Kritikerfavorit

Carolina Fredriksson - Flod

Självklart blir man nyfiken när en debutant får översvalande recensioner för sin första bok. En början på ett betydande författarskap var bara ett av alla lovord som skrevs om Flod.

Boken utspelar sig i en fiktiv värld. Två barn bor under en bro efter att deras hem skövlats av okända. Väldigt lite avslöjas om deras bakgrund men man förstår att mycket hemskt har hänt. De bor i en husbil och har knappt mat att äta. Det enda som får dem att leva upp är deras fantasilekar och besöken från en lite äldre tjej som ibland kommer och hälsar på.

Det tog mig mer än halva boken att få något grepp om den. Sen blev den något mer intressant. Men jag sögs inte in i historien. Det trodde jag i alla fall. Men sanningen var att de två barnens kämpande nog krypit under huden på mig. För när det dramatiska slutet kom så blev ögonen blanka.

Betyg: GGG

Legendary wild rockers

Om en dryg månad så är det dags att besöka Madame Jojos i London igen. Där huserar en av världens bästa dj´s Keb Darge varje lördag. Rockabilly, northern soul och jump blues gör att man aldrig vill lämna dansgolvet. Fast när de stänger har man nära till Bar Italia för nattmat vilket gör stängningen lite uthärdligare.

Har man inte möjlighet att åka dit så kan man lyssna på den formidabla skivan Legendary wild rockers. Musiken som finns på den är som gjord för vinyl så beställ den. Men kan man inte hålla sig så finns den även på spotify.

Lokala nyheter

Frustrationen har länge varit stor att Musikens hus inte bokar så mycket bra band. Scenen är bra och närheten hem lockar. När man nästan gett upp så drämmer de till med The Bronx. Musikens hus, jag ber om ursäkt för alla mina negativa tankar om er. Ni kan boka hur mycket balkanmusik, progg och folkhögskolen mumbojumbo ni vill. The Bronx med Mariachi El Bronx som förorkester den 9 december väger upp det mesta.

Konserthösten börjar för övrigt arta sig rätt bra. Bokningarna trillar in och mycket intressant dyker upp. Och det känns som om det borde vara mer på gång.

På en mer dyster Majorna kvist. Hemköp har återigen tagit en onda försäljare vid utgången. Inget får mig att pumpa med adrenalin som försäljarkids som tror de äger världen. Jag hoppas inte att de dör i en bussolycka men jag hoppas de hamnar i en buss på villovägar.

Faktum är att jag tog upp telefonen och ringde Hemköps butikchef direkt när jag kom hem. Vi får se om mitt hot att byta affär pga av försäljarpesten hjälper. Det är nu alla måste stå enade i kampen. Ring du med!

Komma hem

Att sitta ensam inne på Majornas bibliotek efter stängning är fortfarande overkligt. Tänk att man hamnade här till sist. Resan har varit lång och till stora delar bra men att jobba här är något alldeles extra. En del tycker det är mörkt med sliten inredning. Och visst kan vissa saker putsas upp fast det sitter ett gemyt och en tradition i väggarna. Den ska man handskas ytterst försiktigt med.

Välkomna att hälsa på!

Roskilde 2011

Paniken infann sig. Alla fyra bärbara cd-spelare hade rostat igen. Nästan inga elektronikaffärer saluför sådana uråldriga saker längre. Till sist hittades dock det vi behövde på Netonnet. Resan söderut kunde starta.

I Helsingborg blev vi fullt manskap. Jag, Magnus, Martin och Henning förenade vårt blod i en rit i kön till färjan och bestämde att vi lever och vi dör tillsammans under dessa fem dagar. (Riktigt så gick det inte till men mentalt var det så).

Tanken var att övriga skulle vara solidariska med chauffören och inte starta festen förrän vi såg kyrkklockorna i Roskilde. Hm, det är synd att säga att det blev så. Chauffören var den enda som inte utstötte stön a la Beavis and Butthead. Partyt var igång!

Vi anlände till festivalområdet några timmar senare än vanligt. Det visade sig först ödesdigert. Vår vanliga camping var fullbelagd och vi blev hänvisade till en plats långt långt bort. Som Roskilde rävar var det så klart inget vi kunde acceptera. Efter att ha åkt och funderat en stund så tog chauffören lagen i egna händer och brände in på det fullbelagda området. Inga bommar, vakter eller annat kunde stoppa bussen från att forcera fram. Och sen hade vi en utmärkt plats nära området och den rosa flaggans onsdagsfest.

Onsdagen på Roskilde är nästan den bästa. Det finns inga måsten. Det är bara att hämta sitt armband, lasta ut tältstolarna, lägga drickan på kylning, sätta på bandaren och andas in. 100 procents livslust. Så stor att man ett antal timmar senare står och dansar till den bortglömda Anouk under en rosa flagga. Och senare diskuterar livets elixir med alla i sin närhet.

Så här två månader efter festivalen flyter torsdagen till söndagen ihop. Vad hände egentligen. Allt är både glasklart och diffust. Toastrekordet hos Hjaltes kan ha tagits, värderombytena var stora, skratten ständiga, maten suverän, människorna vänliga, mötena många, ölen alltid till hands, vinet surt men gott efter ett par klunkar, campinggrannarna givmilda, Henning och Martin outtröttliga, Appetite for destruction återblick och så klart massor av mer som gör dessa dagar så minnesvärda.

Det man kan säga om årets musikprogram är att det verkligen blev en festival att minnas. Väldigt många gjorde väldigt bra ifrån sig. Några toppar nedan:

PJ Harvey
Inne i arenatältet var PJ extraordinärt bra.

Nicolas Jaar
Hans elektroniska musik är rätt tillbakalutad på skiva. Live blev det ett högre tempo men det blev framförallt en triumf för Nicolas och hans band. Med livesättning så var det som att se Miles Davis ta musiken framåt på 60-talet.

Frente Cumbiero
Modern cumbia som hade melodislingor som vägrade att ge vika.

Charles Bradley
Han grät sig igenom konserten och vi stod också med känslorna utanpå.

Arctic Monkeys
Lyckades fylla den stora kostymen med äran i behåll.

John Grant
Den rösten är unik.

Seun Kuti
Afrobeat som gjord att dricka vin till.

Shangaan Electro
Helt galen sydafrikansk musik som till slut kom upp i rätt bpm.

Kemiallisät Ystävät
Finnar som spelade i trance.

Black Milk och Curren$y
Hip-hop som stundtals fick huset att skaka

Justin Townes Earle
Perfekt akustisk avslutning

Om mindre än tio månader så är vi där igen.

My love is your love

Att vara ledig måndagar efter helgjobb är alldeles förträffligt. Ändå bättre blir det genom att L också är ledig måndagar och barnen är så stora att de har skolplikt. Det är inte varje dag man har så många timmar vuxentid. Det är bara att strunta i måsten som städning och istället äta långlunch på lokal och njuta av livets goda.

Och inte blir dagen sämre efter en Azaleavinst i hällregn på Heden. Mitt lag är nu inne otroligt stim av segrar och framförallt ett fantastiskt spel. Trots 15 sekundmeter blåst och regn från alla håll så bjöds det på några riktigt fina mål. Och allra viktigast glädje både före, under och efter match. Mitt tips till alla, bli ungdomstränare. Det är ta mig tusan det bästa som finns.

Oj, jag höll på att glömma att GAIS vann på bortaplan mot Elfsborg efter ytterligare Wanderson magi. Ibland blir det precis som man önskar.

Segla på ett moln

En busslast japaner och jag tydde molnformationer uppifrån Masthuggskyrkan i fredags. Fast två gånger kom jag på dem att ta kort på mig och min Peroni istället. Lite undrar jag vad de säger till släkten hemma när de visar bilden.

Mental revenge

Well I hope that the friend
You've thrown yourself with
get's drunk
And loses his job
That the road your travel'n on
Get's dusty rocky and hard

I couldn't make you love me
You only made me blue
So all in all
If the curtain should fall
I hope that it falls on you

I'll have sweet
Sweet sweet
Mental revenge
I'll have sweet
Sweet sweet
Mental revenge
Yeah

Well I hope that the train from Caribou Maine
Runs over your sweet love affair
That you walk the floor from door to door
And you pull out that peroxide hair

You never was my woman
Cause you were never true
So all in all
If the curtain should fall
I hope that it falls on you

I'll have sweet
Sweet sweet
Mental revenge
I'll have sweet
Sweet sweet
Mental revenge
Yeah

En av världens bästa låtar. Skriven av Mel Tillis men tolkad av många. Alltid är den lika bra.






Har man inte fått nog så finns ytterligare fem suveräna tolkninar av låten här

Just this once I say a prayer for you

Även om det kan kännas vemodigt att sommaren verkligen är över så finns det ljusglimtar med hösten. Som att viss musik är gjord för höstliga tankar. 1997 släppte Walkabouts skivan Nighttown. Precis som titeln och omslaget visar så är det i nattliga miljöer låtarna utspelar sig. Och framförallt ska man lyssna på skivan när mörket fallit.

Walkabouts är Seattlebandet som aldrig slog igenom som de borde. De var ett av få band som blandade in country, folk och annan rootsmusik i sin alternativa rock under tidigt 90-tal. De gjorde det med den äran. Men de blommade fullt ut när de tog in en 16-manna orkester på Nighttown.

Nighttown är en skiva att dra upp luvan till och möta blåsten ute på gatorna. Väl där ska man vandra bland ljus och skuggor och bara ta in allt. Gå in på en bar efter halva skivan och vila dig. Sen har du ork att ta dig ner till Röda sten, Gbgs häftigaste ställe under hösten, ta en titt på Älvsborgsbron och känn dig levande.

Skivan finns numera på spotify

Jönköping blues

Som stor idrottsälskare är det förstås en sorgens dag. Stefan Liv var en stor profil som verkligen vågade vara sig själv i alla lägen. Alla reportage man sett med honom visade en person med massor av hjärta och verkligen en kille som var sig själv. Han föll på ett skönt sätt utanför mallen om hur sportpersoner ska vara.

Och att han var pappa till två små barn gör det hela extremt grymt. För oss som fortfarande vandrar på denna jord är det en tankeställare att vi ska utnyttja tiden vi har. Och att vi ska utnyttja den varje dag.

PJ Harvey

PJ Harveys spelning på årets Roskildefestival var obeskrivligt bra. Efter varje låt så skrek jag och alla runt omkring rakt ut av glädje, förundran, förtjusning och extas. Hon var så oerhört vacker och tuff på samma gång. Bandet hon hade med sig spelade ut alla sina kort och det lät bara perfekt.

Nu finns en del av spelningen att att streama på Sveriges radio. Och visst låter det så bra som jag minns det. Två månader har gått men jag vet att det är en konsert som är omöjlig att glömma.

Lyssna här

Money for nothing

Beslutet har varit klart länge. Göteborg blir slutstationen. Men först idag var det dags att bli bankkund i staden. Kvinnan som tog emot mig var sval. Ungefär som de allra flesta som jobbar på bank är. Det finns något fruktansvärt ordentligt över banktjänstemän. Möjligen kan någon som har potential att släppa ut håret och bli lite crazy passera förbi men de är extremt sällsynta. Antagligen är banktjänstemän ihop med banktjäntemän. Jag har annars svårt att se hur de fortplantar sig.

Nåväl, kvinnan idag suckade tungt och snörpte på munnen när jag inte hade en susning över vad mina bankkonton innehöll, om något drogs på autogiro, om jag pensionssparar med mera. Faktum är att jag har enormt dålig koll. Och det är inte för att jag är rik utan för ett totalt ointresse. Jobbar man fulltid sedan många tillbaka och inte har några jättedyra intressen så klarar man sig ju. Det går runt vilket jag känner en stor tacksamhet för. Fast kanske ska man bry sig mer.

För när jag till sist nämnde för kvinnan att jag trodde att jag pensionssparade en hundring i månaden så sprang hon ut och hämtade alla kollegor som snabbt samlades och kollade in mig. Runt mig stod de och skrattade åt mina denimkläder och lite smutsiga skor (har ni någonsin sett någon banktjänsteman med annat är blanka skor) samtidigt som de hjälpte varandra att stoppa in sina skjortor och blusar ännu mer i byxorna.

Nä, jag överdriver nog lite men när kvinnan sa "spontant tycker jag nog att 100 kronor i pensionssparande är i minsta laget" hade hon ett tonläge av totalt förakt för en enkel arbetare. Antagligen ville hon väl men lusten att ha pengarna under huvudkudden är enorm.

Vackert på åkrarna

Att se en bonde skördetröska en fin höstdag är pur poesi. Just denna tid är kanske den jag saknar mest av min barndom. Alla dofter som det innebar när skörden togs in är underbara att minnas. Och även den kraft en skördetröska har. Den är helt klart kung av jordbruksmaskiner.

Visserligen innebar skördetiden massor av jobb vilket gjorde att jag fick klara mig ensam som liten parvel. Men det är jag tacksam för. För att lära sig att vara ensam är nog den bästa lärdomen jag fått.

Godnatt Mr Wendt

Ordspråket man vinner som ett lag och man förlorar som ett lag devalverades ikväll. För Sverige gör en bra andra halvlek men förlorar på riktigt uselt försvarsspel av Oskar Wendt. Att bara stå och avvakta och framförallt släppa bollen förbi sig på insidan i det läget är horribelt. Även Erik Hamren ha en rejäl känga för att han inte bytte ut nämnda vänsterback redan i halvlek.

Hon tog mig till kanten av en flod av eld

Förra gången Nisse Hellberg spelade på Nefertiti så var det härligt hederligt ös. Inte lär det bli sämre den 10 november. Och av smakproven att döma så har han en mycket svängig platta på gång.

Och det vore ju inte fel om han törs spela någon gammmal Wilmer X klassiker. Varför inte Slaget om en flickas hjärta. Hur som så är det en torsdagkväll att se fram emot.

Det ljuva livet

Att byta boende med en fransk familj bosatt i 11:e arrondisementet i Paris var en stor succé. I deras lägenhet ingick också katten Enzo. Tillsammans med honom så hade vi det hur mysigt som helst i en vecka. Vi hittade en suverän fransk jazzkanal på radion som vi hade på morgon som kväll. Särskilt Chet Baker föll väl in med vinet, stämningen, maten och staden.

Men sjävklart var inte syftet att tillbringa tid i lägenheten utan utforska staden. Och det gjorde vi verkligen. Det känns som vi var överallt, ändå har vi missat massor. Även om klassiska sevärdheter som Eiffeltornet, Notre Dame och Sacré-Coeur håller vad de lovar så är det ändå att promenera runt i städer och på måfå gå in på gator, sätta sig på bistros och titta på folk som är det roliga. Efter en dag i gyttret av turister var det så skönt att komma utanför kärnan och se lite mer av det Paris där vanliga människor vistas.

Nedan ser ni ett kort på min lunch under min skivköpardag. En biff med strips och till det en karaff vin. Det var en av mina bästa måltider någonsin. För övrigt så kan det varit Juliette Binoches yngre, ändå snyggare, syster som serverade mig. Väl bland skivaffärerna så mötes av lite fransk arrogans men också av väldigt stor vänlighet och en stor lust att prata. Mannen på Rocket records höll på att aldrig släppa iväg mig. Han älskade det lilla svenska rockabillyskivbolaget Enviken. Shoppingdagen blev dyr då många skivor hittades men jag glömmer den aldrig.

Att barnen är så stora att de kan uppskatta stora städer är fantastiskt. Visserligen fanns övervärderade Eurodisney som lockbete men de tyckte att Paris Zoo, Luxembourgträdgården, åka metro och äta ute var minst lika roligt. För att inte tala om att ta hand om den tuffa Paris katten.

Ja, ibland blir det helt enkelt bra. Bra är också filmen Paris av Cedric Klapisch

Sommar 2011

Det fanns inte något att klaga på denna sommar.

Aldrig nånsin komma ner

Ett biblioteksjobb. En fotbollsplan. En skivaffär. Barnens skola. Allt som behövs för ett gott liv finns inom en 8-minuters radie från hemmet. Det kan hända att slutresultatet blir en överdos Majorna. Men känslan just nu är att jag aldrig nånsin vill komma ner.

Och av döma av klientelet på nya jobbet så vet man aldrig vad som kan hända. Idag kom en man i åldern 75+ och ville veta allt om Atomic Swing. Han var besviken att de inte fanns med i Myggans nöjeslexikon. Som tur var så mötte han mig så vi kunde diskutera Nicklas Frisks rötter i Dalarna och hur de aldrig kom vidare från Stone me into the groove.

Vi får se vad morgondagens besökare vill veta. Som vanligt, när man har världens bästa jobb, vet man aldrig vad nästa fråga, undran, klagomål eller diskussion ska bli. Kanske blir det att låna ut lite tejp eller att hitta en vetenskaplig artikel om mikrobiologi.

72 timmar

Myten om att man blir extra trött av att börja ett nytt kan jag bekräfta är sann. Sällan har jag varit så trött. Därför borde man ju ha helgen till att vila. Men så blev verkligen inte fallet.

Först överraskningsfest med gamla jobbet på fredagen. Extremt tacksam är jag för det men läggdags kl 04 satte sina spår på när det var dags för Azaleaträning på nästkommande förmiddag. En liten powernap hans med vid lördag middag men sen var det dags för årets gårdfest. För mig fick det bli barnbordet, sockerdricka och till sist Fångarna på fortet med barnen.

Vila på söndagen då, nähä inget med det heller. Kurt Vile stod på scen på Pustervik. I en bastuliknande värme så briljerade han långa stunder. Men nu är klockan 00.30 och snart ringer klockan för en ny vecka.

Fast det blir ju lite lättare efter att jag och Ella bevittnat det fina spelet GAIS och särskilt då Wanderson bjöd oss på på Gamla Ullevi under söndagen. Det är en verklig ynnest att ta del av brasilianarens bollkonster.

Jag låter frågorna hänga i mörkret, ingen svarar ändå i natt

Det är så skönt att komma hem mitt i natten och kolla på detta formidabla klipp. Hör du vad jag säger, Ta min hand...

Wooden Shjips

West, nya skivan med Wooden Shjips är en vän att hålla i handen när mörkret nalkas.

Royal National Hall, London 15 juni 2011

Att få se Nick Lowe har under ett par år varit en dröm. I somras gick den i uppfyllelse. Jag och min mamma tog en skön promenad längs Themsen södra sida innan vi laddade med lite vin på Royal Festival Hall. Husets rom och cola behövdes också för att dämpa spänningen och komma i rätt stämning inför Lowes nakna betraktelser över livets upp och nedgångar.

När jag nu ett par månader senare inser att han spelade 24 låtar har jag svårt att tro det. Tiden gick så fort och det var så bra att det var svårt att förstå att det var slut efter rockabillyrökaren Go away hound dog. Men så var det och att suveränen Geraint Watkins fick spela ut under sista låten var inte mer än rätt.

Det är svårt att välja ut favoriter från spelningen men det är klart att I live on a battlefield är något extra. Och när Little George Sueref gästade i southern soul klassikern Fallin in love again så var det en extremt fin stund.

Var? Borderline, London 13 juni 2011

Under juniresan till London hade jag lyckan att se The Blue Aeroplanes. Tittar man noga på bilden så står jag lutad mot väggen i mitten av bilden. Tittar man noga ser man också att jag inte tillhör dem med högst hårfäste.

Spelningen var av den oförglömliga sorten. En massiv ljudvägg, det var stundtals fem gitarrer igång samtidigt, och ett av de coolaste banden jag sett fick verkligen den trogna publiken på fötter. Sällan har jag sett så många glada människor på väg ut från ett spelställe. Jag var en av dem.

Klipp från youtube kan aldrig helt fånga känslan men det är alltid kul att någon ändå spelar in. Därav det skakiga klippet nedan.

For whom the bell tolls

Tur och retur till jobbet utan att slösa en enda liter bensin = 8 minuter. Nyp mig inte om jag drömmer.

Det firar vi med sanslöst svängig musik från Ghana.

Kill city

Jag har just läst Paul Trynkas biografi Open up and bleed om min barbröstade kompis Iggy Pop. En riktigt bra rockbiografi som sjävklart lockat till mycket Iggymusik det senaste. Att de tre första Stooges plattorna är mästerverk rakt igenom vet alla. Men det är väl ingen som missar Kill City. Skivan som Iggy och James Williamson spelade in 1975 och som kom ut halvt officellt några år senare.

Förra året kom skivan i upputsad version. Williamson hade varit och styrt upp så Kill city äntligen fick den inramning den förtjänar. Skivan har inte alls samma intensitet och ilska som de tre föregående Stooges skivorna. Men det är precis det som är bra. De hade tagit det konceptet till max med Raw power. Kill city är ganska traditionell rock i bemärkesle av tempo och produktion. Men om traditionell skulle vara lika med tråkig så är det verkligen inget som Kill city är. Och ilskan ligger nog förresten kvar latent. För jag får lust att ge mig ut på stan och leva allmänt rövare efter varje lyssning. Man känner sig helt klart beyond the law.

.

Silverpokal

Efter en oerhört rafflande final i Ytterby cup fick vi till sist erkänna oss besegrade efter straffläggning. Men vi är väldigt nöjda och stolta över vårt spel under hela cupen.

Sometimes you have to take the bitter with the sweet

Det har blivit några mil mellan Majorna och Kungälv under de senaste sju åren. Idag blev de sista körda, iaf som anställd i Kungälvs kommun. Jag är helt ärlig när jag skiver att jag inte en enda dag har tyckt det varit tråkigt att åka till jobbet. Att höra klockan ringa på morgonen och att ibland fastna i bilkö är inte kul men jobbet har varenda dag lockat mig. Det har varit fantastiskt.

Så självklart föll det tårar på vägen hem idag. Tårar som mina arbetskamrater, jobbet och jag själv är värda. Och jag är oerhört tacksam och rörd för de mycket fina ord några av "mina" låntagare skickade med mig på vägen. De kommer jag alltid att minnas.

Nu börjar ett nytt kapitel i livet. Och vem passar bättre att besjunga dagens bitterljuva känslor än Bobby Blue Bland.

Kom igen, spring ikapp mig då!

En yngling försökte håna mig under dagens GFF-match på Heden. När han ruschade på kanten med mig hack i häl så rapade han ut spydigheter. Hade det varit för 10 år sedan så hade han åkt på en rejäl kapning. Problemet nu är att han faktiskt sprang ifrån mig trots att han samtidigt hade kontroll på bollen. Haha, livet är härligt!

Men visst tog vi hem segern 3-1 och är nu nästan i serieledning. Fotboll är ju inte bara att springa. Det är inte för inte spelet kalas det gröna fältets schack.

Det var sommar i en sekund men jag minns varenda stund

Tänk att Way out west missade att boka Sveriges bästa band. Tur då att Göteborgs kulturkalas fixade det istället. Jag befarade dock att det var ett turnetrött och lite slitet band som skulle ställa sig på Göta platsens scen. Men ibland är det skönt att ha fel.

För faktum är att jag tycker bandet presterade en alldeles fantastisk spelning. Plura såg nöjd och sjöng med pondus, Carla spelade som han stod på glödande kol, Tony är Tony, Claes lade som alltid sina pianoslingor som extra krydda och Werner hade hjälp av sonen Adrian med att få till extra rytmer.

Spellistan innehöll kanske inte några större överraskningar. Men starten med Nerför floden och Jag står upp än var magisk. Carlas gitarrljud i Jag står upp än var det vassaste jag hört. Sen följde hit på hit med höjdpunkter som Älskling kom, Mina stjärnor har slocknat, Kungarna från Broadway och självklart det stora eposet Fulla för kärlekens skull.

Och som vanligt när Eldkvarn spelar ser man gammal som ung i publiken. Det är skönt att se att det finns folk av alla de sorter som uppfattat att Eldkvarn är något alldeles extra. Nu håller vi alla tummar att inspelningen av de nya låtarna går bra nästa vecka. För en ny Eldkvarn skiva i november är det vi vill ha.

Madonna

Självklart säger vi ett stort grattis till dagens 53-åring! Om jag skulle få välja tre kvinnliga kändisar att dela hotellrum med så är hon en av dem. Från bilderna i Okej i början av 80-talet tills idag så har hon mig i sitt grepp.

Och visst gör hon bra musik. Här är hennes 21 bästa låtar

Skrattet som fastnade i halsen

Tanken var ju att möta dagen med ett leende. Jag försökte intala mig själv att det här går bra rätt länge. Men när jag satt med mikrad mat och kollade in i en grå husvägg i Kungälv så kändes semestern så långt borta att mungiporna bara hängde.

Var det inte alldeles nyss dagarna så ut så här; vaknade tidigt, solen lyste och värmde lagom, sprang i 35 minuter för att sen kasta sig i ett spegelblankt hav, gick på grusvägen upp till stugan, åt en god frukost och efter det hade man hela dagen fri, tillsammans med de man älskar, framför sig.

Löjliga kontraster som jag inte var redo för. Men det känns nog bättre imorgon.

In i det igen

Att avsluta en fantastisk semester med en utomordentligt trevlig Way out west helg och ett avgörande Wanderson mål på Gamla Ullevi är ungefär så bra det kan bli.

Nu är det lite vemod över att man måste ställa klockan igen men imorgon så är det bara att välkomna hösten med ett leende.

Sommarlov

Efter att de två första sommarhelgerna varit formidabla, Håkan i Slottsskogen och Azalealäger på Donsö, är förhoppningen att det fortsätter lika bra fram till hösten nalkas

Nya texter på denna blogg blir den inte förrän någon gång i augusti.

Ha en fantastisk sommar alla!

Kommunbaren

Vilken sommarkväll!

Arctic Monkeys

2006 släppte Arctic Monkeys sin debutplatta. Faktum är att jag satte den överst på min topplista det året. Uppföljaren som något år efteråt var en grym besvikelse. Jag tappade intresset och deras tredje skiva Humbug fick mig verkligen inte att ändra mig.

I dagarna släpptes skiva nummer fyra med Arctic Monkeys. Sällan har jag blivit så positivt överraskad. Titeln Suck it and see kanske inte är den roligaste men låtarna är den bästa brittiska pop/rock jag hört sedan, just det Arctic Monkeys debut för fem år sedan. Bandet är nog något av det ohippaste bland kritiker och hipsters just nu. Men lita på mig för Suck and see är mästerlig.

1 fyr till Göteborgspostens betygsättare

Betygsättarna i GP är ett skämt. Visserligen kan ingen säga att Finland var ett speciellt bra lag. Men att vinna med 5-0 är inte något man gör bara sådär. Därför blir jag mycket upprörd vid frukostbordet då vissa spelare får tvåor betyg. Enligt mig kan man inte fotboll då man sätter ett så lågt betyg efter en sådan match.

Särskilt uppseendeväckande är att Mikael Lustig fått två fyrar i de senaste två landskamperna. Han är ingen världsback ännu och kommer kanske inte bli men hans arbete och framåtanda är enligt mitt sätt att se värda mycket. Ser inte folk att han skapar ytor och möjligheter för Sebastian Larsson genom sina löpningar. Mikael Lustig, om du läser det här, så ska du veta att du var värd en klockren fyra för gårdagens match.

Och att ge Majstorovic en tvåa är också ett fatalt fel. Ulf Niklasson och Tobias Janson borde bindas fast vid skampålen och se om matchen.

Så du har en assistent med dig idag!

Vad är assistent? Det var Astrids vanligaste fråga när hon var med mig på jobbet idag. Alla kära kollegor utbrast nämligen så när de såg oss.

Astrid ville följa med en sista gång till Kungälvs bibliotek. Roligast är att åka på bokvagnarna. Men hon gjorde även lite nytta på riktigt. Deckarbordet blev påfyllt på ett både effektivt och nytt sätt.

Hennes största önskan är att jag inte byter jobb. Fast hon förstod mig mer när vi åkte hem i milslånga köer. Men det går inte att förneka att hon har en poäng. Och faktum är att McDonalds i Kungälv för första gången på närmare sju år inte serverade översaltade strips idag. Sådant kan få mig att tveka.

Grattis!

Idag fyller min bror 50 år. Han är i många avseenden alltid en hjälte för mig. Istället för att hänga ut honom på bild på denna sida får det fina klubbemblemet från Rackeby IK och Ramonesskivan It's alive symbolisera honom. De är bara två exempel, kanske de viktigaste dock, för min eviga tacksamhet. Grattis!

Restless legs

Efter lite googlande så ställde jag min egna diagnos. Det är restless legs jag drabbats av. En kronisk sjukdom som bara blir värre. Kul!

Nowhere to run

I närmare en timma hjälpte jag en kvinna att skicka fax till Syrien idag. Där hade hon sin släkt och hon ville få dem därifrån snabbt eftersom oroligheterna trappas upp hela tiden. Telefonlinjer och Internet är nedkopplat av regimen för att förstöra för upprorsmakarna. Men jag tror vi fick igenom alla papper som behövdes för att åtminstone möjligheten finns att hon får ut sin bror och hans familj.

Idag visades också ett inslag i Rapport om en 9-årig kille som blivit förlamad av en bomb i Gaza. Nu hade han och hans pappa befunnit sig i Sverige ett tag. Det enda boende de fått var en lägenhet på fjärde våningen utan hiss. Att bära ner pojken och rullstolen var en kraftansträngning varje gång. Skäms ni som är ansvariga. Vart skulle ni springa om krig bröt ut här?

I övrigt gör Paul Stanley sin bästa sånginsats i karriären i låten ovan.

Fyndhörnan

Best when stoned for sure

Så ska det låta

Nick Lowe

När siffran 39 närmars sig med stormsteg inser man att Nick Lowe är den musikkompis man ska hålla i handen. Jag är redan pirrig inför konserten på Southbank Center i London om två veckor. Jag räknar med att det blir magiskt. Och bara att Geraint Watkins finns med i bandet gör det stort.

Jag har insett att Nick Lowes skivkatalog är bland de starkaste som finns. Först som pubrockare i Brinsley Schwarz, sedan som powerpopande soloartist och nu som leverantör av de bästa livsvisdomarna i ett perfekt croonerformat.

Lyssna på tio bra låtar här

Skrällen i Mölndal

3-1 seger mot Jitex efter riktigt fint spel.

Pick me, pick me, yeah

Jodå, görs det med kärlek så är det klart att det går att göra reggae av Nirvana. Spelar Little Roy detta på Roskilde bjuder jag alla på en drink.

Megaloppis

Folk vallfärdade verkligen ut på Majornas gator för megaloppisen idag. På bilden har vi just slagit upp vårt bord menas grannarna kämpar i bakgrunden. Vi fick den sista platsen på Allmänna vägen kändes det som.

1400 kronor såldes det skivor för. Pengar som kan spenderas på att köpa nya skivor i London om ett par veckor. Sällan har man stött på så många High fidelity musiknördar som idag. Med den skillnaden att jag inte är en så elak försäljare som dem i Nick Hornbys bok och för den delen en del i verkligheten också. Och barnens leksaker drog också in pengar som nu kan spenderas på Eurodisney.

The orange feeling

På den trevliga middagen ikväll spelades det Amadou & Mariam. Är det något band som sammanfattar "the orange feeling" för mig så är det dem. När de intog scenen på Roskilde 2002 (och delvis 2009) var det som en uppenbarelse. Och just känslan av uppenbarelse vet man kommer varje år. Det är därför jag blir som ett barn i godisbutiken redan månader i förväg.

Vårens genomlyssning av årets Roskildeband bjuder på överraskning efter överraskning. De senaste dagarna har skivan Supersize med Prince Fatty gått varm. Reggae live kan vara vanskligt men ska man gå efter den här skivan är förhoppningen stor att det blir en alldeles förträffligt trevlig stund.

Segerns sötma

Seger mot Häcken, ledig imorgon och musikförbudet hävt. Det kan vara världens bästa torsdag

Kämpar mot missbruket

Dag 3

Det är tufft och jag inser att en vecka utan musik kommer jag aldrig att hålla. Som värst är det sent på kvällen när de andra gått och lagt sig. Då man vanligtvis sätter på en bra skiva får man nu istället göra något annat. Bill Callahan lockade så mycket igår att jag var och skruvade av korken. Men efter en hård dust med mig själv så åkte vinylen ner i innerkonvolutet igen.

I bilen så blir det P1 istället. Och det är inga problem för de har ta mig tusan alltid intressanta program. På jobbet har jag smygsupit några gånger. Eftersom det ingår i mina arbetsuppgifter att förse Kungälvborna med musik så har jag var tvungen att smaka av. Det måste bestämas om musiken tillhör whiskeysorterna (jazz och blues) och ska ha blå plupp eller är det mer åt likörsmak (klassiskt) och därmed en röd plupp. Så det har varit små giltiga klunkar som inte lämnat någon berusning efter sig.

Tanken med mitt försök är att få vila öronen ett tag. Jag har nästan lyssnat för mycket det senaste. Alla härliga artister som kommer till Roskilde har uppmanat till lyssning. Fast det gäller att inte lyssna sönder heller. Det gäller att toppa formen om 30 dagar. Och innan dess är det ju bland annat Håkan, Nick Lowe i London, Woody west edition och annat att njuta av.

Nåväl jag tar en dag i sänder. Kanske ger jag upp imorgon. Särskilt om GAIS vinner över Häcken. För då firar jag med en riktig öl och We are all the winners med Nick Borgen.

Bob Dylan 70 år

De tio Bob Dylan låtarna jag skulle ta med mig till en öde ö:

You're a big girl now
Like a rolling stone
Ballad of Hollis Brown
All along the watchtower
As I went out one morning
Sara
Thunder on the mountain
It's allright ma (I'm only bleeding)
Don't think twice, it's all right
Outlaw blues

Musik non stop

Jag tänkte ta en veckas paus från aktivt musiklyssnande. Det kommer bli tufft och jag vet inte om jag klarar det.

Två snabba tjejer

Trygga rundan

Då var det dags för Gbg-varvet igen. Det ska bli härligt. Trots att löpträningen varit mindre än på många år så ser jag fram emot det nästan mer. Det ska bli skönt att springa avslappnat och att slippa ha rekordtider och andra krav i sikte. Bara göra något så klichémässigt som att njuta av folkfesten.

De senaste två åren har slutat i tidsmässiga fiaskon då total utmattning inträtt efter 15 kilometer. Känslan upp och ner för Avenyn har mest varit vilken buske man ska spy och hur man ska göra sig osynlig. Är det något som ska ske i år så är det inte det. Ser ni en leende löpare längs Avenyn i morgon så är det jag. Så är det i alla fall tänkt att det ska kännas.

Musik är i lurar är tråkigt att ha på varvet. Men mentalt har jag låten nedan. Den är grym.

Frihet under ansvar

Det ska bli väldigt spännande och se vilken stil barnen tänker sig ha när det blir något större. Blir det musiken, sportintresset, kompisarna, upproret mot föräldrarna eller pojkvännen som avgör vilken stil det blir tro.

För mig funkar det med vad som helst, nästan. Hårdrockare, punkare, sportjejer, indietjejer, rockabillybrudar, handelsstuderanden, you name it.

Det som inte funkar är gothstilen. Den har jag alltid haft svårt för. Dels är det själva modet dels är det alla intressen som är förenat med gothen. Nä, gother gör er icke besvär att attackera mina döttrar.

22 Pistepirkko

Det är tråkigt att konstatera att ett av världens coolaste band går på tomgång. Det var bra längesedan de släppte ett helgjutet album nu. Nya skivan Lime green deloeran är inte direkt dåligt men faktiskt rätt tråkigt. Och just tråkigt trodde man inte man skulle ha med dessa finnar. Faktum är att ingen av låtarna från nya skivan ens skulle platsat som singel b-sidor när bandet var som bäst.

Skivtrippeln Bare bone nest, Big lupu och Rumble city lala land, från början av 90-talet är oslagbar. Det var närmast en uppenbarelse att se och höra något så eget. Både på skiva och på scen så var de fantastiska. Det är inte många band som orkar hålla uppe den standarden och sorgligt nog klarar 22 Pistepirkko det inte alls för tillfället.

En gammal goding!

Bastuklubb del 2

Följetången med Motionscentralen fortsätter. Den senaste tiden har det befunnit sig en kille med ett lättare förståndshandikapp i omklädningsrummet. Det verkar vara en snäll kille. Han säger inget men ställer sig väldigt nära och stirrar. Nu på slutet har han dock böjrat gå mig på nerverna.

Så idag frågade jag lite barskt om han ville något. Då börjar han fäkta med armarna och rusa ut. Jag stod helt frågande kvar. Var det verkligen så illa att fråga detta. In, tillsammans med killen, kommer en äldre man som jobbar på Motionscentralen. De ställer sig framför mig. Tystnaden råder innan jag frågar om det är det nåt? Ja det är det, svarar den äldre mannen. Killen här undrar om du vill köpa en sak. Okej, tänker jag, var det bara det. Sjävklart kan jag köpa något av honom om det gör honom glad.

Precis före jag ska yppa att visst kan jag köpa något så viskar den äldre mannen till mig, du, säg att du redan har en sådan, det blir bäst så för husfridens skull. Jag förstår inte mycket men tar in det den gamle mannen säger. Killen verkar inte kunna prata men börjar med teckenspråk vilja göra sig förstådd. Den äldre mannen tolkar. Jo, han vill sälja platspåsar som du kan använda till regnskydd. Han tar vanliga påsar från affärer och så gör han hål i dem så man kan trä in benen och så har man en som man trär på armarna. De är jättebra att ha, säger den gamle mannen och ser verkligen ut att mena det.

Båda är stenallvarliga. Hur var det nu jag skulle svara egentligen. Jo, jag säger, sådana har jag redan hemma. Åh, vad synd, säger den gamle mannen. Killen ser besviken ut och börjar teckenspråka igen. Den gamle mannen tolkar. Jo, han säger att du är en 59:a i storlek vilket innebär att du skulle passat fint i ett par Stadiumpåsar. Innan jag hinner svara så går de båda ut. Jag står häpen kvar.

Tre poäng!!!

Spelet värmde inte speciellt men de tre poängen som togs idag på Gamla Ullevi gladde mig och Ella mycket. Och utnämningen av Håkan Hellström som året GAIS-ambassadör var klockren.

För övrigt kan jag bjuda alla som läser detta på en öl om Syrianska klarar sig kvar i Allsvenskan.

Jitex cup

Lagfoto efter ännu en härlig seger över Blåvitt.

Bastuklubb?

Jag börjar misstänka att det är något lurt med motionscentralen där ombyte och duschning sker vid löprundorna. Allt som oftast så tycker jag de som är i lokalen inte tittar mig ögonen utan på någon annan del av kroppen. Samtidigt så sker det intensiva intvålningar vid sidan om mig, alltid med ryggen emot men med små tittningar över axeln.

Det är mycket möjligt att jag inbillar mig och jag är inte det minsta bekymrad. För faktum är att mina duschgrannar har en medelålder på typ 80 år. Och då får man väl ta det som en komplimang att de tydligen tycker att jag är aktuell för en roll i tv-serien Hung:)

Steven Adler

När Guns N Roses sparkade Steven Adler 1990 så var det också slutet för bandet. Nye trummisen Matt Sorum passade inte alls in. Bandet utvecklades åt det svulstiga hållet och Adlers direkt trumspel saknades.

Skälet till att sparka honom var hans drogintag. Att ha drogproblem var han inte ensam om i bandet men han fick ta smällen. De övriga i bandet vände honom ryggen. Under hans sista framträdandt med bandet, två låtar på Farm aid, så hade ingen talat om för Adler vilka låtar som skulle spelas. Han antog så klart att det var ett par av deras tidigare låtar. Istället så startade de ny Civil war följt av en cover av Down on the farm som Adler aldrig hade hört. Ser man på klipp från spelningen så fixar han det ändå okej.

Nu har alltså Adler skrivit en bok om sitt liv. Boken innehåller både bra och dåliga delar. Kapitlen som handlar om ungdomsåren känns grymt överdrivna. Jag är mycket tveksam till sanninghalten i stora delar av den. Desto intressantare blir förstås Guns N Roses historien.

Även om det fokuseras allt för mycket om myten om tjejer, drickandet och festande så är det underhållande läsning. Och det är ju inte precis så att Adler sätter sig själv i någon bra dager när det dags för honom att få sparken. Han var rätt risig då och mycket värre skulle det bli. För när han fick lämna bandet så blev missbruket totalt i många år. Och livet som tung missbrukare är verkligen inget som glorifieras i boken. Det är bara ett ledsamt liv.

2005 spelade Adler med sitt band Adlers Appetite på Sticky Fingers. Även om de blev som ett coverband så var det kul att ha sett trummisen bakom en av världens bästa skivor live. Adler såg då ut att må ganska bra. Men tydligen eskalerad drogintaget igen och det var först när han kom med i Celebrity rehab som han drog ner på de värsta excesserna. Jag hoppas verkligen han klarar sig ur detta för han har en plats i mitt hjärta.

Kul att se fram emot

Ytterligare tre högklassiga artister som ska bevittnas i sommar.



Skivan som Charles Bradley släppte i januari är en sensation. Skulle den varit släppt 1970 så skulle det varit en klassiker idag. Klassik soul av allra bästa snitt.



Låten Rise från nya Seun Kuti albumet innehåller så mycket bra att man blir vimmelkantig. Det är melodislingor hit, det är stötigt blås dit och det är svävande trumpeter, det är groove och det är Seuns mässande. Fantastiskt.



Det lät nästan som ett skämt vid första lyssningarna. Men efter ett tag går det inte att få bort den sydafrikanska Shangaan electro musiken. Det ska bli mycket intressant att se och lyssna på detta live.

inte undra på att du bara får 3 vekor sommar låv

Det är roligt att chatta med Ella. Hennes fantasi i kombination med stavning är underbar. Precis före jag skulle gå hem från jobbet så dök det upp "Tja pappa" på facebook. "Tja", svarade jag ungdomligt tillbaka. "Vad gör du", skrev Ella. "Jobbar", svarade jag. Sen kom Ellas svar, "inte undra på att du bara får 3 vekor sommar låv"

Hon tyckte nog inte att det kan kallas jobba att vara inne på facebook. Och det har hon ju faktiskt rätt i. Men envisas Roskildefestivalen med att snabbast lägga ut sina nyheter där så är jag uppkopplad. Att det sedan är jobbyte som gör att semestern blir kortare i år är en annan sak.

Vad är frihet?

Jo, det kan jag tala om för er. Det är att varje vår ta fram skivan Sixes, sevens & nines med Junkyard, veva ner rutorna på bilen, köra ut på vägarna och andas in livet.

Känslosamt

Ibland kommer alla känslor på en gång. Som ikväll när Pekka Lindmark åkte ut Mästarnas mästare. Astrid hade blivit så fäst vid honom att tårarna rann när han försvann ur serien. Det är stort att göra ett sådant intryck på en 6-åring.

You're still walking on my dreams

Stone River Boys - Gbg, Pusterviksbaren 5/4 - 2011

Alla önskningar slog in. Mitt under låten I still believe kände jag hur nackhåren reste sig. Det var nästan att jag inte förstod vad som hände. Men faktum är att jag kan slå fast att det uttrycket inte bara är en floskel. Jag minns inte senast då en enskild musikstund gjort detta med min kropp. Nu var det alltså countrysoul med Stone River Boys som skapade denna extas.

Det var klent med publik, endast ca 30 personer, på Pustervik när bandet gick upp på scenen. Det är alltid lite tråkigt både för de som är där och bandet. Nu verkade det inte bekymra Stone River Boys det minsta utan de körde på. Detta gjorde såklart att stämningen blev på topp bland de som fick bevittna Austinbandet också.

Från första till sista ackordet så var det fantastiskt. Jag har egentligen ingenting att klaga på. Möjligtvis huvudvärken idag då bandet spelade länge, vilket innebar mer öl och sen natt. Men det är bara att köpa då de bjöd på en uppsjö Hacienda Brothers låtar. Att höra Leavin' on my mind och Midnight dream live var verkligen helt magiskt.

Stone River Boys kretsar förstås mycket kring gitarristen/sångaren och låtskrivaren Dave Gonzalez. Jag kan inte riktigt med ord beskriva hans insats på Pusterviks scen mer än att den var felfri. Jag kan tänka mig att Gonzalez är mycket tekniskt skicklig gällande sitt gitarrspel men det är inte det som är grejen. Det är känslan han framkallar. Och om musiken är bra inspelad så höjdes just känslan enormt på scenen. De övriga i bandet med sångaren Mike Barfield i spetsen var så samspelta och lyhörda att varenda ton från alla musikanter var gjord av guld.

Detta blev en helt okritisk recension. Så kan det väl inte vara kanske någon tycker. Jo, så var det faktiskt. Jag älskade varenda sekund.

Däremot så blev jag inte imponerad av Handsome Family som spelade innan. Texter som möjligtvis kan vara roliga en gång men sen helt överflödiga, enformigt komp och lite sådär småironiskt gnabbande som jag har rätt svårt för. Ett spel för galleriet.

Andra chansen

Jag kan inte riktigt släppa Berlin. Resan dit för drygt en månad sedan återkommer hela tiden i tankarna. Så mycket att jag fortfarande roar mig med att läsa böcker om staden. Nu senast Carl-Johan Vallgrens bok Berlin - På 8 kapitel.

Vallgrens romaner och hans musik är alltför teatralisk för min smak. Men någon tipsade om den här boken så det var bara att ge honom ett försök till. Och vilken tur att man gjorde det för denna bok är verkligen en pärla. Vallgren lyckas mycket skickligt kombinera många olika sorters information i denna guidebok. Det märks att han är påläst om staden och att lusten att förmedla dess lockelse är stor. Hans kärlek till Berlin finns hela tiden i texten.

Faktum är att boken nog passar som bäst att läsa om man varit i Berlin några dagar. För storheten med boken är att den behandlar de kända platserna i Berlin på ett nytt sätt. Har man då varit vid dessa platser, kännt lukten, och fått vyerna så kryper Vallgrens texter ännu mer på djupet. Boken går utanför andra guideböckers radie trots att den behandlar samma saker.

Som ni förstår så gillar jag denna bok mycket. Vill man veta mer om Berlin så är den ett måste.

Swans

När Swans dök upp på årets Roskildeaffisch så framkallade det inget jubel från min sida. Det är ett band jag aldrig lyssnat ingående på. Och det är nog det som har varit felet. För ska man uppskatta bandets musik så gäller det att lyssna ordentligt. Det har jag gjort nu, iaf på deras comebackskiva från i höstas. Och jag är imponerad, mycket imponerad.

My father will guide me up a rope to the sky är ett monster till skiva. En blandning mellan tidiga Sonic Youth, tidiga Nick Cave och alla post-rock band värda namnet. Swans ledare Michael Gira framkallar mörka och smått skrämmande känslor. Men sådan musik behövs och det ska bli fantastisk att se det live.

Honky tonkin

Pusterviksbaren är rätt ställe för nästan alla konserter. Men självklart skulle man se Stone River Boys på en sylta i södra USA. Deras musik är så starkt rotad där att den måste få resfeber när den ska ta sig över det stora havet.

Men ändå är självklart förväntningarna stora inför onsdag. Bandet, som rest sig ur askan från ett av nutidens bästa countryband Hacienda Brothers, har ett sound som verkligen passar till öldrickande. Musiken har ett långsamt partysväng. Man börjar med att sitta på barstolen, för att sedan ställa sig upp och gunga med, sen kan man i slutet välja om det är läge att gråta i ölen eller ta en svängom på dansgolvet. Och det ska bli en fröjd att äntligen få se Dave Gonzalez live. Hans gitarrspel är något extra. Och låt oss hoppas att de spelar någon gammal Hacienda Brothers låt.

1,2,3,4,5,6,7 och så 8

L är i Nice och roar sig. Härligt för henne. Att vara ensamstående några dagar är faktiskt mest roligt men tiden över till egna intressen blir liten. Men igår uppenbarade sig helt plötsligt en ledig stund från barnaktiviteter. Snabbt som ögat hällde jag upp ett glas rosé, satte på lite avslappnad brasiliansk musik, gick och hämtade en bok och slog mig ner i fåtöljen.

Fem minuter senare var läget annorlunda. Den brasilianska musiken var överkörd av röster, mitt glas rosé närapå nersprunget, boken ifrånlagd och fåtöljen belamrad av klängade barn. För som på en signal uppenbarade sig åtta ungar i olika storlekar i lägenheten.

Om någon undrar så kommer ni aldrig få se mitt ansikte i tv-programmet i Familjen annorlunda.