Ett litet steg för mänskligheten men ett stort steg för Astrid

Idag tappade Astrid sin första tand. Sällan har man sett en gladare tjej. Nu hoppas vi bara att tandfen sköter sitt tills imorgon.

Säg att du kan drömma dig fram

Veckans spotifylista finns här

I veckan har två unga personer försvunnit i Göteborg. En är nu funnen. Hon låg mördad i ett buskage på Hisingen. Hon hade åkt kl 04 från Avenyn i lördagsnatt. Endast en stund tidigare hade jag och en kompis passerat där på väg hem från en MC-fest i Mölndal. Den nu mördade tjejen kanske fanns där i vimlet någonstans, glad efter en härlig kväll, precis som vi var.

Det är fullständigt knäckande att tänka på hur alla i hennes familj nu mår. Det mest fruktansvärda man kan tänka sig har hänt. Jag lider med dem alla.

Snart är mina barn så stora att de är ute sena kvällar. Redan nu går Ella själv till och från kompisar som bor nära. Lite orolig kan man vara men samtidigt kan man inte bli nojig. Men en sak lovar jag och det är att jag aldrig någonsin kommer säga nej till att hämta dem om de vill hem sent någon natt när de börjar gå ut på stan. Aldrig.

Vad har detta med veckans spotifylista att göra. Egentligen ingenting mer än att de två första låtarna kan förknippas med mina älskade barn.

Fem stjärnor

Nick Drake

”Deep down in the depths of forgotten dreams”, det är den textraden jag kommer på mig själv att sjunga mest av alla. Det är inledningen på låten Strange meeting II av Nick Drake. En av världens bästa låtar.



Hösten känns absolut som den bästa tiden att lyssna på Nick Drakes musik. Färgerna i naturen, det påsmygande mörkret och den egna sinnesstämningen som kommer med det fångas perfekt upp i Drakes musik.
För min del började jag lyssna på honom ordentligt 1994 när samlingsskivan Way to blue inköptes till EJ’s skivor. Det här var ju innan musik bara var några knapptryck bort. Av det jag läst innan så verkade Nick Drake väldigt bra. Men det var det många inom singer-songwriter-genren som gjorde och långt ifrån alla passade mig.

Men när det gäller Drake så räckte det att lyssna bara ett par sekunder på öppningsspåret Cello song för att inse att det här är fantastiskt. Det finns ingen som låter som honom. Det är nog därför det finns så få som vågat sig på att göra en cover på någon av hans låtar. Det är omöjligt nämligen.

Det är svårt att förstå att han bara var 20-24 år när han spelade in sina tre album. Musiken och rösten låter som något helt annat. Det finns ingen ungdomlig frustration eller stress i låtarna. De låter istället naturligt melankoliska och framförallt som om de alltid funnits där. Låtarna kommer inifrån evigheten.


Nick Drake är ingen artist som gjort hits. Man ska lyssna på hans skivor i ett enda svep. Då är de som bäst och musiken gör verkligen att livet känns höst, på ett skönt sätt förstås. På det tre skivorna han hann ge ut innan han dog så finns det inte en enda dålig låt. Även bland materialet som givits ut i efterhand så är standarden otroligt hög. Som vanligt med artister som dör unga så undrar man över hur mycket han hade kvar i sig.

Hans levnadsöde är väldigt sorgligt. Han blyghet och egensinnighet gick de sista åren överstyr. Han var kroniskt deprimerad och bodde hemma hos sina föräldrar. Och att han till sist dog i sitt rum, endast 26 år gammal, av en överdos antideppresiv medicin är tragiskt. Men det är inte alla som lämnar efter sig en sådan låtskatt.

Femstjärniga låtar:
Time has told me, Three hours, Way to blue, Cello song, Hazey Jane I, Poor boy, Northern sky, Things behind the sun, Road, Time of no reply, Strange meeting II, Joey, Clothes of sand, Been smoking too long

Äkta kärlek

Att åka Älvsnabben i Göteborgs hamn är fantastisk. Att se staden man älskar in nattljus samtidigt som båten stilla glider över vattnet är hänförande. Gbg kanske inte har samma fina byggnader och annat som Stockholm men det finns något som får mig att känna innerlig kärlek till denna stad. Man har kommit hem helt enkelt.

På tal om äkta kärlek så måste man ge en stor hyllning till Woody West. Deras 10-års fest på MC-klubben på Mothers Freak var förstås strålande. Det ihopsamlade bandet, Woody All-Stars, med gästvokalister nådde stundtals rikigt höga höjder. Bäst var det nog när First Aid Kit gästade.

Framförallt ska man ge de tre som utgör Woody West all världens cred för att de orkar ta hit bra band år efter år. Jag vet inte hur många av deras arrangemang som jag besökt genom åren men det är massor. Och från nästan alla av dessa konserter har man minnen för livet. Sen ska man inte glömma alla sena kvällar man tillbringat på deras dansgolv heller. Det spelar ingen roll att man vet att exempelvis Wild night med Van Morrison och Jolene med Dolly Parton kommer dyka upp. Det är låtar som man aldrig tröttnar på.

En av Woodys stora fördelar är att folket som besöker deras spelningar är bra människor. Jag har inget behov att söka nya vänner men skulle jag vilja så tror jag att 99 % av de som finns på en Woody-spelning skulle fungera som en bra vän. Det är så det känns.

Höstens Woody-kalender ser mer än okej ut. Mark Kozelek, Kurt Wagner, Teenage Fanclub, Sleepy Sun, The Sadies, Jim Jones Revue och några ytterligare kommer suga pengar ur plånboken men förhoppningsvis ge ännu mer tillbaka. Fast jag undrar om något av banden klarar av att slå Phosphorescents spelning i tisdags.

Beach 11

Igår började den, kampen för den perfekta tvättbrädan. Inte sedan i februari har jag satt min fot på Friskis. Vilket fått till följd att jag blivit spinkig. Att bara löpträna bygger upp hyfsad styrka i benen förutom att det förstås även ger kondition. Men övriga kroppens muskler blir lidande. Nu är dags att börja bygga upp inför Beach 11.

Jag började lite lugnt med ett medelpass. Fast även ett sådant pass är i nuläget jobbigt, särskilt för armar och överkropp. En del av tanterna på 50+ ligger långt före mig. Men jag ska förbi dem. För det krävs det först nu några tuffa veckor med uppbyggning och framförallt disciplin att regelbundet cykla iväg till Friskis.

Inget ont om de lite äldre deltagarna på medelpassen men det blir skönt när man fått igång fysiken lite bättre och orkar med intensiv- och stationspassen. Där finns det mer att vila ögonen på. En kul bonus med att gympa tillsammans med 60 andra personer.

Ett problem när man besöker de hårdare passen nu är att man inte orkar alla övningar fullt ut. Hela kroppen darrar ganska osexigt vid de sista armhävningarna eller ännu värre man måste sätta i knäna i backen och ge upp. Och vid stationspassen är man ju väldigt nära varandra så det är omöjligt att gömma sig.

Det finns väl egentligen inga hierarkier på Friskis men orkar man inte övningarna ordentligt så finns det ändå många som vänder bort blicken. Då spelar det ingen roll att man oftast är yngst bland männen på plats och har håret kvar. Orkar man inte så väljer kvinnorna med lätthet männen, med ålder 65+, före en spinkig 38-åring. Och de äldre männen får en sådan kick att vara starkare att de går och sprätter som tuppar ända tills man duschar efteråt.

Ibland kallar jag det kärlek

Det bör ha varit julen 1990 eller möjligtvis året efter. Då köpte jag en Toni Holgersson skiva till min mor i julklapp. Lite i smyg lyssnade jag också på den en del.

Nu, 20 år senare, så ser jag Toni på Musikens Hus i Göteborg och får gåshud. Idag är Toni Holgersson en svensk Tim Hardin. Efter många års frånvaro från scenen pga personliga problem så har han i år gjort comeback bättre än någonsin.

Tillsammans med den alldeles fantastiske gitarristen Andreas Söderlund och basisten Jonas Berthling framför Toni närmare tjugo ballader i ett sträck ikväll. Och det fascinerande är att inte en enda textrad är överflödig.

Den enda missen var att han inte spelade inledningsspåret Som jag minns från senaste skivan. Men när jag köpte skivan av honom efter spelningen så lovade han mig att spela den i Trollhättan i slutet av november. Det ser jag mycket fram emot.

Darlin' I just need a little comforting

Veckans spotifylista finns här

In heaven sittin' down

Jag kände att det var någonting på gång. Rödvinet till kvällens korv stroganoff gled så där lent och skönt över mina läppar. Sedan flöt det på och utmynnade i att jag bevittnade en av de bästa spelningarna jag sett på många år. Som ungdomar uttrycker sig, Phosphorescent äger!!!

På skiva är bandet ett bra countryrockband. På Pusterviks scen förvandlades till ett makalöst band där allt föll på plats. Jag är lyrisk och en väldigt nöjd människa denna stund. Tänk superlativer gånger arton. Så bra var det.

Sjukdomstillstånd: Allvarligt

Alla som såg tv-bilderna från Sverigedemokraterna valvaka igår måste fundera på vad som händer i Sverige. Vårt land har valt in ett gäng skrålande manliga rasister som sjunger sha-la-la-la-la Jimmie Åkesson. Det var det klart mest otäcka SVT någonsin visat på sina kanaler. Jag håller med Göran Greider som sa att det gjorde honom närmast fysiskt sjuk att se det. Så kändes det och känns ännu idag.

Vilka är det då som röstar på detta parti. Alla fördomar jag har slog in i ett TV4 reportage från Hässleholm. En kvinna som hette Ewa gick över torget i staden och fick frågan varför hon röstade på SD. Svaret hon gav lät ungefär så här, "det är ju så mycket arbetslöshet och våld nuförtiden". Reportern frågar om då SD är partiet att lösa detta. "Självklart", svarar Ewa samtidigt som hon himlar med ögonen precis som om det fanns någon annan orsak än invandrarna.

Denna Ewa är alltså en av alla dessa personer i Sverige som går runt och skyller sina egna misslyckanden på något de tycker hotar. Alltså personer från andra länder som kommit till Sverige. Jag förstår att de inte ser vilka uppoffringar och umbäranden dessa människor gjort för att skapa sig ett drägligt liv i Sverige. För Ewa och hennes typer kan inte se längre än dit näsan räcker. De kan helt klart inte känna empati och värme för att göra människor gott. Vilket såklart är mycket sorgligt för dem själva men nu också för hela Sveriges befolkning. Orup sjöng att Stockholm har blivit kallt. Men nu är sanningen att hela Sverige, och då med en extra isvind över skåne, blivit kallt.

Jag är personligen mycket glad att jag jobbar på en arbetsplats där jag varje dag kommer i kontakt med många människor som kommit till Sverige av olika anledningar. Dessa möten ger så oerhört mycket tillbaka. Så mycket att man nu kan kalla flera av dessa låntagare för vänner istället för besökare. Det är en fröjd att visa elever som går på SFI runt i biblioteket. Att se deras engagemang och vilja att lära borde alla se som någonsin tvekar kring den här gruppen människor.

Ser man till de personer som SD har fört fram i ljuset bakom Jimmie Åkesson så kanske man inte behöver vara så bekymrad ändå. För det är ett sällan skådat pack som helt uppenbarligen inte kan formulera sig om de inte sjunger med djup basröst till ett marscherande komp.

Vad mer? Jo, i Grästorp fick ett renodlat nazistiskt parti en plats i fullmäktige. Vad säger man. Nattsvart.

Röd-grönt

Efter de senaste tv-debatterna står det klart. Mona klarar av att regera Sverige. Hon har höjt sig flera nivåer på kort tid. I SVT igår var hon klockren. Tyvärr verkar det vara försent att ta in Alliansens försprång vilket är en stor skam.

Gänget Fredrik, Maud, Jan och Göran står för saker som det är omöjligt att hålla med om. Privatisering, sjukförsäkring och skolpolitik är bara tre av många punkter där de är fel ute. Så alla tar väl sitt ansvar och röstar röd-grönt imorgon?

Barnasinne or confusion

Jag blir lika förvånad varje gång. När vissa, ganska många, låntagare kommer och ber om att få ett nytt lånekort händer följande. Jag ber om legetimation och börjar knappa in siffrorna. Ungefär som i en tecknad film, där någon liksom försent kommer på att något är fel, så ryser jag till av överraskning och obehag. Jag slutar skriva och tittar lite på låntagaren i smyg. Det kan inte vara sant, tänker jag. Aha, de kanske har ett falskt leg kommer jag på.

Men sanningen kommer ändå krypande. Den medelålders mannen eller kvinnan framför mig är född 1975. Det innebär alltså att jag är tre år äldre än den personen. Nä, det kan väl inte stämma ändå börjar jag grubbla igen. Jag är väl 19, eller 25 eller är det 29 eller okej det kanske var 33. Eller har jag missat något? För personen framför mig ser inte ut att vara en dag under 35 år gammal.

Ja ja, det är väl så det är då. Att åren går väldigt fort. Fast jag är inte helt säker ändå. För en kvinna som var inne idag hävdade att hon var född 1971. Det stod så på hennes körkort också. Kvinnan var trevlig på alla sätt och hon hade inget ofördelaktigt utseende.

Men ändå, det är något som inte stämmer. Jag får nämligen känslan att jag lika gärna kan vara hennes barn. Men min mamma bor ju i Lidköping så inte kan kvinnan framför mig vara min mamma. Enligt våra körkort skulle det ju bara skilja ett år mellan oss också. Det låter ju som en omöjlighet att få barn vid ett års ålder. Hjälp!!! Vad är det som händer?

I got to have it 'cause it's become a habit

Veckans spotifylista finns här

Kanske bäst hittills.

Revansch

För en vecka sedan hade Astrid och jag en rejäl dust. Sträckan till dagis som i vanliga fall tar 3 minuter tog 30 minuter och på vägen väckte vi nog hela grannskapet. Därför var jag lite nervös när det var dags för mig att lämna, som jag gör på tisdagar och onsdagar, på dagis igen.

Astrid har ett ganska hett temperament som dock blivit mycket bättre. Men på morgonen gäller det att agera rätt hela tiden. Minsta lilla som går snett kan få stora konsekvenser. Vårt system att hon får en guldstjärna varje gång hon sköter sig på morgonen hade hittills i höst fungerat utmärkt. Men det fanns tydligen ett behov av att jävlas lite med sin stackars pappa.

Jag kommer faktiskt inte exakt ihåg vad det var som drog igång det hela förra onsdagen. Antagligen var det något med kläderna som inte var okej. De var för trånga, de var sticksiga eller något annat riktigt riktigt jobbigt. Helt säkert låg de kläderna Astrid ville ha i tvättkorgen. Så brukar det vara.

Det var rätt högljutt inne i lägenheten men jag tänkte kommer vi bara ut så lugnar det ner sig. Tyvärr blev det inte så. Vi kom över gatan så vi slapp stå på våran gård i alla fall. Men väl där så körde det ihop sig. Alla mina försök till kompromisser var lönlösa. Jag sa att vi kunde gå hem och äta frukost och jag sa att hon kunde gå till dagis att äta frukost. Mer alternativ fanns inte. Men Astrids svar på båda förslagen var NEJ!!!. Astrid vägrade röra sig både framåt och bakåt. Hon hade fått en gigantisk låsning och hon var arg som ett bi.

Att stå mitt på gatan med en arg 2-åring är en sak. När de är så små så kan vad som helst hända. Men att stå där med en som fyller 6 år om några månader är inte lika kul. Det är inte då man känner sig på topp som förälder. Man är en rätt tragisk figur faktiskt. Särskilt som man slänger ur sig tomma löjliga hot som "att nu blir det inget Liseberg minsann" som förstås får till följd att decibelnivån höjs ytterligare.

Nåja, till sist kom vi ändå till dagis. Jag frågade lite snällt om det fanns någon frukost kvar fast vi var 30 minuter sena. Att de då först svarade att här äter vi klockan 8, vilket jag förstås vet efter att ha lämnat barn på samma ställe i 6 år, gjorde mig så förgrymad att det nog blixtrade till i ögonen på mig för i nästa andetag sa de att det kan vi så klart fixa.

Astrid och jag skildes inte som bästa vänner. Vi blängde lite på varandra. Under dagen som följde rann förstås både min och Astrids ilska bort så på kvällen var allt lika bra som vanligt igen.

En liten nervositet fanns ändå i morse när det åter var dags för mig att lämna. Men den var obefogad. Allt gick precis som det skulle. Vi dansade fram i regnet på de ljusa asfaltsplattorna samtidigt som vi gnolade på en sång och vinkade till Ella som gick mot Karl Johan skolan.

Vi är laget, som aldrig tappar taget...

September är nog den härligaste fotbollsmånaden. I alla fall om vädret är som det vart de senaste veckorna. Frisk skön luft att träna och vistas i. Det har varit väldigt mycket matcher, cuper och träningar att hålla i den senaste tiden. Det intensiva schemat gör att Azaleatjejerna verkligen lär sig mycket snabbt. Det är omöjligt att beskriva glädjen man känner då de gör stora framsteg på fotbollsplanen.

Passningsspelet under kvällens match mot IF Mölndal var stundtals mycket fint. Att se hur tjerna tänker fotboll mot att förut bara spelat klungspel är rätt så stort faktiskt. Och att vi också får utdelning i form av mål med hjälp av passningar och lagspel är ju ändå bättre. Och då inser man att lite av det man tjatar om på träningar verligen fastnar. För det är inte alltid lätt att nå fram till en grupp på 20 tjejer som är 8-9 år.

Dagens seger med 3-2 var den tredje sista matchen för i år. Det innebär också att det snart är slut med spel på 5-manna plan. När vi till våren berträder 7-manna planerna så blir det nya utmaningar. Framförallt blir det enorma ytor att springa på. Det blir något att bita i för oss alla i laget.

Som tur är så har vi i ledartrojkan hittat en favoritpub att samlas på. Där lägger vi upp träningar, taktik och allt annat som rör laget. Det finns bara fördelar med att vara fotbollstränare.

Cry me a river

I onsdags kom den smygande, förkylningen. Dålig tajming om man säger så. För imorgon går höstens roligaste löptävling av stapeln i Lidköping. Och idag har förkylningen tagit över hela min kropp. Det ska till ett mirakel om det ska bli löpning av imorgon.

Så i några dagar har jag gått och tyckt synd om mig själv. Det är segt att vara förkyld, det går inte att komma ifrån. Men samtidigt så inser jag att man inte kan gräva ner sig för att man missar ett sketet en-mils lopp. Det är bara att satsa på nästa år istället. Det är lät att tänka så efter ha sett filmen London River.

Jag drog hem tidigt, tog med mig två filmer, från jobbet och kastade mig snurvlandes i soffan. Först den lättsamma komedin I love you, man som fick mig att le för första gången idag. Den började visserligen oerhört klichéaktigt men sedan var den riktigt underhållande.

Sen direkt på den så såg jag London River. Den handlar om terrorbombningarna i London 2005. Filmen följer en mamma och en pappa till två ungdomar som inte hör av sig efter bombningarna. När man ser vad de går igenom så känns det så futtigt att ens tänka i banorna besvikelse över ett missat lopp. London River är en mycket bra film som rekommenderas. Ha bara näsdukarna nära.

Fem stjärnor

KISS

27 oktober 1984 var jag och min bror och kollade när Kiss spelade i Scandinavium i Göteborg. Det var min allra första större konsert. Allt var förstås overkligt. Jag kommer ihåg att jag tyckte det var väldigt högt. Och att jag skämdes lite över det för min bror var inte lika inne på hårdrock som jag. Jag tänkte att han kanske tyckte det var jobbigt med ljudet.

Lite drygt ett år tidigare hade jag köpt min första skiva med Kiss. Det var Lick it up som var deras första utan smink. Jag hade spelat sönder mina skivor med 50-talsrockare och behövde gå vidare. Det blev Kiss.



Sedan gick det snabbt. Jag lade alla mina få slantar på Kissprylar. Knappar, tygmärken, skivor, posters, tidningar och vad man kan tänka sig gick till saker relaterade till Kiss. Efter ett tag hade jag så mycket knappar på mina tröjor att de blev jobbiga att ha på sig för att de vägde så mycket.

Jag gjorde en gitarr i träslöjden som liknande den Vinnie Vincent hade. När jag hade arbetat med den i en halv termin så gick jag ut på skolgården och slog sönder den. Det var ju så Kiss gjorde. Jag var hjärntvättad och Kiss var roligare än tjejer.



Min och tre kompisars utklädning till Kiss under klassens roliga timme blev ett fiasko. Jag var den enda som kunde låtarna. Samtidigt var vi väldigt nervösa och otroligt dåligt sminkade så jag minns än idag hur jobbigt det var.



Troligtvis var det julen 1984 som detta hände. Jag hade fått lite pengar av mamma att köpa julklappar till syskonen för. Men redan då visade sig min ibland dåliga karaktär. Jag kunde nämligen inte hålla mig utan gick och köpte Gene Simmons soloskiva. Den som jag önskade mig i julklapp. Mamma blev inte glad men hon tvingade mig inte heller att lämna tillbaka skivan. Det kom väl något hot att jag nu inte skulle få någon skiva i julklapp men sedan låg där allt ändå en lp-skiva under granen. Lp-skivan är för övrigt det bästa formatet på en julklapp som någonsin funnits. Att sedan få lägga på den på stereon när julklappsutdelningen är över är en känsla som är fantastisk.

Ja, Kiss betydde oerhört mycket för mig under några år. Man kan väl säga att det gällde åren 1983-1986. Jag åkte och såg Kiss igen 1988 i Frölundaborg. Det var väl ändå okej och jag fångade Eric Carrs trumpinne men jag hade ändå gått vidare kändes det som.
Kiss har ju förstås haft hjälp av sitt smink och sina kläder. Särskilt för att få ungar som mig intresserade. Men självklart hade det inte gått utan bra låtar. Och det har de i massor. Paul, Gene, Ace och Peter i orginaluppsättningen hade alla väldigt bra röster vilket gjorde dem breda. Man tröttnade aldrig. Ace Frehley är också en av rockmusikens bästa sologitarrister. Han går på känsla.



När jag lyssnar på Kiss idag så inser jag att låtarna finns bevarade i mitt inre för alltid. Det är bra på riktigt samtidigt som jag är tillbaka i 12-års-åldern och ser saker och ting. Framförallt ser jag hur jag sitter på övervåningen i vårt hus mellan två stora högtalare och känner en total frihet.

Femstjärniga låtar: Strutter, Cold gin, Deuce, Black diamond, Got to choose, Room service, Ladies in waiting, Getaway, Rock bottom, Cmon' and love me, Calling Dr. Love, Christine Sixteen, Shock me, Tomorrow and tonight, Love gun, Hooligan, Detroit rock city, Ladies room, Gods of thunder, Shout it out loud, Rocket ride, Rockin' in the USA, Radioactive, Burning up with fever, Living in sin, Rip it out, Sure know something, Is that you, Shandi, She's so european, I still love you, Lick it up, Gimme more, A million to one, Heaven's on fire, Tears are falling, Nowhere to run, I'm a legend tonight, Hide your heart

Finns att lyssna på här

Sittin' home alone thinking 'bout my past

Veckans spotifylista finns här

Det blev en lugn lista med fokus på soul denna vecka.

West Coast Riot 2010

Två år i rad så har man lyckats boka ett av mina alla tiders favoritband till denna festival. I fjol var det Social Distortion och i år Bad Religion. Trevligt! Men också lite synd för det är närmast omöjligt att få till en riktigt bra stämning på Frihamnspiren. En stor asfaltsyta är vad det är. Bad Religion gjorde ändå en bra spelning. Visst, mycket går på rutin numera men en skön mix av låtar från hela karriären spelades och alla var glada. Annars stod Jello Biafra för den mest minnesvärda spelningen. Han har energi och punkattityd fortfarande.

Bäst på festivalen, förutom att förfesta med de gamla fotbollslirarna Maggan och Johan, var att se de två tjejerna på bilden. De var ett par, och som ni kan se på bilden så var de rätt fräcka. Bredvid dem stod två andra tjejer som också var ett par. Detta paret var typ motsatsen i utseende. Två städade och välklädda tjejer direkt från Alingsås.

Dessa två par verkade ha stämt träff. Att se deras olikheter i utseende försöka enas i en pratstund var underhållande. Jag kunde inte direkt höra vad de sa men det flöt inte på helt enkelt såg man. Då tog punkartjejerna tag i det och började grovhångla med varandra. De andra kollade storögt på samtidigt som de höll varandra i händerna.

Jag gick snart därefter vidare men jag är ännu idag nyfiken på hur historien slutade.

True Love Ways

Den 28 juli 1992 hade jag och L varit tillsammans i en dryg månad. Då kom jag på den briljanta idén att skicka henne ett band där jag spelade in min röst till/över låtar jag gillade.

När jag lyssnar på bandet idag så kan jag nog fundera både en och två gånger hur jag tänkte. Fast bandet kanske har en liten del i att vi än idag har det fantastiskt.

Det var inte bara lågmälda kärleksballader som jag sjöng in. På klippet ovan kan en post-målbrottet inspelning av In the meantime med Helmet avnjutas från det berömda bandet. Samtidigt kan man studera vilka glassar man åt den sommaren.

Låtar sommaren 2010 sista delen

Ett sista svep med sommarens bästa låtar kommer här. Mest för mig att komma ihåg när jag sitter på hemmet om 50 år. Aha, just det det var så det var år 2010.

En formidabel låt på alla sätt. Bobby Fuller har med all säkerhet stött på någon med the magic touch för annars kan man inte uttrycka sig så här.



"Whiskey bottles all over the floor" hur bra är det inte att den inledningen på en uptempo-soullåt.



Ike må ha vart ett svin och Tina må ha varit rätt slätstruken på 80-talet men på denna obskyra låt så är de svindlande. Lyssna på Ikes gitarr och Tinas tolkning av att bli contact high så förstår ni.



Årets fest har redan varit. I alla fall för min del. Allt hände när dessa tre låtar kom i följd på bland-cdn på Roskildefestivalen. Alla dj's, jag ger ett här och nu gratistipset att spela New noise, Roxanne och Move on up i ett svep. Då går ni på knock-out





Som alla vet så är rockabilly gjuten musik på sommaren. Nedan är ett urval av de låtar som snurrat flitigast i sommar.Texterna, enkelheten, drivet gör att alla mina sinnen vaknar. De inte bara vaknar utan de kokar över.

We'll Meet Again

Höstens resa är bokad. Jag kände hur det stora vemodet rullade in. Så det var bara att knappa in Ryanair.com och beställa. 11-14 november så är det dags att säga en av de bästa ordföjder som finns igen. Nämligen "one pint of lager, please"

I think I feel it coming on now

Veckans spotifylista finns här

Den här låten hade också kvalat in på listan om den funnits på spotify. Äntligen blir Fatboy så bra som de haft kapacitet för.