Honky-tonk liv

Man får sig en tankeställare när morgontidningen ligger på hallgolvet när man kommer hem efter en utekväll. Oj då, är klockan verkligen så mycket. Och man vet att nu kommer man få leva med en stor trötthet i ett antal dagar innan man är i kapp igen. Men det går så klart an när det varit lyckat. Upplägget, som vi sju festdeltagare hade, var en succé.

Först intensivpass på Friskis. Det är alltid härligt att rensa kroppen och man tog i lite extra när man visste att kroppen skulle få i sig en större mängd onyttigheter under kvällen. Nästa anhalt var den libanesiska restaurangen Chateu Beirut. Deras meze med en massa smårätter var gudomligt goda. Härliga samtal flög över borden och att det ämnet som gick igenom mest ingående var stokkok av barnmat är ett tidens tecken. Efter maten behövdes en kort promenad, och kasta upp ett mynt i luften, så det var alldeles lagom att promenera till Kellys. Väl där så är det lätt att trivas bland billig öl och billiga drinkar. Och framförallt härliga vänner att skåla med, särkskilt som man inte träffas så ofta.

Sedan föll klubbvalet på Klubb Porten på Yaki-Da. Till en början var det ingen vinnare. Visserligen härliga lokaler men lite folk och fel musik. Men vi bestämde oss för att köra på och hoppades att det skulle bli fart. Det tog sin tid men till sist small det till, både berusningen, musiken och människorna blev vackrare. Det blev dans fram till 04 tillsammans med stans innefolk. Men spelas det Håkan x 4, Primal Scream, Friday I'm in love, Shorline och annat gött så kan jag frottera mig med vem som helst.

Årets joker till melodifestivalen

Pressmeddelande från SVT.

Ikväll träffades vännerna Mattias och Martin för första gången med sina gitarrer. Trots att de hade ett gäng barn som sprang runt benen så fick de till en inspelning. Och vi på SVT ser direkt potential i denna duo. Vad vi hört så har Mattias enbart spelat Faster Ingeborg förut och Martin har mer varit en solist.

På inspelningen kanske en del hör två ostämda gitarrer och röster som går upp och ner i skalorna men det finns något mer där. Därför så kommer vi se denna duo som joker i melodifestival nummer två från Östersund i februari. Grattis Sverige!

2 steg från paradise

Ett mästerverk.

Sooner or later it's there I will go

Veckans spotifylista finns här

En hyllning till livet och Solomon Burke.

Nattsvart

Holland - Sverige 4-1

Andreas Isaksson 2
Jag avskyr när man säger att en målvakt är chanslös på baklängesmål. Men faktum är att han nog var det. Några räddningar höll siffrorna nere.

Mikael Lustig 2
Svag vid inlägget vid 0-3 målet men annars den ende i baklinjen med godkänt.
Andreas Granqvist 1
En mittback kan omöjligt gå upp och stöta på Snejder som vid 0-1, en bortre mittback kan omöjligt möta bollen på mittplan vid ett inkast som vid 0-2. Katastrof som ett snyggt mål inte hjälper ett dugg.
Daniel Majstorovic 1
Var var han vid 0-3 målet?
Behrang Safari 1
Fullständigt hjärnsläpp vid inkastet naturligtvis.

Sebastian Larsson 1
Han är så gnällig vid varje domslut som går emot att det är pinsamt.
Pontus Wernblom 1
Totalt onsynlig. Ville han inte ha bollen eller?
Anders Svensson 2
Försökte och ville något men räcker inte till mot övermäktigt motstånd
Johan Elmander 1
Han har alltid en svettig tröja men tyvärr så hjälper det inte så ofta.

Ola Toivonen 2
Borde kanske inte ha en tvåa efter missen vid friläget. Fast i övrigt var han den ende som stundtals visade något framåt.
Zlatan Ibrahimovic 1
Skönt att han inte föll tillbaka till uppgivet kroppsspråk. Dock var han ikväll inte alls vän varken med bollen eller sin egen kropp.

Oscar Wendt 1
Jag har aldrig sett att han håller landslagsklass.
Kim Källström 2
Inte för att det hände så mycket kring honom idag men Kim ville ha bollen och borde varit med från start i andra halvlek om inte första.

Sen måste man förstås ge en stor applåd till Holland. De är ett mycket bra lag med klasspelare på alla positioner.

Ljudet av tiden som gått eller Inga sånger tar dom döda tillbaks

Helt plötsligt uppenbarade sig tre fria eftermiddagstimmar i lördags. Den fria tiden dyker upp då och då numera. Men snabbt planeras då in saker som träning, vika tvätt, umgänge, kolla en fotbollsmatch, surfa på nätet eller läsa en bok. Då blir ju inte tiden fri i slutändan, i alla fall inte i tanken

Min sinnestämning var sådan att nu kände jag mig helt fri. Det fanns inga krav och inga planer på att göra något. Det var bara jag och Ella hemma. Hon grejade på sitt rum och jag sjönk ner i den sköna fåtöljen vid stereon. Ett lugn föll över allting, jag hittade en Heineken i kylen och känslan är att man befinner sig i en dovt, lite melankolisk, lyckobubbla. Och ingenstans hotar en vass egg att ödelägga allt.

Jag tror att redan under löpturen någon timme tidigare så var det på gång att det skulle bli en bra eftermiddag. För när jag springer över Älvsborgsbron så har jag nästan alltid dödsångest. Antingen av det slaget att det gör väl inget om en vindpust slungar över mig i evigheten eller att jag blir mer rädd om livet än någonsin. Men i lördags så kändes allt som hos en oförstörd bebis. Jag var liksom ovetande om livets lyckor och olyckor.

Toni Holgersson fick bli den första musiken att föra mig ytterligare ett steg. Att bara sitta och lyssna på en skiva från början till slut gör jag inte så ofta numera. Möjligen när man åker i bilen men sällan hemma. Det är så man borde lyssna egentligen för det är då som urkraften kommer fram.

Med hjälp av Holgerssons musik så drömmer man sig lätt tillbaka. Precis som han sjunger så är man mitt i livet nu. Det är kanske fel att säga att man drömmer sig tillbaka, man tänker sig mer tillbaka. Det är inte nostalgi utan mer funderingar över hur man hamnat där man är idag. Man hittar livsavgörande moment som på något sätt samtidigt känns som tillfälligheter. Eller är det ödet som gjort att man träffat de personer som varit med och stakat ut den väg man gått och går på?

Totalt under åren så har jag haft ganska många av de här frihetsögonblicken som det i lördags. Men de inträffar ändå sällan och man vet inte är de kommer. Det går inte att planera att få dem. De kan inträffa när man äter tomatsoppa på Louisiana och de kan dyka upp på en pub i Dublin, man vet aldrig.

Jag är inte säker på om jag tänkte på den 6 juni i år i lördags. Men det gör jag ofta annars. Den dagen hade stundtals också det där flytet man önskar sig. När tiden är så perfekt att man vill stoppa den. Jag minns hur vi åkte över Riddarfjärden, solen sken rakt på oss, för att sedan äta en god lunch på Mosebackes uteterass. Det var fantastiskt att se barnen insupa Stockholm med Vasamuséet, Gröna Lund, båtturer och hotellboende. Själv var jag nöjd att maratonloppet var avklarat och så tacksam att man har en familj att dela sina upplevelser med.

Åter till lördagen. Toni Holgersson skivan tog slut. Eldkvarns skiva Utanför lagen blev nästa val. Ella kom ner och var lite rastlös. Men det löste sig genom att hon fick vara min frisör. Så menas jag sjöng med i textrader som ”dagar var kärlek och stunder av hopp” så fick jag mig en tuppkam. Sett utifrån en händelse i all sin enkelhet men som just då, och även nu efteråt, var något extra.

Sedan övergick dessa tre fria timmarna till bostadsrättsföreningens fest på Café Hängmattan. Maten där var gudomlig och sällskapet det bästa men bubblan var sprucken.

Everybody needs somebody to love

En av de soullegenderna har gått ur tiden. Tack för all musik och tack för konserten i Roskilde för två år sedan. En längre hyllning kommer när det finns tid.

John Lennon

I veckan pratade jag med en låntagare om boken The catcher in the rye av JD Salinger. Boken som Mark Chapman läste innan han sköt John Lennon. Idag skulle Lennon fyllt 70 år. Det firar vi med en av hans bästa låtar nedan.

Fem stjärnor

Nirvana

Det hade börjat pyra ut musik från Seattle och dess omgivningar runt 1990. De musiktidningar jag läste skrev små notiser om band som Mudhoney, Mother Love Bone, Screaming Trees, Tad och förstås Nirvana. Det verkade intressant och nytt.

De mer hårdrockiga banden från Seattle, Alice In Chains och Soundgarden, hade redan hittat hem till min skivhylla. Men jag förstod innan jag ens hört Nirvana att de var något annat. När jag sedan fick tag i Bleach, Nirvanas debutplatta, så blev jag ändå lite lite besviken. Den är ojämn. Jag gillade många av de andra Sub Pop banden mer i detta skede.

Men sedan dröjde det bara ett kort tag. Jag köpte inte Bleach när den kom ut utan endast någon månad innan det stora skulle hända. Jag minns det som igår. Hur tiden närmast stod still då jag hörde Smells like teen spirit för första gången. Det var i radioprogrammet Bommen som Lars Aldman sände på söndagar. Jag hade aldrig hört någon låt som så direkt slog igenom alla murar.



Sedan är väl resten historia. Skivan Nevermind är ett mästerverk rakt av. Den ändrade musikhistorien och mycket mer än så. Närmast över en natt blev bandet gigantiskt stort. Kurt Cobain var verkligen ingen människa för den typen av uppmärktsamhet så att det bara dröjde några år innan allt var över är inte konstigt. Väldigt sorgligt förstås men inte konstigt.



Jag hade den stora glädjen att få se bandet live. Det skedde på Roskildefestivalen den 26 juni 1992. På den tiden var säkerheten, eller icke-säkerheten rättare sagt, inte som den är nu. Då stod jag längst fram vid orangea scenen med 50000 människor i ryggen. Något trängre har jag aldrig varit med om. Ungefär mitt i konserten så var det bara att ge upp. Trots att jag stod längst fram var det närmast omöjligt att komma över till vaktdiket. Efter idogt kämpande gick det dock till slut men båda skorna blev kvar bland publiken. Jag hittade mina skor nedtrampade efter spelningen vilket kan ses på kortet ovan som är tagit då.

Lite grann så förstördes spelningen av trängseln men jag kommer ihåg stunder av magi också. Och jag är väldigt glad att jag fick se ett av musikhistorien bästa och viktigaste band menas de fortfarande verkligen var i form. Se klipp nedan.



Bandets sista skiva In Utero är komplex. Steve Albinis produktion är inte så passande för bandet, tycker jag. Det var ett modigt val men resultatet kan inte blivit som de tänkt sig. Låtarna är bra men det är något med soundet som inte riktigt går hem.



Däremot så var det skönt att de han spela in sin Unplugged skiva. Där fick Kurt Cobain visa sin klass. Vilken fantastisk sångare, låtskrivare och gitarrist han var. Och är det någon av alla artister som gått bort för tidigt, som helt säkert fortfarande hade massor av bra låtar i sig, så är det Kurt Cobain.

Femstjärniga låtar
Blew, About a girl, School, Sliver, Aneurysm, Smells like teen spirit, Come as you are, Polly, Lounge act, On a plain, Drain you, Dumb, Serve the servants, Rape me, Heart-shaped box, The man who sold the world

All those traces left memories

Veckans spotifylista finns här

Ingen dag är den andra lik. Vilket återspeglar sig på veckans lista.

May you rot in hell

Jag tror jag skrivit det förut. Det är dock värt att ta upp igen. Jag fullständigt avskyr människor som kör fort på smågator. Varje dag ser jag någon som kör lite för fort. Bara det får mig må illa. Men det är de som vräker på som om de vore kungar över världen som får mig att fullständigt koka över.

Två brutalåkare har jag sett den sista veckan. Sådana som inte bara kör vansinnigt fort utan som också litar på att andra bilar kör åt sidan. Jag undrar hur dessa människor tänker. Hur är det möjligt att bete sig på det sättet. Vad är vitsen? Det finns väl inga svar mer än det är fullständiga jubelidioter som kör på detta sätt.

Att inte mer barn blir påkörda är ett under. Om exempelvis ett barn kommit ivägen när de här två bilarna vräkte sig fram så hade de inte haft en chans. Inga försiktighetsåtgärder och inget övergångsställe i världen hade hjälpt dem i det läget. De hade flygit som vantar.

Idag hann jag tuta på en bil som körde som en biltjuv. Jag antar att jag kommer hamna i en fight med någon av de här typerna någon dag. Ska jag någonsin ha en chans att vinna en boxningmatch så är det nog i detta läget. För jag når oanade adrenalintoppar när jag ser det totala brist på omdöme som dessa ligister har bakom ratten.

Göteborgspornografi

Mycket av det man gillar med staden i ett enda klipp med en fantastisk låt som soundtrack.

En tanke om tid

I lite drygt 250 lösa delar levereras Ikeas byrå Malm. Japp, så försvann den söndagseftermiddagen och kvällen. Nu är det bara att hoppas att det tar åtminstone ett år innan den börjar falla isär.

Det ska dock sägas att all tid var värt det då man såg Ellas lycka när den ställdes i hennes nya rum.

Down with the law

Efter fotbollsavslutning på Åby äventyrsbad så var det idag vindsstädning som stod på programmet. Det är alltid fascinerande vad man hittar för gamla grejor när man röjer. Exempelvis hittade jag idag en låttext som skrevs som tonåring. Jag minns mycket väl hur jag och min kusin Steffan skrev varsin låttext och presenterade för varandra. Så här blev min.

Down with the law
We took a ride in my red cadillac
Just me and my girl and the dog in the back
Then we were caught in a police controll
I said shut up and the car started to roll

Down with the law
Let me hear you say
Down with the law (alla)

When I was down rockin' with the boys
With a guitar and all the electric toys
Then the neighbours asked for how long
I said shut up this is our song

Down with the law
Let me hear you say
Down with the law

(sol0)

Down with the law

Jag hade en alternativ textrad till i slutet på andra versen som jag stryckigt över fast som idag nästan känns bättre . Den löd:

Then the neighbours started screaming
I said shut up and do some reading

Ett litet steg för mänskligheten men ett stort steg för Astrid

Idag tappade Astrid sin första tand. Sällan har man sett en gladare tjej. Nu hoppas vi bara att tandfen sköter sitt tills imorgon.

Säg att du kan drömma dig fram

Veckans spotifylista finns här

I veckan har två unga personer försvunnit i Göteborg. En är nu funnen. Hon låg mördad i ett buskage på Hisingen. Hon hade åkt kl 04 från Avenyn i lördagsnatt. Endast en stund tidigare hade jag och en kompis passerat där på väg hem från en MC-fest i Mölndal. Den nu mördade tjejen kanske fanns där i vimlet någonstans, glad efter en härlig kväll, precis som vi var.

Det är fullständigt knäckande att tänka på hur alla i hennes familj nu mår. Det mest fruktansvärda man kan tänka sig har hänt. Jag lider med dem alla.

Snart är mina barn så stora att de är ute sena kvällar. Redan nu går Ella själv till och från kompisar som bor nära. Lite orolig kan man vara men samtidigt kan man inte bli nojig. Men en sak lovar jag och det är att jag aldrig någonsin kommer säga nej till att hämta dem om de vill hem sent någon natt när de börjar gå ut på stan. Aldrig.

Vad har detta med veckans spotifylista att göra. Egentligen ingenting mer än att de två första låtarna kan förknippas med mina älskade barn.

Fem stjärnor

Nick Drake

”Deep down in the depths of forgotten dreams”, det är den textraden jag kommer på mig själv att sjunga mest av alla. Det är inledningen på låten Strange meeting II av Nick Drake. En av världens bästa låtar.



Hösten känns absolut som den bästa tiden att lyssna på Nick Drakes musik. Färgerna i naturen, det påsmygande mörkret och den egna sinnesstämningen som kommer med det fångas perfekt upp i Drakes musik.
För min del började jag lyssna på honom ordentligt 1994 när samlingsskivan Way to blue inköptes till EJ’s skivor. Det här var ju innan musik bara var några knapptryck bort. Av det jag läst innan så verkade Nick Drake väldigt bra. Men det var det många inom singer-songwriter-genren som gjorde och långt ifrån alla passade mig.

Men när det gäller Drake så räckte det att lyssna bara ett par sekunder på öppningsspåret Cello song för att inse att det här är fantastiskt. Det finns ingen som låter som honom. Det är nog därför det finns så få som vågat sig på att göra en cover på någon av hans låtar. Det är omöjligt nämligen.

Det är svårt att förstå att han bara var 20-24 år när han spelade in sina tre album. Musiken och rösten låter som något helt annat. Det finns ingen ungdomlig frustration eller stress i låtarna. De låter istället naturligt melankoliska och framförallt som om de alltid funnits där. Låtarna kommer inifrån evigheten.


Nick Drake är ingen artist som gjort hits. Man ska lyssna på hans skivor i ett enda svep. Då är de som bäst och musiken gör verkligen att livet känns höst, på ett skönt sätt förstås. På det tre skivorna han hann ge ut innan han dog så finns det inte en enda dålig låt. Även bland materialet som givits ut i efterhand så är standarden otroligt hög. Som vanligt med artister som dör unga så undrar man över hur mycket han hade kvar i sig.

Hans levnadsöde är väldigt sorgligt. Han blyghet och egensinnighet gick de sista åren överstyr. Han var kroniskt deprimerad och bodde hemma hos sina föräldrar. Och att han till sist dog i sitt rum, endast 26 år gammal, av en överdos antideppresiv medicin är tragiskt. Men det är inte alla som lämnar efter sig en sådan låtskatt.

Femstjärniga låtar:
Time has told me, Three hours, Way to blue, Cello song, Hazey Jane I, Poor boy, Northern sky, Things behind the sun, Road, Time of no reply, Strange meeting II, Joey, Clothes of sand, Been smoking too long

Äkta kärlek

Att åka Älvsnabben i Göteborgs hamn är fantastisk. Att se staden man älskar in nattljus samtidigt som båten stilla glider över vattnet är hänförande. Gbg kanske inte har samma fina byggnader och annat som Stockholm men det finns något som får mig att känna innerlig kärlek till denna stad. Man har kommit hem helt enkelt.

På tal om äkta kärlek så måste man ge en stor hyllning till Woody West. Deras 10-års fest på MC-klubben på Mothers Freak var förstås strålande. Det ihopsamlade bandet, Woody All-Stars, med gästvokalister nådde stundtals rikigt höga höjder. Bäst var det nog när First Aid Kit gästade.

Framförallt ska man ge de tre som utgör Woody West all världens cred för att de orkar ta hit bra band år efter år. Jag vet inte hur många av deras arrangemang som jag besökt genom åren men det är massor. Och från nästan alla av dessa konserter har man minnen för livet. Sen ska man inte glömma alla sena kvällar man tillbringat på deras dansgolv heller. Det spelar ingen roll att man vet att exempelvis Wild night med Van Morrison och Jolene med Dolly Parton kommer dyka upp. Det är låtar som man aldrig tröttnar på.

En av Woodys stora fördelar är att folket som besöker deras spelningar är bra människor. Jag har inget behov att söka nya vänner men skulle jag vilja så tror jag att 99 % av de som finns på en Woody-spelning skulle fungera som en bra vän. Det är så det känns.

Höstens Woody-kalender ser mer än okej ut. Mark Kozelek, Kurt Wagner, Teenage Fanclub, Sleepy Sun, The Sadies, Jim Jones Revue och några ytterligare kommer suga pengar ur plånboken men förhoppningsvis ge ännu mer tillbaka. Fast jag undrar om något av banden klarar av att slå Phosphorescents spelning i tisdags.

Beach 11

Igår började den, kampen för den perfekta tvättbrädan. Inte sedan i februari har jag satt min fot på Friskis. Vilket fått till följd att jag blivit spinkig. Att bara löpträna bygger upp hyfsad styrka i benen förutom att det förstås även ger kondition. Men övriga kroppens muskler blir lidande. Nu är dags att börja bygga upp inför Beach 11.

Jag började lite lugnt med ett medelpass. Fast även ett sådant pass är i nuläget jobbigt, särskilt för armar och överkropp. En del av tanterna på 50+ ligger långt före mig. Men jag ska förbi dem. För det krävs det först nu några tuffa veckor med uppbyggning och framförallt disciplin att regelbundet cykla iväg till Friskis.

Inget ont om de lite äldre deltagarna på medelpassen men det blir skönt när man fått igång fysiken lite bättre och orkar med intensiv- och stationspassen. Där finns det mer att vila ögonen på. En kul bonus med att gympa tillsammans med 60 andra personer.

Ett problem när man besöker de hårdare passen nu är att man inte orkar alla övningar fullt ut. Hela kroppen darrar ganska osexigt vid de sista armhävningarna eller ännu värre man måste sätta i knäna i backen och ge upp. Och vid stationspassen är man ju väldigt nära varandra så det är omöjligt att gömma sig.

Det finns väl egentligen inga hierarkier på Friskis men orkar man inte övningarna ordentligt så finns det ändå många som vänder bort blicken. Då spelar det ingen roll att man oftast är yngst bland männen på plats och har håret kvar. Orkar man inte så väljer kvinnorna med lätthet männen, med ålder 65+, före en spinkig 38-åring. Och de äldre männen får en sådan kick att vara starkare att de går och sprätter som tuppar ända tills man duschar efteråt.

Ibland kallar jag det kärlek

Det bör ha varit julen 1990 eller möjligtvis året efter. Då köpte jag en Toni Holgersson skiva till min mor i julklapp. Lite i smyg lyssnade jag också på den en del.

Nu, 20 år senare, så ser jag Toni på Musikens Hus i Göteborg och får gåshud. Idag är Toni Holgersson en svensk Tim Hardin. Efter många års frånvaro från scenen pga personliga problem så har han i år gjort comeback bättre än någonsin.

Tillsammans med den alldeles fantastiske gitarristen Andreas Söderlund och basisten Jonas Berthling framför Toni närmare tjugo ballader i ett sträck ikväll. Och det fascinerande är att inte en enda textrad är överflödig.

Den enda missen var att han inte spelade inledningsspåret Som jag minns från senaste skivan. Men när jag köpte skivan av honom efter spelningen så lovade han mig att spela den i Trollhättan i slutet av november. Det ser jag mycket fram emot.

Darlin' I just need a little comforting

Veckans spotifylista finns här

In heaven sittin' down

Jag kände att det var någonting på gång. Rödvinet till kvällens korv stroganoff gled så där lent och skönt över mina läppar. Sedan flöt det på och utmynnade i att jag bevittnade en av de bästa spelningarna jag sett på många år. Som ungdomar uttrycker sig, Phosphorescent äger!!!

På skiva är bandet ett bra countryrockband. På Pusterviks scen förvandlades till ett makalöst band där allt föll på plats. Jag är lyrisk och en väldigt nöjd människa denna stund. Tänk superlativer gånger arton. Så bra var det.

Sjukdomstillstånd: Allvarligt

Alla som såg tv-bilderna från Sverigedemokraterna valvaka igår måste fundera på vad som händer i Sverige. Vårt land har valt in ett gäng skrålande manliga rasister som sjunger sha-la-la-la-la Jimmie Åkesson. Det var det klart mest otäcka SVT någonsin visat på sina kanaler. Jag håller med Göran Greider som sa att det gjorde honom närmast fysiskt sjuk att se det. Så kändes det och känns ännu idag.

Vilka är det då som röstar på detta parti. Alla fördomar jag har slog in i ett TV4 reportage från Hässleholm. En kvinna som hette Ewa gick över torget i staden och fick frågan varför hon röstade på SD. Svaret hon gav lät ungefär så här, "det är ju så mycket arbetslöshet och våld nuförtiden". Reportern frågar om då SD är partiet att lösa detta. "Självklart", svarar Ewa samtidigt som hon himlar med ögonen precis som om det fanns någon annan orsak än invandrarna.

Denna Ewa är alltså en av alla dessa personer i Sverige som går runt och skyller sina egna misslyckanden på något de tycker hotar. Alltså personer från andra länder som kommit till Sverige. Jag förstår att de inte ser vilka uppoffringar och umbäranden dessa människor gjort för att skapa sig ett drägligt liv i Sverige. För Ewa och hennes typer kan inte se längre än dit näsan räcker. De kan helt klart inte känna empati och värme för att göra människor gott. Vilket såklart är mycket sorgligt för dem själva men nu också för hela Sveriges befolkning. Orup sjöng att Stockholm har blivit kallt. Men nu är sanningen att hela Sverige, och då med en extra isvind över skåne, blivit kallt.

Jag är personligen mycket glad att jag jobbar på en arbetsplats där jag varje dag kommer i kontakt med många människor som kommit till Sverige av olika anledningar. Dessa möten ger så oerhört mycket tillbaka. Så mycket att man nu kan kalla flera av dessa låntagare för vänner istället för besökare. Det är en fröjd att visa elever som går på SFI runt i biblioteket. Att se deras engagemang och vilja att lära borde alla se som någonsin tvekar kring den här gruppen människor.

Ser man till de personer som SD har fört fram i ljuset bakom Jimmie Åkesson så kanske man inte behöver vara så bekymrad ändå. För det är ett sällan skådat pack som helt uppenbarligen inte kan formulera sig om de inte sjunger med djup basröst till ett marscherande komp.

Vad mer? Jo, i Grästorp fick ett renodlat nazistiskt parti en plats i fullmäktige. Vad säger man. Nattsvart.

Röd-grönt

Efter de senaste tv-debatterna står det klart. Mona klarar av att regera Sverige. Hon har höjt sig flera nivåer på kort tid. I SVT igår var hon klockren. Tyvärr verkar det vara försent att ta in Alliansens försprång vilket är en stor skam.

Gänget Fredrik, Maud, Jan och Göran står för saker som det är omöjligt att hålla med om. Privatisering, sjukförsäkring och skolpolitik är bara tre av många punkter där de är fel ute. Så alla tar väl sitt ansvar och röstar röd-grönt imorgon?

Barnasinne or confusion

Jag blir lika förvånad varje gång. När vissa, ganska många, låntagare kommer och ber om att få ett nytt lånekort händer följande. Jag ber om legetimation och börjar knappa in siffrorna. Ungefär som i en tecknad film, där någon liksom försent kommer på att något är fel, så ryser jag till av överraskning och obehag. Jag slutar skriva och tittar lite på låntagaren i smyg. Det kan inte vara sant, tänker jag. Aha, de kanske har ett falskt leg kommer jag på.

Men sanningen kommer ändå krypande. Den medelålders mannen eller kvinnan framför mig är född 1975. Det innebär alltså att jag är tre år äldre än den personen. Nä, det kan väl inte stämma ändå börjar jag grubbla igen. Jag är väl 19, eller 25 eller är det 29 eller okej det kanske var 33. Eller har jag missat något? För personen framför mig ser inte ut att vara en dag under 35 år gammal.

Ja ja, det är väl så det är då. Att åren går väldigt fort. Fast jag är inte helt säker ändå. För en kvinna som var inne idag hävdade att hon var född 1971. Det stod så på hennes körkort också. Kvinnan var trevlig på alla sätt och hon hade inget ofördelaktigt utseende.

Men ändå, det är något som inte stämmer. Jag får nämligen känslan att jag lika gärna kan vara hennes barn. Men min mamma bor ju i Lidköping så inte kan kvinnan framför mig vara min mamma. Enligt våra körkort skulle det ju bara skilja ett år mellan oss också. Det låter ju som en omöjlighet att få barn vid ett års ålder. Hjälp!!! Vad är det som händer?

I got to have it 'cause it's become a habit

Veckans spotifylista finns här

Kanske bäst hittills.

Revansch

För en vecka sedan hade Astrid och jag en rejäl dust. Sträckan till dagis som i vanliga fall tar 3 minuter tog 30 minuter och på vägen väckte vi nog hela grannskapet. Därför var jag lite nervös när det var dags för mig att lämna, som jag gör på tisdagar och onsdagar, på dagis igen.

Astrid har ett ganska hett temperament som dock blivit mycket bättre. Men på morgonen gäller det att agera rätt hela tiden. Minsta lilla som går snett kan få stora konsekvenser. Vårt system att hon får en guldstjärna varje gång hon sköter sig på morgonen hade hittills i höst fungerat utmärkt. Men det fanns tydligen ett behov av att jävlas lite med sin stackars pappa.

Jag kommer faktiskt inte exakt ihåg vad det var som drog igång det hela förra onsdagen. Antagligen var det något med kläderna som inte var okej. De var för trånga, de var sticksiga eller något annat riktigt riktigt jobbigt. Helt säkert låg de kläderna Astrid ville ha i tvättkorgen. Så brukar det vara.

Det var rätt högljutt inne i lägenheten men jag tänkte kommer vi bara ut så lugnar det ner sig. Tyvärr blev det inte så. Vi kom över gatan så vi slapp stå på våran gård i alla fall. Men väl där så körde det ihop sig. Alla mina försök till kompromisser var lönlösa. Jag sa att vi kunde gå hem och äta frukost och jag sa att hon kunde gå till dagis att äta frukost. Mer alternativ fanns inte. Men Astrids svar på båda förslagen var NEJ!!!. Astrid vägrade röra sig både framåt och bakåt. Hon hade fått en gigantisk låsning och hon var arg som ett bi.

Att stå mitt på gatan med en arg 2-åring är en sak. När de är så små så kan vad som helst hända. Men att stå där med en som fyller 6 år om några månader är inte lika kul. Det är inte då man känner sig på topp som förälder. Man är en rätt tragisk figur faktiskt. Särskilt som man slänger ur sig tomma löjliga hot som "att nu blir det inget Liseberg minsann" som förstås får till följd att decibelnivån höjs ytterligare.

Nåja, till sist kom vi ändå till dagis. Jag frågade lite snällt om det fanns någon frukost kvar fast vi var 30 minuter sena. Att de då först svarade att här äter vi klockan 8, vilket jag förstås vet efter att ha lämnat barn på samma ställe i 6 år, gjorde mig så förgrymad att det nog blixtrade till i ögonen på mig för i nästa andetag sa de att det kan vi så klart fixa.

Astrid och jag skildes inte som bästa vänner. Vi blängde lite på varandra. Under dagen som följde rann förstås både min och Astrids ilska bort så på kvällen var allt lika bra som vanligt igen.

En liten nervositet fanns ändå i morse när det åter var dags för mig att lämna. Men den var obefogad. Allt gick precis som det skulle. Vi dansade fram i regnet på de ljusa asfaltsplattorna samtidigt som vi gnolade på en sång och vinkade till Ella som gick mot Karl Johan skolan.

Vi är laget, som aldrig tappar taget...

September är nog den härligaste fotbollsmånaden. I alla fall om vädret är som det vart de senaste veckorna. Frisk skön luft att träna och vistas i. Det har varit väldigt mycket matcher, cuper och träningar att hålla i den senaste tiden. Det intensiva schemat gör att Azaleatjejerna verkligen lär sig mycket snabbt. Det är omöjligt att beskriva glädjen man känner då de gör stora framsteg på fotbollsplanen.

Passningsspelet under kvällens match mot IF Mölndal var stundtals mycket fint. Att se hur tjerna tänker fotboll mot att förut bara spelat klungspel är rätt så stort faktiskt. Och att vi också får utdelning i form av mål med hjälp av passningar och lagspel är ju ändå bättre. Och då inser man att lite av det man tjatar om på träningar verligen fastnar. För det är inte alltid lätt att nå fram till en grupp på 20 tjejer som är 8-9 år.

Dagens seger med 3-2 var den tredje sista matchen för i år. Det innebär också att det snart är slut med spel på 5-manna plan. När vi till våren berträder 7-manna planerna så blir det nya utmaningar. Framförallt blir det enorma ytor att springa på. Det blir något att bita i för oss alla i laget.

Som tur är så har vi i ledartrojkan hittat en favoritpub att samlas på. Där lägger vi upp träningar, taktik och allt annat som rör laget. Det finns bara fördelar med att vara fotbollstränare.

Cry me a river

I onsdags kom den smygande, förkylningen. Dålig tajming om man säger så. För imorgon går höstens roligaste löptävling av stapeln i Lidköping. Och idag har förkylningen tagit över hela min kropp. Det ska till ett mirakel om det ska bli löpning av imorgon.

Så i några dagar har jag gått och tyckt synd om mig själv. Det är segt att vara förkyld, det går inte att komma ifrån. Men samtidigt så inser jag att man inte kan gräva ner sig för att man missar ett sketet en-mils lopp. Det är bara att satsa på nästa år istället. Det är lät att tänka så efter ha sett filmen London River.

Jag drog hem tidigt, tog med mig två filmer, från jobbet och kastade mig snurvlandes i soffan. Först den lättsamma komedin I love you, man som fick mig att le för första gången idag. Den började visserligen oerhört klichéaktigt men sedan var den riktigt underhållande.

Sen direkt på den så såg jag London River. Den handlar om terrorbombningarna i London 2005. Filmen följer en mamma och en pappa till två ungdomar som inte hör av sig efter bombningarna. När man ser vad de går igenom så känns det så futtigt att ens tänka i banorna besvikelse över ett missat lopp. London River är en mycket bra film som rekommenderas. Ha bara näsdukarna nära.

Fem stjärnor

KISS

27 oktober 1984 var jag och min bror och kollade när Kiss spelade i Scandinavium i Göteborg. Det var min allra första större konsert. Allt var förstås overkligt. Jag kommer ihåg att jag tyckte det var väldigt högt. Och att jag skämdes lite över det för min bror var inte lika inne på hårdrock som jag. Jag tänkte att han kanske tyckte det var jobbigt med ljudet.

Lite drygt ett år tidigare hade jag köpt min första skiva med Kiss. Det var Lick it up som var deras första utan smink. Jag hade spelat sönder mina skivor med 50-talsrockare och behövde gå vidare. Det blev Kiss.



Sedan gick det snabbt. Jag lade alla mina få slantar på Kissprylar. Knappar, tygmärken, skivor, posters, tidningar och vad man kan tänka sig gick till saker relaterade till Kiss. Efter ett tag hade jag så mycket knappar på mina tröjor att de blev jobbiga att ha på sig för att de vägde så mycket.

Jag gjorde en gitarr i träslöjden som liknande den Vinnie Vincent hade. När jag hade arbetat med den i en halv termin så gick jag ut på skolgården och slog sönder den. Det var ju så Kiss gjorde. Jag var hjärntvättad och Kiss var roligare än tjejer.



Min och tre kompisars utklädning till Kiss under klassens roliga timme blev ett fiasko. Jag var den enda som kunde låtarna. Samtidigt var vi väldigt nervösa och otroligt dåligt sminkade så jag minns än idag hur jobbigt det var.



Troligtvis var det julen 1984 som detta hände. Jag hade fått lite pengar av mamma att köpa julklappar till syskonen för. Men redan då visade sig min ibland dåliga karaktär. Jag kunde nämligen inte hålla mig utan gick och köpte Gene Simmons soloskiva. Den som jag önskade mig i julklapp. Mamma blev inte glad men hon tvingade mig inte heller att lämna tillbaka skivan. Det kom väl något hot att jag nu inte skulle få någon skiva i julklapp men sedan låg där allt ändå en lp-skiva under granen. Lp-skivan är för övrigt det bästa formatet på en julklapp som någonsin funnits. Att sedan få lägga på den på stereon när julklappsutdelningen är över är en känsla som är fantastisk.

Ja, Kiss betydde oerhört mycket för mig under några år. Man kan väl säga att det gällde åren 1983-1986. Jag åkte och såg Kiss igen 1988 i Frölundaborg. Det var väl ändå okej och jag fångade Eric Carrs trumpinne men jag hade ändå gått vidare kändes det som.
Kiss har ju förstås haft hjälp av sitt smink och sina kläder. Särskilt för att få ungar som mig intresserade. Men självklart hade det inte gått utan bra låtar. Och det har de i massor. Paul, Gene, Ace och Peter i orginaluppsättningen hade alla väldigt bra röster vilket gjorde dem breda. Man tröttnade aldrig. Ace Frehley är också en av rockmusikens bästa sologitarrister. Han går på känsla.



När jag lyssnar på Kiss idag så inser jag att låtarna finns bevarade i mitt inre för alltid. Det är bra på riktigt samtidigt som jag är tillbaka i 12-års-åldern och ser saker och ting. Framförallt ser jag hur jag sitter på övervåningen i vårt hus mellan två stora högtalare och känner en total frihet.

Femstjärniga låtar: Strutter, Cold gin, Deuce, Black diamond, Got to choose, Room service, Ladies in waiting, Getaway, Rock bottom, Cmon' and love me, Calling Dr. Love, Christine Sixteen, Shock me, Tomorrow and tonight, Love gun, Hooligan, Detroit rock city, Ladies room, Gods of thunder, Shout it out loud, Rocket ride, Rockin' in the USA, Radioactive, Burning up with fever, Living in sin, Rip it out, Sure know something, Is that you, Shandi, She's so european, I still love you, Lick it up, Gimme more, A million to one, Heaven's on fire, Tears are falling, Nowhere to run, I'm a legend tonight, Hide your heart

Finns att lyssna på här

Sittin' home alone thinking 'bout my past

Veckans spotifylista finns här

Det blev en lugn lista med fokus på soul denna vecka.

West Coast Riot 2010

Två år i rad så har man lyckats boka ett av mina alla tiders favoritband till denna festival. I fjol var det Social Distortion och i år Bad Religion. Trevligt! Men också lite synd för det är närmast omöjligt att få till en riktigt bra stämning på Frihamnspiren. En stor asfaltsyta är vad det är. Bad Religion gjorde ändå en bra spelning. Visst, mycket går på rutin numera men en skön mix av låtar från hela karriären spelades och alla var glada. Annars stod Jello Biafra för den mest minnesvärda spelningen. Han har energi och punkattityd fortfarande.

Bäst på festivalen, förutom att förfesta med de gamla fotbollslirarna Maggan och Johan, var att se de två tjejerna på bilden. De var ett par, och som ni kan se på bilden så var de rätt fräcka. Bredvid dem stod två andra tjejer som också var ett par. Detta paret var typ motsatsen i utseende. Två städade och välklädda tjejer direkt från Alingsås.

Dessa två par verkade ha stämt träff. Att se deras olikheter i utseende försöka enas i en pratstund var underhållande. Jag kunde inte direkt höra vad de sa men det flöt inte på helt enkelt såg man. Då tog punkartjejerna tag i det och började grovhångla med varandra. De andra kollade storögt på samtidigt som de höll varandra i händerna.

Jag gick snart därefter vidare men jag är ännu idag nyfiken på hur historien slutade.

True Love Ways

Den 28 juli 1992 hade jag och L varit tillsammans i en dryg månad. Då kom jag på den briljanta idén att skicka henne ett band där jag spelade in min röst till/över låtar jag gillade.

När jag lyssnar på bandet idag så kan jag nog fundera både en och två gånger hur jag tänkte. Fast bandet kanske har en liten del i att vi än idag har det fantastiskt.

Det var inte bara lågmälda kärleksballader som jag sjöng in. På klippet ovan kan en post-målbrottet inspelning av In the meantime med Helmet avnjutas från det berömda bandet. Samtidigt kan man studera vilka glassar man åt den sommaren.

Låtar sommaren 2010 sista delen

Ett sista svep med sommarens bästa låtar kommer här. Mest för mig att komma ihåg när jag sitter på hemmet om 50 år. Aha, just det det var så det var år 2010.

En formidabel låt på alla sätt. Bobby Fuller har med all säkerhet stött på någon med the magic touch för annars kan man inte uttrycka sig så här.



"Whiskey bottles all over the floor" hur bra är det inte att den inledningen på en uptempo-soullåt.



Ike må ha vart ett svin och Tina må ha varit rätt slätstruken på 80-talet men på denna obskyra låt så är de svindlande. Lyssna på Ikes gitarr och Tinas tolkning av att bli contact high så förstår ni.



Årets fest har redan varit. I alla fall för min del. Allt hände när dessa tre låtar kom i följd på bland-cdn på Roskildefestivalen. Alla dj's, jag ger ett här och nu gratistipset att spela New noise, Roxanne och Move on up i ett svep. Då går ni på knock-out





Som alla vet så är rockabilly gjuten musik på sommaren. Nedan är ett urval av de låtar som snurrat flitigast i sommar.Texterna, enkelheten, drivet gör att alla mina sinnen vaknar. De inte bara vaknar utan de kokar över.

We'll Meet Again

Höstens resa är bokad. Jag kände hur det stora vemodet rullade in. Så det var bara att knappa in Ryanair.com och beställa. 11-14 november så är det dags att säga en av de bästa ordföjder som finns igen. Nämligen "one pint of lager, please"

I think I feel it coming on now

Veckans spotifylista finns här

Den här låten hade också kvalat in på listan om den funnits på spotify. Äntligen blir Fatboy så bra som de haft kapacitet för.

Ekorrhjulet

Jag gillar hösten som årstid. Men ändå för den med sig en del negativt. För på sommaren skapas ett enormt beronde till sina barn. Man ses mest hela tiden, har sköna lugna dagar och bara njuter.

Så det blir väldigt abrupt när man ska lämna på dagis och skola innan klockan slagit 8 och sen inte ses igen förrän kvällsmat. Sånt är svårt att acceptera när man tänker närmare på det.

För helst vill man ju gå med Lotta på Bråkamakaregatan (eller är det Astrid) och diskutera saker och ting dagarna i ända.

Roskildefestivalen 2010

"If you get it on tape, you can get in cash" 72 timmars uppladdning börjar nå sin kulmen! Någon spelade in och det är bara att acceptera:)

Magnus på väg in. Tänk att det alltid är härligt att vandra längs denna väg
Mästarkocken serverar middag.

Skål!!!

Patti Smith förgyllde lördagseftermiddagen.

Full energi första kvällen. På väg till tyskarnas fest på caravancampingen.

Två sköna lirare framför toastens mecka.

Wooden Shjips

Det är gott att leva på Roskilde.

Solen sken mest hela tiden.

Another alley trip!

Relalalaxa.

Roskilde 2010

Avresa: Onsdagen 30 juni kl. 11.00
Hemkomst: Måndagen 5 juli kl. 17.00

Deltagare: Mattias, Magnus, Martin, Henning, Andreas och 75000 vänner till.

Att rulla ut från Gbg, ta färjan över till Helsingör, köra igenom 500 rondeller i Danmark för att till sist parkera på den gröna campingytan vid Roskilde och veta att man har fem dagar fulla av musik, fest, skratt framför sig är ungefär så bra man kan ha det i livet.

Nästan exakt två månader har gått sedan årets Roskildefestival. Det är ju på ett sätt bra för det innebär att det bara är tio månader till nästa. 2010-års festival var väldigt lyckad. Perfekt väder, bra campingplats, massor av sköna episoder och fyra fenomenala vänner är sådant jag lever på lika mycket som luften jag andas.

Musikmässigt så tyckte jag innan att årets festival tillhörde de sämre på många år. Men som vanligt så vet man att det finns mer att se än man hinner med ändå. Och som vanligt dyker det upp några riktiga överraskningar. Nedan följer några mycket korta musikomdömen från roskildedagarna.

Torsdag
Patti Smith - Öppnar festivalen tillsammans med Lenny Kaye. Hon sjunger två låtar akustiskt för att hedra dödsoffren i olyckan för tio år sedan. Tårarna rinner såklart.

Sick Of It All – Nä, de får inte till det live.

Lcd Soundsystem - Overcrowded

Valient Thorr – Denimklädda rockare som öser på bättre än vad de skriver låtar. Men energin det gav gjorde att vi hade löptävling utanför Odeontältet. Är det någon som vill ha revansch nästa år så ställer jag upp igen.

Ceu – Underskön brasilianska som verkligen utstrålade sensualism och musikalitet.

Fredag

Hypnotic Brass Ensemble – En av festivalens bästa spelningar. Sju blåsare från Chicago som ”got the party jumping”

Wooden Shjips – Nyhetens behag finns inte kvar men det är klart att San Francisco bandet river huset i Roskilde.

Alice In Chains – Mycket bättre än förväntat. Synd att man missade större delen av spelningen.

Health – Så här i efterhand den spelning som är mest ihågkommen och bäst. Att spela låtarna Die slow och USA boys i rad knäckte mig fullständigt. Noiserock som ska ses live.

Japandroids – Lite av en besvikelse. Men de hade det tufft att gå på efter Health.

Den Sorte Skole – Danskt dj-kollektiv som hade till uppgift att spela låtar från de 40 år festivalen hållit på. Det gjorde de med den äran. Hela Arenatältet dansade långt in på natten.

Lördag

The Rumour Said Fire – Danskar som startade lördagen på ett trevligt sätt.

Patti Smith – Nu med hela bandet. Vilken röst, vilken utstrålning, vilken kvinna! En fantastisk spelning full av hits och även lite mer udda låtar.

Bad Liuetenant – Ljudproblem och annat tog på fokus från Bernard Sumner och till sist även oss i publiken.

Fest – Resten av lördagen var party.

Söndag

Motorhead – Kul att äntligen se Lemmy.

The National – Bra som vanligt men nu började öronen bli slitna.

Julian Marley – Habil reggae

Pavement – Habil slackerrock

Prince – Tog mig totalt med överraskning. Fantastisk avslutningsspelning och stämning framför orangea scenen.

Låtar sommaren 2010 del 6

Masshysteri - Dom kan inte höra musiken

Ett av sommarens bästa minnen är när Ellas kusiner kom inrusade i stugan i Grebbestad och sa att jag skulle komma ut. Först trodde jag att något läskigt hänt för de var så uppjagade. Men det visade sig att Ella stod på taket på vår bil och sjöng den här låten och särskilt slingan "snuten kan inte höra musiken".

De eventuella bucklor som blev på taket tar jag gärna. För vad är det mot att Ella förstår musikens kraft. Låten var vårt soundtrack under Skåneresan i somras. Det ska sägas att Astrid gillar låten också.

Masshysteri = ett av Sveriges bästa band. Studioversionen på låten finns här

Låtar sommaren 2010 del 5

Miley Cyrus - Can't be tamed

Det borde inte vara möjligt men det hände. Efter att ha blivit hjärntvättad med Miley Cyrus hela sommaren så trodde jag att jag hört nog. Men så satt jag en sen natt och youtubade Miley i min ensamhet nästan utan att jag tänkte på det. Och vissa klipp gav mig gåshud som "riktig" musik gör.

Särskilt gillar jag det äkta liveframträdanet hos Letterman. Rösten är skönt raspig, inlevelsen total och när hon tar i 2.48 min in klippet så är jag 100% såld.

Ella är inte glad att jag nu också gillar Miley. Först var hon sur på Astrid nödvändigtvis skulle ha samma idol som henne så jag smyger lite med min beundran.

Stockholm Maraton 2010

Hur kom du på idén att springa ytterligare ett maraton? Vad det inte så att du förra gången blev "lite" trött?

Det är ju så här att man ibland har sådär extra härliga löprundor. Då börjar man tänka att man nog ändå ska ge sig på att anmäla sig till ett maraton till. Och det var precis det som hände. Jag gick direkt in från löprundan, satte mig vid datorn och anmälde mig. Det var i oktober förra året.

Men han du inte tänka på hur jobbigt det var förra gången?

Jo, självklart. Men man förtränger och glömmer det värsta. Sen var ju värmen rätt olidlig 2007 så det var mer att man ville springa ett maraton i normal temperatur.

Okej, då hade du en lång förberedelsetid från det du anmälde dig. Hur gick det?

Det gick inte speciellt bra.

Hur kom det sig?

Jag har inte alltid mentaliteten och hängivenheten att ge mig ut i spåret. Efter anmälan körde jag väl på med några pass i veckan under någon månad. Men från december till mars så sprang jag ytterst sporadiskt. En av anledningarna var förstås den snöiga vintern men det finns ju möjligheter att röra sig ändå. Jag var slö helt enkelt.

Men du tog tag i det?

Jag fick mer eller mindre panik. Det var tre månader kvar till loppet och jag låg på en bottennivå. Startavgiften på 700 kronor fick mig att bli lite förbannad. Varför skulle jag kasta de pengarna i sjön.

Så vad hände?

Det var nu eller aldrig så det var bara att börja träna. Så den 16 mars drog jag igång med träningen ordentligt.

Gick det smärtfritt sedan?

Nja, det var väldigt slitigt. De första längre passen var hemska. Men värst var en rejäl förkylning precis när jag kommit igång. En och halv vecka blev det utan ett löpsteg vilket var mentalt tufft.

Lade du upp något träningsprogram som du följde?

Nä, inte direkt men jag sneglade lite på Anders Salkais upplägg som han har på nätet. Så jag började köra lite intervaller blandat med långpassen vilket faktiskt gjorde träningen roligare.

Hur många mil kom du upp i på de här två och en halv månaderna?

Jag tippar att jag hamnade någonstans mellan 40 och 45 mil.

Nåväl, hur kändes det när du väl stod på startlinjen?

Känslan var ganska bra men jag var osäker. Vädret var lite för varmt men ändå okej. Jag och min kompis Jonas värmde upp lite lugnt och lyckönskade varandra en skön tur sen gick startskottet. De första kilometrarna är oerhört intressanta då man känner hur benen och lungorna fungerar för dagen.

Och hur kände du?

Jag kände mig hyfsat nöjd. Det var inget jättespritter i benen men det var heller inte motsatsen.

Ta oss igenom loppet?

Banan var lite annorlunda än senast jag sprang. Första varvet av banan var en bra bit kortare vilket gjorde det lite konstigt då riktpunkterna blev annorlunda. Men ganska snart så var det som vanligt, man betar av kilometerskylt efter kilometerskyllt helt enkelt. Jag visste att mina nära och kära skulle stå längs flera ställen på banan och heja. Det är oerhört viktigt att ha dem som delmål.

Var stod de någonstans?

De stod vid Kungsträdgården, Humlegården och till sist även inne på Stadion.

Okej, åter till loppet. Vad hände?

Jag kände mig pigg och fräsch rätt länge. Efter halva loppet hade jag under 1.44 vilket kändes alldeles lagom. När man börjar räkna neråt efter halva loppet så får man extra energi. Så rundan på över Gärdet och Djurgården var rätt underbar. I slutet av den delen på banan, förbi Skansen och Gröna Lund, så var det grymt härligt att springa. Jag kände hur jag hela tiden avancerade och kroppen kändes fräsch.

Alla säger att det är efter 30 kilometer ett maratonlopp börjar. Stämmer det?

Ja, helt klart. Man ska komma ihåg att springa ett maraton är inte som att springa två Göteborgsvarv. Visst, i antal kilometer är det så. Men det jag menar är att efter man gått i mål på Gbg-varvet så kan nog många känna efter en stund att springa ett varv till skulle nog fungera. Men så enkelt är det inte.

Vad menar du med det?

Det jag menar är det mentala. Att veta att det är 42 kilometer som ska springas är en monumental skillnad mot 21 kilometer. Och jag menar också självklart den fysiska delen som just gör sig gällande efter 30 kilometer.

Hur kände du efter 30 kilometer i år då?

Ganska bra faktiskt. Det är ju på Södra Mälarstrand som man passerar 30 kilometer och där står ganska mycket skönt folk och hejar och så kan man tänka på trevliga konserter och annat man sett på Söder.

Sen kommer Västerbron för andra gången?

Obevekligen gör den ju det. Och den är inte att leka med. Springer man kortare sträckor är den ju inte så farlig men efter 32 kilometer så skiljer den verkligen agnarna från vetet.

Och hur gick det för dig?

Inget vidare om jag ska vara ärlig. Jag kämpade på, det gör alla vid det här laget, och när jag nådde toppen och skulle springa neråt mot Norr Mälarstrand så hoppades jag att benen skulle återfå lite kraft. Jag väntade och väntade och jag hoppades och hoppades men det visade sig vara förgäves. För väl nere på Norr Mälarstrand så insåg jag att jag inte skulle få tillbaka benen mer under loppet.

Vad menar du med det?

Jag menar att benen var slut, de sprängde och ville inte vara med mer.

Men det var ju 7 kilometer kvar till mål?

Precis, och de blev närmast mardrömslika. Från euforin vid Skansen en stund tidigare så var man nu i helvetet vid Stadshuset. Så snabbt går det i Maraton.

Hur gick tankarna?

Det är svårt att inte bli negativ men jag hade bestämt mig innan. Jag skulle inte gå en enda meter under detta maratonlopp. Det var mitt motto och nu var det skarpt läge att hålla detta vadslag med mig själv.

Klarade du det?

Ja, det gjorde jag. Men ingen som inte sprungit långlopp kan förstå hur långa 5-6 kilometer kan vara. Det lilla lutet som är förbi centralen och längs hela Torsgatan kan man drömma mardrömmar om länge efteråt. Inte ens när man svänger in på Odengatan och det är fyra kilometer kvar känner man någon glädje. Man är inne i en bubbla som är svår att beskriva. Det står människor i massor och hejar men det är som i en dröm.

Ta oss igenom de sista kilometrarna?

Många tror nog att det är en befrielse att se 40 kilometers skylten. Och det är klart på något plan är det väl det, men ändå inte. För loppet är inte över. I stort sätt vill man bara försvinna i ett svart hål. Det är liksom inget kul och det gör svinont överallt. Jag hade legat på en tid under 3.30 hela loppet. Men från det att benen försvunnit så började jag tappa rejält. Det var först när det var två kilometer kvar som jag insåg att det var kört. Det gjorde att jag inte hade någon tid att kämpa emot vilket var lite av en befrielse. För den pressen skulle kunnat göra att jag stupat som många andra gör kilometrarna innan mål.

Nu är du nästan i mål.

Att få Stockholm Stadion inom synhåll är skönt men inte så fantastiskt som man skulle kunna tro. Varje meter är det man har i fokus. Faktum är att sträckan man springer längs med utsidan på Stadion är hemska. Man är slut helt enkelt.

Upploppet kvar, hur kändes det?

Då kommer faktiskt känslorna fram. Massor med folk på läktarna med barnen och Lena i spetsen gör förstås allting extra stort. Väl i mål är man enormt trött och illamående men samtidigt oerhört nöjd. Jag grämde mig dock en del att jag tappade så mycket tid under sista delen av loppet.

Men var inte målsättningen att komma under 4 timmar?

Jo, och så här en tid efteråt är jag verkligt nöjd med 3.35.27 och placering 2241 av de 15000 som kom i mål.

Blir det något mer maraton i framtiden?

Man ska aldrig säga aldrig.

Rest my soul tonight I never even said goodbye

Veckans spotifylista finns här

Missa inte att nya liveskivan med Mogwai, Special Moves, har anlänt denna veckan. Efter att ni hört smakprovet Hunted by a freak på min lista så borde ni inte kunna bli. Vackrare än så blir det nämligen inte.

That's entertainment

När tv är som bäst då är det ett perfekt medium. Som bland annat Tom Alandhs program, nyheterna på SVT, Kobra, Vem vet mest, Bolibompa, någon tv-serie här och där och självklart också sport. Jag njuter av en handfull fotbollsmatcher varje vecka. Det är världens bästa sätt att koppla av på. Det blev att vi inte kunde hålla oss, så vi skaffade Viasats fotbollskanaler också. Så en höstdepression känns omöjlig att dra på sig med Premier league, La liga, Allsvenskan och Champions league att se fram emot.

Däremot, när tv är som sämst så är det ett vedervärdigt medium. Alla så kallade familjeprogram med musik (och de flesta andra också) ”makes me wanna smoke crack”. Jag fullständigt avskyr Så ska det låta, Dansbandskampen och Idol. Kanske mest för att dessa program helt saknar det jag vill ha ut av musik. Om någon frågar säger jag inte alltid att jag hatar dessa program. För en del får för sig att den som inte gillar dem är överlägsen. Och just överlägsenhet hatar jag ändå mer. Jag kan väl bara få hata dessa program i fred.

Och att det överhuvudtaget existerar dokusåpor med tribaltatuerade människor fortfarande är något sorts bevis på ett allmänt förfall i hopplöshet. Kan chefer på TV 3, Kanal 5 och MTV vara nöjda när de sätter sig framför tvn med sina tonårsbarn på kvällen. Kanske säger de ”Åh idag ska vi kolla in Danska Hollwoodsfruar, Kungarna på Tylösand och ett gäng amerikanska brats som har muskler och stora bröst. Ni, mina kära barn, ska inte bli sådana som dem men vi har råd att åka till Västindien hela vintern bara för att det finns galningar som tittar på detta."

Varför då en bild på Agneta och Gunde? Jo, för att igår så insåg jag att det är ett familjeprogram som faktiskt är rätt okej. Två lag som tävlar mot varandra utan krusiduller, ingen större sensationslystnad utan mest ärlig kamp. Säkert är det mesta uppgjort och trixat men ändå. Hur som helst så älskade mina barn det och programmet fick mig att komma över den försmädliga 3-4 förlusten mot Hjuvik tidigare på kvällen. Och jag kom nog även över min fobi mot Casper Jarnebrink. Att, som han, hänga upp och ner i en trång behållare med vatten och bara köra på var mäkta imponerande.

Jag vill även påpeka att jag inte är någon tråkmåns som bara gillar seriösa Kobra-reportage. Jag älskar sprit, glada laxar, sex, smetiga countryballader, väldigt sena nätter, allmän olydnad och Agneta Sjödins bakdel:)

Låtar sommaren 2010 del 4

The Elgins - Heaven must have sent you

Kan man bli annat än glad när man hör den här låten?

Låt er inte luras av första textraden I've cried through many endless nights . För sen är det en kavalkad av kärleksförklarelser.

Ibland är det lite synd att man inte är troende. För till den här låten skulle jag kunnat dansat upp längs kyrkogången tillsammans med L till.

Låtar sommaren 2010 del 3

Tommy Jay - Tender love

Tommy Jay möter kärleken, lovprisar den, olyckan slår till, kan inte förstå, kommer ihåg och menar att de kommer ses igen.

Fiskelycka

En härlig dag för några veckor sedan fiskade vi i mina gamla barndomsvatten. Den sköna lukten av Vänern med näckrosor och ett stilla guppande flöte är livet det. Och fiskelyckan var faktiskt ganska god även om det mest var smått. Men att se Ella få sina första mörtar och aborrar är ett minne för livet.

Idag var inte fiskelyckan i Delsjön lika stor. Inte konstigt då två valrossar hoppade i vattnet och skrämde fisken till andra ändan av sjön. Fast det var en fin sensommar dag som startade med 21 km löpning.

Sommaren 2010

Ett antal kort från en mycket skön sommar.

Allt det där ska vi bära med oss

Veckans spotifylista finns här

Ett gäng låtar som på olika sätt är sommaren 2010.

Låtar sommaren 2010 del 2

Health - USA boys

När Health först spelade Die slow och sedan den här låten kring midnatt den 2 juli på Roskildefestivalen så upplevde jag nog min bästa födelsedag sedan jag fyllde 10 år.

Sedan dess har jag hört på USA boys dagligen. Det finns en hypnotisk verklighetsflykt i melodierna och sången som får mig att röra mig tyngdlöst. Det känns mycket bra.

Dags att vända blad

Att läsa tills långt inpå natten eller tillbringa dagen i solstolen med en bok. Sådant kan man göra på semestern. Jag saknar det redan.

Nedan är de böcker som jag minns mig ha läst i sommar.

5 poäng

Anders Paulrud – Kärleken till Sofia Karlsson (läst för andra gången)

4 poäng

Klas Östergren – Plåster
Nam Lee – Båten
Claes Hylinger – Kvällarna på Pärlan
Stig Claesson – Bönder
Ray Kluun – En sorts kärlek

3 poäng

Per Hagman – Vänner för livet
Haruki Murakami – Vad jag pratar om när jag pratar om löpning
Delphine De Wigan – No och jag
Mark Everett – Saker och ting som barnbarnen borde veta
George Pelecanos – En svart vår
Elliott Tiber – Woodstock
James Hilton – Adjö Mr. Chips
Jan Arnald – Intimus
John Steinbeck – Månen har gått ner
Charles Bukowski – Märkta kort

2 poäng

Ralf Rothman – Mjölk och kol
Claire Tristram – Efteråt
Njabulo S Ndebele – Winnie Mandelas klagan

1 poäng

Låtar sommaren 2010 del 1

Gloria Jones – Heartbeat (1965)

Basen och trummorna får igång hjärtslagen. Saxofonen blåser in bakom och förstärker. En orgelslinga startar upp. Och till sist kommer Gloria Jones in sjunger som en gudinna. Allt händer de första 30 sekunderna på den här låten och det är fullständigt knäckande.

Att låten även blivit Astrids favorit är fantastisk . När Astrid säger att hon vill höra Heartbeat igen och sen sjunger tillsammans med mig och Gloria Jones skulle jag kunna gå raka vägen till kiosken och köpa henne tio kilo godis i belöning.

Way Out West 2010

För tio år sedan skjutsade jag L på cykeln genom Slottsskogen. Vid Azaleadalen stod polisen och sa till oss att "så får man inte göra". Men han var i slutändan snäll nog att inte ge oss böter för denna väldiga regelöverträdelse.

Vi var på väg till Bragebacken och Embryofestivalen (där vi även fick se salige Elliott Smith). En av artisterna där var Håkan Hellström. Precis som legenden säger så var det ett femtiotal som lyssnade varav alla satt på en grässlänt en bra bit från scenen. Singeln Känn ingen sorg för mig Göteborg hade just släppts men det hade inte tagit fart ännu.

Därför känns det så skönt att stå i publiken nu och vara en av 25000 personer. Inte bara för att stolt kunna säga att man var med från början utan mest för att Håkan ger mig något som jag aldrig trodde att en svensk artist skulle kunna göra.

Way out west spelningen var en orgie i lyckokänslor. Att spela hela första plattan tyckte jag först kändes lite sådär, han har ju gjort både bättre plattor och låtar sedan dess. Men det visade sig vara ett väldigt lyckokast och ett klockrent bevis på vilken kraft dessa låtar har för mig och många många tusen till.

Och den alldeles nya låten han avslutade med, och som bara skulle spelas på denna konsert, blir mer och mer lysande ju mer man hör den. "Vill inte ha ett honky-tonk liv för alltid, ingenting varar för evigt"

Way out west var ju såklart mycket mer än Håkan. Det var kalasväder, det var ett gäng av mina bästa vänner, det var fest, det var världsartister 10 minuters gångväg hemifrån och det var den största publiken jag dansat i bar överkropp inför.

Musikmässigt så erbjöds bra spelningar, förutom de två ovan, med Imperial State Electric, Anna Ternheim, Talib Kweli, Sleepy Sun, Pavement, Chemical Brothers och The National. Besvikelser var Soundtrack of our lives och Paul Weller.

Det var sommar i en sekund...

...och jag minns varenda stund.

Kanske är sommaren inte slut men det känns så när jobbet kallar igen. Hur som så har juni, juli och augusti varit alldeles underbara. Det har hänt en massa skoj från det att de 42 kilometrarna sprangs den 5 juni till Håkan återigen var magisk i Slottsskogen igår. Men såklart har det bästa varit all tid som tillbringats med världens tre bästa tjejer. Det är livet det!

Lite tillbakablickar på sommaren och annat lär behandlas här framöver.

Ut På Grönbete

Nu tar denna blogg ett låååångt sommarlov. Skrivandet här återkommer efter Iggy Pops stämma har vält några träd i Slottsskogen i mitten av augusti.

Jag önskar er alla en fantastisk sommar.