Call me maybe

Efter ha börjat spela songpop och också hör barnen nynna radiohits dagarna i ända så skulle jag kunna ställa mig bakom en skivaffärsdisk igen. Har inte varit så här uppdaterad på topplistan sen tidigt 00-tal.

1001 sånger nummer 34

The Kinks - Sunny afternoon

Det är bra gjort att skapa sommarkänsla genom en låt och dess melodi. Från första ackordet känner man smaken av ett glas blandsaft med ett sugrör i. En glad popbagatell helt enkelt.

Betyg: 7

1001 sånger nummer 33

Sex Pistols - God save the queen

Johnny Rotten har punkrösten med stort P men jag har alltid stört mig på hans sätt. Sen är klart att de gjort några nästan tiostjärniga låtar. Det här är inte en av dem men det förstås en värdig klassiker.

Betyg: 6

1001 sånger nummer 32

Pere Ubu - Non-alignment pact

Låten böjar med samma ljud jag hade när tinnitusen var som värst. Pere Ubu är faktiskt ett band jag inte förstått mig på. För meckigt för mig. Efter de inledande ojudet är väl detta ändå en okej låt.

Betyg: 5

Gang Of Four

Roskilde 2012

Det har gått två månader men när Magnus hade sammanställt sina foton kom en del minnen tillbaka. Det var som vanligt underbara dagar. Vi lyckade återigen få en guldplats på husbilscampingen genom gammal list. Våra grannar blev det stora tyska pink flag gänget, några osociala danskor och på andra sidan ett skönt tyskt äldre par. Vi satte fram stolarna och försökte vara inbjudande för de som passerade. Det lyckades väl ändå hyfsat bra. Även om vi inte hittade på knappen till sollamporna innan första natten var över. Nya kontakter togs, den ena märkligare än den andra. Men det är bra att få lite perspektiv vad det finns för folk därute i världen.Den ensamme finnen, den Jarre t-shirtade stockholmaren, den starkt hippieinfluerade tyskan med flera var våra gäster ackomponjerade till soundtracket av Back in black. Personer man aldrig kommer se igen men som ändå lämnade sina spår.

Vädret var så bra att det blev bad i den härliga sjön för första gången sedan 2009. Det är ju inte medelhavets klara vatten direkt men det är ändå uppfriskande. Efter fösta dagarnas kanonväder så blev det mer växlande med några skurar på nätterna. Dock höll det sig från att bli alltför lerigt. Gympaskor funkade alla dagar.

Musikmässigt så blev det en chockstart med Araabmuzik. I 30-gradig värme byggdes det upp en danstemperatur omöjlig att stå still till. Det var som om det var sista akten i livet men faktum var att det var den första på hela festivalen.

Resten av dagarna blandade både högt och lågt. Bra spelningar med Gossip, Lee Ranaldo, Hank 3, Boubacar Traore, Mikal Cronin, Lee Fields, Mikal Cronin, Amadou & Mariam, Dr John och Machine Head avnjöts mellan de sedvanliga sidoaktiterna vid Hjaltes, Gringo bar och restaurangbesök. Och så alla timmar som sköljs ner med det vita vinet och den danska ölen sittandes någonstans.

Fyra spelningar stack ut extra i år.Araabmuzik är redan nämnd. Bruce Springsteens spelning är också redan omskriven. Det var bara perfekt. Jag har mycket svårt att se hur någon toppar hans orangea spelning vad gäller hits, glädje, pondus och sammankallande länk mellan alla festivalens besökare. Klippet nedan må vara risigt filmat men när Bossen står och vevar med händerna mitt i publiken i slutet är det sommarens kanske vackraste stund.



Den tredje toppenspelningen stod Alison Krauss för. Hon vågade köra ganska många lugna låtar vilket hon gjorde med den största äran. Volymen var låg så jag är glad att vi ställt oss längst fram så vi slapp de värsta idioterna som står och pratar under spelningarna. Och jag måste säga att Alison är bedårande.



Den fjärde spelningen som var extra bra var den sista på Gloria scenen på hela festivalen. Los Angeles killen under namnet Shlohmo kokade upp en fantastisk stämning för oss hundratal som hittat dit sent söndag kväll. Perfekt elektronisk musik som både är dansant och stämningsfylld.

10 månader kvar tills nästa gång. Lite sug börjar allt redan infinna sig. Då får vi förhoppningsvis användning för den rockabillyparlör som uppfanns sista natten. Vi upptäckte att alla sanningar finns där vare sig man är i med eller motgång.

Er förstereporter

I tried so hard not to believe

Kanske var det ett dåligt omen att den första jag såg efter ha låst cykeln utanför bok- och biblioteksmässan var Bosse bildoktorn. Hur som helst var de fyra seminarium jag senare besökte inget som gav några som helst bestående intryck eller nya kunskaper.

Något som däremot lämnat bestånde intryck är låten nedan. Den är perfekt från början till slut. Den finns som öppningsspår på plattan I Believe med Spain från 2001. Nu finns den äntligen på youtube också.



Låt nummer två på skivan är inte dum den heller.



Hela albumet är förresten lysande. 

I'm spent at 40

Klockan slog midnatt. Att sova stod på programmet. Tyvärr dök inte John Blund upp. Jobbtankar började cirkulera. Det kändes inte bra då jag lovat mig själv att inte ta med mig jobbet hem. Vad göra?

Jo, av någon anledning så kom lusten att lyssna på Little Caesar. Efter först lyssnat igenom deras utmärkta platta från i våras American dream så nådde deras självbetitlade klassiker från 1989 mina öron. Det blev verkligen en tripp tillbaka i tiden. En tid då jag åkte blå Saab 900 och var riktigt ung.

Men jag älskar verkligen skivan fortfarande. Little Caesar var och är ett klassiskt rockband som skriver låtar där texterna inte direkt är av litterärt värde men där helheten blåser bort allt krafs som finns därute. Och de blåste framörallt bort alla jobbiga tankar som snurrade. Klocakan 02 somnade jag gott.  

Ge mig pengarna!

13 rätt på stryktipset
7 rätt på lotto
8 rätt på måltipset
7 rätt på V75
3 tvapparater på triss
påringning från postkodslotteriet
aktieutdelning
ett arv ur det blå
sätta en lången med hundratusen i odds
vinna på casinot
bellmanvinst
bankrån
hälleri

Just nu skulle jag vilja vara rik och slippa gå upp på morgonen. Tänk vilken dröm att bara få ligga kvar när klockan ringer, läsa tidningen, sova lite till, gå ut och köpa färskt frukostbröd, lyssna på en skiva medans regnet faller. Spela pingis med barnen när de kommer hem från skolan, springa en eftermiddagsrunda, äta god kvällsmat, softa lite med en fotbollsmatch och sen lägga sig igen. Så skulle livet vara ett tag. Men istället ringer klockan ilsket utan pardon om några timmar igen.

Got to hurry up...

Det har alltid varit en bra låt. Men idag, i samband med skalandet av kvällsmatens potatis, knockade den mig fullständigt. Så från nu ligger den i valvet av klassiker.

Och så går dessa dagar

Världens coolaste fabror har gått bort. Men han har lämnat massor av härliga minnen till oss som fortfarande vandrar gatan fram. Och han är en ständig påminnelse att man ska våga gå sin egna vägar. Det är han alltid förknippad med och det är något som jag verkligen beundrar.

Att han ofta åkte och kollade på mina fotbollsmatcher under alla år är något som verkligen satt djupa spår. Det var alltid lika kul att se hur han fanns på plats när domaren blåste igång matchena. När domaren blåste av matchen så var han dock snabbt iväg. Att vara social var inte alltid hans grej. Det känns som en gen som gått i arv.

För ett par år sedan så stötte jag på honom en väldigt vacker sommarkväll på Rackeby kyrkogård. Han var fortfarande pigg men det syntes också att han levt ett långt liv som jordbrukare. Den stunden vi stod och pratade hade något sorts magiskt skimmer över sig och det är en stund som jag väldigt ofta tänker tillbaka på. Det var som ett sorts avsked.

Vila i frid Gabriel

Gosigt

Det blev bra utdelning vid kvällens Lisebergsbesök. Ett par grisar, en kanin och tre fiskar (fångade samtidigt med en gripklo).

Och så åkte jag äntligen Balder. Där kan man snacka om kittla dödsskönt i kistan.

Hon sitter på ett järnvägsspår

Det är nog första gången jag lägger upp samma låt två gånger. Men vad ska jag göra när det enda jag vill höra på är Allting faller av Toni Holgersson.  Som vanligt gäller att inte analysera något som man blir tårögd av. Det är bara att ta emot, vara tacksam och lyssna igen.

Sadlar upp

Hinner inte blogga då jag läser en viktig bok.

1001 sånger nummer 31

N.E.R.D. - Rock star (2002)

Mixen mellan rap och rock har aldrig tilltalat mig. Och på det en låt som heter Rock star. Nä, det här är skräp och låten devalverar hela idén med att listan ska innehålla låtar som om de inte är bra åtminstone har något värde.

Betyg: 2

En natt att minnas

I år var det svårare än någonsin att börja jobba efter semestern. Det kändes inte som man var färdig med sommaren. Det finns rätt mycket härligt med början av hösten men ändå finns det stunder då jag bara vill tillbaka. Kylan på morgonen är redan av kalibern att det är gränsfall om det funkar med jeansjacka och huvtröja. Och när man promenerar hem från jobbet är stolarna på uteserveringarna tomma.

Det fanns massor av härliga dagar i somras men först i minnet poppar ofta dagarna i Provence upp. Att få bo i ett hus med pool i en liten stad i bergen är något jag inte trodde jag skulle vara med om. Och inget jag egentligen visste att jag skulle gilla så mycket. Det är bara perfekt. I år var tredje besöket i Fayence. Att äta god mat, dricka sköna viner, leka i poolen, läsa böcker, spela kort, ta siesta, åka till havet, kolla in människor, besöka den stora affären och hänga med sina familj är hundra procentig kvalitet.

Fyndet i vinaffären i år var fotbollsflaskan och dess innehåll. Som vanligt stor termometern på 25 grader när klockan var elva på kvällen. Resten av familjen kände sig trött och gick och lade sig. Tanken var att jag skulle göra det också. Men så kom Nick Cave på stereon och snart insåg jag att det skulle bli en lång natt.

Att sitta och titta ut över landskapaet och samtidigt lyssna på No more shall we part med Nick Cave är något jag aldrig kommer att glömma. Allt var helt stilla, någon fladdermus flög förbi i månljuset, klockan närmade sig ett, Warren Ellis violin smeker hjärtat, vinflaskan är på väg och ta slut och låtar som We came along this road och Sweetheart come ekar i den franska natten.

När skivan var slut var jag nästan andfådd av njutning och kände att det skulle bli svårt att hitta någon annan musik som kunde ta natten vidare. Men då poppade Vic Chesnutt upp vilket skulle visa sig vara ett lyckokast. För de två låtarna jag valde att spela, Coward och Marathon, fick mig att känna mig som en varulv i natten. Helt klart blev det ett av de mest minnesvärda musikögonblick jag någonsin haft. Obeskrivligt och ofattbart är ett ord som inte är tillräckliga i det här sammanhanget.

Vart tog helgen vägen?

Typ 19 timmar av helgen spenderades på Qviding cup i Skatås. Vi hade fyra lag i spel. Och självklart kom vi inte tomhänta hem till Majorna. I F11 till stod vi till sist med guldpokalen efter ha spöat IK Zenith i finalen med 1-0.

Svetten lackar

Vinylserien Bison bop finns upp till riktigt höga nummer. Det otroliga är att alla håller en väldigt hög nivå. Lite fredagstrött efter jobbet så åkte volum 4 på. Genast blev jag piggare och insåg att det är bättre att träna lite innan chipspåsen åker fram. Så det är inte bara bra musik, den gör samhällsnytta också.

Nedan är två bra låtar att göra sit-ups till.

It's a nice joint you got here

Malcolm Holcombe - Gbg, Henriksberg 12 september 2012

1999 blev jag tipsad om Malcolm av hans ex-flickvän i Nashville. Det var ett tips som verkligen var bra. Hans album A hundred lies från samma år har snurrat massor av gånger. Sedan dess har Malcolm i omgångar befunnit sig passionerat nära mitt musiklyssnade. Andra stunder har han glömts bort, särskilt i samband med några svagare skivor.

Nya skivan Down the river är riktigt stark så vad passar bättre än att Malcolm för första gången besöker Sverige. Efter ha sett massor av bilder och klipp på honom så trodde jag det var en rätt stor man. Vilket så klart även rösten insinuerar. Men ack så fel man hade. När Malcolm sitter vid bardisken på Henriksbergs takterass är han så liten att man knappt tror det är sant. Och det ser tveksamt ut om rykterna om att numera är nykter stämmer.

Som vanligt vid den här typen av konserter så är det 60 från Gbg, 2 gubbar från Vara och 5 tjejer i publiken. Jag vet egentligen inte vad det säger men det vi som var där kan säga är att det var en väldigt bra spelning. Malcolm är oberäknelig och stundtals förvirrad men han spelar och sjunger för livet däremellan.

I lite dryga 2 timmar, med en 5 minuters paus i mitten, spelar han sånger där man lyssnar på varje ord. Hans nästan komiskt skrovliga röst når helt klart en annan nivå när man hör den live. I hans gitarrspel finns ett driv som gör att man oavsett ballad eller uptemplåt står och stampar takten.

Det är just den är typen av spelningar som gör mig så glad att på i Majorna. Det är verkligen en ynnest att gå 10 minuter hemifrån och sen ha möjlighet att lyssna på Malcolm live före läggningsdags. Och utsikten från Henriksberg i mörker är bara den värd inträdet.

Kanske läge att köpa ny telefon. Men jag gillar oftast att ha något minne från spelningarna även om kvaliteten lämnar mycket i önska.

Turn up the volume

Idag började Ella gå i gitarrkurs. Jag lovar att det inte är jag som försöker leva ut mina egna drömmar genom barnen. Jag har försökt att få dem att bli lajvare och balettdansöser men inte lyckats.

Don't know it's real until it's caused you pain

Reigning Sound - Stockholm, Debaser 8 september 2012

Mitt i allt elände med Casiraghi var det en befrielse att sätta sig på tåget mot Stockholm. Där väntade ju två härliga vänner och ett av mina verkliga favoritband. Vädret som välkomnade mig upp var fantastiskt. Och varje gång inser man hur väldigt vackert stora delar av Stockholm är.

Drottninggatan och Sergels torg är inte platser som drar men Kulturhuset är ändå ett härligt ställe. Bibliotek, flera teaterscener, tiotretton och ett flertal bra matställen gör det till ett ställe att hänga på när man inte är sugen på att shoppa. Och deras luncher var båda dagarna riktigt goda. Jag rekommenderar deras hemlagade köttbullar och deras bouef bourginon. Innan kvällen blev det också häng vid vattnet nedanför slottet. Den här gången kunde man njuta av en öl förra gången så kämpade man förbi i löparskor. Olika sorterts njutning.

Debaser slussen firade 10 år så på programmet hade de festligheter från sen eftermiddag. Först tyckte jag det var en högst jobbigt medveten stockholmsklick som befann sig på uteserveringen. Men snart skiftade stämningen. Bra musik spelades och jag befann mig mitt i ett härligt samtal om ruffiga kvarter, Kapten Röd, katter och hårsalonger. En snabb vändning till det bättre.

Inte blev det sämre när det blev tid för en öl med Greg Cartwright. Sällan har jag stött på en trevligare frontfigur. Det var så trevligt att det efter 5 minuter nästan kändes pinsamt att fråga om det var okej att ta ett kort. Men självklart ska barnbarnen ha ett kort på mig och en av de bästa garagerockarna som funnits. Han skriver inte bara bra melodier han är också en textförfattare precis i min smak.

Tågbiljetterna till Stockholm var svindyra, drinkar och öl under dagen och natten gör att jag fortfarande inte vill kolla mitt saldo. Men desto bättre då att det var gratis inträde innan kl 21. Så det fanns gott om tid att ladda på innan spelningen. En okej dj lyckades skapa lite stämning. Däremot var förbandet Impo & The Tents rätt bedrövliga. Men nu väntade äntligen Reigning Sound. Ett band som för några år sedan verkligen intog en viktig plats i mitt musikhjärta.

Precis innan de började blev jag nervös på riktigt. Tänk om det inte blir så bra. Jag hade inte behövt oroa mig. Publiken var med från första stund och bandet var på tårna. Första halvan av spelningen var magnifik. De radade upp den ena favoritlåten efter den andra. Ljudet var långtifrån perfekt från där jag stod längst fram men energin kändes. Att stå och höra låten Straight shooter från 1 meters håll i 100 decibel rankar jag redan som klassiker. Helt vansinnig bra var det. Även låtar som Reptile style, If you can't give me everything, Funny thing, Drowning, I don't care och We repel eachother krossade allt i sin väg.


Enda klippet på youtube ännu så länge.

Greg Cartwright har också en förmåga att flicka in små korta solon i rätt många av sina låtar. Varje gång gör han det så bra att man vill ha mer. Samtidigt är de ett garagerockband så man får inte mer solon mer än 10 sekunder. Andra halvan av spelningen går ner lite i standard. Det beror nog främst på att jag fick alla mina absoluta favoriter under första delen. Spelningen blev kanske lite lång helt enkelt men eftersom det här var första besöket i Sverige på 10 år så förstår man att de ville dela med sig av alla sina låtar.

Efter konserten var man både trött och uppumpad. Som tur var hittade dj'n ett bra spår så tröttheten försvann. Dans i två timmar i en rökmaskin som stundtals löpte amok (därav mina små ögon). Men kul var det alla glömma bort alla bekymmer och besvär för en stund.

Tusen tack Henning och Kate för sällskapet, dansen, boendet och den lilla nattsittningen. Det gör jag gärna om.

Have you ever been in darkness?

Ett ljus i mörkret. Filmen Searching for the sugar man var ungefär så bra som alla säger. Sixto Rodriguez verkar både då och nu vara en härlig person som spelar musik av rätt anledningar.

Och filmklippen från ett vintrigt Detroit fick mig att längta efter riktigt bistra januaridagar. De har sin charm  de också.

TACK FÖR ALLT

Till Casiraghi!

Du kom hem i en liten låda, köpt för en bingolott. Det är snart 16 år sedan. Idag den 7 september 2012 lämnar du oss i en oerhörd saknad. Den där bingolotten kunde varit miljonvinsten, det hade inte spelat någon roll. För det du har gett oss är oväderligt och kan verkligen inte räknas i pengar.

För 16 år sedan var jag 24 år. Det sätter saker i perspektiv. I nästa hela mitt vuxna liv har du funnits vid min sida. Varje dag har vi haft fantastiska stunder. Helt plötsligt var du bara där i knät utan man märkte att du kommit. Varje kväll stod du på min mage innan det var dags att sova. Just det, varje kväll. Nästan varje morgon var du barnens väckarklocka. Först gick vi till Ella, när hon hade hört ditt spinnande så gick vi till Astrid och körde samma sak där. Ditt spinnande måste vara den ultimata väckerklockan för det funkade ju på Astrid.

Genom åren har du haft massor med spex för dig. Du var Ludmila över häckarna på Furuhällsvägen, du klättrade på taket, du sprang som en kräfta och du rymde ett par gånger. Några mössfångster blev det också i din ungdom. En gång tog du med en levande in. Så svettig som jag var för att få fast den har jag aldrig varit. Och så skräckslagen som jag blev när du lade en av dina troféer vid min huvudkudde mitt i natten har jag faktiskt heller aldrig blivit.

Du älskade att gunga i våra nytvättade lakan. Ända tills nyligen klev du på lakanet så fick vi gunga dig tills du blev yr. Du gillade inte när jag sjöng eller nynnade med i låtar. Under din ungdom var det det värsta du visste. Och du var inte blyg för att visa det. Jag minns en gång när jag kom till en lektion under litteraturvetenskapen. Jag drog upp tröjan och visade hur det såg ut för mina kamrater. De trodde inte det var möjligt att det var en katt som gjort de rivsåren. Det måste varit en kniv. Men de kände inte dig när du var som tuffast (och knäppast).

Två kärlekar har du haft genom åren, Jonas och Ernst. Det är inte dumt att var kär. Det är fortfarande oklart vem det var som gjorde slut i dina relationer. Vi får reda ut det när vi ses igen.

Grebbestad på somrarna har varit underbara. Hur du sprang ut på det gröna gräset när vi anlände kring midsommar. Alla dofter, alla färger och alla ytor passade perfekt för dig. Jag förstår att du inte ville åka hem i slutet av somrarna. Men vem var smartast, jag eller du? Kanske var det jag ändå för jag lyckade alltid fånga dig till sist.

Nu har du fått din gravplats i Grebbestad. Vi kommer att minnas dig var vi än går men det är där vi tycker du hör hemma. Det är så tomt så tomt här utan dig. Vi kommer sakna allt det du var för oss. Din nos mot våra tår och näsor, dina läten när du ville oss något och ditt mottagande när man kom innanför dörren. Den glädje du gav oss varje dag kommer vara mycket svår att leva utan. Du var inte bara ett husdjur du var en del av vår familj och det kommer du alltid att vara.

Vi älskar dig!

Ett sista avsked. Helt ofattbart jobbigt och sorgligt.

One more time tonight!

Duff McKagan - It's So Easy (och andra lögner)

Det här är absolut en av de bättre musikbiografier jag läst. Duff kan skriva och trots att ganska många av historierna i boken är välkända (både Slash och Steven Adler har ju skrivt egna böcker) så blir det mycket underhållande läsning. Ouundvikligen så är det en del frosseri i rock n roll levene men aldrig på det malliga och uppblåsta sättet.

Vissa sidor i boken får jag läsa två gånger. Så mycket intresserar mig ändå historierna om Guns n Roses bildande och första år. Det är så spännande att få hela historien från en som var med. Då satt man satt man och läste små notiser i Kerrang och andra tidningar.Lite sorgligt att läsa är hur kamratskapen bandet hade byggt upp raserades när pengar och berömmelse kom in i bilden.

Duff var på väg att dricka sig själv till döds 1994. Han befann sig på samma flygplan som det Kurt Cobain tog till Seattle innan han sköt sig själv. Duff gick inte så långt men han hamnade strax efter på sjukhus med svåra magproblem. Hans mamma kom på besök och såg honom närmast död. Där och då bestämde han sig för bli ren. Att han klarade det med hjälp av en mountainbike och inte rehab är en fascinerande historia.

Jag passade på att lyssna på båda Use your illusion skivorna i ett sträck för några dagar sedan. Besvikelsen är fortfarande total när jag lyssnar på dem. Visst finns det några okej låtar (och en fantastisk, Civil war) men hur kunde världens farligaste rockband låta så snällt och närmast pompöst bara några år efter Appetite skivan. Det förlåter jag dem aldrig för.

Men Appetite for destruction, herregud den är ju lika bra fortfarande!

Fin debut

Astrid fick hastigt och lustigt göra debut med de stora tjejerna i lördags. Att gå direkt från nybörjarspel på 3-manna plan upp till riktig match på 7-manna plan fixade hon fint.

Lite svårt men positioner hade hon men hon fick till ett par fina assist till mål i storsegern som slutade 13-0. Och ser man till längden så passar hon ju fint in i laget. Det verkar bara vara Ella som inte kollar åt det hållet:)

Good days ahead

Först Reigning Sound i Stockholm på lördag och sen Malcolm Holcombe på Henriksberg nästa onsdag. Vilken formidabel start på konserthösten.

I Finally Got My Orders

Leonard Cohen – Gbg, Gamla Ullevi 31/8 -2012

När jag fixat till mig en strålande sittplats (med vaderad stol) och såg att det bara ett par trappsteg upp fanns möjlighet att köpa vin (inte blaskig mellanöl) infanns sig en närmast magisk känsla. För det som väntade var 3 timmar Leonard Cohen.

Lika ljust såg det inte ut ett tiotal minuter innan. Jag stod utanför Gamla Ullevi och tänkte –hur ska det bli någon stämning i denna betongbunker. Och hur ska jag se något från min vansinnigt dåliga plats och hur hutlöst är det inte med 50 kronor för en äcklig mellanöl.

Men, som nämnt, förutsättningarna förbättrades avsevärt med lite list och lite tur. Efter ett par glas vin så pulserade blodet för Leonard Cohen, hans band och hans körsångerskor för fullt. Fram till 2008 var jag ett måttligt Cohen fan. Jag gillade honom men inte på det mer gripande sättet. Efter att då ha sett honom i Scandinavium insåg jag att det är hans senare produktion som faller mig bäst i smaken. Faktum är att jag älskar de flesta av hans 5 senaste skivor.

En av de största anledningarna är hans samarbetspartner och körsångerska Sharon Robinson. Hon har en röst som får mig att tappa fattningen. Jag vet inte vad det är men något är det. Hon låter så allvarlig och sorgsen att det inte går att låta bli att beröras. Och så har hon skrivit två av mina absoluta favoritlåtar, In my secret life och Boogie street.

Nåväl, konserten var 29 låtar lång. Jag njöt från första till sista stund. Bandet var till stora delar utbytt mot senast men de spelade lika fantastiskt. I stort sett skulle man kunna njutit av de 3 timmarna utan sång. De spelar med en lyhördhet och enkelhet som är slående. Men det är klart att man vill höra Cohens röst. Att vara 78 år och leverera varenda textrad med sådan inlevelse måste var unikt. Det finns inte en gnutta nostalgi eller trötthet. Låtarna är här och nu. Som om de spelades för första gången.

Det finns inte mycket att anmärka på låtvalet förutom att Boogie Street inte spelades. Det visste jag sedan innan så sorgen över det var inte så stor. Sharon fick istället glänsa i låten Alexandra leaving. Det är svårt att peka ut några särskilda favoriter under spelningen. Det var riktigt bra hela tiden. Men Amen, Come healing och Going home från senaste plattan Old ideas var grymma. Sen gillade jag även den lite uppnosiga versionen av First we take Manhattan mycket.

Åter till Sharon. I sista låten fick alla musiker och sångare chans till 30 sekunder ytterligare i rampljuset. När turen kom till Sharon så var det som om allt stannade och hennes röst sög tag i mig på ett handgripligt sätt. Vilken grej!

Eftersom vinet fanns i närheten och två härliga grannar hittades i vimlet i pausen så blev det fart på festen. Sådan fart att mitt förslag till att bege sig till Elite plaza för att stå utanför och stalka bandet blev verklighet. Väl hängades på Bishops arms bredvid Elite plaza så tog det så lång tid att vi nog trodde att de bodde någon annanstans. Men helt plötsligt dök en van upp vid trottoarkanten. Ut hoppar först de skönsjungande Webb Sister (som är kalasbra men som för mig får en biroll) men efter dem skymtar jag Sharon Robinson.

Tunghäfta och svettning är det nästa jag känner. Idén jag haft innan, när jag var som mest uppeldad, var ju att bjuda ut henne på middag. Jag inser ganska direkt att det är inget jag kan göra. Men kanske en gångtur längs hamnen? Nej, det blir inte bra det heller. Så det blir det vanliga efter en bra konsert. Hey Sharon, thanks for a great show. I really love your voice. Your songs has meant a lot to me. Do you have any new material on the way? Okay! Thanks again!

Hon såg dock väldigt nöjd ut over att någon uppmärksammade henne. Hon svarade artigt på mina frågor och jag har inte tvättat av mig vårt handskakande ännu.

Inte en enda överflödig ton