Roskilde 2006 del 2

Bob Dylan

Visserligen har jag hört ganska mycket negativt om Dylans konserter på senare år men förväntningarna var ändå ganska höga inför spelningen. När jag precis innan konsertstart kom in i fållan precis framför scenen jublade jag och tackade vakterna innerligt för detta sena insläpp.

Ganska direkt så stelnade mitt leende. Öppningen med Maggies farm var sorglig. En låt som egentligen är så bra kraxades fram av Bob men framförallt misslyckades bandet att få fram en enda känsla med sitt spel. När Dylan spelade på Roskilde 2001 var det en helt ok konsert och när jag såg honom i Gbg 2000 så var han lysande. Hans senare skivor gillar jag också men live har han alltså totalt rasat samman. Efter tre låtar gick jag.

Happy Mondays

Egentligen har jag aldrig haft någon riktigt nära relation till Happy Mondays innan men jag styrde mina steg dit. Jag har någon skiva i samlingen som varit tämligen olyssnad sedan jag köpte den Däremot upptäckte jag låten Halleluja precis innan avresan till festivalen och tänkte att det kanske kan vara något. Och om det var. Trots att jag missade de första 20 minuterna så var kom jag direkt in i stämningen när jag kom. Shaun Ryder verkade förhållandevis fräsch. Han sjöng sin pratsång som förr och Bez eldade på publiken med sin dans. Den sista halvtimmen av konserten var ren danseufori. Nämnda Halleluja, Step on och 24 hour party people som avslutning är det inte många som slår. Bandet spelade bra och sångerskan Rowetta var hur bra som helst. Hon kunde gärna fått höras ändå mer. En konsert som verkligen överraskade positivt. Synd bara att min Roskildekompis missade detta.

My Midnight Creeps

Längtan efter lite rockmusik drog oss till norska My Midnight Creeps. De intog scenen i med dämpad belysning och rök. Snart stod det klart att deras Stooges och Spritualized influenser var alltför övertydliga. Att sångaren sen inte hade rösten som klarade av den här typen av musik gjorde att man lämnade efter några låtar.

Death Cab For Cutie

Den egna stämningen i kroppen var egentligen alldeles för uppstissad för att ta in Ben Gibbards musik. Det lät väl ok men man var som sagt inte med i skallen. Death Cab For Cutie kan vara väldigt intetsägande om man inte är på rätt humör och så var fallet här. Soul and body lyfte ändå humöret lite. Totalt sätt ändå energilöst.

The Five Cornes Quintet

Kvällen avslutades med ett härligt finskt jazzband. Här kom energin tillbaka. Deras klart Blue Note inspererade coola jazz tilltalade mig mycket. Alldeles utmärkta soloprestationer tillsammans med lyhört samspel fick mig att röra på fötterna. Synd bara att de som stod närmast inte tyckte likadant.

Tied & Tickled Trio

Att få den något otacksamma uppgiften att vara första band ut på lördagen klarade detta tyska kollektiv av häpnadsväckande bra. Deras mångsidiga musik med rötterna i jazzen var fantastisk. Man kan säga att de spelade ett jazznummer, med jazzsättning, och sedan ett mer experimentellt postrockinfluerat verk, med varierad sättning, varannan gång. Båda inriktningarna var fantastiska. Avslutningslåten var helt klart festivalens höjdpunkt. En låt som påbörjades av mannen som spelade på sin laptop och avslutades med ett säkert 10 minuter långt crecendo. En låt som skulle platsa på vilken best of krautrock samling som helst.

Bandets sju medlemmar var de klart coolaste som visade sig på en scen denna festival. Som det känns så är det nog också den bästa konserten.

Primal Scream

Precis som Morrissey dagen innan får Primal Scream äran att äntra stora scenen i den härliga kvällsolen. De har aldrigt tidagare lyckats övertyga mig live men på Roskilde gör de en riktigt bra spelning. Tyvärr hade man själv suttit och blivit stekt i solen när man kollat på England - Portugal på storbildsskärm. Detta plus att ölen i det läget säkert blev 35 grader varm hade gjort att man var lite seg.

Annars finns egentligen inget att klaga på. Låtvalet var utmärkt med en fantastisk Movin on up som inledningsnummer. Jag gillar verkligen den nya skivan och låtarna de spelade därifrån blev ännu bättre live. Jag skulle vilja påstå att de nästan matchar Stones bästa år. Dock bara nästan. Helt klart blev detta en återupprättelse för de tidigare liveupplevelser jag haft med Primal Scream.

Silver Jews

Spänningen var stor inför den spelning jag sett fram emot mest på hela festivalen. Tio minuter innan start var det glest med folk i det ganska stora Odeon-tältet. Själv var jag nöjd över min plats längt fram men undrade hur David Berman skulle gilla en festivalpublik. Plötsligt släcktes lamporna ner och bandet kom in till ett nästan öronbedövande jubel. Det visade sig helt plötsligt vara ett närmast fullt tält där överraskande många kunde låtarna. När Sedan David säger att "This song is called Dallas" känner jag att det är det här man lever för. Jag vet inte hur många gånger jag lyssnat på den här låten genom åren utan att tröttna.

Bandet som han plockat med sig är riktigt bra. De framför låtarna precis så där lagom likt som det låter på skivan. Det spelas ganska många låtar från senaste skivan som är ganska ojämn vilket drar ner betyget lite. Men ändå en gåshudsframkallande debut av Silver Jews på nordisk mark.

Anga Diaz Echu Mingua

Jag hade ganska stora förhoppningar om det är kubanska gänget. Tyvärr infriades de inte. Det blev alldeles för mycket traditionell latinmusik för min del.

Kanye West

Trots att jag i stort sätt somnade stående en halvtimme in i konserten så gillade jag det verkligen. Kanye lyckade ensam fylla upp den oranga scenen vilket är starkt gjort. Hans flow var klanderlöst och det är bara synd att jag inte lyssnat på honom mer. När han dragit igenom Jay-Z låt Izzo var det dags att knalla hemåt i natten. Kroppen var helt enkelt slutkörd.