändå väldigt intressant och den var ytterst lärorik på många sätt.Och det är nog faktiskt så att jag ser på Afrika lite på ett annat sätt efter att ha läst den.

Betyg: GGG

Vilken sprätt

Mannen, pojken, ovan är kultur-och fritidsnämdens ordförande i Täby. En av Sveriges rikaste kommuner. Han är 25 år gammal och heter Fredrik Schulte. Han verkar vara totalt okunning om bibliotek men han har ändå makten att bestämma över dem. Behöver jag tillägga att han är moderat.

Bakgrunden till mitt förakt inför den här killen är hans syn och åsikter om bibliotek. De är så dumma att man inte tror det är sant. Hans främsta tes är att biblioteken enbart ska syssla med böcker och deras enda syfte ska vara till att främja läsning. Visst, det är ett av bibliotekens viktigaste områden men vi kan och vill göra så mycket mer. Det finns fler medier än böcker som är relevanta för bildning Schulte. Det kanske är svårt för dig att förstå men så är det.

Schute har förbjudit Täbys bibliotek att låna ut filmer. Det strider mot konkurrenslagen, menar han. Bibliotekarierna ljuger om de säger att de inte erbjuder populära filmer, säger han vidare. Vad är problemet, säger jag. Vi erbjuder låntagarna både det de vill och ha och det de inte visste att de ville ha.

Schute vill helst inte att det ska finnas musik på biblioteken. Men han går med på det om man tar ut en avgift för varje lån. Nu kostar det därför 5 kronor för varje skiva man lånar på Täby bibliotek. Schulte har nog inte koll på att en av bibliotekens grundläggande funktioner är det demokratiska att alla ska ha chansen att få ta del av information. Vare sig det är via böcker, Internet, filmer, tv-spel, tidningar eller blindskrift.

Andra tokigheter som införs i är Täby under Schutes ordförandeskap är att skyhöga förseningsavgifter, ta betalt för toalett besök, totalt inköpsstopp från oktober.

Allt ovan går totalt emot dagens biblioteksidé. Det går emot Unesco folkbiblioteksmanifest och det går framförallt emot allt sunt förnuft. Schulte kan du förstå att biblioteken står utanför den kapitalistiska världen. Vi tävlar inte med marknaden. Vi är till för folket.

Egentligen borde alla som röstade på moderaterna i senaste valet stå till svars för detta. Träd fram om ni vågar.

53 av 1001 album

Beatles - Rubber soul

Det kanske snyggaste skivomslaget i musikhistorien har ett något blandat musikaliskt innehåll. Här börjar det verkligen märkas att gruppen är på väg mot ett annat sound. Det märks att bandet tagit influenser från andra samtida artister som Dylan och The Byrds. Vilket man också kan se på bilderna.

På plattan finns två av mina absoluta Beatleslåtar Norwegian wood och In my life. Men det finns också ganska många låtar, särskilt McCartneys, som jag inte är speciellt förtjust i. Det blir någon sorts psykedelica light där stämmorna är alldeles för mesiga.

Betyg: GGG

Favorit: Norwegian wood

52 av 1001 album

B.B. King - Live at the Regal

B.B King är ett av de största namnen inom bluesen om inte det största. Jag har svårt att förstå det. Enligt mig finn det nämligen så mycket bättre blues än den B.B (står för Blues Boy) framför. Kings gitarrljud är för rent och sången har inte den känsla jag söker när jag lyssnar på blues. Det är en jäkla skilland och lyssna på John Lee Hooker eller Lightnin' Hopkins till exempel.

Live at the Regal är inspelad i Chicago. Den är inte dålig och hade man varit i publiken hade man nog haft en trevlig kväll med en dubbel whiskey i handen. Hemma vid stereon blir det lite annorlunda. Kings mässande når inte riktigt fram och hans gitarrspel är mer tekniskt än berörande.

Betyg: GG

Favorit: Help the poor

jim white - bluebird (live)

Här är låten som större delen av texten nedan handlar om.

"I can see the heaven in your eyes"

Jim White - Göteborg, Pustervik, 24/10-07

Som sista låt spelar han Bluebird. Låten som förde mig in White värld och som ger mig tårar varje gång jag hör den. Bluebird är skriven som en kärleksförklaring till Whites dotter och har för mig blivit min låt till Ella. (Astrid fanns inte när jag hörde den första gången). White som tidigare varit heroinberonde, vilket låten också handlar om, mässar på hur han "finally found someone to love more than the rain". Jag har inte varit heroinberoende men jag har också hittat någon att älska mer än regnet.

Efter konserten igår var jag bara tvungen att gå fram till Jim och säga hur mycket jag älskar Bluebird. Han blev verkligen glad och exalterad. Han tog fram sin plånbok och fick fram kort på dottern som var föremålet för sången och idag var nio år. Han skakade min hand ytterligare en gång och lovade att säga till henne att det fanns en pappa och dotter i Sverige som hade Bluebird som sin låt.

I övrigt var det en lysande konsert. White hade med sig två musiker som förgyllde låtarna ytterligare. Det spelades låtar från alla hans fyra skivor. Höjdpunkter förutom Bluebird var Jailbird, Still waters, The girl from Brownsville Texas och Firework factory. White är också en historieberättare och underhållare av rang. Hans mellansnack är nästan lika bra som sångerna.

Det känns skönt att ha ett sådant här konsertflytt. Nästan allt jag sett på senare tid har verkligen varit bra.

Kobra

Jag har inte fått in rutinen att kolla på Kobra i höst. Men jag har lyckasts se två av de bästa tv-inslag jag sett på många år. Nämligen förra veckans inslag om Morrissey fans i East L.A. och den här veckan när man besökte Robert Wyatt. Båda visar en passion för musik som jag så väl känner igen mig i.

Den största elogen ska de som gjort inslagen förstås ha. I båda fallen har man fått de som varit intervjuade att öppna sig (kanske inte så svårt för Morrisseyfantaster men ändå). Vid besöket hos Wyatt så var det underbart att se hur man var ute och gick och morsade på de man mötte på stan. När man stannade till vid puben med Wyatt som lyckats vara nykter en månad riktigt såg man hans längtan efter en pint. Att sedan höra honom säga att han aldrig komponerat sånger utan att ta några glas samtidigt så förstår man hur svårt han måste ha det nu.

Veckans 3 bästa låtar

The Hives - Tick tick boom
Livet är som roligast när jag och barnen gillar samma låtar. Den här dängan kan få oss att skjuta på nattningen ytterligare några minuter. http://www.youtube.com/watch?v=rzuhrsLs3s4

Hästpojken - Shane MacGowan
Martin Elissons röst har aldrig tillhört några av mina favoriter men här passar den perfekt. "Du var full på Liseberg, du hade knarkat i Flemmingsberg", den textraden har jag nu gått runt och sjungit i någon vecka. http://www.youtube.com/watch?v=ZnDEHq_HWmI

Van Morrison - Wild night
Tanken var att vi skulle gått hem från Pustevik efter The Corals låt Dreaming of you i lördags men då kom den här. Ni förstår att det var omöjligt att bege sig därifrån då. http://www.youtube.com/watch?v=k2HBw9K2kZI

Sambassadeur - Göteborg, Pustervik 20/10-07

Lördagkvällens äventyr forsatte på Pustervik. Två konserter på samma kväll gjorde att det blev känslan av en minifestival. Stämningen blev också därefter.

Sambassadeur har något på gång. Nya skivan Migration är kanon och bandet har tagit ett rejält kliv framåt. Tyvärr blir konserten något rumphuggen då ljudkillen verkligen inte fick till det. Sången hördes nästan inte alls. Bandet spelar på för fullt men publiken hör inte den viktigaste ingrediensen, Annas sång. Det ser också lite nervöst ut på scen. Kanske är det nerver i och med hyllningarna för ny skivan. Det är läge att se bandet igen när de fått ihop ljudet och de nya låtarna spelats live några gånger till.

Kvällen var dock inte över med konserten utan discjokeyn visade fin form. Detta ledde till dans i några timmar. Dansgolvet på Pustervik var verkligen fullsmockat. Jag förstår det när man spelar Van Morrison, Elvis, Sahara Hotnights och en massa andra hits. Musiken plus trevligt sällskap gjorde att det blev en riktigt lyckad utekväll.

The Bronx - Göteborg, Sticky Fingers 20/10-07

Det skulle varit underbart att ha ett bra foto eller ett youtube klipp från den här konserten. Publiken och stämningen var nämligen helt vild. Under de allra hetaste stunderna var alla händer uppe i luften, sångaren ute i publiken och de som stod på balkongen var så exalterade att jag trodde att jag skulle få någon i huvudet.

The Bronx lyckas på 50 minuter på påminna mig om hur underbart det är med rockkonserter ibland. The Bronx inser att en punkrockspelning sak vara kort och koncis. Man ska inte orka mer än en timme på en sådan konsert. Energin, kickarna och orken ska då vara slut. Så är det också på Sticky den här kvällen. The Bronx går av scenen precis i rätt tid när alla har nått sin topp och svetten dryper.

Stagediving brukar jag oftast tycka är ganska töntigt och onödigt. Men det var faktiskt så att det kändes helt rätt här. Som tur var insåg jag hur stor risk det var för en 35-åring att bryta något vid en eventuell stagedive att jag avstod. Jag nöjde mig med att mosha lite med sångare Matt när han var i närheten. Jag var så där barnslig att jag tyckte det var kul att ha tagit på honom. Det om inte annat är bevis på att jag verkligen gillade spelningen.

Förbandet The Change var pinsamma. Posörer som försöker spela punkrock blir inte bra. Då spelar det ingen roll om det finns en och annan ok låt.

Roddy Doyle - Kvinnan som gick in i dörrar

Titeln anspelar på hur huvudpersonen, Paula Spencer, skyller ifrån sig angående hennes många blåmärken på kroppen. Hon vill inte erkänna för någon att det är hennes man som slår henne utan skyller på att hon dricker för mycket och ramlar i trappor eller går in i dörrar.

Hela tiden när jag läser boken så tänker jag på en kvinna som jag mötte nästan varje dag en sommar då jag var brevbärare. Kvinnan, som bodde i ett höghus, passade varje dag på när jag kom att ta hissen ner och "råka" möta mig. Nästan varje dag hade hon något nytt blåmärke. Av min kollega hade jag fått reda på hur det stod till. Hon hade en man som misshandlade henne. Det var väldigt sorgligt att se hur hon försökte spela glad men hur allt var dött hos henne. Paret hade små barn som måste sett allting. En tragedi.

Precis detta handlar boken om. Hur Paula blir slagen men ändå inte lämnar mannen. Hon lägger ibland skulden på sig själv, ibland förnekar hon allt men innerst inne vet hon förstås vad som pågår och vems fel det är. Till slut, när mannen är på väg att ge sig på även dottern, får Paula nog och slår tillbaka. Mannen kastas ut och livet blir lite lättare att leva även om det aldrig går att komma ifrån de obotliga ärr han åsankat Paula.

Det är bara att hoppas att kvinnan som jag delade ut post till har gjort detsamma. Jag ser henne faktiskt ibland och jag inbillar mig att hon ser ut att må bättre.

Betyg: GGG

52 av 1001 album

John Coltrane - A love supreme

Alla som känner sig i behov av rening ska genast lyssna på låten Psalm från den är skivan. Den försätter åtminstonne mig i hypnos. Under sju minuter gråter Coltranes saxofon fram det vackraste jazzstycke som finns. Som bäst blir det faktiskt om man har låten i lurarna och är ute och går i natten i staden. Man ser en annan mening i människornas ansikten och lampornas sken. Ungefär samma upplevelse man får när man läser de bästa Baudelaire novellerna eller när man ser de bästa scenerna ur Sånger från andra våningen.

A love supreme är Coltranes försök att genom musikalisk frihet hitta en stämning. Att söka efter något okänt. Okänt är kanske fel ord för det han söker är nog den innersta kärleken. Vare sig det är andligt eller till någon spelar ingen roll. Känslan bara strömmar ur honom.

Coltrane är uppbackad av Elvin Jones på trummor, McCoy Tuner på piano och Jimmy Garrison på bas. Alla imponerar men allra mest förtjust är jag i Elvin Jones trumspel. Han slår inte ett slag extra utan allt är perfekt.

Betyg: GGGGG

Favorit: Psalm

Sorglig värld

I dagens GP säger en äldre man att köper aktier istället för leksaker till sina barnbarn. Han säger verkligen aktier istället för leksaker.

För mig som tycker hela spelet med aktier är hemskt och orättvist så är den här kommentaren ett bevis för hur folk tänker. Pengar pengar pengar. Inte ens barnen lämnas utanför. Det är klart att det inte är fel av far eller morföräldrar att spara pengar åt sina barnbarn men det känns som om pengar ofta tar överhanden över människan. Varför kan inte folk vara nöjda med det normala. Hetsen om att ha det senaste av allting får mig att må illa. Vare sig det är bilar, kök eller telefoner. Visst man kan ha dyra hobbies. Helt ok, tycker jag. Men när det handlar om status, som det ofta gör, så vill jag flytta ut i skogen tillsammans med min farbror Gabriel.

Varför kan det inte vara så enkelt att man jobbar, får en ok lön och sen har det hyfsat gott som pensionär. Dagens pensionsystem är ju ett skämt och ett lotteri. Jag får väl stå mitt kast att jag struntar i hur jag pensionsparar. Antagligen kommer jag inte råd att laga mina tänder och jag bor väl i en etta utan el och vatten. Men det skiter jag i.

51 av 1001 album

Beach Boys - Today (1965)

För många är Beach Boys ett band som gjort sommarhits. Lite som ett amerikanskt Gyllene Tider. När jag förstod att bandet även var högt ansett av popkritiker så blev jag förvånad. Nu, många år senare, förstår jag att Brian Wilson inte är någon simpel låtskrivare utan verkligen en kompisitör av sällsynt slag.

Något motsägelsefullt är det sommarvarianten av Beach Boys som jag gillar. Jag har svårt för de mer orkestrala inslagen och den lite pompösa produktionen. Wilsons falsettröst blir också jobbig i längden. Det är bättre när någon av de övriga medlemmarna sjunger. Tydligen var det på den här skivan som Wilson på allvar antog utmaningen från Beatles att utveckla popmusiken. För mig fungerar det i enskilda låtar men det blir segt över ett helt album.

Jag som gillar de enkla poplåtarna av Beach Boys hittar några sådana här också. Good to my baby, Dance dance dance, Help me Rhonda och Do you wanna dance är alla klassisk Beach Boys så som jag vill ha det.

Betyg: GGG

Favorit: Help me Rhonda

Dagens aha-upplevelse

Att springa över Älvsborgsbron med John Coltranes platta A love supreme i öronen och se ut över ett upplyst Göteborg gav mig rysningar. Coltranes saxofon har en ton som är så fantastiskt vacker i balladerna och så stenhård i boplåtarna att inga andra jazzartister kommer nära. Tillsammans med vyerna över kyrkor, fartyg, kranar, Röda sten, vattnet och lampor blev det storartat.

När jag kom över på Hisingsidan och de stora byggena vid Eriksberg så fick gårdagens Sopranos avsnitt mig att kolla över axeln en extra gång. Jag såg framför mig hur jag antingen skulle kastas i en av alla de fallgropar som finns där nu och få ett betongrör över mig eller hur jag skulle skickas upp i Eriksbergskranen av några av Phil Leotardos underhuggare.

När jag nådde det nya tv-huset och visste att Pelle Westman från Västnytt fanns i närheten kände jag mig lugnare. Sedan över Göta älvs bron och spurta lite extra när man möter fullsatta spårvagnar. Den sista biten från Operan och hem är dryg men idag hade jag sparat lite krafter så att jag bara kunde njuta. Helt klart en av mina topp tre löprundor någonsin.

Tänk om alla löprundor vore så här. Bra fart i benen, rätt musikval, hjärnan orkar fantisera och perfekt höstväder.

50 av 1001 album

Otis Redding - Otis blue (1965)

Soulmusik handlar mycket om singlar. Det är klart att det finns massor med bra soulalbum men det är få som är alltigenom fantastiska. Otis blue kommer nära. Redding, här uppbackad av det själfullaste bandet som fanns under 60-talet Booker T & The Mg's, sjunger hjärtat ur kroppen på de flesta av låtarna.

Redding gör tre Sam Cooke låtar på skivan. De görs suvuränt men de kommer inte upp i orginalens klass. Det är så det blir när man gör Sam Cookes låtar. Däremot gör han William Bells You don't miss the water så bra att huden knottrar sig. Även Satisfaction av Rolling Stoens får sig en behandling i soulens namn som gör den gott. Spelar man den högt så är det bara att följa med ditt kroppen tar en. Det finns en låt på skivan som jag inte alls gillar. Det är B.B Kings Rock me baby. Det blir för mycket slö blues över den.

Det är ändå mycket nära den tredje raka femman på den här listan. Men ska en skiva ha högsta betyget ska den vara oumbärlig. Jag ska rädda den näst efter barn, sambo och katt om det skulle brinna. Jag vet inte riktigt vad jag skulle ta med ut ur lägenheten före Otis blue men det känns som om det finns något.

Betyg: GGGG

Favorit: Respect

The Bronx - They Will Kill Us All (live)

Ibland behöver jag sådant här. Det gör mig lugn efteråt.

Veckans 3 bästa låtar

Linda Thompson - Versatile heart
Jag har aldrig riktigt gillat den brittiska folkrock scenen från tidigt 70-tal. Linda Thompson var en av förgrundsfiguerna där. Hennes nya album är dock utmärkt. Allra bästa är titellåten.

Florence Valentin - Upp på sociala, ner på systemet
En klockren pophit. Sångaren och låtskrivaren Love Antell förgyllde listprogrammet Grand Prix i förra veckan. Det var både jag och Ella överens om. Det är så kul nu när hon börjar gilla "riktig" musik även om man då får stå ut med att hon tyckte Nightwish var allra bäst. Kolla videon här: http://www.youtube.com/watch?v=B5SISDB2yO4&mode=related&search=

The Bronx - Heart attack american
Videon säger allt: http://www.youtube.com/watch?v=h2iwlYYyLwE
Nästa lördag spelar dom på Sticky. Jag är där.

50 av 1001 album

Bob Dylan - Bringing it all back home

För första gången spelar Dylan in elektriskt. Vi de första tonerna av Subterranean homesick blues blåser man nästan iväg. Man förstår vilken chock det måste varit på den tiden. Från att ha varit en akustisk artist till att plötsligt bli en vass och kantig rocksångare. Lyssna bara på Outlaw blues, Maggies farm och On the road again.

Har man skivan i Lp-format så är a-sidan den elektriska och b-sidan är akustiskt. Den akustiska är precis lika bra. Här finns kanske hans allra bästa akustiska låtar som Garden of Eden och It's alright ma (I'm only bleeding). A-sidan rymmer också två ytterst fina kärlekssånger, Love minus zero/No limit och She belongs to me.

Allt låter bara så självklart. Det finns inga fel. En av de mest givna skivorna att ge högsta betyg på den här listan.

Betyg: GGGGG

Favorit: Outlaw blues (för uppkäftigheten)

48 av 1001 album

The Sonics - Here are The Sonics

Det här är plattan som alla band som spelar garagerock har att mäta sig med. Vad jag vet så har ingen lyckats nå hela vägen fram till Sonics pardonlöshet. Seattlebandet spelade tydligen in skivan på en väldigt primitiv inspelningsutrustning. Det var var nog tur det för annars kanske vi hade gått miste om det sound som blev. Gitarrer, trummor, sång, piano och saxofon slås alla om rampljuset. Men det blir inget slagsmål med en vinnare utan alla står som segrare i slutändan. Lyssna bara på Have love, will travel, Psycho eller Keep a knockin'.

Någon skrev att så här lät bra rockmusik innan hippies tog över musiken. Det håller jag med om även om jag förstås gillar massor av musik som tillkom i drogdimmorna några år senare. Det här är väldigt långt från flum och halluciena droger. Istället är det raka rör och stryknin som gäller.

Betyg: GGGGG

Favorit: Boss hoss

Ålder



Jag har ingen ålderskris men jag känner mig inte speciellt ung längre. Detta har jag kommit fram till efter följande konstateranden:

• På klubbar höjer jag medelåldern rejält.


• Jag spanar på kvinnor över 40.


• Kroppen behöver träning för att inte falla ihop.


• När jag visar elever vårt fina bibliotek känns det som de tycker jag är gammal.


• Även om jag fortfarande hänger med musikmässigt så återkommer jag mer och mer till gamla favoriter.


• Jag funderar på att börja spela fotboll igen. Tecken på desperation.


• Jag tycker att P3 spelar värdelös musik.


• Jag stör mig när någon säger lille pojken, den unge killen eller liknande till mig.


• Jag letar efter nya sporter, som inte är så fysiskt krävande, att utöva.


• Mitt ansikte ser på morgonen slappt och hängigt ut.


• Ulf Lundell sa att det jeansen inte satt bra när han fyllde 50. Så börjar jag känna redan nu.


• Dagens bakfyllor gör det knappt värt att festa.


• Jag börjar inse att tiden nog är ute för vissa saker.


• Jag känner mig otäck när jag spanar på yngre tjejer.

47 av 1001 album

Jerry Lee Lewis - Live at the Star club, Hamburg (1964)

Inspelad 1964 då den första rock n roll boomen var död. Nya artister hade tagit över men det skiter Jerry Lee Lewis fullständigt i. Tillsammans med ett gäng inhyrda musiker från England så gör han verkligen skäl för smeknamnet The Killer.

Det är låtar som man borde vara trött på men som här levereras ursinnigt och utan pardon. Lewis som är berömd för sitt stora ego låter självförtroendet prata genom sitt pumpande piano. Spelar man detta högt så svänger det något alldeles hejdlöst. Inspelningen är raka motsatsen till det som Robert Wells tror är rockmusik med piano i förgrunden. Här finns den naturliga attityd som rockmusik behöver. Finns den inte där är rockgrupper något av det mest patetiska som finns.

Betyg: GGGG

Favorit: High school confidental

Damfotboll

Jag måste säga att jag är positivt överaskad efter att ha sett min första allsvenska damfotbollsmatch. Matchen mellan Göteborg och Umeå var säkert ingen av årets bästa från lagen men den var ganska intensiv och man märkte hur bollskickliga spelararna är.

Det som saknas är ett riktigt målvaktsspel och kraften i att slå långa svepande bollar. Men detta uppvägs lätt av ett fint kortpassningsspel. Frågan är i och för sig ganska ointressant men ändå vore det kul om exempelvis Umeå skulle möta ett herrlag ur de lägre serierna. Hur skulle det sluta egentligen.

På bilden ovan syns matchens lirare Karolina Westberg. Inte ett misstag från hennes sida.

46 av 1001 skivor

Buck Owens - I've got at tiger by his tail

På mitten av 60-talet började den massproducerande countryn från Nashville bli alltmer utslätad och kommersiell. Jag tycker inte alltid det blev dåligt men det låter ganska långt ifrån den traditionella countrymusiken.

Buck Owens var en av få traditionalister som slog stort. Att kalla hans version av country traditionell är egentligen lite fel då han är en av de första som för in elgitarren som det mest framträdande instrumentet. Owens sätt att använda sin Fender blev till ett eget nytt sound som kom att kallas Bakersfield country. Bakersfield var det ställe i Californien där Owens kom från.

Jag är inte stormförtjust i den här typen av country. Dagens dansbandscountry har tydliga släktdrag från Bakersfield. Det blir för mycket tjo och tjim över alltihop. Owens röst har inget större djup och kompet är stompigt på fel sätt. Sen är klart att jag som alltid gillar countrylyriken. Den tilltalar mig nästa hur illa än musiken låter.

Betyg: GG

Favorit: We're gonna let the good times roll

Jonathan Richman - Göteborg, Trädgår'n, 05/10-07

Förhoppningen var att Richman skulle vara lika het som han var på samma scen för drygt 3 år sedan men att han skulle välja andra låtar. Det är ju få artister som kommer upp i så många bra låtar som han.

Tyvärr slår inte riktigt förhoppningen in. Spelningen blir istället lite sämre än senast. Jag saknar den där äkta spelglädjen. Richmans uppspärrade blick ser nästan medicinerad ut. Han verkar frånvarande. Följeslagaren Tommy Larkin på trummor visar aldrig något men känns ikväll mer nollställd än vanligt. I många låtar skulle jag också gärna slippa trumkomp.

Nu räddar ändå låtarna upp det hyfsat. Inte ens en dålig dag biter på låtar som Springtime in New York, Couples must fight och Affection. Kvällens bästa låt tyckte jag var Let her go into the darkness. Då tyckte jag mig se en extra gnista i Richmans ögon. En äkta gnista.

Richman går av scenen efter en knapp timme och kommer in och sjunger tre strofer ur en sång. Ni förstår det inte och det gör inte jag heller, säger han. Det var en sådan dag.

Legs McNeil & gillian McCain - Please kill me

Ska någonsin uttrycket sex, droger & rock n' roll användas så är det nog här. Närmare 500 sidor med detta motto som huvudingredienser.

Boken är en muntligt berättad historia om hur punkmusiken tog sin form. Författarna för historien framåt med hjälp av intervjuer med massor av människor som själva var med. Detta har de sedan klippt ihop till en alldeles fantastisk historia. Den är i många stycken ganska tragisk då drogerna verkligen dominerar och även dödar många av de inblandade. Men ska man se det krasst så hade antagligen musiken som skapade inte kommit till utan dem.

Visst handlar mycket om musiken som skapades men det nämns inte mycket om låtar, inspelningar eller produceneter. Det handlar främst om männikskorna som var med och hur deras liv såg ut och varför de hamnade inom punken.

Det finns några band som hela boken kretsar kring. De är Velvet Underground, Iggy & The Stooges, MC5, New York Dolls, Ramones, Televison, Richard Hell, Dead Boys, Blondie, Johnnie Thunders, Dictators, Sex Pistols och Patti Smith.

Please kill me är verkligen en bra musikbok. Jag hittar egentligen inte en enda anledning att inte läsa den om man är intresserad av rockmusik. Den visar också att punken från början inte var vad det kommit att bli idag. Det var mer attityden än musiken som var punk. I och för sig var det många av banden som inte ville bli förknippade med punken utan menade att de var rock n' roll band. Det har de nog rätt i. Termen punk blev ett begrepp när ett fanzine i New York tog det namnet. Tidningen skrev om de här banden och därför har de för alltid blivit förknippade med den tidiga punkrörelsen. Detta var före Sex Pistols som senare blev synonymt med punken för många.

Jag länkar till några videos nedan som visar både på musikalisk storhet och drogernas fördärv.

http://www.youtube.com/watch?v=ypy-Etg5GOE New York Dolls med Johnny Thunders. Först så här levande och bra.

http://www.youtube.com/watch?v=0s6IRVBFgOo Sen så här nergånget. Tragiskt.

http://www.youtube.com/watch?v=kIf-k9vElhQ Tidig Ramones. Definierar punk för mig.

Veckans 3 bästa låtar

Richard Hell - Blank generation
Klassik tidig New York punk som fått en revival när jag läst boken Please kill me. Hell var en av de coolare katterna under mitten av 70-talet. Det är lätt att förstå när man hör Bland generation. Maken till nochalant sväng har sällan hörts.

Thurston Moore - Frozen Gtr
Nya soloskivan är bitvis riktigt bra. Lite lugnare än Sonic Youth men ändå med bett i. Gitarrsolot på slutet sitter fint.

The Byrds - Have you seen her face
1967 var ett bra år för musik. Byrds platta Younger than yesterday var bara en av många måsta ha skivor från detta år. Den här låten är liten poppärla signerad Chris Hillman.

45 av 1001 album

Rolling Stones - Rolling Stones (1964)

Stones imponerar på sin debut men är långt ifrån den nivå de senare skulle hålla. Här hörs deras förälskelse i gamma blues och soul från USA. De har fortfarande inte riktigt lyckas hitta sin egna stil. Ändå hör man direkt att här finns alla ingredienser till ett bra rockband. Allra mest hör man det på Mick Jagger. Hans röst är fortfarande ungdomlig men den har det där rebelliska attityden som behövs i den här typen av musik.

De lyckas klart bäst när de ger sig på de lite snabbare nummren. I Carol, (Get your kicks on) Route 66, Walking the dog och I just want to make love to you får de till en intensitet som faktiskt slår orginalen. När de däremot gör lite långsammare bluesnummer så har man inte tillräckligt kött på benen för att få igång något sväng.

Betyg: GGG

Favorit. Can I get a witness

44 av 1001 album

Dusty Springfield - A girl called Dusty (1964)

Dusty tillhör det verkliga toppskiktet i kategorin kvinnliga vokalister, enligt mig. Hon har en röst som har det mesta. Den är rasping och len på samma gång och den har en känsla som verkligen känns. Dusty klarar av att sjunga både up-tempo låtar och lugna ballader och allra bäst blir det när hon ackompanjeras, nästan duellerar, med perfekta 60-tals stråkar.

På detta, hennes debutalbum, gör hon andras låtar till sina egna. Hon är verkligen en av få vita som lyckas ta soulmusik från USA och göra det bättre. Uppbackningen med full blåssektion, stråkar, kvinnliga körsångerskor tillsammans med en härligt lyhörd trummis gör att detta album närmast perfekt. Det låter verkligen mycket 60-tal över A girl called Dusty men det känns inte ett dugg gammalt eller mossigt.

Nu blir ändå betyget inte det högsta för det finns faktiskt ett par låtar som känns som utfyllnad. Ska det ges ut högsta betyg så finns det inga sådan låtar med. Ändå rekommenderas skivan varmt.

Betyg: GGGG

Favorit: You don't own me

4 av 1001 böcker

Saul Bellow - Herzog (1964)

Det är bra mycket enklare att betygsätta musik än böcker. I böcker hittar man nästan alltid något i varje bok man läser som man kan ta med sig och som givit något menas dålig musik bara är dålig. Bellows bok Herzog faller under kategorin böcker som ger mig något men som ändå vållat mig stora problem att verkligen får färdigläst.

Boken handlar om en medelålder man, Moses Herzog, som har alla möjligheter att bli något inom den akademiska världen. Men hans liv kollpasar i halvfärdiga projekt och ett totalt misslyckat privatliv. Han har ett intellekt som han inte lyckas förvalta. Istället för att jobba med det han ska skriver han brev till alla möjliga, levande som döda. Brev som han aldrig postar till adressaten men som för bokens handling framåt.

Allting kretsar kring Herzog. Det är hans inre och hans tankar som Bellow lyfter fram. Det är hans möten med ex-fruar, nya kvinnor, släkt, vänner och även hela samhället som är grunden i boken. Herzog är vilsen i den moderna världen kan man säga. Han är egentligen inte så konstig men han hittar inte sin plats.

Herzog kräver mycket av läsaren. Den är fullpropad med filosofiska tankar och teorier. Ibland känner man sig inte kapabel rent intellektuellt att läsa vidare. Hjärnan vill eller kan inte få ihop all den text den tar emot. Ändå känner jag att man behöver sådana här böcker ibland. Både för att det är en utmanning men också för att jag tror att man alltid blir lite klokare av att läsa svårare litteratur ibland.

Betyg: GG

43 av 1001 album

Solomon Burke - Rock 'n Soul

60-tals soulen är fantastisk på så vis att man aldrig tröttnar på den. Den tål att lyssnas på om och om igen. Det fanns väldigt många bra manliga soulsångare men Solomon Burke tillhör det absoluta toppskiktet. Jag lästa att Burke inte hade någon Top 20 hit under sin storhetsperiod. Det bevisar bara att man inte ska titta på topplistorna för att hitta den bästa musiken.

På den här skivan finns det precis allt en soulfantast behöver. Det kan dansas och det kan gråtas om vartannat. Känslorna är så direkta att det inte går att tveka. Burke sjunger makalöst och den kvinnliga kören svarar honom. Bandet spelar precis så lyhört som ett band ska.

Rock 'n Soul har ett par lite svagare spår som gör att den inte får högsta betyg. Men skulle jag bara släppa det minsta på min hårda bedömning så skulle den få det sista poänget också.

Betyg: GGGG

Favorit: Goodbye baby (Baby goodbye)

42 av 1001 album

Jacques Brel - Olympia 64

Belgaren Brel har en glöd och intensitet för många. För mig är den tyvärr alltför teatralisk. Det är för stora känslor och framförallt tycker jag det är en högtravande dramatik som inte berör mig. Kanske är det beroende på att jag inte kan franska. Hans texter når mig därför inte. Istället blir det cabaret, rödvin och Carl-Johan Vallgren över allting. Vilket betyder att jag inte gillar det.

När jag sett på klipp från gamla konserter så förstår jag mer hur publiken eldades upp och blev fanatiska. Han har en dragningskraft och ett uttryck som är speciellt. Jag vill därför inte helt dissa en artist som verkligen har en lidelse. Det är bara det att jag och Brel inte delar uppfattning om hur man uttrycker sin lidelse.

Betyg: G

Favorit: Amsterdam

Tillägg till konserthösten

11 nov Eldkvarn

När chefen går förbi under slutet av arbetsdagen säger hon:

"Oj, det var länge sen jag såg dig. Har du varit här tidigare idag?"

Inget konstigt i detta kan man tycka om jag inte hade varit här idag. Men
jag har varit på jobbet hela dagen och vi har till och med suttit på samma
morgonmöte. Kanske vi till och med satt i lunchrummet ihop.

Undrar hur beige man är egentligen.

Veckans 3 bästa låtar

Iron & Wine - The boy with the coin
Sam Beam har hittat något alldelses eget i den annars redan fulla genren män med gitarr och skägg. På nya skivan låter det mer psykedeliskt vilket passar honom bra. På den här låten bygger han upp mystiskt stämmning som jag verkligen gillar. Lyriken tillför ytterligare till mystiken i rakt nedstigande led från andra sydstatsförfattare.

Jim White - Diamonds to coal
En som kanske ändå bättre förvaltar sydstatsstämmningen är Jim White. På nya skivan, Transnormal skiperoo är han mer traditionell än tidigare. Det passar mig utmärkt för det är då han är som bäst. Skivan kan nog bli min bästa kompis i höst.

Tied & Tickled Trio - You said tomorrow yesterday
Jag kommer ihåg att jag lyssnade på gruppen Labradford före en seriepremiär för ett tiotal år sedan. En premiär som vi sedan förlorade med 4-1. Tied & Tickled Trio har en hel del musikaliska likheter med Labradford. Eftersom jag inte spelar fotboll längre så kan jag njuta av detta utan att vara skrockfull. Jag förstår också att vi inte vann efter jag lyssnat på sån här musik. Instrumentala låtar som verkligen får mig att tänka på livet och som gör mig tämligen modlös (fast på ett ganska skönt sätt).

Konserthösten

Det ser ut att bli en alldeles utmärkt höst. Bara vid en första anblick på Pusterviksbiljetter så finns det en uppsjö med spelningar jag gärna går på. Vi får se vad tid och pengar räcker till.

5 okt Jonathan Richman (givet)
20 okt Vill se både The Bronx och Sambassadeur
24 okt Jim White (givet)
27 okt Kurt Wagner
3 nov Lucinda Williams
11 nov Mark Olson
15 nov The Donnas
16 nov Fu Manchu
28 nov The New Pornographers
1 dec The National (bokat)
21 dec Roky Erickson (bokat)

Listan skulle kunna göras ganska mycket längre men det känns som det är de här spelningarna som lockar mest just för dagen.

Det är tråkigt att det två band jag nästan helst skulle vilja se, Against Me och The Twilight Sad, inte kommer till Göteborg under sina Sverige besök i höst.

41 av 1001 album

Beatles - A hard day's night (1964)

Ännu ett klassiskt Beatles album. Ofta när man lyssnar på Beatles så funderar man på hur de kunde vara så bra jämt. Det måste varit ett lyckokast att just dessa personer träffades. Medlemmarna solokarriärer innehåller förvisso en hel del bra men det är mycket lite som når upp till det de presterde ihop.

På A hard day's night har man hämtat sju låtar från filmen med samma namn. De och skivan övriga sex låtar är alla skrivna av bandet själva. Det är första skivan som är utan covers. Skivan innehåller inte riktigt lika många personliga favoriter som de allra bästa Beatles albumen. Det finns ett par lite såsiga låtar, med If I fell i spetsen, som är alltför inställsamma. Bäst är det som vanligt när John Lennon får visa upp sig som mannen med världens bästa rockröst. Även Paul McCartney imponerar i den fina And I love her.

Favorit: Any time at all

Betyg: GGGG

40 av 1001 album

Miriam Makeba - S/t (1960)

Det här skivan har jag tidigare varit tvungen att hoppa över då jag inte hittat den någonstans. I sommras fann jag dock den på en loppis i Strömstad.

Miriam Makeba är en av mycket få, om inte den enda, på den här listan som kan hamnar inom världsmusikgenren. Makeba som kommer från Sydafrika släppte detta debutalbum 1960. Hon hade bosatt sig i New York och blivit en exotisk fågel på scenerna där.

Skivan innehåller folksånger från runtom i världen. De flesta låtar sjungs på Xhosa, hennes modersmål. Den musikaliska uppbackningen sker mestadels bara med körer och en gitarr. I några spår utökas det med fler instrument.

Till en början tyckte jag inte att det fanns mycket att haka sig fast vid. Melodierna var osynliga och inte heller rytmerna fanns där. Alltihop kändes lite urvattnat. Nu några lyssningar senare så lyckas jag ändå lite försiktigt hitta ingångar i skivan. När man hört en indonesisk vaggvisa, Suliram, ett antal gånger så börjar man nynna med och när hon sjunger den olyckliga Where does it lead så tror man henne.

Favorit: Where does it lead

Betyg: GG

39 av 1001 album

Stan Getz and Joao Gilberto - Getz/Gilberto (1963)

Ännu ett bossa nova album av Getz finns alltså med på den här listan. Det hade nog räckt med ett, enligt mig. Men ser man å andra sidan på hur populär Getz gjorde bossan i hela världen så kanske det är befogat. Skivan är på intet sätt dålig heller.

På den här skivan, inspelad med brasillianska musiker, får han hjälp av sångaren Joao Gilberto. De får till ett sound som får mig att tänka på blåa hav och varma kvällar. Jag skulle gärna sitta på en nattklubb runt medelhavet och lyssna på detta. Det blir lite annorlunda en blåsig höstdag i Majorna. Musiken tassar så försiktigt fram att regnet som slår mot rutan överröstar den hur mycket men än höjer volymen.

Getz har en förmåga att sticka in små fina saxofonpartier i låtarna. Variationen är inte stor men hans ton och det känsliga spelet gör att man gillar det varje gång. Getz styrka är att aldrig ta till i överkant. Han spelar precis så sparsmakat som passar låtarnas tempo. I två av låtarna är det Joaos fru Astrud som tar över sången. Hon kunde tydligen behärska engelska bättre än maken. Versionen av The girl from Ipanema, som finns här, är förstås odödlig.

Favorit: O Grande amor

Betyg: GGG

Facebook

Nu har jag varit ägare till ett Facebook-konto någon vecka. Kan någon vara snäll och förklara för mig vad som är bra med det.

Var ligger tjusningen med att läsa andras mailkorrespondens?

10 låtar som hört denna sommaren till

Nu är det verkligen dags att lägga den här sommaren bakom sig. Även om vädret inte alltid varit med oss så har den ändå varit härlig. Maraton, Roskilde, åsknedslag och Sardinien är väl de händelser som är de mest framträdande av olika anledningar.

Musik finns ju ständigt närvarande i mitt liv. Dessa 10 låtar är sommaren 2007 för mig.

Buffalo Tom - You'll never catch him
Otroligt vacker låt som rörde mig till tårar i Roskilde. Kan ha att göra med jag hela tiden tänker på Ella när jag hör den.

Eldkvarn - Inget bra för mig själv
"Jag gick in på en bar, och drack sexor gånger fem"..., "Jag är mer djur än människa, varför vill man alltid ha mer", sjunger Plura. Kanske har det blivit några glas för mycket i sommar.

Thurston Harris - I got loaded at Smokey Joe's
Fenomenal 50-talare. Ändå mera sprit.

Sam Cooke - Be with me Jesus
Det finns ingen som slår Sam Cooke när det gäller gospel. Sommarens helning.

Roky Erickson - The wind and more
När han kom ut och körde den här som extra nummer så blev jag mer eller mindre knockad.

The National - Secret meeting
Matt Berringer kan vara den bästa nu levande textförfattaren.

Against Me - Up the cuts
Punkrock åt folket.

The Twillight Sad - Mapped buy what surrounded them
Det gör nästan ont att höra James Graham sjunga men så ska musik vara ibland.

Jim Ford - Big mouth USA
En del människor har förmågan att beröra. Jim Ford är en av de utvalda.

Rolling Stones - Midnight rambler
Stenkrossarversionen på Ullevi den 3 augusti var ensam värd entrépengen.

Att sätta sig först på en spårvagn och sen på en buss bakfull är inget man önskar sin värsta ovän. Idag färdades jag turen Majorna - Kungälv i detta jobbiga tillstånd.

När jag slog upp ögonen två timmar innan resan trodde jag faktiskt inte att det skulle gå. Men med hjälp av en kall dusch så vaknade kroppen till. Det var ändå osäkert hur resan skulle sluta. Väl ute så kom det ett behagligt duggregn vilket var perfekt. När spårvagnen kom hade en del av osäkerheten och rädslan försvunnit. Under spårvagnsresan känner jag ändå att jag börjar bli lite svettig. Kroppen är redo att slå bakut.

På Centralen fick jag i mig ett äpple, dagens första måltid. Bussresan med Röd express gick sedan ganska smärtfritt. Men det gällde hela tiden att ha blicken mot horisonten.

Jag är ändå stolt över mig själv att jag kom fram. Jag är också nöjd över att jag inte drack något starkt efter klockan 11.30 igår. Drinkarna som erbjöds var riktigt goda men de var också rejält tillspetsade. En centeliter till och jag tror att det varit kört.

Kommentatorer

Efter att just bevittnat IFK Göteborg - Elfsborg på TV måste jag ge en känga till Canlal + kommentatorer Arne Hegerfors och Tommy Svensson. Det ska sägas att jag har full respekt för båda men de borde slutat för ett par år sedan.

Att Tommy Svensson lyckades föra Sverige till en bronsplats i VM 1994 är svårt att förstå när man hör honom idag. Han lyckas nämligen inte se någonting av vad som händer på planen. Det enda han kan är att hylla helylle spelare som bröderna Alexandersson. När det blir mål så finns det inget engagemang överhuvudtaget. Oj då gick bollen i mål nu liksom.

Även Arne Hegerfors har tappat geisten. När han var på topp så var han engagerad. Exempelvis när i VM 1986 när han ständigt uttalad Maradonas fullständig namn hela tiden. Här kommer Diego Armando Maradona, vilket makalöst mål av Diego Armando Maradona, turnerings spelare Diego Armando Maradona osv.

Nu är det dags att lämna över till andra.

George P. Pelecanos - Ett djävulskt pris och Svarta själar

Jag har i snabb takt plöjt två böcker av min favorit inom deckargenren. Det är i och för sig inte specielllt svårt för honom att sticka ut då jag väldigt väldigt sällan läser deckare. Kanske är alla deckare så här bra.

Pelecanos serie om privatdeckaren Strange, som håller till i Washington D.C., är så fylld av klyschor att man borde spy. Alltifrån polisspråket till de ruffiga miljöerna är som tagna ur en mall för amerikansk white trash kultur. Men ändå är det något som drar hos Pelecanos. Han kan verkligen bygga upp spänningen och framförallt finns det hela tiden en påtaglig mänsklig närvaro. För lika viktig som kriminalhistorian är de sociala skildringarna.

Pelecanos är skicklig på att använda klichéerna på rätt sätt och han får oss att tro att det han skriver är sant. Den värld han skriver om behöver det språk och de miljöer han använder. Skulle han börja finlira med en svårare text eller bara svårare ord så skulle allt falla platt.

Dessa två böcker rekommenderas varmt till deckarfantaster eller deckarnoviser som jag. Man behöver dock börja med första delen i serien, Ren som snö, om man ska förstå personernas bakgrund.

38 av 1001 album

James Brown - Live at the Apollo (1962)

Det här är nog det mest kända av alla livealbum inom soulgenren. Inspelat för James Browns egna pengar då skivbolaget först inte trodde på idén med ett livealbum. Återigen visade det sig att man ska lita på artisterna.

Ett passande citat för den här skivan kan man sno från Per Gessle. Han säger ju så här: "Här kommer alla känslorna på en och samma gång". James Brown låter nämligen alla känslor flöda fritt. Han skriker och viskar fram sitt innersta om vartannat. Ibland blir det nästan för mycket men Brown håller sig oftast på rätt sida om vad man klarar av.

I det stora hela är det ett härlligt och odödligt tidsdokument av den tidiga soulmusiken. Browns band, The Famous Flames, spelar med en otrolig intensitet (Finns det förresten några band som kan matcha dem idag) och det är naket och rått på en gång.

Bästa låt: Try me
Betyg: GGGG

Lou Barlow-Spoiled(live)

Under åren 1993-1997 var jag totalt besatt av den här mannen. Man kan nästan säga att det han skrev var mitt liv.

Jag tror att både jag och han mår bättre idag.

Per Johansson - Göteborg i päls

När man jobbar på bibliotek så har man böcker framför sig mest hela dagarna. En dag flimrade den här boken förbi. Kul att läsa något som utspelar sig i Göteborg, tänkte jag och lånade hem den. På baksidan stod det också att så här: "Finns det någon New York känsla i Göteborg så är det här". Ett citat som också kändes lovande på något sätt.

Det visar sig sen att boken är en bagatellartad historia om en kille som jobbar som diskare. Boken är faktiskt så lättviktig att jag nu några veckor efter jag läst den har svårt att säga vad den handlade om eller vad den gav mig. New York känslan lyser verkligen med sin frånvaro. Det finns snarare ingen känsla alls.

Den lilla behållningen som ändå finns är väl att man får en liten inblick i hur det funkar att jobba på restaurang. Den hierarkiska värld som råder där och hur diskaren hamnar längst ner. Författaren form med korta kapitel fungerar också bra. Jag gillar det upplägget i romaner. Annars flyter texten alltför ofta ut i ett banalt kroglivsbeskrivande och även en hel del existentiella funderingar som inte håller måttet stör mig.

Detta är författarens första bok. Han blev till och med nominerad till debutantpriset i Borås Tidning för denna bok. Något som kanske säger mer om svenska debutanter än bokens kvalitet.

Håkan Hellström - Gbg, Liseberg 8/9-07

Nu börjar jag verkligen tappa räkningen hur många gånger jag bevittnat Herr Hellström live. Det kan ha varit tionde gången i fredags. Eftersom man bevittnat honom så många gånger så var väl pulsen inte sådär jättehög inför spelningen och Lisebergs stora scen har aldrig varit någon favorit.

Som vanligt slutar det ändå med att man går lycklig från en Håkan konsert. Han har verkligen lyckats att skriva låtar som tåls att lyssna på hur många gånger som helst. Den här gången var det faktiskt låtar som egentligen borde varit söndertjatade som fick igång mig mest. Mest för att jag såg hur glada alla blev runtomkring. Särskilt mamman med den tioåriga dottern som diggade ihop till Känn ingen sorg till mig Göteborg och Kom igen Lena berörde mig. Det är klart att alla låtar från Ett kolikbarns bekännelser knockar som vanligt också.

Nu hoppas vi på att inspelningen av nya låtar tar fart och att han lyckas fortsätta spotta ur sig tidlös musik. Det som gör mig lite orolig är att Jocke Åhlund tydligen ska vara med och producera. Kommer det verkligen att fungera?

Sweet dreams

Typ en gång varje år brukar jag drömma om min gamla kärlek i mellanstadiet. I natt var det dags igen. Den här gången var det den typen av dröm som känns så verklig att det tar flera minuter när man vaknat innan man inser att det var en dröm.

Den här gången var Maria, som hon heter, mer påflugen än vad hon brukar. Hon kom tillsammans med en annan gammal skolkamrat som heter Tove. Till en början var det mer allmänt prat om gamla tider även om jag alltid blir lite nervös i Marias närvaro. Det lustiga var att hon luktade precis som i mellanstadiet. Trots att det snart är 25 år sedan så kommer jag ihåg doften väldigt tydligt.

Sen ändrar drömmen karaktär. Plötsligt visar det sig att deras besök är till för att Maria vill bli tillsammans med mig igen (det var hon som gjorde slut i sexan). Jag, som nog aldrig riktigt kommit över det här, blir tveksam. Jag påpekar att jag faktiskt har två barn nu och en sambo som jag älskar. Tyvärr räcker inte det här för att övertyga henne. Hon fortsätter och försöker ta och pussa på mig. Till en början är jag avvaktande men jag känner hur motståndet sviktar. Det var trots allt den första tjejen jag kysste och hennes doft är förförisk.

Precis när jag är på väg att ge efter, det kanske hade hunnit bli lite kroppkontakt, kommer Lena springande på en väg långt bort. Paniken infinner sig. Lena är med snabba steg på väg hemåt. Jag försöker få ut Maria men hon vägrar. Hon vill ha mig, säger hon. Det är ju inte varje dag man hör det, tänker jag, och känner mig närmast förlamad. Bang!!! Nu vaknar jag.

Jag brukar gilla de här återkommande drömmarna om min första kärlek. Den här gången var den den dock kanske lite för intensiv.

Upp till kamp

Det är sällan jag blir så omkullvält av tv-serier som jag blev av första delen av Peter Birros Upp till kamp igår. Efter en lite tveksam inledning så slutar det med att jag är djupt imponerad.

Jag tänker inte ge mig in i någon djupanalys men några saker slog mig extra mycket:

• Musik - man lyckas fånga musikens kraft och betydelse
• Göteborg - staden som numera verkligen känns som hemma
• Skådespelarna - det var de som var tveksamma till en början men som vann i längden
• Långsamhet - så ytterst skönt att se något på tv i lugnt tempo
• Kärlek - det både plågsamma och lyckliga i att vara ung

Nu längtar man redan tills nästa måndag.

Jonas Kullhammar Quartet - Göteborg, Liseberg 31/8-07

Lite av en slump hamnade jag på konsert på Liseberg i fredags. Medan resten av familjen, svärföräldrar och barnens kusiner åkte berg- och dalbana på riktigt så tog Jonas Kullhammar Quartet med mig, Torbjörn och Magnus på en musikalisk resa.

En resa som började i högsta fart med Hit man från senaste skivan. Ett ganska vågat val då många i publiken kommit upp lite i åren och mer såg ut som gladjazz fantaster. Men det var inte många ur publiken som reste sig och gick utan det var nog bara mina fördomar som var fel.

Under den nästan timslånga konserten spelar bandet bara fyra låtar. Från nya skivan fick vi också Stormen och Benidikesen. Två lite lugnare låtar som verkligen imponerade. Det var nästan så att man för en stund glömde att det var fyra vita killar som stod på en scen på Liseberg. Om man blundade så var det så bra att man kunde drömma sig bort till en scen i New York under slutet av 50-talet och tro att ett gäng afroamerikaner i kostym stod på scenen. Jag stör mig på mig själv när jag ofta har svårt att riktigt ta till mig när vita spelar så typisk svart musik.

Det jag gillade mest med låtarna är de har en återkommande melodi. Låten kan innehålla ett solo för varje instrument och flytta iväg men sen helt plötsligt återkommer temat igen och man känner igen sig. Sån jazz gillar jag. Sen måste jag erkänna att jag inte är speciellt förtjust när man solar iväg på alla instrument. Torbjörn Zetterbergs basspel var dock förstklassigt i alla lägen.

En annan lite negativ åsikt är att många jazzband måste förlänga låtarna i oändlighet. Den verkligt fina balladen Bendiktsen hade gott kunnat sluta efter sex minuter när det var som vackrast. Det hade inte behövts frijazzats i ytterligare fem minuter.

Jag nämnde att bara fyra låtar spelade under konserten. Detta berodde till viss del på Kullhammars lust att prata mellan låtarna. Ibland var det svårt att förstå om han var ironisk eller inte men i det stora hela var han väldigt rolig. Det verkade gå hem hos de flesta utom ordningsvakterna som inte verkade förstå sin komiska roll i sammanhanget. Å andra sidan såg de precis lika hjärndöda ut som de flesta inom den kåren.