Eamonn Dowd & The Don Darlings – Gbg, Storan, 5/11 -08
Årets jul-after work med jobbet hade förlagts till Bersåbar. Det är ett ställe som jag inte besöker ofta. Men jag minns några glas rosévin där i somras väl då det var en av årets varmaste och härligaste kvällar. Nåväl, i december är det inte varmt men det kan vara härligt ändå. Och det var det verkligen. Det blir verkligen någon annat att ses utanför jobbets väggar. Man upptäcker helt andra sidor av varandra. Men plötsligt hade över fyra timmar gått och det var dags att dra vidare.
Mina steg var redan bestämda att gå till den underbara klubben 7 Sins på Storan. Uteställena längs Avenyn är verkligen inget för mig. Jag känner mig oerhört obekväm och missanpassad bland det leende folket och står helt frågande inför den musik som spelas. Men tur då att 7 Sins finns i närheten. Att fyra sköna kollegor följde med var ändå roligare. Att tre efter en timme hade fått nog av projicerade pin-up tjejer på storbild och rockbillymusiken och drog är en annan sak.
Enligt mig spelar klubben perfekt musik för en utekväll, mycket gammal och känd rockabilly i början på kvällen och mer och mer ösigt på slutet med Clash, Stones och annat. Att få höra
Two headed dog med Roky Erickson klockan 02 på natten på ett dansgolv är för mig livsnjutning. Det blev en del buggande också. Ja, det var en sådan kväll att man gjorde allt med ett leende på läpparna.
På scen under kvällen stod också två band. Först ut var The Don Darlings från Gbg. Deras musik är full av countryklichéer och inte originell för fem öre. Men är den dålig? Nä, det är den verkligen inte. Särskilt inte live då de bygger upp en perfekt fredagsstämmning. Att de sjunger om Charles Bukowski, har en sångare som antagligen har Johnny Cash som största förebild fungerar för mig. Sen ser man att de brinner för det. Då ser jag en sådan här kväll förbi de skavanker som finns.
Andra bandet var Eamonn Dowd & The Rackateers från Dublin. De går på sent, kvällen har varit lång och jag stor fortfarande med en öl i handen och folk vill prata. Min koncentration är inte på topp helt enkelt. Fast jag hör att Eamonn Dowd är bra. Särskilt i de lite lugnare låtarna är han verkligen bra. Blandningen av rock och country görs med stort hjärta och bara för den irländska dialekten gillar man honom. Som extranummer spelar de, helt ur det blå, 20th century boy, den gamla T-Rex låten. Men det går hem och folk är glada. Folket på 7 Sins är alla mina vänner känns det som.
Sen är årets sista utekväll mer ett töcken än verklighet.
Årets jul-after work med jobbet hade förlagts till Bersåbar. Det är ett ställe som jag inte besöker ofta. Men jag minns några glas rosévin där i somras väl då det var en av årets varmaste och härligaste kvällar. Nåväl, i december är det inte varmt men det kan vara härligt ändå. Och det var det verkligen. Det blir verkligen någon annat att ses utanför jobbets väggar. Man upptäcker helt andra sidor av varandra. Men plötsligt hade över fyra timmar gått och det var dags att dra vidare.
Mina steg var redan bestämda att gå till den underbara klubben 7 Sins på Storan. Uteställena längs Avenyn är verkligen inget för mig. Jag känner mig oerhört obekväm och missanpassad bland det leende folket och står helt frågande inför den musik som spelas. Men tur då att 7 Sins finns i närheten. Att fyra sköna kollegor följde med var ändå roligare. Att tre efter en timme hade fått nog av projicerade pin-up tjejer på storbild och rockbillymusiken och drog är en annan sak.
Enligt mig spelar klubben perfekt musik för en utekväll, mycket gammal och känd rockabilly i början på kvällen och mer och mer ösigt på slutet med Clash, Stones och annat. Att få höra
Two headed dog med Roky Erickson klockan 02 på natten på ett dansgolv är för mig livsnjutning. Det blev en del buggande också. Ja, det var en sådan kväll att man gjorde allt med ett leende på läpparna.
På scen under kvällen stod också två band. Först ut var The Don Darlings från Gbg. Deras musik är full av countryklichéer och inte originell för fem öre. Men är den dålig? Nä, det är den verkligen inte. Särskilt inte live då de bygger upp en perfekt fredagsstämmning. Att de sjunger om Charles Bukowski, har en sångare som antagligen har Johnny Cash som största förebild fungerar för mig. Sen ser man att de brinner för det. Då ser jag en sådan här kväll förbi de skavanker som finns.
Andra bandet var Eamonn Dowd & The Rackateers från Dublin. De går på sent, kvällen har varit lång och jag stor fortfarande med en öl i handen och folk vill prata. Min koncentration är inte på topp helt enkelt. Fast jag hör att Eamonn Dowd är bra. Särskilt i de lite lugnare låtarna är han verkligen bra. Blandningen av rock och country görs med stort hjärta och bara för den irländska dialekten gillar man honom. Som extranummer spelar de, helt ur det blå, 20th century boy, den gamla T-Rex låten. Men det går hem och folk är glada. Folket på 7 Sins är alla mina vänner känns det som.
Sen är årets sista utekväll mer ett töcken än verklighet.
2 kommentarer:
Lät som en alldeles förträfflig kväll. Mitt buggkursande kan komma väl till pass vid en rockabilly resa till Dublin i vår?!:)Innan gbgvarvstoppningen. Och vore trevligt att hälsa på mina rödhåriga lookalikes någongång också.
Vår i Dublin låter som en helt given succe!!!
Skicka en kommentar