It's not goodbye, you'll see

Det är några månader dit. Men redan nu är längtan stor efter Nick Lowe och Geraint Watkins spelningen på Trädgårn i januari. Snacka om att det kommer bli en gyllene måndag.




Geraint Watkins album In a bad mood, som kom för några år sedan, är en av de bästa skivorna från 00-talet. Finns på spotify att spetsa drinken med.

Going down south

Skivan Delta Swamp Rock får mig att vilja ta första bästa flyg till den amerikanska södern. För 11 år sedan tillbringade jag och L närmare två veckor där. Sedan dess längtar man tillbaka.

Skivan finns inte på spotify. Så gå ut och köp. Den finns på två finfina vinylskivor. Lyssna på tio smakprov av den bästa mixen av soul, country och rock här

Pretty girls make graves

Den avslutande delen av Big Sur av Jack Kerouac är den enskilt största läsupplevelsen i mitt liv. Det skedde för några år sedan. Efter det så lät jag Kerouac vara för ett tag. Först nu har jag läst nyöversättningen av Dharmadårarna. Det är en mycket ljusare bok än Big sur. Men för den skull inte ointressant bok. Kerourac mår här bra, han festar (inte destruktivt) och vandrar i bergen. Boken är en storstilad hyllning till livet.

Just Kerouacs liv blev i slutändan inte så muntert. Alkoholism och problem att leva upp till sin egen myt gjorde att han till slut inte fick något gjort. De sista åren i sitt liv bodde han med sin mamma i Florida i dekadens.

Per Planhammar har skickligt skildrat Kerouacs sista år i boken Efter honom, syndafloden. Planhammar, en stor dyrkare av beatlitteratur, bygger sin roman på massor av fakta men gör alltså sin egen tolkning av Kerouacs liv. Detta är ett rätt konstigt stilistiskt grepp egentligen. Bengt Olsson har ju gjort samma sak med Johnny Ramone.



Nåväl, Planhammar lyckas faktiskt få mig som läsare att tro på sin berättelse. Trots att man vet hur det slutar så blir spänningen stor. Boken skildrar ju ett rätt sorgligt människoröde. Hur Jack Kerouac skriver På drift i ett enda flöde. Blir en legend, skriver ytterligare ett par fantastiska böcker och sen slutar som en lallande lodare.

Men ingen kan ta ifrån den totala frihetskänslan Kerouac skildrar i sina bästa böcker. Det kan vara eländigt och jävligt men han är fri. Och han kan formulera sina tankar kring detta bättre än någon annan.

Jag vill ha en egen måne

1,2,3,4,5,6,7 män med månar. Ett underbart kort från spelningen igår. Själv visar jag bara min stora kran längst fram till höger. Eller, ser det inte ut som om hårfästet kryper uppåt på mig också?

Old man take a look at my life, I'm alot like you were

Israel Nash Gripka - Göteborg, SS Marieholm 26 september 2011

I have been to concerts for 35 years and you are the best! Så skrek en kollega i främre raden ut sin glädje före extranummren. Enligt mig kanske han överdrev lite. Men visst var det en magisk kväll.

Gripka är het för tillfället. Då menar jag bland gubbrockare. Just för denna kategori är han en våt dröm. Det finns många liknelser med Neil Young, Steve Earle, Ryan Adams och andra gubbar. Jag som ibland räknar mig till till de lite bredbenta gubbarna måste säga att Gripka ikväll gjorde en av de bästa gubbspelningarna jag sett.

Under 90 minuter fanns det inte en enda död stund. Växlandet mellan Neil Young rock, västkust a la Jackson Browne och lite mer akustiskt folkmusik lyckades Gripka göra något eget av det. Rösten, lyriken och bandet är inte speciellt nyskapande men hantverket är mycket solitt. Gripka övertygar inte maximalt på skiva utan det här är musik som ska upplevas live och i pubmiljö.

Det som gjorde mest intrtyck var ändå att se den massiva glädjen hos alla närvarande, vilka var de mest passionerade gubbrockarna (av vilka ca. 30 % är kvinnor och Häckentränaren Peter Gerhardsson) i stan. Jodå, det klassiska uttrycket att man kunde ta på stämningen passar in. Detta var första spelningen från arrangörerna Rootsy live Göteborg. Och snacka om succe. Visserligen får endast 100 personer plats på SS Marieholm men det var tokutsålt. Faktum är att när jag ringde och kollade biljetter så fanns det en enda kvar. Den tar jag!, blev mitt svar. Ett svar som fick till följd att det blev en kväll att minnas länge länge.

En liten notis är förbandet Hi-Kite Flyers värda. Jag hade noll förväntningar på dem. Särskilt som jag sett ett flertal dåliga förband det senaste. Och på det så har sångaren i bandet, som också jobbar på Dirty records, världshistoriens fulaste och störigaste glasögon. Men faktum är att bandets musik var riktigt bra.

Vinnare och förlorare

I helgen bevittnade jag två lag som blev seriesegrare. Först GFF som storslaget tar klivet upp i division 3. Över 500 personer på Majvallen gjorde det till en mycket trivsam eftermiddag. Och att GFF nu är bästa laget i Majorna är förstås helt rätt. Nu ska bara vi oldboys också säkra seriesegern i våra kommande matcher.

Söndagens seriesegrare var inte lika roliga. Visserligen håller jag på Helsingborg före Elfsborg och AIK. Men självklart kunde de väntat med att säkra seriesegern genom att slå GAIS. Efter en helt jämn match så vinner ändå Helsingborg med 3-1. De har flytet och till viss del skickligheten. De miminerar sina misstag. Det vinner man Allsvenska på plus att man har några pålitliga målskyttar. Och så har de seriens bästa målvakt.

Nåja, jag gläder mig med alla i de vinnande lagen. Att vinna en serie i fotboll är topp 5 av det livet har att erbjuda. Mellan 1991 och 2004 spelade jag A-lags fotboll. Endast en gång var jag med att vinna en serie. Kanske är det därför jag älskar låtar som Born to lose.

Nevermind

Det är helt otroligt att det idag gått 20 år sedan Nevermind släpptes. På något sätt ger det perspektiv på tillvaron. Mycket har hänt i världen och mycket har hänt hos en själv. Men ändå är man samma person på något sätt. Fast utan Kurt Cobain hade man nog inte varit den man är idag.

Skivan kom inte till Lidköping precis när den släpptes utan min kusin köpte den i Göteborg och kom med den till mig några dagar efter släppet. Smells like teen spirit hade spelats i radioprogrammet Bommen någon vecka innan så man förstod att här var något världsomvälvande på gång.

Och jag minns det som det var igår när jag spelade låten Polly för min mamma gång på gång. Hon var testpilot på låtar jag älskade. Nevermind var verkligen början på något nytt i mitt liv. När man lyssnar på skivan idag så är den fortfarande fantastisk.

Jag är också glad att jag inte krossades mot staketet längst fram på Roskilde ett år efter skivans släpp. Hade man bara haft lite otur så kunde man hamnat under en enorm folkmassa mitt under Lounge act. Ska man dö så vore det ju fint att göra det till en bra låt men jag gör det hellre som hundraåring än nittonåring.

Sluta i tid

The Fresh & Onlys - Göteborg, Pusterviksbaren 22 september 2011

Det är en konst att avsluta en konsert med stil. Eller framförallt avsluta den innan den blir sämre. San Francisco bandet The Fresh & Onlys bjöd till en början på en halvtimme härligt psykedelisk popmusik med starka 60-tals vibbar. De lät verkligen som ett band och man hörde de olika instrumenten precis så som man vill. Koncentrerade man sig på basisten så kände man en skön groove. Lyssnade man på sologitarristen så var det massor av melodislingor som fyllde luften. Och lyssnade man på sångaren så lyckade han trots mycket eko förmedla en känsla. Trummsisen höll ett taktfast beat utan att spela över.

Men så var det ju det där med att sluta i tid. Bandet blev egentligen inte sämre de sista tjugo minuterna men de har ännu inte material att spela över 40 minuter. Trots den något fadda eftersmaken så är det ett band som verkligen är bra. De för San Fraciscos musikarv vidare med stil. Allra bäst är de då de drar ner tempot något. Då når musiken inte bara fötterna utan också hjärtat.

Vems ben

På bokmässan idag fångade min kamera ett par kvinnliga författarvader. Vems är det? Jag bjuder på en öl till första rätta svar vid tillfälle.

Viva la biblioteksjobb

Det är omöjligt att klaga på sitt jobb när man får sitta och ta del av den chilenska dansgruppen Bafichos konster under arbetstid. Jag och ett gäng fyror från Oskar Fredrik skolan stampade takten i en timme.

If I had all the poets words

Som alla vet så är detta den inofficiella Willy Deville veckan. Någon gång per år infaller den. Det är ju givet att en av musikhistoriens bästa balladsångare får en egen vecka. Alla ballader han gjort är bra, nedan är de fyra bästa just nu. Alla Willy Deville fantaster ses på torsdag på Pustervik kl 21.00 för konventet.

Den onda diskmaskinen

Undra hur många diskmaskiner Frank Sinatra plockade ur? Det är svårt att inte börja tänka på livets meningslöshet i samband med att man för tiotusende gången lägger sakerna på sina rätta platser. Tänk att detta är ett jobb man behöver göra varje kväll. Och varenda gång tänker jag att nu skiter jag i det och går och lägger mig. Men alltid så inser jag att det värsta som finns är att komma ner på morgonen och se vasken full med gamla tallrikar, glas och bestick. Men det finns även något större väsen bakom diskmaskinen.

Vad är rätt och vad är fel? Måste alltid potatisskalaren och visparna som ska till låda två läggas där innan man lägger saker i översta lådan. Eller ramlar inte himmlen in om jag tar dem sist. Hur går det om jag ställer de djupa tallrikarna till vänster istället för till höger? Och vad händer om man inte skrynklar ihop de urdruckna mjölkpaketen och lägger dem i soporna?

Tyvärr lär vi aldrig få veta det för jag vågar inte prova. Vidskepelsen är gigantisk vid plockandet av disken för jag är ganska säker på att något rätt jobbigt skulle hända om jag frångick viss ordning. Det troligaste är att jorden skulle åka in i något av de svarta hål som finns i rymden. Vi skulle få leva ett liv i totalt mörker. Och priset på mitt huvud skulle vara en etta med massor av nollor efter. Men det spelar ingen roll för allt skulle ändå varit försent. Jag lade den största skärbrädan över de mindre skärbrädorna och då är det bara att betala priset.

Löpningens själ

Under ett par veckor i Grebbestad i somras hade vi rena medelhavsvädret. Det var omöjligt att inte trivas med livet. Och under dessa dagar tror jag att löpningens innersta väsen hittade mig. Att snöra på sig skorna är inte alltid gjort med ett leende på läpparna. När man väl kommit igång så är det alltid härligt. Men visst litet motstånd finns ändå ofta innan. Lockar inte fåtöljen mer ändå.

Men, som sagt, under ett par veckor i somras så var det bara naturligt att ge sig ut halv åtta på mogonen. Det var helt stilla, luften var klar och fåglarna kvittrade glatt godmorgon. Det fanns inga krav på att springa speciellt fort eller jättelångt. Rundan på 8 kilometer var alldeles lagom. Vid målgång så tog man av sig kläderna och slängde sig i ett 20 gradigt. Helt ensam i vattnet så var det verkligen som att vara ett med naturen. Sen gick man barfota grusvägen upp till stugan och åt en frukost på altanen och hade hela dagen framför sig.

Löprundan i Paris kan också klasas som innerlig. Det är inte varje dag man springer längs Seine, blicker upp mot Notre-dame och morsar på franska löparvänner. Att springa i större städer gör mig alltid enormt hungrig. Dofter från restauranger och cafëer får det bokstavligt att vattnas i munnen. Och aldrig är det så gott att äta som efter en rejäl löprunda.

Riktigt så ser det inte ut att löpa under hösten. Fast visst finns det stor tjusning att ta långa rundor under denna årstid också. Att springa i mörker, blåst och regn kan vara rätt fantastisk. Motståndet vid snörandet av skorna finns där men har man bara gjort 100 meter så är det bara att låta benen gå.

Den bästa musiken att ha i öronen vid långturer är givet. Willy DeVilles röst och texter raderar alla tendenser till trötthet.

Kritikerfavorit

Carolina Fredriksson - Flod

Självklart blir man nyfiken när en debutant får översvalande recensioner för sin första bok. En början på ett betydande författarskap var bara ett av alla lovord som skrevs om Flod.

Boken utspelar sig i en fiktiv värld. Två barn bor under en bro efter att deras hem skövlats av okända. Väldigt lite avslöjas om deras bakgrund men man förstår att mycket hemskt har hänt. De bor i en husbil och har knappt mat att äta. Det enda som får dem att leva upp är deras fantasilekar och besöken från en lite äldre tjej som ibland kommer och hälsar på.

Det tog mig mer än halva boken att få något grepp om den. Sen blev den något mer intressant. Men jag sögs inte in i historien. Det trodde jag i alla fall. Men sanningen var att de två barnens kämpande nog krypit under huden på mig. För när det dramatiska slutet kom så blev ögonen blanka.

Betyg: GGG

Legendary wild rockers

Om en dryg månad så är det dags att besöka Madame Jojos i London igen. Där huserar en av världens bästa dj´s Keb Darge varje lördag. Rockabilly, northern soul och jump blues gör att man aldrig vill lämna dansgolvet. Fast när de stänger har man nära till Bar Italia för nattmat vilket gör stängningen lite uthärdligare.

Har man inte möjlighet att åka dit så kan man lyssna på den formidabla skivan Legendary wild rockers. Musiken som finns på den är som gjord för vinyl så beställ den. Men kan man inte hålla sig så finns den även på spotify.

Lokala nyheter

Frustrationen har länge varit stor att Musikens hus inte bokar så mycket bra band. Scenen är bra och närheten hem lockar. När man nästan gett upp så drämmer de till med The Bronx. Musikens hus, jag ber om ursäkt för alla mina negativa tankar om er. Ni kan boka hur mycket balkanmusik, progg och folkhögskolen mumbojumbo ni vill. The Bronx med Mariachi El Bronx som förorkester den 9 december väger upp det mesta.

Konserthösten börjar för övrigt arta sig rätt bra. Bokningarna trillar in och mycket intressant dyker upp. Och det känns som om det borde vara mer på gång.

På en mer dyster Majorna kvist. Hemköp har återigen tagit en onda försäljare vid utgången. Inget får mig att pumpa med adrenalin som försäljarkids som tror de äger världen. Jag hoppas inte att de dör i en bussolycka men jag hoppas de hamnar i en buss på villovägar.

Faktum är att jag tog upp telefonen och ringde Hemköps butikchef direkt när jag kom hem. Vi får se om mitt hot att byta affär pga av försäljarpesten hjälper. Det är nu alla måste stå enade i kampen. Ring du med!

Komma hem

Att sitta ensam inne på Majornas bibliotek efter stängning är fortfarande overkligt. Tänk att man hamnade här till sist. Resan har varit lång och till stora delar bra men att jobba här är något alldeles extra. En del tycker det är mörkt med sliten inredning. Och visst kan vissa saker putsas upp fast det sitter ett gemyt och en tradition i väggarna. Den ska man handskas ytterst försiktigt med.

Välkomna att hälsa på!

Roskilde 2011

Paniken infann sig. Alla fyra bärbara cd-spelare hade rostat igen. Nästan inga elektronikaffärer saluför sådana uråldriga saker längre. Till sist hittades dock det vi behövde på Netonnet. Resan söderut kunde starta.

I Helsingborg blev vi fullt manskap. Jag, Magnus, Martin och Henning förenade vårt blod i en rit i kön till färjan och bestämde att vi lever och vi dör tillsammans under dessa fem dagar. (Riktigt så gick det inte till men mentalt var det så).

Tanken var att övriga skulle vara solidariska med chauffören och inte starta festen förrän vi såg kyrkklockorna i Roskilde. Hm, det är synd att säga att det blev så. Chauffören var den enda som inte utstötte stön a la Beavis and Butthead. Partyt var igång!

Vi anlände till festivalområdet några timmar senare än vanligt. Det visade sig först ödesdigert. Vår vanliga camping var fullbelagd och vi blev hänvisade till en plats långt långt bort. Som Roskilde rävar var det så klart inget vi kunde acceptera. Efter att ha åkt och funderat en stund så tog chauffören lagen i egna händer och brände in på det fullbelagda området. Inga bommar, vakter eller annat kunde stoppa bussen från att forcera fram. Och sen hade vi en utmärkt plats nära området och den rosa flaggans onsdagsfest.

Onsdagen på Roskilde är nästan den bästa. Det finns inga måsten. Det är bara att hämta sitt armband, lasta ut tältstolarna, lägga drickan på kylning, sätta på bandaren och andas in. 100 procents livslust. Så stor att man ett antal timmar senare står och dansar till den bortglömda Anouk under en rosa flagga. Och senare diskuterar livets elixir med alla i sin närhet.

Så här två månader efter festivalen flyter torsdagen till söndagen ihop. Vad hände egentligen. Allt är både glasklart och diffust. Toastrekordet hos Hjaltes kan ha tagits, värderombytena var stora, skratten ständiga, maten suverän, människorna vänliga, mötena många, ölen alltid till hands, vinet surt men gott efter ett par klunkar, campinggrannarna givmilda, Henning och Martin outtröttliga, Appetite for destruction återblick och så klart massor av mer som gör dessa dagar så minnesvärda.

Det man kan säga om årets musikprogram är att det verkligen blev en festival att minnas. Väldigt många gjorde väldigt bra ifrån sig. Några toppar nedan:

PJ Harvey
Inne i arenatältet var PJ extraordinärt bra.

Nicolas Jaar
Hans elektroniska musik är rätt tillbakalutad på skiva. Live blev det ett högre tempo men det blev framförallt en triumf för Nicolas och hans band. Med livesättning så var det som att se Miles Davis ta musiken framåt på 60-talet.

Frente Cumbiero
Modern cumbia som hade melodislingor som vägrade att ge vika.

Charles Bradley
Han grät sig igenom konserten och vi stod också med känslorna utanpå.

Arctic Monkeys
Lyckades fylla den stora kostymen med äran i behåll.

John Grant
Den rösten är unik.

Seun Kuti
Afrobeat som gjord att dricka vin till.

Shangaan Electro
Helt galen sydafrikansk musik som till slut kom upp i rätt bpm.

Kemiallisät Ystävät
Finnar som spelade i trance.

Black Milk och Curren$y
Hip-hop som stundtals fick huset att skaka

Justin Townes Earle
Perfekt akustisk avslutning

Om mindre än tio månader så är vi där igen.

My love is your love

Att vara ledig måndagar efter helgjobb är alldeles förträffligt. Ändå bättre blir det genom att L också är ledig måndagar och barnen är så stora att de har skolplikt. Det är inte varje dag man har så många timmar vuxentid. Det är bara att strunta i måsten som städning och istället äta långlunch på lokal och njuta av livets goda.

Och inte blir dagen sämre efter en Azaleavinst i hällregn på Heden. Mitt lag är nu inne otroligt stim av segrar och framförallt ett fantastiskt spel. Trots 15 sekundmeter blåst och regn från alla håll så bjöds det på några riktigt fina mål. Och allra viktigast glädje både före, under och efter match. Mitt tips till alla, bli ungdomstränare. Det är ta mig tusan det bästa som finns.

Oj, jag höll på att glömma att GAIS vann på bortaplan mot Elfsborg efter ytterligare Wanderson magi. Ibland blir det precis som man önskar.

Segla på ett moln

En busslast japaner och jag tydde molnformationer uppifrån Masthuggskyrkan i fredags. Fast två gånger kom jag på dem att ta kort på mig och min Peroni istället. Lite undrar jag vad de säger till släkten hemma när de visar bilden.

Mental revenge

Well I hope that the friend
You've thrown yourself with
get's drunk
And loses his job
That the road your travel'n on
Get's dusty rocky and hard

I couldn't make you love me
You only made me blue
So all in all
If the curtain should fall
I hope that it falls on you

I'll have sweet
Sweet sweet
Mental revenge
I'll have sweet
Sweet sweet
Mental revenge
Yeah

Well I hope that the train from Caribou Maine
Runs over your sweet love affair
That you walk the floor from door to door
And you pull out that peroxide hair

You never was my woman
Cause you were never true
So all in all
If the curtain should fall
I hope that it falls on you

I'll have sweet
Sweet sweet
Mental revenge
I'll have sweet
Sweet sweet
Mental revenge
Yeah

En av världens bästa låtar. Skriven av Mel Tillis men tolkad av många. Alltid är den lika bra.






Har man inte fått nog så finns ytterligare fem suveräna tolkninar av låten här

Just this once I say a prayer for you

Även om det kan kännas vemodigt att sommaren verkligen är över så finns det ljusglimtar med hösten. Som att viss musik är gjord för höstliga tankar. 1997 släppte Walkabouts skivan Nighttown. Precis som titeln och omslaget visar så är det i nattliga miljöer låtarna utspelar sig. Och framförallt ska man lyssna på skivan när mörket fallit.

Walkabouts är Seattlebandet som aldrig slog igenom som de borde. De var ett av få band som blandade in country, folk och annan rootsmusik i sin alternativa rock under tidigt 90-tal. De gjorde det med den äran. Men de blommade fullt ut när de tog in en 16-manna orkester på Nighttown.

Nighttown är en skiva att dra upp luvan till och möta blåsten ute på gatorna. Väl där ska man vandra bland ljus och skuggor och bara ta in allt. Gå in på en bar efter halva skivan och vila dig. Sen har du ork att ta dig ner till Röda sten, Gbgs häftigaste ställe under hösten, ta en titt på Älvsborgsbron och känn dig levande.

Skivan finns numera på spotify

Jönköping blues

Som stor idrottsälskare är det förstås en sorgens dag. Stefan Liv var en stor profil som verkligen vågade vara sig själv i alla lägen. Alla reportage man sett med honom visade en person med massor av hjärta och verkligen en kille som var sig själv. Han föll på ett skönt sätt utanför mallen om hur sportpersoner ska vara.

Och att han var pappa till två små barn gör det hela extremt grymt. För oss som fortfarande vandrar på denna jord är det en tankeställare att vi ska utnyttja tiden vi har. Och att vi ska utnyttja den varje dag.

PJ Harvey

PJ Harveys spelning på årets Roskildefestival var obeskrivligt bra. Efter varje låt så skrek jag och alla runt omkring rakt ut av glädje, förundran, förtjusning och extas. Hon var så oerhört vacker och tuff på samma gång. Bandet hon hade med sig spelade ut alla sina kort och det lät bara perfekt.

Nu finns en del av spelningen att att streama på Sveriges radio. Och visst låter det så bra som jag minns det. Två månader har gått men jag vet att det är en konsert som är omöjlig att glömma.

Lyssna här

Money for nothing

Beslutet har varit klart länge. Göteborg blir slutstationen. Men först idag var det dags att bli bankkund i staden. Kvinnan som tog emot mig var sval. Ungefär som de allra flesta som jobbar på bank är. Det finns något fruktansvärt ordentligt över banktjänstemän. Möjligen kan någon som har potential att släppa ut håret och bli lite crazy passera förbi men de är extremt sällsynta. Antagligen är banktjänstemän ihop med banktjäntemän. Jag har annars svårt att se hur de fortplantar sig.

Nåväl, kvinnan idag suckade tungt och snörpte på munnen när jag inte hade en susning över vad mina bankkonton innehöll, om något drogs på autogiro, om jag pensionssparar med mera. Faktum är att jag har enormt dålig koll. Och det är inte för att jag är rik utan för ett totalt ointresse. Jobbar man fulltid sedan många tillbaka och inte har några jättedyra intressen så klarar man sig ju. Det går runt vilket jag känner en stor tacksamhet för. Fast kanske ska man bry sig mer.

För när jag till sist nämnde för kvinnan att jag trodde att jag pensionssparade en hundring i månaden så sprang hon ut och hämtade alla kollegor som snabbt samlades och kollade in mig. Runt mig stod de och skrattade åt mina denimkläder och lite smutsiga skor (har ni någonsin sett någon banktjänsteman med annat är blanka skor) samtidigt som de hjälpte varandra att stoppa in sina skjortor och blusar ännu mer i byxorna.

Nä, jag överdriver nog lite men när kvinnan sa "spontant tycker jag nog att 100 kronor i pensionssparande är i minsta laget" hade hon ett tonläge av totalt förakt för en enkel arbetare. Antagligen ville hon väl men lusten att ha pengarna under huvudkudden är enorm.

Vackert på åkrarna

Att se en bonde skördetröska en fin höstdag är pur poesi. Just denna tid är kanske den jag saknar mest av min barndom. Alla dofter som det innebar när skörden togs in är underbara att minnas. Och även den kraft en skördetröska har. Den är helt klart kung av jordbruksmaskiner.

Visserligen innebar skördetiden massor av jobb vilket gjorde att jag fick klara mig ensam som liten parvel. Men det är jag tacksam för. För att lära sig att vara ensam är nog den bästa lärdomen jag fått.

Godnatt Mr Wendt

Ordspråket man vinner som ett lag och man förlorar som ett lag devalverades ikväll. För Sverige gör en bra andra halvlek men förlorar på riktigt uselt försvarsspel av Oskar Wendt. Att bara stå och avvakta och framförallt släppa bollen förbi sig på insidan i det läget är horribelt. Även Erik Hamren ha en rejäl känga för att han inte bytte ut nämnda vänsterback redan i halvlek.

Hon tog mig till kanten av en flod av eld

Förra gången Nisse Hellberg spelade på Nefertiti så var det härligt hederligt ös. Inte lär det bli sämre den 10 november. Och av smakproven att döma så har han en mycket svängig platta på gång.

Och det vore ju inte fel om han törs spela någon gammmal Wilmer X klassiker. Varför inte Slaget om en flickas hjärta. Hur som så är det en torsdagkväll att se fram emot.