De senaste sju åren har en hel del tid spenderats på lekplatser i Majorna. Många sköna minnen har man därifrån. Men det är så underbart att det är ett avslutat kapitel att hänga där dagligen. När regnet öser ner i november så är det inte kul att traska i geggig sand med en massa snoriga barn i overall. Jag vet att det finns föräldrar som stormtrivs i ur och skur, fine, men att stå och putta en gunga från november – mars är vansinnigt tråkigt.

Jag blir förstås glad av att se barnen må bra men jag känner att jag inte klarar att hålla skenet uppe längre. Det ständiga leendet finns inte kvar, de glada tillropen om att springa i labyrinter kommer inte naturligt, att glatt och uppskattande titta när de hela tiden ropar att man ska kolla byts ut mot ett morrande "jag orkar inte" och att fika ute i iskyla har jag alltid avskytt. Har man gjort det ett par gånger varje dag under det året man var föräldraledig så är det mer än tillräckligt för en livstid.

Så när jag idag såg stackarna som stod och huttrade i Söderlingska parken så kände jag verkligen att det inte finns någon längtan efter mer barn. Jag skulle nog inte palla slitet som kommer med det. Men vem vet man kanske gör en Tommy Körberg och får en sladdis vid 60:) Undrar om Körberg hänger på lekplatser förresten.

Nä, då är det bra mycket skönare att barnen blir så stora att de börjar med egna aktiviteter. Ikväll började Ella med volleyboll. En sport som ju är fantastiskt rolig att utöva så jag satt och var grymt avundsjuk på henne. Det såg ju hur kul ut som helst. Och det tyckte Ella också eftersom hon på hemvägen sa ”jag önskar det vore tisdag varje dag”. Ett bra betyg som jag hoppas innebär att hon väljer bollen före scouterna som hon påstår att hon är sugen på. Jag fick inte gå i scouterna för min mamma när jag var liten och det är jag på något vis glad över idag. Det hade varit fel person på fel plats och jag tror att Ella har lite av mina gener var det gäller knopar och kakifärgade kläder ändå.

Barn är ärliga. Det kanske inte alltid är av godo men idag var det kul. Astrids dagis hade drop-in kaffe och där får jag höra en rolig historia. Föräldrarna till en av Astrids bästisar berättade att deras dotter ibland pekade på en bild på deras kylskåp och sa ”titta, där är Astrids pappa”. Vem är då på bilden? Svaret är Elvis Presley, The King. Känn på den!