Joan Baez
Bok: Lyssna till min röst
Skiva: David’s album
I Baez självbiografi Lyssna till mitt hjärta berättar hon öppet men något skrytsamt om sitt liv. Hon är inte sen med att påpeka sin framträdande roll när folkmusiken slog igenom på bredd front i början av 1960-talet. Det stämmer säkert det hon skriver men tonen kan ibland bli alltför fylld med amerikanskt självförtroende. Det är ändå intressant att följa hur hon väldigt snabbt blev känd över hela världen genom att spela gamla folksånger. Hon började skriva eget material långt senare. I mitten av 60-talet var det med hjälp av relationen till Bob Dylan som hon höll sitt namn levande. De turnerade ihop och Baez spelade in många av Dylans låtar. Boken innehåller en del roliga anekdoter om Dylan som var kul att läsa. Det är också intressant att läsa om hennes upplevelser bakom scen i Woodstock och på Live Aid galan.
Annars är det hennes enorma engagemang i olika samhällsfrågor som fascinerar. Hon anordnade demonstrationer och var en ledande kraft inom flera organisationer. Bl.a. var hon i Nordvietnam när bomberna föll, hon var med när Martin Luther King höll sitt berömda ”I have a dream” tal och hon var i Polen och besökte Lech Walesa när han satt i husarrest. Hon har vigt sitt liv åt välgörenhet men har samtidigt kunnat leva gott.
Ytterligare en notis man kan göra är hennes relation till män. Hon var gift med frihetsaktivisten David Harris ett tag och fick en son men annars så är det många tillfälliga bekantskaper. Mest underhållande är när hon redogör för hur hon raggade upp en kille på en tysk flygplats. Hennes väninna fick gå fram till den okände killen och förklara att Joan Baez satt där borta och gärna ville prata med honom. Det ena ledde till det andra och killen var med på hela europaturnén som hennes älskare. Baez hade även en lesbisk relation under 60-talet.
Av Baez skivor är det albumet med titeln David’s album som jag gillar bäst. Här tonar hon ner sin klara röst något. Skivan är inspelad i Nashville vilket gjort den countryinfluerad men inte sliskig. Låtvalet är blandat med både standards och aktuella politiska sånger. Jag är svag för country från den här perioden. Det mesta låter helt enkelt bra och Baez är verkligen inget undantag.
onsdag, augusti 16, 2006
söndag, augusti 13, 2006
www.youtube.com
Jag är smått besatt av denna sajt. Det känns som hela musikhistorien finns här. Jag blir alldeles rådvill vilka artister jag ska kolla upp varje dag. Ikväll har det blivit Yo La Tengo (Vilket underbart band. Ett av de coolaste jag vet. Kolla bara in klippet när de spelar Today is the day i John Mcenroes tv-show. Helt suvuränt), The Cramps (Många galna klipp, särskilt när spelar på ett mentalsjukhus) och Elliott Smith (Tänk vad droger kan vara dåligt. Det finns några sorgliga klipp från åren före han dog där rösten nästan har försvunnit).
Bäst ikväll är nog ändå när Elvis Presley sjunger If I can dream. Den måste ni lova att lyssna på och kommentera.
Jag är smått besatt av denna sajt. Det känns som hela musikhistorien finns här. Jag blir alldeles rådvill vilka artister jag ska kolla upp varje dag. Ikväll har det blivit Yo La Tengo (Vilket underbart band. Ett av de coolaste jag vet. Kolla bara in klippet när de spelar Today is the day i John Mcenroes tv-show. Helt suvuränt), The Cramps (Många galna klipp, särskilt när spelar på ett mentalsjukhus) och Elliott Smith (Tänk vad droger kan vara dåligt. Det finns några sorgliga klipp från åren före han dog där rösten nästan har försvunnit).
Bäst ikväll är nog ändå när Elvis Presley sjunger If I can dream. Den måste ni lova att lyssna på och kommentera.
lördag, augusti 12, 2006
Nedan följer en låttext av Jim White som jag aldrig får nog av. Den skrevs ursprungligen för Jims femåriga dotter men drabbar alla som har upplevt kärlek. Men det är klart att när man nu själv snart har en femårig dotter så biter den extra hårt.
Bluebird on a telephone line. How are you? I’m feeling fine. Sweetly do I whisper your name. Lonely solo taxi ride to a cheap motel on the wrong side of the tracks. The facts are tricky to explain. Cold front bearing down, blowing in from Birmingham. By dawn the window’s wet with icy rain. Behind fourteen doors, a sad parade of paramours are throwing little white rocks at sorrow’s window pane. Me, I’ve found someone to love more than the rain.
Salvation Army ringing bell, kingdom come and wishing wells. Hey Santa Claus I see your junkie eyes. It’s the devil and the deep blue sea, with old friends I hope I never see again all tangled up with misery and lies. The lonely hiss of passing cars feeds the ache of ancient scars, like ghosts beneath my bed rattling chains. No good luck charm or remedy ever proved to soothe my sanity nor bad medicine served to ease my pain. Had to find someone to love more than the rain.
Now, old habits will die hard. This pile of junk setting in my yard… souvenirs from the wrecking ball of dreams. You spend a lifetime tearing temples down, it gets to feel like hallowed ground is a shallow grave where ne’er the bluebird sings.
Last time home when I played this song, you said “Dad, it’s sad, and way too long.” And I pulled you close and held you in my arms. Yes, salvation wears a thin disguise ‘cause I can see the heaven in your eyes. And I thank God them years I searched were not in vain… finally found someone to love more than the rain. Bluebird I love you more than the rain.
Bluebird on a telephone line. How are you? I’m feeling fine. Sweetly do I whisper your name. Lonely solo taxi ride to a cheap motel on the wrong side of the tracks. The facts are tricky to explain. Cold front bearing down, blowing in from Birmingham. By dawn the window’s wet with icy rain. Behind fourteen doors, a sad parade of paramours are throwing little white rocks at sorrow’s window pane. Me, I’ve found someone to love more than the rain.
Salvation Army ringing bell, kingdom come and wishing wells. Hey Santa Claus I see your junkie eyes. It’s the devil and the deep blue sea, with old friends I hope I never see again all tangled up with misery and lies. The lonely hiss of passing cars feeds the ache of ancient scars, like ghosts beneath my bed rattling chains. No good luck charm or remedy ever proved to soothe my sanity nor bad medicine served to ease my pain. Had to find someone to love more than the rain.
Now, old habits will die hard. This pile of junk setting in my yard… souvenirs from the wrecking ball of dreams. You spend a lifetime tearing temples down, it gets to feel like hallowed ground is a shallow grave where ne’er the bluebird sings.
Last time home when I played this song, you said “Dad, it’s sad, and way too long.” And I pulled you close and held you in my arms. Yes, salvation wears a thin disguise ‘cause I can see the heaven in your eyes. And I thank God them years I searched were not in vain… finally found someone to love more than the rain. Bluebird I love you more than the rain.
fredag, augusti 11, 2006
Frihamnspiren 10/8-06
Detta år slår alla rekord att gå på kalas-evenamang. Frihamnspiren är egentligen väldigt motbjudande som konsertställe men den lilla båtturen med Älvsnabben är ändå trevlig. För övrigt första gången jag utnyttjar Älvsnabben under mina dryga sex år som göteborgsbo.
Eftersom spelschemat är ändrat så kommer vi precis när Henrik Berggren ska spela. Att framföra Broder Daniels låtar solo med akustisk gitarr visar sig vara ganska enformigt. Den senaste Broder Daniel skivan gillar jag verkligen och det är låtarna därifrån som klarar den musikaliska förvandlingen bäst. Ändå är det egentligen bara titelspåret Cruel town som får mig från att tänka på annat.
Howe Gelb är sån där snubbe som har mycket cred bland musiker. Jag vet inte varför jag aldrig riktigt kommit mig för att lyssna på honom. Jag har förstått att det är något som inte passar mig. Det visar sig också vara sant. Problemet med Gelbs ökeninsperarade gryta av blues, country och rock är att han i nästan varje låt måste krångla till det. De låtar han gör med ett dirket anslag är bra men de är för få. Det finns ganska stora likheter med Jim White fast där hans organilatet känns äkta så känns Gelbs lite påklistrad.
Det fanns en anledning till varför jag drog mig till Frihamnspiren ikväll. Det var Mark Lanegan. Han fanns med som gästartist under Twilight Singers spelning. Twilight Singers som är den förre Afghan Whigs sångaren Greg Dullis nya band. Afgahn Whigs gjorde några bra plattor i början av 90-talet och likheten mellan banden är ganska stor. Jag har alltid tyckt att Dulli har en aura av farlighet över sig. Hans röst och utseende utstrålar något som jag nästan kan bli rädd för.
Spelningen är av det slamrigare slaget men ganska bra. Sologitarristen som är med förstör dock några låtar med en gitarr som låter alltför mycket hårdrock. Dulli låter klar bäst i de lite lugnare låtarna där man även kan höra texterna bättre.
Mark Lanegan kommer in och gästspelar på tre låtar. Vad ska man säga. Hans röst är oslagbar. Live with me, In the pines och Sideways in reverse gjorde cykelturen hem lättare. Han såg även ut att må lite bättre mot de gånger jag sett honom tidigare. Roskildespelningen med hans gamla band Screaming Trees 1992 var minst sagt kaotisk. Om någon blir intressrad av att lyssna på Lanegan tycker jag genast att man ska införskaffa, eller ladda ner, hans skiva I'll take care of you. Hur bra som helst.
Detta år slår alla rekord att gå på kalas-evenamang. Frihamnspiren är egentligen väldigt motbjudande som konsertställe men den lilla båtturen med Älvsnabben är ändå trevlig. För övrigt första gången jag utnyttjar Älvsnabben under mina dryga sex år som göteborgsbo.
Eftersom spelschemat är ändrat så kommer vi precis när Henrik Berggren ska spela. Att framföra Broder Daniels låtar solo med akustisk gitarr visar sig vara ganska enformigt. Den senaste Broder Daniel skivan gillar jag verkligen och det är låtarna därifrån som klarar den musikaliska förvandlingen bäst. Ändå är det egentligen bara titelspåret Cruel town som får mig från att tänka på annat.
Howe Gelb är sån där snubbe som har mycket cred bland musiker. Jag vet inte varför jag aldrig riktigt kommit mig för att lyssna på honom. Jag har förstått att det är något som inte passar mig. Det visar sig också vara sant. Problemet med Gelbs ökeninsperarade gryta av blues, country och rock är att han i nästan varje låt måste krångla till det. De låtar han gör med ett dirket anslag är bra men de är för få. Det finns ganska stora likheter med Jim White fast där hans organilatet känns äkta så känns Gelbs lite påklistrad.
Det fanns en anledning till varför jag drog mig till Frihamnspiren ikväll. Det var Mark Lanegan. Han fanns med som gästartist under Twilight Singers spelning. Twilight Singers som är den förre Afghan Whigs sångaren Greg Dullis nya band. Afgahn Whigs gjorde några bra plattor i början av 90-talet och likheten mellan banden är ganska stor. Jag har alltid tyckt att Dulli har en aura av farlighet över sig. Hans röst och utseende utstrålar något som jag nästan kan bli rädd för.
Spelningen är av det slamrigare slaget men ganska bra. Sologitarristen som är med förstör dock några låtar med en gitarr som låter alltför mycket hårdrock. Dulli låter klar bäst i de lite lugnare låtarna där man även kan höra texterna bättre.
Mark Lanegan kommer in och gästspelar på tre låtar. Vad ska man säga. Hans röst är oslagbar. Live with me, In the pines och Sideways in reverse gjorde cykelturen hem lättare. Han såg även ut att må lite bättre mot de gånger jag sett honom tidigare. Roskildespelningen med hans gamla band Screaming Trees 1992 var minst sagt kaotisk. Om någon blir intressrad av att lyssna på Lanegan tycker jag genast att man ska införskaffa, eller ladda ner, hans skiva I'll take care of you. Hur bra som helst.
torsdag, augusti 10, 2006
Klubb Baddaren
På Henriksbergs takterass huserar Håkan Hellströms musiker som husband fyra onsdagar framåt. Gästartister första kvällen var Ebbot Lundberg och Theodor Jensen. Efter en något trevande start blev de snart varma i kläderna. Ebbot som ibland kan se lite oseriös ut såg ikväll ut att njuta av att sjunga favoritcovers.
Låtarna som spelades skulle kunna vara hämtade från ett best of rock album men de gjordes med en känsla som ett coverband inte kommer i närheten av. Perfect day, Louie Louie, Ring of fire och Hey hey my my var låtar som spelades. Theodor spelade även några The Plan låtar som passade väl in. Låtvalet kan tyckas tveksamt men vi som var där vet att dessa låtar kan låta fräscha än idag. Perfect day gjordes med sådan perfektion att man inte kan önska sig mera av livet.
Spelningen kunde gärna fått vara lite längre. Gästartist nästa onsdag är Daniel Lemma. Vi ses där.
På Henriksbergs takterass huserar Håkan Hellströms musiker som husband fyra onsdagar framåt. Gästartister första kvällen var Ebbot Lundberg och Theodor Jensen. Efter en något trevande start blev de snart varma i kläderna. Ebbot som ibland kan se lite oseriös ut såg ikväll ut att njuta av att sjunga favoritcovers.
Låtarna som spelades skulle kunna vara hämtade från ett best of rock album men de gjordes med en känsla som ett coverband inte kommer i närheten av. Perfect day, Louie Louie, Ring of fire och Hey hey my my var låtar som spelades. Theodor spelade även några The Plan låtar som passade väl in. Låtvalet kan tyckas tveksamt men vi som var där vet att dessa låtar kan låta fräscha än idag. Perfect day gjordes med sådan perfektion att man inte kan önska sig mera av livet.
Spelningen kunde gärna fått vara lite längre. Gästartist nästa onsdag är Daniel Lemma. Vi ses där.
måndag, augusti 07, 2006
Dolly Parton Tribute
Ja, då har man varit på sin första konsert på årets kalas. Även min första konsert på Kungstorget. Kanske ett ålderstecken.
Dolly Parton har jag alltid haft ett gott öga och öra till och då främst till musiken. Hennes tidiga skivor är såndär skön 70-tals country som jag verkligen gillar. Dolly Parton tribute visar sig vara ett husband som kallar sig The Emmylous med gästartister. Bland gästerna finns Nina Persson, Cecilia Nordlund, Ebbot och Helena Josefsson. Robyn och Christian Kjellvander, som också skulle varit med, var sjuka.
Efter en svag inledning tar sig konserten mer och mer. Framförallt är det när Tingsek kommer in på scen som saker börjar hända. Han tillför lite äkta inlevelse och frenesi i den annars alltför familjära stämningen. Jag har inte lyssnat på hans egna grejer tidigare men kan han visa upp liknande höjder som här så är det säkert bra. Duetten med Helena Josefsson i Island in the stream blir något oväntat kvällens höjdpunkt.
Måste också nämna värmen. Hur underbart är det inte med sådana här kvällar. När klockan är 24 är det över 20 grader varmt. Så skulle det vara oftare.
Ja, då har man varit på sin första konsert på årets kalas. Även min första konsert på Kungstorget. Kanske ett ålderstecken.
Dolly Parton har jag alltid haft ett gott öga och öra till och då främst till musiken. Hennes tidiga skivor är såndär skön 70-tals country som jag verkligen gillar. Dolly Parton tribute visar sig vara ett husband som kallar sig The Emmylous med gästartister. Bland gästerna finns Nina Persson, Cecilia Nordlund, Ebbot och Helena Josefsson. Robyn och Christian Kjellvander, som också skulle varit med, var sjuka.
Efter en svag inledning tar sig konserten mer och mer. Framförallt är det när Tingsek kommer in på scen som saker börjar hända. Han tillför lite äkta inlevelse och frenesi i den annars alltför familjära stämningen. Jag har inte lyssnat på hans egna grejer tidigare men kan han visa upp liknande höjder som här så är det säkert bra. Duetten med Helena Josefsson i Island in the stream blir något oväntat kvällens höjdpunkt.
Måste också nämna värmen. Hur underbart är det inte med sådana här kvällar. När klockan är 24 är det över 20 grader varmt. Så skulle det vara oftare.
lördag, augusti 05, 2006
Em-loppet
Att springa i värme har aldrig varit min grej. Tyvärr var det riktigt varmt idag när Em-loppet gick av stapeln idag. Det gick ändå ganska bra även om jag missade min målsättning att springa under 45 minuter. 45.29 blev min sluttid på denna kvartsmara. Banan var väldigt snäll vad det gäller backar så det ska bli kul att se hur snabbt det går när de riktiga maratonlöparna springer nästa söndag.
Det var kul att starta och gå i mål inne på Nya ullevi. Man förstår vilken känsla det måste vara att friidrotta därinne när det är fulsatt på läktarna.
Tack Lena och barnen för stödet längs två ställen på banan. Det behövdes.
Att springa i värme har aldrig varit min grej. Tyvärr var det riktigt varmt idag när Em-loppet gick av stapeln idag. Det gick ändå ganska bra även om jag missade min målsättning att springa under 45 minuter. 45.29 blev min sluttid på denna kvartsmara. Banan var väldigt snäll vad det gäller backar så det ska bli kul att se hur snabbt det går när de riktiga maratonlöparna springer nästa söndag.
Det var kul att starta och gå i mål inne på Nya ullevi. Man förstår vilken känsla det måste vara att friidrotta därinne när det är fulsatt på läktarna.
Tack Lena och barnen för stödet längs två ställen på banan. Det behövdes.
fredag, juli 14, 2006
onsdag, juli 05, 2006
Årets Roskilde bland-cd
1. Misson of Burma - Trem two
2. Silver Jews - Punks in the beerlight
3. Rolling Stones - Doo doo doo doo doo (Heartbreaker)
4. Roky Erickson - Two headed dog
5. Union Carbide Production - High-speed energy
6. Nomads - She pays the rent
7. Supersuckers - Goin' back to Tuscon
8. Neko Case - Hold on, hold on
9. Allison Krauss - My poor old heart
10. Babar Luck - Care in the community
11. Richard Hell - Walking on water
12. Mink DeVille - Just give me one good reason
13. Steve Miller Band - Rock n' me
14 Wire - Champs
15. Dicks - Rich daddy
16. Entombed - Night of the vampire
17. The Bronx - Cobra lucha
18. Malcolm Middleton - Loneliness shines
19. Spaceman 3 - Take me to the other side
20. Suicide - Rocket USA
21. Neu - Fur immer (Forever)
1. Misson of Burma - Trem two
2. Silver Jews - Punks in the beerlight
3. Rolling Stones - Doo doo doo doo doo (Heartbreaker)
4. Roky Erickson - Two headed dog
5. Union Carbide Production - High-speed energy
6. Nomads - She pays the rent
7. Supersuckers - Goin' back to Tuscon
8. Neko Case - Hold on, hold on
9. Allison Krauss - My poor old heart
10. Babar Luck - Care in the community
11. Richard Hell - Walking on water
12. Mink DeVille - Just give me one good reason
13. Steve Miller Band - Rock n' me
14 Wire - Champs
15. Dicks - Rich daddy
16. Entombed - Night of the vampire
17. The Bronx - Cobra lucha
18. Malcolm Middleton - Loneliness shines
19. Spaceman 3 - Take me to the other side
20. Suicide - Rocket USA
21. Neu - Fur immer (Forever)
Roskilde 2006 del 2
Bob Dylan
Visserligen har jag hört ganska mycket negativt om Dylans konserter på senare år men förväntningarna var ändå ganska höga inför spelningen. När jag precis innan konsertstart kom in i fållan precis framför scenen jublade jag och tackade vakterna innerligt för detta sena insläpp.
Ganska direkt så stelnade mitt leende. Öppningen med Maggies farm var sorglig. En låt som egentligen är så bra kraxades fram av Bob men framförallt misslyckades bandet att få fram en enda känsla med sitt spel. När Dylan spelade på Roskilde 2001 var det en helt ok konsert och när jag såg honom i Gbg 2000 så var han lysande. Hans senare skivor gillar jag också men live har han alltså totalt rasat samman. Efter tre låtar gick jag.
Happy Mondays
Egentligen har jag aldrig haft någon riktigt nära relation till Happy Mondays innan men jag styrde mina steg dit. Jag har någon skiva i samlingen som varit tämligen olyssnad sedan jag köpte den Däremot upptäckte jag låten Halleluja precis innan avresan till festivalen och tänkte att det kanske kan vara något. Och om det var. Trots att jag missade de första 20 minuterna så var kom jag direkt in i stämningen när jag kom. Shaun Ryder verkade förhållandevis fräsch. Han sjöng sin pratsång som förr och Bez eldade på publiken med sin dans. Den sista halvtimmen av konserten var ren danseufori. Nämnda Halleluja, Step on och 24 hour party people som avslutning är det inte många som slår. Bandet spelade bra och sångerskan Rowetta var hur bra som helst. Hon kunde gärna fått höras ändå mer. En konsert som verkligen överraskade positivt. Synd bara att min Roskildekompis missade detta.
My Midnight Creeps
Längtan efter lite rockmusik drog oss till norska My Midnight Creeps. De intog scenen i med dämpad belysning och rök. Snart stod det klart att deras Stooges och Spritualized influenser var alltför övertydliga. Att sångaren sen inte hade rösten som klarade av den här typen av musik gjorde att man lämnade efter några låtar.
Death Cab For Cutie
Den egna stämningen i kroppen var egentligen alldeles för uppstissad för att ta in Ben Gibbards musik. Det lät väl ok men man var som sagt inte med i skallen. Death Cab For Cutie kan vara väldigt intetsägande om man inte är på rätt humör och så var fallet här. Soul and body lyfte ändå humöret lite. Totalt sätt ändå energilöst.
The Five Cornes Quintet
Kvällen avslutades med ett härligt finskt jazzband. Här kom energin tillbaka. Deras klart Blue Note inspererade coola jazz tilltalade mig mycket. Alldeles utmärkta soloprestationer tillsammans med lyhört samspel fick mig att röra på fötterna. Synd bara att de som stod närmast inte tyckte likadant.
Tied & Tickled Trio
Att få den något otacksamma uppgiften att vara första band ut på lördagen klarade detta tyska kollektiv av häpnadsväckande bra. Deras mångsidiga musik med rötterna i jazzen var fantastisk. Man kan säga att de spelade ett jazznummer, med jazzsättning, och sedan ett mer experimentellt postrockinfluerat verk, med varierad sättning, varannan gång. Båda inriktningarna var fantastiska. Avslutningslåten var helt klart festivalens höjdpunkt. En låt som påbörjades av mannen som spelade på sin laptop och avslutades med ett säkert 10 minuter långt crecendo. En låt som skulle platsa på vilken best of krautrock samling som helst.
Bandets sju medlemmar var de klart coolaste som visade sig på en scen denna festival. Som det känns så är det nog också den bästa konserten.
Primal Scream
Precis som Morrissey dagen innan får Primal Scream äran att äntra stora scenen i den härliga kvällsolen. De har aldrigt tidagare lyckats övertyga mig live men på Roskilde gör de en riktigt bra spelning. Tyvärr hade man själv suttit och blivit stekt i solen när man kollat på England - Portugal på storbildsskärm. Detta plus att ölen i det läget säkert blev 35 grader varm hade gjort att man var lite seg.
Annars finns egentligen inget att klaga på. Låtvalet var utmärkt med en fantastisk Movin on up som inledningsnummer. Jag gillar verkligen den nya skivan och låtarna de spelade därifrån blev ännu bättre live. Jag skulle vilja påstå att de nästan matchar Stones bästa år. Dock bara nästan. Helt klart blev detta en återupprättelse för de tidigare liveupplevelser jag haft med Primal Scream.
Silver Jews
Spänningen var stor inför den spelning jag sett fram emot mest på hela festivalen. Tio minuter innan start var det glest med folk i det ganska stora Odeon-tältet. Själv var jag nöjd över min plats längt fram men undrade hur David Berman skulle gilla en festivalpublik. Plötsligt släcktes lamporna ner och bandet kom in till ett nästan öronbedövande jubel. Det visade sig helt plötsligt vara ett närmast fullt tält där överraskande många kunde låtarna. När Sedan David säger att "This song is called Dallas" känner jag att det är det här man lever för. Jag vet inte hur många gånger jag lyssnat på den här låten genom åren utan att tröttna.
Bandet som han plockat med sig är riktigt bra. De framför låtarna precis så där lagom likt som det låter på skivan. Det spelas ganska många låtar från senaste skivan som är ganska ojämn vilket drar ner betyget lite. Men ändå en gåshudsframkallande debut av Silver Jews på nordisk mark.
Anga Diaz Echu Mingua
Jag hade ganska stora förhoppningar om det är kubanska gänget. Tyvärr infriades de inte. Det blev alldeles för mycket traditionell latinmusik för min del.
Kanye West
Trots att jag i stort sätt somnade stående en halvtimme in i konserten så gillade jag det verkligen. Kanye lyckade ensam fylla upp den oranga scenen vilket är starkt gjort. Hans flow var klanderlöst och det är bara synd att jag inte lyssnat på honom mer. När han dragit igenom Jay-Z låt Izzo var det dags att knalla hemåt i natten. Kroppen var helt enkelt slutkörd.
Bob Dylan
Visserligen har jag hört ganska mycket negativt om Dylans konserter på senare år men förväntningarna var ändå ganska höga inför spelningen. När jag precis innan konsertstart kom in i fållan precis framför scenen jublade jag och tackade vakterna innerligt för detta sena insläpp.
Ganska direkt så stelnade mitt leende. Öppningen med Maggies farm var sorglig. En låt som egentligen är så bra kraxades fram av Bob men framförallt misslyckades bandet att få fram en enda känsla med sitt spel. När Dylan spelade på Roskilde 2001 var det en helt ok konsert och när jag såg honom i Gbg 2000 så var han lysande. Hans senare skivor gillar jag också men live har han alltså totalt rasat samman. Efter tre låtar gick jag.
Happy Mondays
Egentligen har jag aldrig haft någon riktigt nära relation till Happy Mondays innan men jag styrde mina steg dit. Jag har någon skiva i samlingen som varit tämligen olyssnad sedan jag köpte den Däremot upptäckte jag låten Halleluja precis innan avresan till festivalen och tänkte att det kanske kan vara något. Och om det var. Trots att jag missade de första 20 minuterna så var kom jag direkt in i stämningen när jag kom. Shaun Ryder verkade förhållandevis fräsch. Han sjöng sin pratsång som förr och Bez eldade på publiken med sin dans. Den sista halvtimmen av konserten var ren danseufori. Nämnda Halleluja, Step on och 24 hour party people som avslutning är det inte många som slår. Bandet spelade bra och sångerskan Rowetta var hur bra som helst. Hon kunde gärna fått höras ändå mer. En konsert som verkligen överraskade positivt. Synd bara att min Roskildekompis missade detta.
My Midnight Creeps
Längtan efter lite rockmusik drog oss till norska My Midnight Creeps. De intog scenen i med dämpad belysning och rök. Snart stod det klart att deras Stooges och Spritualized influenser var alltför övertydliga. Att sångaren sen inte hade rösten som klarade av den här typen av musik gjorde att man lämnade efter några låtar.
Death Cab For Cutie
Den egna stämningen i kroppen var egentligen alldeles för uppstissad för att ta in Ben Gibbards musik. Det lät väl ok men man var som sagt inte med i skallen. Death Cab For Cutie kan vara väldigt intetsägande om man inte är på rätt humör och så var fallet här. Soul and body lyfte ändå humöret lite. Totalt sätt ändå energilöst.
The Five Cornes Quintet
Kvällen avslutades med ett härligt finskt jazzband. Här kom energin tillbaka. Deras klart Blue Note inspererade coola jazz tilltalade mig mycket. Alldeles utmärkta soloprestationer tillsammans med lyhört samspel fick mig att röra på fötterna. Synd bara att de som stod närmast inte tyckte likadant.
Tied & Tickled Trio
Att få den något otacksamma uppgiften att vara första band ut på lördagen klarade detta tyska kollektiv av häpnadsväckande bra. Deras mångsidiga musik med rötterna i jazzen var fantastisk. Man kan säga att de spelade ett jazznummer, med jazzsättning, och sedan ett mer experimentellt postrockinfluerat verk, med varierad sättning, varannan gång. Båda inriktningarna var fantastiska. Avslutningslåten var helt klart festivalens höjdpunkt. En låt som påbörjades av mannen som spelade på sin laptop och avslutades med ett säkert 10 minuter långt crecendo. En låt som skulle platsa på vilken best of krautrock samling som helst.
Bandets sju medlemmar var de klart coolaste som visade sig på en scen denna festival. Som det känns så är det nog också den bästa konserten.
Primal Scream
Precis som Morrissey dagen innan får Primal Scream äran att äntra stora scenen i den härliga kvällsolen. De har aldrigt tidagare lyckats övertyga mig live men på Roskilde gör de en riktigt bra spelning. Tyvärr hade man själv suttit och blivit stekt i solen när man kollat på England - Portugal på storbildsskärm. Detta plus att ölen i det läget säkert blev 35 grader varm hade gjort att man var lite seg.
Annars finns egentligen inget att klaga på. Låtvalet var utmärkt med en fantastisk Movin on up som inledningsnummer. Jag gillar verkligen den nya skivan och låtarna de spelade därifrån blev ännu bättre live. Jag skulle vilja påstå att de nästan matchar Stones bästa år. Dock bara nästan. Helt klart blev detta en återupprättelse för de tidigare liveupplevelser jag haft med Primal Scream.
Silver Jews
Spänningen var stor inför den spelning jag sett fram emot mest på hela festivalen. Tio minuter innan start var det glest med folk i det ganska stora Odeon-tältet. Själv var jag nöjd över min plats längt fram men undrade hur David Berman skulle gilla en festivalpublik. Plötsligt släcktes lamporna ner och bandet kom in till ett nästan öronbedövande jubel. Det visade sig helt plötsligt vara ett närmast fullt tält där överraskande många kunde låtarna. När Sedan David säger att "This song is called Dallas" känner jag att det är det här man lever för. Jag vet inte hur många gånger jag lyssnat på den här låten genom åren utan att tröttna.
Bandet som han plockat med sig är riktigt bra. De framför låtarna precis så där lagom likt som det låter på skivan. Det spelas ganska många låtar från senaste skivan som är ganska ojämn vilket drar ner betyget lite. Men ändå en gåshudsframkallande debut av Silver Jews på nordisk mark.
Anga Diaz Echu Mingua
Jag hade ganska stora förhoppningar om det är kubanska gänget. Tyvärr infriades de inte. Det blev alldeles för mycket traditionell latinmusik för min del.
Kanye West
Trots att jag i stort sätt somnade stående en halvtimme in i konserten så gillade jag det verkligen. Kanye lyckade ensam fylla upp den oranga scenen vilket är starkt gjort. Hans flow var klanderlöst och det är bara synd att jag inte lyssnat på honom mer. När han dragit igenom Jay-Z låt Izzo var det dags att knalla hemåt i natten. Kroppen var helt enkelt slutkörd.
tisdag, juli 04, 2006
Roskilde 2006 del 1
Editors
Britterna från Birmingham var ett helt ok band att se först. Deras gitarrorienterade pop funkar bra live. Jag måste säga att Editors tilltalar mig mer än många andra band i den nya vågen av brittiska band. Detta framförallt för att de har en sångare, Tom Smith, som har en naturlig röst för den typ av musik de spelar. Mycket folk hade sökt sig till Odeon-tältet vilket gjorde att vi stod långt bak men låtar som Munich, Blood och Lights nådde ända fram.
Jenny Wilson
Lockade mig inte tillräckligt för att jag skulle orka stå kvar inne i Odeon-tältet. Dock var det helt ok att lyssna på utanför samtidigt som solen dök upp bakom molnen. En sol som sedan inte lämnade oss på 3 dagar.
Guns N' Roses
Ja vad ska man säga. Mellan 1987 - 1989 betydde Guns nästan allt för mig. Jag var besatt. Jag skulle tippa att det ligger någonstans kring 200 kasetter med liveinspelningar från G n' R på någon vind. Min lyckligaste stund på jorden var när brevbäraren hade lagt paket i brevlådan. Tyvärr fick det konsekvensen att gräsmattan på kyrkogården inte klipptes i tid. Jag var nämligen kyrkovaktmästare på sommrarna. Hursom så facinerade mig Guns livekonserter på så sätt att det var aldrig samma mellansnack och det var alltid olika låtordning. Detta i motsats till många andra band som jag också hade livetapes med. Jag skulle vilja påstå att bandet under denna period var ett av rocken bästa band genom historien. Men snart gick det utför...
Redan med de hyllade Use your illusion skivorna hade jag börjat tappa intresset. De var alltför överproducerade för min smak. Konserterna i Globen 1991 var heller inte speciellt bra.
Roskildekonserten då. Visst lät det bra ibland. Sweet child o mine och Nightrain framkallade iallafall lite känslor hos mig. Det ska också sägas att Axl sjöng bra rakt igenom konserten. Problemet är väl egentligen de musiker han skaffat sig. De spelade de flesta av Slash solon dåligt för att inte tala om deras egna soloutflykter. De var faktiskt bland det sämsta jag hört från en scen i hela mitt liv. Ett gitarrsolo var så överjävligt dåligt att jag inte kan förstå att någon bland de 70000 i publiken kunde applådera. De nya låtar de spelade lätt inte något vidare. Det vore bättre om han slutade med den nu-metal han försöker sig på och spelar in ett lugnt akustisk album istället. Det tror jag skulle funka bättre.
I det stora hela blev det väl ungefär som förväntat. Axl är dock alltid Axl och en lite fascination till honom kommer jag nog alltid att ha.
Babar Luck
Jag var nog en av få i publiken som hade lyssnat in mig på Babar Luck innan. Hans hejdlösa blandning av stilar hade tilltalat mig mycket. Han kommer ursprungligen från men Pakistan men har bott i London nästan hela sitt liv. När han nu presentarade sina låtar med bara gitarr och lite trumkomp fick de en liten annan inramning. Det fungerde dock alldeles utmärkt och Babar Luck visade sig vara en stor scenpersonlighet. Han vann snabbt över den ganska lilla skaran publik som hade orkat sig upp tidigt. Låtar som Care of the community och One love är sådana att man snabbt kan ta dem till sig vilket alla också gjorde.
Problemet var bara att Babar spelade för länge. Hade han spelat i 50 minuter så hade jag nästan gett högsta betyg men nu spelade han i 1 timme och 30 minuter och det klarade han inte. Visst spelade han bra låtar i slutet också men man hade ändå fått nog. Euforin som stundtals hade uppenbarat sig i början på konserten kändes då långt borta. Ändå en väldigt kul konsert.
Martha Wainwright
Iförd bland de kortaste kortbyxor jag sett intog Marhta scenen till stort jubel. Inledningen med Factory, Far away och When the day is short var verkligen glimmrande. Eftersom detta är mina personliga favoriter kändes det lite som jag hade fått allt jag ville ha. Fortsättningen var också bra men jag hade tappat lite intresse. Martha visade sig dock vara en rolig kvinna. Hon lyckades bra med att parera "I love you" utrop från killar i publiken och hon flörtade med drogromantikerna. Hennes countrydoftande version av Leonard Cohens Tower of song är nog ändå nu efteråt den låt jag minns bäst.
Matisyahu
Den långe amerikanske juden som spelar reggae fick några låtar på sig att imponera på mig. Det svängde väl ganska bra och bifallet var stort från publiken men det var annat som drog mer än vit reggae.
Morrissey
På stora scen i kvällssol visste man egentligen inte hur det skulle bli. Det visade sig bli jättebra. Den här konserten var avsevärt bättre än den i Göteborg i våras. Öppningen med Panic var klokren. I övrigt ganska mycket låtar från senaste skivan. Låtar som jag inte alls gillade i våras som Life is a pigsty gjorde sig konstigt nog bättre här i fullt solsken. Helt klart mycket bra och nog topp tre på festivalen.
Editors
Britterna från Birmingham var ett helt ok band att se först. Deras gitarrorienterade pop funkar bra live. Jag måste säga att Editors tilltalar mig mer än många andra band i den nya vågen av brittiska band. Detta framförallt för att de har en sångare, Tom Smith, som har en naturlig röst för den typ av musik de spelar. Mycket folk hade sökt sig till Odeon-tältet vilket gjorde att vi stod långt bak men låtar som Munich, Blood och Lights nådde ända fram.
Jenny Wilson
Lockade mig inte tillräckligt för att jag skulle orka stå kvar inne i Odeon-tältet. Dock var det helt ok att lyssna på utanför samtidigt som solen dök upp bakom molnen. En sol som sedan inte lämnade oss på 3 dagar.
Guns N' Roses
Ja vad ska man säga. Mellan 1987 - 1989 betydde Guns nästan allt för mig. Jag var besatt. Jag skulle tippa att det ligger någonstans kring 200 kasetter med liveinspelningar från G n' R på någon vind. Min lyckligaste stund på jorden var när brevbäraren hade lagt paket i brevlådan. Tyvärr fick det konsekvensen att gräsmattan på kyrkogården inte klipptes i tid. Jag var nämligen kyrkovaktmästare på sommrarna. Hursom så facinerade mig Guns livekonserter på så sätt att det var aldrig samma mellansnack och det var alltid olika låtordning. Detta i motsats till många andra band som jag också hade livetapes med. Jag skulle vilja påstå att bandet under denna period var ett av rocken bästa band genom historien. Men snart gick det utför...
Redan med de hyllade Use your illusion skivorna hade jag börjat tappa intresset. De var alltför överproducerade för min smak. Konserterna i Globen 1991 var heller inte speciellt bra.
Roskildekonserten då. Visst lät det bra ibland. Sweet child o mine och Nightrain framkallade iallafall lite känslor hos mig. Det ska också sägas att Axl sjöng bra rakt igenom konserten. Problemet är väl egentligen de musiker han skaffat sig. De spelade de flesta av Slash solon dåligt för att inte tala om deras egna soloutflykter. De var faktiskt bland det sämsta jag hört från en scen i hela mitt liv. Ett gitarrsolo var så överjävligt dåligt att jag inte kan förstå att någon bland de 70000 i publiken kunde applådera. De nya låtar de spelade lätt inte något vidare. Det vore bättre om han slutade med den nu-metal han försöker sig på och spelar in ett lugnt akustisk album istället. Det tror jag skulle funka bättre.
I det stora hela blev det väl ungefär som förväntat. Axl är dock alltid Axl och en lite fascination till honom kommer jag nog alltid att ha.
Babar Luck
Jag var nog en av få i publiken som hade lyssnat in mig på Babar Luck innan. Hans hejdlösa blandning av stilar hade tilltalat mig mycket. Han kommer ursprungligen från men Pakistan men har bott i London nästan hela sitt liv. När han nu presentarade sina låtar med bara gitarr och lite trumkomp fick de en liten annan inramning. Det fungerde dock alldeles utmärkt och Babar Luck visade sig vara en stor scenpersonlighet. Han vann snabbt över den ganska lilla skaran publik som hade orkat sig upp tidigt. Låtar som Care of the community och One love är sådana att man snabbt kan ta dem till sig vilket alla också gjorde.
Problemet var bara att Babar spelade för länge. Hade han spelat i 50 minuter så hade jag nästan gett högsta betyg men nu spelade han i 1 timme och 30 minuter och det klarade han inte. Visst spelade han bra låtar i slutet också men man hade ändå fått nog. Euforin som stundtals hade uppenbarat sig i början på konserten kändes då långt borta. Ändå en väldigt kul konsert.
Martha Wainwright
Iförd bland de kortaste kortbyxor jag sett intog Marhta scenen till stort jubel. Inledningen med Factory, Far away och When the day is short var verkligen glimmrande. Eftersom detta är mina personliga favoriter kändes det lite som jag hade fått allt jag ville ha. Fortsättningen var också bra men jag hade tappat lite intresse. Martha visade sig dock vara en rolig kvinna. Hon lyckades bra med att parera "I love you" utrop från killar i publiken och hon flörtade med drogromantikerna. Hennes countrydoftande version av Leonard Cohens Tower of song är nog ändå nu efteråt den låt jag minns bäst.
Matisyahu
Den långe amerikanske juden som spelar reggae fick några låtar på sig att imponera på mig. Det svängde väl ganska bra och bifallet var stort från publiken men det var annat som drog mer än vit reggae.
Morrissey
På stora scen i kvällssol visste man egentligen inte hur det skulle bli. Det visade sig bli jättebra. Den här konserten var avsevärt bättre än den i Göteborg i våras. Öppningen med Panic var klokren. I övrigt ganska mycket låtar från senaste skivan. Låtar som jag inte alls gillade i våras som Life is a pigsty gjorde sig konstigt nog bättre här i fullt solsken. Helt klart mycket bra och nog topp tre på festivalen.
tisdag, juni 06, 2006
Nationaldagen
Jag har knappt tänkt på att det är vår nationaldag idag men det har varit en härlig dag. Att ta cykeln och bege sig iväg på utflykt är rätt härligt. Ofta kan jag tycka att det är jobbigt att komma iväg men när man väl gör det så brukar det alltid bli kul. Idag gick turen mot Saltholmen. På vägen dit cyklar man förbi de mest fantastiska villakvarter vid Nya varvet, Fiskebäck och Långdrag. Även om jag trivs väldigt bra där vi bor så är det lätt och bli lite avundsjuk när man såg de gamla mysiga husen. De uppvuxna och lagom stora trädgårdarna var inbjudande. Att växter stod i blom överallt gjorde utflykten till en luktupplevelse också.
Maten på Långedrags Paviljon smakade bra. Färsbiffar med stekt potatis och havsutsikt. När man åter var tillbaka i Majorna så inser man att det inte är långt att cykla för att komma till öppet hav. Väl tillbaka så känner man sig också hemma. Här har man närhet både till stan och till naturen.
Jag har knappt tänkt på att det är vår nationaldag idag men det har varit en härlig dag. Att ta cykeln och bege sig iväg på utflykt är rätt härligt. Ofta kan jag tycka att det är jobbigt att komma iväg men när man väl gör det så brukar det alltid bli kul. Idag gick turen mot Saltholmen. På vägen dit cyklar man förbi de mest fantastiska villakvarter vid Nya varvet, Fiskebäck och Långdrag. Även om jag trivs väldigt bra där vi bor så är det lätt och bli lite avundsjuk när man såg de gamla mysiga husen. De uppvuxna och lagom stora trädgårdarna var inbjudande. Att växter stod i blom överallt gjorde utflykten till en luktupplevelse också.
Maten på Långedrags Paviljon smakade bra. Färsbiffar med stekt potatis och havsutsikt. När man åter var tillbaka i Majorna så inser man att det inte är långt att cykla för att komma till öppet hav. Väl tillbaka så känner man sig också hemma. Här har man närhet både till stan och till naturen.
söndag, juni 04, 2006
lördag, juni 03, 2006
Britta Röstlund - Blågul gen i Paris
En bok som på ett lättsamt sätt tar upp skillnader mellan svenkar och fransoser kan det var något? Jodå, det funkar bitvis riktigt bra. Boken är uppdelad i små korta avsnitt som tar upp olika ämnen. Det ligger inga vetanskapliga undersökningar bakom Röstlunds bok utan allt utgår från henne själv och hennes franska man. Ämnena är de väntade med exempelvis baguetter, franska spårket och hundbajs som iaktagelser på skillnader.
Det bästa avsnittet är när hon skriver om paris bibliotek. När jag besökte staden för ett par veckor sedan var det lång kö in till biblioteket på Centre Pompidou. Första gången jag gick förbi tog jag det som självklart att det var något speciellt den dagen. När jag kom tillbaka nästa dag var kön lika lång. Jag ställde mig i kön för jag ville gärna se hur det såg ut. I kön förstod man att det var så här det var. Jag hade väntat mig att folk var frustrerade och argsinta över att behöva stå i kö i ca 40 minuter för att komma in på ett bibliotek men istället verkade alla inställda på att stå där. Precis detta beskriver Röstlund i ett av bokens kapitel. Hon var också chockad första gången men hon skriver att det är så på många bibliotek.
Väl inne på biblioteket rådde ett lugn trots de stora ytorna och allt folk som var därinne. Bibliotekarierna satt vid sina diskar och såg ut att ha det riktigt skönt. Musikavdelningen var ganska stor med klar fokus på fransk musik. Det stora flertalet av läsplatserna hade samtidigt tillgång till en dator. En kul grej som de erbjöd besökarna var att kolla på tv-program från sitt hemland. Ett 20-tal tv-skärmar stod uppställda med dithörande hörlurar. Det verkade populärt då det inte fanns någon ledig när jag var där. Sverige fanns inte reprensenterat dock.
Åter till boken. Ibland stör man sig på det något bristfälliga spårkbruket i boken. Det kan även bli lite för personligt. Med det menar jag som det känns som hon då och då förstorar upp egna saker och sedan menar att så är det. Hursomhelst finns det flera roliga avsnitt och speciellt är man nyss varit där så var det en trivsam och kul läsning.
En bok som på ett lättsamt sätt tar upp skillnader mellan svenkar och fransoser kan det var något? Jodå, det funkar bitvis riktigt bra. Boken är uppdelad i små korta avsnitt som tar upp olika ämnen. Det ligger inga vetanskapliga undersökningar bakom Röstlunds bok utan allt utgår från henne själv och hennes franska man. Ämnena är de väntade med exempelvis baguetter, franska spårket och hundbajs som iaktagelser på skillnader.
Det bästa avsnittet är när hon skriver om paris bibliotek. När jag besökte staden för ett par veckor sedan var det lång kö in till biblioteket på Centre Pompidou. Första gången jag gick förbi tog jag det som självklart att det var något speciellt den dagen. När jag kom tillbaka nästa dag var kön lika lång. Jag ställde mig i kön för jag ville gärna se hur det såg ut. I kön förstod man att det var så här det var. Jag hade väntat mig att folk var frustrerade och argsinta över att behöva stå i kö i ca 40 minuter för att komma in på ett bibliotek men istället verkade alla inställda på att stå där. Precis detta beskriver Röstlund i ett av bokens kapitel. Hon var också chockad första gången men hon skriver att det är så på många bibliotek.
Väl inne på biblioteket rådde ett lugn trots de stora ytorna och allt folk som var därinne. Bibliotekarierna satt vid sina diskar och såg ut att ha det riktigt skönt. Musikavdelningen var ganska stor med klar fokus på fransk musik. Det stora flertalet av läsplatserna hade samtidigt tillgång till en dator. En kul grej som de erbjöd besökarna var att kolla på tv-program från sitt hemland. Ett 20-tal tv-skärmar stod uppställda med dithörande hörlurar. Det verkade populärt då det inte fanns någon ledig när jag var där. Sverige fanns inte reprensenterat dock.
Åter till boken. Ibland stör man sig på det något bristfälliga spårkbruket i boken. Det kan även bli lite för personligt. Med det menar jag som det känns som hon då och då förstorar upp egna saker och sedan menar att så är det. Hursomhelst finns det flera roliga avsnitt och speciellt är man nyss varit där så var det en trivsam och kul läsning.
fredag, juni 02, 2006
Amplifier - S/t
Mellan åren1983 - 1989 var jag hårdrockare. Det var i stort sätt den enda musiken jag köpte. Även om jag inte köper hårdrockskivor längre så kan jag ibland uppskatta stilen. Band som Bad Religion, The Bronx och AC/DC kan vissa dagar ge mig härliga musikupplevelser.
Hursomhelst så är Amplifier ett band som spelar den typ av hårdrock jag aldrig gillat. Det låter alldeles för duktigt. De riffar på för allt vad tygeln håller men ur det kommer ingenting. Sångaren försöker låta rock men borde nog sjunga i ett pojkband. Bandets låtar är alla över 6 minuter långa så det är evigt långa instrumentala sjok.
Amplifier kommer från England vilket ytterligar visar att engelmännen har svårt att den typ av hård rock som jag kan uppskatta. Amplifier har tydligen turnerat en del med Therapy vilket är ett band jag också starkt ogillar.
Inga bra låtar här
Mellan åren1983 - 1989 var jag hårdrockare. Det var i stort sätt den enda musiken jag köpte. Även om jag inte köper hårdrockskivor längre så kan jag ibland uppskatta stilen. Band som Bad Religion, The Bronx och AC/DC kan vissa dagar ge mig härliga musikupplevelser.
Hursomhelst så är Amplifier ett band som spelar den typ av hårdrock jag aldrig gillat. Det låter alldeles för duktigt. De riffar på för allt vad tygeln håller men ur det kommer ingenting. Sångaren försöker låta rock men borde nog sjunga i ett pojkband. Bandets låtar är alla över 6 minuter långa så det är evigt långa instrumentala sjok.
Amplifier kommer från England vilket ytterligar visar att engelmännen har svårt att den typ av hård rock som jag kan uppskatta. Amplifier har tydligen turnerat en del med Therapy vilket är ett band jag också starkt ogillar.
Inga bra låtar här
onsdag, maj 31, 2006
Animal Collective - Feels
Mitt enorma musikintresse till trots så är jag nog ganska konservativ när det gäller låtar. Inte för jag har något emot experimenterande men det kan lätt bli fel. Nu tycker jag egentligen inte att Animal Collective blir fel men eftersom dessa tankar kommer upp är det någonting som inte står rätt till. När det gäller nya band får man högre och högre krav för att till sig dem. Den här skivan är antagligen bättre än flera skivor i min skivsamling. När man köpte som mest skivor var man inte lika selektiv vilket kunde leda till felköp. Nu när man tyvärr har mindre tid att lyssna på musik noggrant så faller Animal Collective precis på fel sida sträcket.
Blandningen av musikstilar som pychadelica, folk, pop, elektronika och en massa annat blir kanske inte splittrat men heller inte så påträngande så att man fastnar. Å andra sidan gillade jag det verkligen när jag lyssnade på den idag då jag var extremt trött. Skivan blev bättre i det där stadiet när man nästan somnar men inte kan för att ett barn hoppar i sängen där man ligger. Särskilt de lite längre psykadeliska låtarna imponerade då.
Animal Collective blir ännu ett Roskildeband som får både ris och ros. Vad jag hört ska de vara bra live så jag kollar gärna in dem.
Bra låtar: Bees och Daffy duck
Mitt enorma musikintresse till trots så är jag nog ganska konservativ när det gäller låtar. Inte för jag har något emot experimenterande men det kan lätt bli fel. Nu tycker jag egentligen inte att Animal Collective blir fel men eftersom dessa tankar kommer upp är det någonting som inte står rätt till. När det gäller nya band får man högre och högre krav för att till sig dem. Den här skivan är antagligen bättre än flera skivor i min skivsamling. När man köpte som mest skivor var man inte lika selektiv vilket kunde leda till felköp. Nu när man tyvärr har mindre tid att lyssna på musik noggrant så faller Animal Collective precis på fel sida sträcket.
Blandningen av musikstilar som pychadelica, folk, pop, elektronika och en massa annat blir kanske inte splittrat men heller inte så påträngande så att man fastnar. Å andra sidan gillade jag det verkligen när jag lyssnade på den idag då jag var extremt trött. Skivan blev bättre i det där stadiet när man nästan somnar men inte kan för att ett barn hoppar i sängen där man ligger. Särskilt de lite längre psykadeliska låtarna imponerade då.
Animal Collective blir ännu ett Roskildeband som får både ris och ros. Vad jag hört ska de vara bra live så jag kollar gärna in dem.
Bra låtar: Bees och Daffy duck
Ernest Hemingway - A moveable feast
I denna bok skildrar Hemingway sina år i Paris under 1920-talet. När man läser hans iaktagelser över staden Paris så känns det som om det lika gärna kunde vara idag. Antingen är det Hemingways sätt att skriva eller också så har stadens inte ändrats så mycket.
Jag gillar verkligen Hemingway. Hans sätt att skriva passar mig. Däremot drar jag mig för hans intresse för jakt och äventyr. Det ligger inte riktigt för mig. I den här boken slipper man de machobeskrivningar som ibland kan förekomma hos Hemingway. Istället får man ömsinta porträtt över författarkollegor som Ezra Pound, Gertrude Stein och Scott Fitzgerald. För en litteraturintresserad är det förstås rena drömmen.
Skildringarna av Paris cafékultur är också mumma när man precis varit där och suttit på de ställen han skriver om. En karaff vin är vad man längtar efter nu. Alltid när man läser en sådan här, på något sätt, självklar bok så skulle man själv vilja och kunna skriva något liknande. Det kommer säkert aldrig att ske och då är det tur att det finns andra som gör det.
Att läsa den på engelska och ha köpt den på Shakespeare & Co, som ofta omnämns i boken, gör läsupplevelsen extra rik. Undrar vilken bok man ska läsa under nästa Paris resa.
I denna bok skildrar Hemingway sina år i Paris under 1920-talet. När man läser hans iaktagelser över staden Paris så känns det som om det lika gärna kunde vara idag. Antingen är det Hemingways sätt att skriva eller också så har stadens inte ändrats så mycket.
Jag gillar verkligen Hemingway. Hans sätt att skriva passar mig. Däremot drar jag mig för hans intresse för jakt och äventyr. Det ligger inte riktigt för mig. I den här boken slipper man de machobeskrivningar som ibland kan förekomma hos Hemingway. Istället får man ömsinta porträtt över författarkollegor som Ezra Pound, Gertrude Stein och Scott Fitzgerald. För en litteraturintresserad är det förstås rena drömmen.
Skildringarna av Paris cafékultur är också mumma när man precis varit där och suttit på de ställen han skriver om. En karaff vin är vad man längtar efter nu. Alltid när man läser en sådan här, på något sätt, självklar bok så skulle man själv vilja och kunna skriva något liknande. Det kommer säkert aldrig att ske och då är det tur att det finns andra som gör det.
Att läsa den på engelska och ha köpt den på Shakespeare & Co, som ofta omnämns i boken, gör läsupplevelsen extra rik. Undrar vilken bok man ska läsa under nästa Paris resa.
tisdag, maj 30, 2006
Sigur Ros - Takk
Skulle Sigur Ros spela instrumentalt vore jag glad. Jag har nämligen väldigt svårt för de vokala inslagen. Trots att sången kan vara änglalik och len så skär den som knivar i mig. Den för inte in mig i den stämmning jag vill. Musiken ligger annars där och väntar på omfamna mig. Jag tröttnar aldrig på lugna låtar som stegrar sig till ett crescendo på slutet. Alla postrockband av aktning har ju några sådana låtar. Sigur Ros har det också men så var det ju det där med sången.
Det lilla jag såg från Sigur Ros spelning på Roskilde för några år sedan gör dock att jag gärna ser dem igen. Det krävs dock att man är på rätt humör. Är det någon som läser detta som har bra tips på vad man ska ha i kroppen för att få ut det mesta av Sigur Ros så är det bara att höra av sig. Det bästa är nog om det är en varm sommarnatt och man kan ligga i gräset och bara flyta med.
Bra låtar: Hoppipolla och Saeglupur
Skulle Sigur Ros spela instrumentalt vore jag glad. Jag har nämligen väldigt svårt för de vokala inslagen. Trots att sången kan vara änglalik och len så skär den som knivar i mig. Den för inte in mig i den stämmning jag vill. Musiken ligger annars där och väntar på omfamna mig. Jag tröttnar aldrig på lugna låtar som stegrar sig till ett crescendo på slutet. Alla postrockband av aktning har ju några sådana låtar. Sigur Ros har det också men så var det ju det där med sången.
Det lilla jag såg från Sigur Ros spelning på Roskilde för några år sedan gör dock att jag gärna ser dem igen. Det krävs dock att man är på rätt humör. Är det någon som läser detta som har bra tips på vad man ska ha i kroppen för att få ut det mesta av Sigur Ros så är det bara att höra av sig. Det bästa är nog om det är en varm sommarnatt och man kan ligga i gräset och bara flyta med.
Bra låtar: Hoppipolla och Saeglupur
söndag, maj 28, 2006
Efter ett dygns förvirring började Paris inta min kropp. Med hjälp av billigt vin blev jag ett med staden från andra kvällen. Alla tveksamheter försvann. Mina fötter kände sig alltmer hemma på stadens trottoarer.
Första dygnets många jämförelser med London hade gjort mig något vilsen. Alla resor till London har gjort att man känner sig hemma där från första stund så var det inte i Paris. Den stora orsaken är förstås språket som man inte behärskar. Det går inte att sitta vid en bardisk och lyssna och förstå samtalen som försigår runtom. Man känner fel sorts utanförskap.
Arkitekturen är fantastisk var man än går i Paris. Det känns som man stöter på kända byggnader överallt. Därför tror jag att ens första parisvistelse är speciell. Till och med Eiffeltornet kändes fantastiskt att var uppe i. Notre Dame var också det en speciell upplevelse att besöka.
Av någon anledning brukar jag alltid bli trött i benen redan innan jag kommer in på ett museum. Det känns ibland som om det räcker att besöka museets shop. Centre Pompidou som satsar på modern konst är nog ett undantag. Visserligen blev jag trött i benen ganska snart men museet var lagom stort. Eller också missa jag någon våning. Louvren däremot var så stort att jag inte orkade med mycket mer än Mona Lisa.
Den främsta fördelen med Paris är dess uteserveringar. Det var ju suvuränt att sätta sig på en solig gata och invänta menyn. Alla rätter jag åt, såväl frukost, lunch som middag smakade utmärkt. Av alla måltider var det ett ställe som stod ut. Det var restaurang Chartier med sin gammaldag inredning och sin historia som ett gammalt arbetarställe. Maten var god men det var framförallt stämmningen som var härlig.
Mer om Paris kommer i senare inlägg.
Första dygnets många jämförelser med London hade gjort mig något vilsen. Alla resor till London har gjort att man känner sig hemma där från första stund så var det inte i Paris. Den stora orsaken är förstås språket som man inte behärskar. Det går inte att sitta vid en bardisk och lyssna och förstå samtalen som försigår runtom. Man känner fel sorts utanförskap.
Arkitekturen är fantastisk var man än går i Paris. Det känns som man stöter på kända byggnader överallt. Därför tror jag att ens första parisvistelse är speciell. Till och med Eiffeltornet kändes fantastiskt att var uppe i. Notre Dame var också det en speciell upplevelse att besöka.
Av någon anledning brukar jag alltid bli trött i benen redan innan jag kommer in på ett museum. Det känns ibland som om det räcker att besöka museets shop. Centre Pompidou som satsar på modern konst är nog ett undantag. Visserligen blev jag trött i benen ganska snart men museet var lagom stort. Eller också missa jag någon våning. Louvren däremot var så stort att jag inte orkade med mycket mer än Mona Lisa.
Den främsta fördelen med Paris är dess uteserveringar. Det var ju suvuränt att sätta sig på en solig gata och invänta menyn. Alla rätter jag åt, såväl frukost, lunch som middag smakade utmärkt. Av alla måltider var det ett ställe som stod ut. Det var restaurang Chartier med sin gammaldag inredning och sin historia som ett gammalt arbetarställe. Maten var god men det var framförallt stämmningen som var härlig.
Mer om Paris kommer i senare inlägg.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)