.JPG)
Jag har i vanliga fall oerhört svårt att ’komma ner’ efter en Roskildefestival. I år är det sannerligen svårare än någonsin för det var verkligen helt underbara dagar. Solen sken konstant, badsjön var varmare än någonsin, festerna var perfekta varje dag, campingplatsen utmärkt, vännerna underbara, toasten hos Hjaltes lika god, stämningen som den bara kan vara på denna plats och så förstås all den underbara musiken som strömmade ut från scenerna.
2009 är faktiskt det bästa året någonsin för min del. Det känns nästan töntigt att skriva, men det enda som var fel med den var att den tog slut:)
Nedan följer en liten redovisning av musiken i den turordning den sågs och vad jag tycke om den.
TORSDAG
Social Distortion
Ett bättre öppningsband för min del är svårt. Efter att ha sett dem för en vecka sedan visste jag dock att låtvalet på turnén inte riktigt passar mig. Ändå en kalasbra start och genast kände man att det här kommer bli en stor festival.
Lucinda Williams
Den lilla stund som hanns med var skön. Lucinda har en fantastisk röst och hon verkade skönt salongsberusad. Men jag var tvungen att rusa vidare.
Fucked Up
Det var hit jag rusade från Lucinda. Och det är verkligen inget jag ångrar för det blev i slutändan toppkonserten på hela festivalen. I en timme så var det totalt ös framme vid scenkanten och jag har aldrig varit så här exalterad efter en punkspelning. Jag kan inte i ord beskriva hur jag kände under en timme. Musiken intog i alla fall hela mig och lyfte mig upp till en närmast magisk plats.
The Gaslight Anthem
Det kändes som en närmast omöjlig grej att gå på en konsert direkt efter Fucked Up spelningen men det här såg jag ju också fram emot väldigt mycket. Och New Jersey bandet lyckades faktiskt med bedriften att få mig att glömma Fucked Up för stunden. Gaslight Anthem var heltända och deras rockmusik borde verkligen slå stort.
Trentemoller
Dansk techno avslutade första dagen på stora scenen. Och för stunden var det ganska ok men egentligen lämnar det inte mycket efter sig.
FREDAG
Pablo Moses & U-Roy
Varje år finns det några reggaelegendarer på plats på festivalen. I år var det dessa två. De körde var sitt avsnitt med låtar med samma musiker. U-Roy började och jag tyckte han var bäst, fast att det på skiva är tvärtom. I några låtar så svängde det verkligen men annars kan man mest säga att det var habilt.
Mono
Återigen valdes Fleet Foxes bort på en festival. Jag kände mer för japansk postrock just då. Kanske ångrar jag det lite nu. Monos låtar låter verkligen nästan exakt likadant. Den lååånga första låten var riktigt skön med typiskt lunga och manglande partier om vartannat. Sen var de andra låtarna samma sak fast lite sämre.
Glasvegas
Jag gillar verkligen hittarna med dessa skottar. I övrigt så är det mest halvsåsigt, tycker jag. Ändå hade jag rätt höga förväntningar på spelningen. Och visst, de ser coola ut och inledningen med Geraldine känns verkligen. Men sen blir det oinspirerat och efter 25 minuter är jag ganska less. Jag stod kvar en stund till men kände istället för att ladda inför nästa spelning.
Nick Cave & The Bad Seeds
Åh, vad skönt det var att äntligen få se denne man. Från att ha varit ett relativt stort fan tidigare så blev jag ett massivt fan med senaste skivan Dig Lazarus Dig. Och från scen levererade han förkrossande låtar som The Ship Song, Weeping song, Midnight Man, Stagger Lee och framförallt There she goes my beautiful world. Låtar som nådde mig med kärlek rakt in i bröstet. En alldeles lysande spelning även om han gärna fått köra lite mer nytt.
The Field
Den svenska dansakten The Field är en av ganska få band inom den här genren som jag gillar. Live fungerade det helt okej även om jag just då var för trött för att ta in det mer experimentella. Jag vill ha monoton dansmusik om det ska vara av den här sorten.
2ManyDjs
För stunden hade jag ingen lust med Oasis som gick på scen samtidigt utan hade fått för mig att 2ManyDjs klippande och klistrande skulle vara bättre. Men nä, de var så länge jag såg dem inget vidare kul.
Oasis
Lagom till de sista 35 minuterna sökte jag och Carl upp Andreas flagga vid Orangea scenen och då fick vi verkligen en skön hitkavalkad till buds. Liam sjöng fantastiskt och Noel lät bättre än jag någonsin hört honom. Live Forever var enorm och en av festivalens höjdpunkter.
Grace Jones
Perfekt musik att flamsa till utanför tältet. Inte för att musiken var flamsig, den var ju kalasbra. Men vårt humör var flamsigt och ett par av festivalens bästa timmar flöt förbi i en perfekt symbios med Grace Jones skinkor.
LÖRDAG
Håkan Hellström
Lite lite oroad var jag för Håkan på stora scenen när jag fick reda på spelschemat. Men oron försvann redan vid frukosten denna lördag. Lite vin och sen flöt timmarna på närmast perfekt fram till fyra. Vi höll oss från att gå på andra spelningar innan utan satte all fokus på Håkan. Vi var framme bara någon minut han intog scenen och allt kändes perfekt och det var precis vad det blev. Rösten var fantastisk, bandet kunde fylla ut stora scenen och publiken var klart tillräcklig. Jag var överlycklig under hela spelningen. Så ska livet vara jämt.
Amadou & Mariam
Lördagen fortsatte mycket starkt. Duon från Mali fräste fram ett groove som faktistk lät bättre utanför tältet än inne i det. Ljudet blev perfekt där och där satt vi och njöt av våra mojitos. Eller i alla fall de flesta av oss, för min kom det en tjuv och tog. Men jag såg honom och efter ganska mycket ståhej så fick jag åtminstone pengar tillbaka.
Tony Allen
Mer afrikanskt stod sen på programmet. Allens nya afrobeat skiva är mycket bra så förväntningarna var höga. Jag tror inte de infriades till max men å andra sidan var fokusering något oklar.
LA-33
Timman slog 24 och det var dags för dans, Salsa av alla sorter. Men man ska aldrig bli förvånad för det var en alldeles underbar timme.
Pet Shop Boys
De har sina hits och Always on my mind lät fantastisk i natten.
SÖNDAG
Pete Doherty
Festivalens stora överraskning för min del var det akustiska setet av den här mannen. Helt otroligt bra hela vägen var det. Rösten pendlade mellan punkig och perfekt berättande. Gitarrspelet var fenomenalt och den som bara läser om Pete Dohertys skandaler i tidningarna ska genast lyssna på honom istället. Jag ger honom nästen genistämpel efter den här spelningen.
Ulf Lundell
Äntligen fick man då se honom. Och det var ungefär som jag trodde, kanske lite bättre till och med. Han valde att köra nästan enbart rockigt från den stora scenen vilket nog visserligen var klokt. Men för mig som har lite svårt för hans röst, när han ska vara sådär manligt hes, så blev det lite väl mycket av den biten. Fast bandet han hade med sig pumpade på mycket bra och groovet var ständig där. Och den ganska lilla publiken längst fram var verkligen överlycklig.
Eagles Of Death Metal
På skiva blir detta band alltför plojigt för mig, mer en gimmick än ett riktigt band. Frågan är om jag tycker samma nästa gång jag lyssnar för live var det verkligen något helt annat. Sköna riff strömmade ut mest hela tiden det kändes verkligen mest som ett riktigt bra rockband.
The Bronx
Förväntningarna var stora efter att ha sett bandet några gånger tidigare. Tyvärr så var roskildespelningen den klart mest oengagerade jag sett från bandet. En märkligt liten publik hade samlats så kanske spelade det in. Fast visst hettade det till några gånger och många som inte sett dem innan verkade verkligen nöjda. Jag var det som sagt inte riktigt.
Madness
Endast några få låtar hans att höras på med Madness. Härliga Forever Young från nya albumet var riktigt bra och även några gamla klassiker som fick publiken att gå bananas lät okej.
Yeah Yeah Yeahs
Det är fick bli sista bandet för mig på årets festival. Både den mentala och den fysiska hälsan var på väg att ta slut. Karen O och hennes band lyckades dock få mig att hålla ångan uppe. Bara att köra cover på Human Fly med The Cramps fick mig pigg igen. Slutet av spelningen sågs utanför tältet och det lät bra och jag hade det bra och det var slutet på Roskilde 2009 som, som sagt, känns som den allra bästa festivalen jag varit på någonsin. Tack alla för det.
2009 är faktiskt det bästa året någonsin för min del. Det känns nästan töntigt att skriva, men det enda som var fel med den var att den tog slut:)
Nedan följer en liten redovisning av musiken i den turordning den sågs och vad jag tycke om den.
TORSDAG
Social Distortion
Ett bättre öppningsband för min del är svårt. Efter att ha sett dem för en vecka sedan visste jag dock att låtvalet på turnén inte riktigt passar mig. Ändå en kalasbra start och genast kände man att det här kommer bli en stor festival.
Lucinda Williams
Den lilla stund som hanns med var skön. Lucinda har en fantastisk röst och hon verkade skönt salongsberusad. Men jag var tvungen att rusa vidare.
Fucked Up
Det var hit jag rusade från Lucinda. Och det är verkligen inget jag ångrar för det blev i slutändan toppkonserten på hela festivalen. I en timme så var det totalt ös framme vid scenkanten och jag har aldrig varit så här exalterad efter en punkspelning. Jag kan inte i ord beskriva hur jag kände under en timme. Musiken intog i alla fall hela mig och lyfte mig upp till en närmast magisk plats.
The Gaslight Anthem
Det kändes som en närmast omöjlig grej att gå på en konsert direkt efter Fucked Up spelningen men det här såg jag ju också fram emot väldigt mycket. Och New Jersey bandet lyckades faktiskt med bedriften att få mig att glömma Fucked Up för stunden. Gaslight Anthem var heltända och deras rockmusik borde verkligen slå stort.
Trentemoller
Dansk techno avslutade första dagen på stora scenen. Och för stunden var det ganska ok men egentligen lämnar det inte mycket efter sig.
FREDAG
Pablo Moses & U-Roy
Varje år finns det några reggaelegendarer på plats på festivalen. I år var det dessa två. De körde var sitt avsnitt med låtar med samma musiker. U-Roy började och jag tyckte han var bäst, fast att det på skiva är tvärtom. I några låtar så svängde det verkligen men annars kan man mest säga att det var habilt.
Mono
Återigen valdes Fleet Foxes bort på en festival. Jag kände mer för japansk postrock just då. Kanske ångrar jag det lite nu. Monos låtar låter verkligen nästan exakt likadant. Den lååånga första låten var riktigt skön med typiskt lunga och manglande partier om vartannat. Sen var de andra låtarna samma sak fast lite sämre.
Glasvegas
Jag gillar verkligen hittarna med dessa skottar. I övrigt så är det mest halvsåsigt, tycker jag. Ändå hade jag rätt höga förväntningar på spelningen. Och visst, de ser coola ut och inledningen med Geraldine känns verkligen. Men sen blir det oinspirerat och efter 25 minuter är jag ganska less. Jag stod kvar en stund till men kände istället för att ladda inför nästa spelning.
Nick Cave & The Bad Seeds
Åh, vad skönt det var att äntligen få se denne man. Från att ha varit ett relativt stort fan tidigare så blev jag ett massivt fan med senaste skivan Dig Lazarus Dig. Och från scen levererade han förkrossande låtar som The Ship Song, Weeping song, Midnight Man, Stagger Lee och framförallt There she goes my beautiful world. Låtar som nådde mig med kärlek rakt in i bröstet. En alldeles lysande spelning även om han gärna fått köra lite mer nytt.
The Field
Den svenska dansakten The Field är en av ganska få band inom den här genren som jag gillar. Live fungerade det helt okej även om jag just då var för trött för att ta in det mer experimentella. Jag vill ha monoton dansmusik om det ska vara av den här sorten.
2ManyDjs
För stunden hade jag ingen lust med Oasis som gick på scen samtidigt utan hade fått för mig att 2ManyDjs klippande och klistrande skulle vara bättre. Men nä, de var så länge jag såg dem inget vidare kul.
Oasis
Lagom till de sista 35 minuterna sökte jag och Carl upp Andreas flagga vid Orangea scenen och då fick vi verkligen en skön hitkavalkad till buds. Liam sjöng fantastiskt och Noel lät bättre än jag någonsin hört honom. Live Forever var enorm och en av festivalens höjdpunkter.
Grace Jones
Perfekt musik att flamsa till utanför tältet. Inte för att musiken var flamsig, den var ju kalasbra. Men vårt humör var flamsigt och ett par av festivalens bästa timmar flöt förbi i en perfekt symbios med Grace Jones skinkor.
LÖRDAG
Håkan Hellström
Lite lite oroad var jag för Håkan på stora scenen när jag fick reda på spelschemat. Men oron försvann redan vid frukosten denna lördag. Lite vin och sen flöt timmarna på närmast perfekt fram till fyra. Vi höll oss från att gå på andra spelningar innan utan satte all fokus på Håkan. Vi var framme bara någon minut han intog scenen och allt kändes perfekt och det var precis vad det blev. Rösten var fantastisk, bandet kunde fylla ut stora scenen och publiken var klart tillräcklig. Jag var överlycklig under hela spelningen. Så ska livet vara jämt.
Amadou & Mariam
Lördagen fortsatte mycket starkt. Duon från Mali fräste fram ett groove som faktistk lät bättre utanför tältet än inne i det. Ljudet blev perfekt där och där satt vi och njöt av våra mojitos. Eller i alla fall de flesta av oss, för min kom det en tjuv och tog. Men jag såg honom och efter ganska mycket ståhej så fick jag åtminstone pengar tillbaka.
Tony Allen
Mer afrikanskt stod sen på programmet. Allens nya afrobeat skiva är mycket bra så förväntningarna var höga. Jag tror inte de infriades till max men å andra sidan var fokusering något oklar.
LA-33
Timman slog 24 och det var dags för dans, Salsa av alla sorter. Men man ska aldrig bli förvånad för det var en alldeles underbar timme.
Pet Shop Boys
De har sina hits och Always on my mind lät fantastisk i natten.
SÖNDAG
Pete Doherty
Festivalens stora överraskning för min del var det akustiska setet av den här mannen. Helt otroligt bra hela vägen var det. Rösten pendlade mellan punkig och perfekt berättande. Gitarrspelet var fenomenalt och den som bara läser om Pete Dohertys skandaler i tidningarna ska genast lyssna på honom istället. Jag ger honom nästen genistämpel efter den här spelningen.
Ulf Lundell
Äntligen fick man då se honom. Och det var ungefär som jag trodde, kanske lite bättre till och med. Han valde att köra nästan enbart rockigt från den stora scenen vilket nog visserligen var klokt. Men för mig som har lite svårt för hans röst, när han ska vara sådär manligt hes, så blev det lite väl mycket av den biten. Fast bandet han hade med sig pumpade på mycket bra och groovet var ständig där. Och den ganska lilla publiken längst fram var verkligen överlycklig.
Eagles Of Death Metal
På skiva blir detta band alltför plojigt för mig, mer en gimmick än ett riktigt band. Frågan är om jag tycker samma nästa gång jag lyssnar för live var det verkligen något helt annat. Sköna riff strömmade ut mest hela tiden det kändes verkligen mest som ett riktigt bra rockband.
The Bronx
Förväntningarna var stora efter att ha sett bandet några gånger tidigare. Tyvärr så var roskildespelningen den klart mest oengagerade jag sett från bandet. En märkligt liten publik hade samlats så kanske spelade det in. Fast visst hettade det till några gånger och många som inte sett dem innan verkade verkligen nöjda. Jag var det som sagt inte riktigt.
Madness
Endast några få låtar hans att höras på med Madness. Härliga Forever Young från nya albumet var riktigt bra och även några gamla klassiker som fick publiken att gå bananas lät okej.
Yeah Yeah Yeahs
Det är fick bli sista bandet för mig på årets festival. Både den mentala och den fysiska hälsan var på väg att ta slut. Karen O och hennes band lyckades dock få mig att hålla ångan uppe. Bara att köra cover på Human Fly med The Cramps fick mig pigg igen. Slutet av spelningen sågs utanför tältet och det lät bra och jag hade det bra och det var slutet på Roskilde 2009 som, som sagt, känns som den allra bästa festivalen jag varit på någonsin. Tack alla för det.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar