Fem stjärnor

Buddy Holly

När stora stjärnor får frågan vem de vill tacka när det fått ta emot ett pris brukar jag ibland fantisera att det är jag som står där. Jag skulle som alla andra tacka familjen men jag skulle också tacka alla som gjort musik jag gillat. Och då skulle ett av de varmaste och hjärtligaste tacken gå till Buddy Holly. Han var min första idol.

För trettio år sedan satt jag och lyssnade på Buddy Holly nästan jämt. Han var min. Min bror som hade många skivor hade ingen Holly skiva utan jag hade köpt dem för egna pengar eller fått dem i födelsedagspresent. Jag ägde två stycken skivor, den första är på bild nedan. Jag älskade nästan alla låtar men min särskilda favorit var Baby I don't care. Den låg som spår sex på sida två och rörelsen att hitta rätt med pickupen gick snart automatiskt. Och jag går fortfarande och nynnan "I don't know why my heart flips, I only know it does"


Däremot var min behjälplig med att berätta om flygkraschen där Buddy Holly omkom. Det stod om den på engelska på en av skivorna jag hade. Detta öde fascinerade mig väldigt mycket. Och det gör det ännu idag. Det går inte att komma ifrån att tänka på hur mycket mer fantastiska låtar som kommit från Buddy Holly om han fått leva. Och hela historien om hur det lilla planet trotsade snöovädret vid starten och hur den dåvarnde Crickets-basisten Waylon Jennings i sista stund överlät sin flygplansstol till The Big Bopper är gastkramande hemsk.

På endast drygt tre år han Buddy Holly tillsammans med sitt band The Crickets, med en av mina favorittrummisar Jerry Allison (kolla liveklippet nedan för bevis), med att förändra rockhistorien. Med oerhört enkla medel lyckades bandet skapa en mängd klassiker. Känslan för rytm och melodi som Holly hade var det ingen av hans samtida rockare som hade. Utan att vara inställsam så lyckades han att skriva låtar som har en vass udd och trallvänliga melodier samtidigt.



Innan den ödesdigra flygresan hade Holly flyttat till New York. Han hade lämnat killarna i bandet kvar i Lubbock, Texas. Rocken hade ju börjat bli lite slätstruken och urvattnad när 50-talet närmade sig sitt slut. Efter Hollys död lades det på stråkar och musiker spelade in över hans demos. Ibland blev det bra men oftast alltför mesigt. Men hör man de sparsmakade demoversionerna på låtarna så hör man att det är fantastiska låtar.



Visst är det mycket nostalgi för mig att lyssna på Buddy Holly idag. Men detta enbart för att han betydde så mycket för mig som liten knatte, och en mängd gamla minnen och syner kommer upp. För musiken är inte förlegad och nostalgisk, den håller ännu år 2009.



De femstjärninga låtar är:
Baby I don't care, You're the one, Love made a fool of you, That'll be the day, Peggy Sue, Not fade away, Maybe baby, Everyday, Heartbeat, Well all right, It's so easy, I'm looking for someone to love, Lonesome tears, Midnight shift, Reminiscing, True love ways, Peggy Sue got married, Crying waiting hoping.

Lyssna här

The kids are alright

Igår firades denna lilla sköna killes ankomst till världen. Det gjordes på ett sådant sätt att söndagen den 29 november 2009 inte går till historien som en av de mest aktiva dagarna. Men det räckte gott att vakna till framåt kvällen när Zlatan avgjorde El Clasico!

Vill man veta mer om firandet så kollar man här:
http://mittilive.blogspot.com/2009/11/gottgangmiddag.html
Det är en utomordentligt bra sammanfattning.

12 av 1001 böcker

Philip Roth – Amerikansk Pastoral (1997)

Det har inte varit så att lusten att läsa boken har varit gigantisk varje kväll. Men jag tror att nu när bokpärmarna är igenslagna så kommer historien hänga kvar i minnet ganska länge.

Philip Roth kommer ju egentligen inte med något nytt. Alla vet att det man ser på ytan oftast inte stämmer. Men i den här boken lyckas Roth krackelera hela den amerikanska drömmen och även den enskilda människans hopp om att leva felfritt. Han gör det på ett oerhört stiligt sätt och det finns härliga partier i boken. Särskilt den långa avslutande middagsbjudningen, där hycklandet kring bland annat pornografi, religion, alkoholism och skönhet diskuteras av middagsgästerna, är suverän litteratur.

Grundhistorien i boken handlar om Seymour Levov. Han härstammar från en judisk familj som jobbat sig upp och nu har Seymour ärvt familjeföretaget som gör damhanskar. Seymour, eller Swede som han kallas, lever ett perfekt liv. Han har pengar, barn en fin fru och en sport och militär bakgrund som gett honom status. Men allt ändras när hans dotter Merry med rebelliska antikrigsmetoder spränger en bomb i den lilla stadens postkontor. En person dör och dottern rymmer från allt. Seymour försöker fortfarande leva som vanligt men under ytan finns det något annat. Detta andra skildrar Roth mycket skickligt.

Betyg: GGGG

Ända sedan besöket på Ye Old Axe för tre veckor sedan har jag gått och ylat som en hund då och då. Den här låten spelades nämligen där och det fanns en skön lirare i lokalen som verkligen hade den här låten som favorit. Jag tror aldrig jag kommer glömma hans inlevelse.

Voff Voff!!!

Cat scratch fever

Livet visar sig från den goda sidan mest hela tiden just nu. Detta trots att det i stort sätt är mörkt hela dagarna och regnet attackerar från sidan när man är ute. Men det finns en viss tjusning med november också. Något så enkelt som att tända ett ljus ger glädje, att leka restaurang med barnen är urkul, att lyssna på Hayden Thompson menas man grejar i köket är förträffligt och att dricka hemmagjord starkglögg är skönt får både hals och själ. Detta är bara några små glädjeämnen i livet som räcker alldeles gott för mig.

Något som ändå är svårt är att komma ur sängen på morgonen. Allt som oftast slår regnet mot takfönstret och vinden viner. Och även om barnen är lite bättre nuförtiden att vakna så är det dagligen en liten kamp emot klockan. Så fort man rör på lilltån så kommer också Casiraghi och kryper upp och börjar spinna. Varje morgon är det likadant. Hennes ljud gör att man blir ännu sömnigare. Och när man väl masat sig upp och ser hur hon ligger kvar skulle man vilja vara ett kattdjur.

141 av 1001 album

The Flying Burrito Brothers – The Glided Palace of Sin (1969)

Efter att ha last ett par biografier om Gram Parsons så kan man slå fast att kanske inte alltid var så rolig att vara nära. Hans bakgrund med mycket rika föräldrar hade gjort honom ganska självsäker och rentav överlägsen. Sedan, i slutet av hans liv, kom drogerna och gjorde honom ändå mer ansvarslös och oberäknelig. Men allt detta bryr man sig inte om så fort man hör honom sjunga. För Gram Parsons röst är en av musikhistoriens bästa.

Parsons fick sluta i The Byrds efter endast en platta, mästerverket Sweethearts of the Rodeo. Med sig från Byrds tog han Chris Hillman och bildade The Flying Burrito Brothers. Och detta album, deras debut, är mästerverket inom countryrock genren. I fokus ligger hela tiden Parsons röst men här finns också ett perfekt musicerande. Ett honky tonk piano spelar inte en not fel, steelgitarren kommer alltid in rätt och kompet är oerhört stabilt. Alla komponenter har fallit på plats helt enkelt. Man hör så tydligt att det finns en kärlek till musiken och därmed livet.

De allra flesta av låtarna på plattan är skrivna av Gram Parsons och Chris Hillman. Alla är mycket bra ändå är det bandets version av Dark End of the Street som jag oftast återkommer till. För mig är det faktiskt den bästa versionen av den låten som finns. När Gram i slutet sjunger you and me om och om igen så är det en av musikhistoriens absolut vackraste stunder.

Betyg: GGGGG

Favorit: Dark end of the street

140 av 1001 album

Blood, Sweat & Tears – S/t (1969)

Nä, det här fungerar inte. Först en pretentiös inledning med stycke klassisk musik av Satie och sen en ganska hemsk blandning av jazz, funk och rock som inte svänger. Var finns spontaniteten, det farliga, det innerliga eller bara något som sticker ut. Många hävdar nog att detta är musik som sticker ut. Fast i mina öron låter allt alldeles för tryckt och tillrättalagt. Ska man spela rock måste det finnas någon sort nerv. Det jag hör här är musikskola.

Ibland kan sångaren i ett band rädda upp mycket även om man inte gillar musiken. David Clayton Thomas har i grunden kanske inte en dålig röst. Men den klarar inte av att förmedla känslor. Finns det något positivt med skivan är det väl blåssektionen. Trots att den består av musiker som senare skulle bilda ganska hemska jazzfusion grupper så håller de sig här på rätt sida utsvävningar. Och de gör att skivan inte får det sämsta betyget.

Betyg: GG

Favorit: More and more

139 av 1001 album

Crosby, Stills & Nash – S/t (1969)

David Crosby är en av mina favoritsångare. Som medlem i The Byrds och på några av sina soloskivor har han gjort massor av fantastisk musik. Stephen Stills röst gillar jag inte lika mycket. Med Buffalo Springfield gjorde han ändå ett gott jobb och det finns låtar på hans soloskivor som är ok. Tillsammans med Graham Nash borde det då bli något bra. Men jag gillar inte den här skivan speciellt mycket.

Hela plattan osar sångharmonier. Det är inte riktigt min bag. Särskilt inte när de vokala skickligheterna får mig att glömma både låtar och texter. Resultatet blir oftast ett något flummigare och sämre Simon & Garfunkel. När Neil Young hoppar in på bandets nästa skiva börjar det hända saker. Han behövs till detta tillrättalagda som mest blir sövande. David Crosbys röst räddar dock upp det hela något.

Betyg: GG

Favorit: Wooden ships

All the dreams that I had lost came true

Under en vecka hinner det bli vädligt många timmars musiklyssnande. De 25 låtar, som av olika anledningar, lämnat det djupaste avtrycket finns med på veckans spotifylista. Listan finns här

Det är väl ingen människa som har samma humör över en vecka. Jag har det vilket fall inte. Detta avspeglas förstås på musiken man lyssnar på. En fredagnatt kan man sitta och bara lyssna på punk, en lördagnatt på Mogwai, en dag på jobbet kan det vara engelsk folkmusik och så finns ständigt den gamla soulen, rocken, power-popen, countryn och allt annat där under resten av tiden.

En gång varje termin har jag förmånen att hålla i en studiestund för kollegorna. Idag var ämnet hårdrock. Så alla är nu välkomna in och fråga om power metal, trash metal, hair metal, rap metal, nu-metal, black metal, sleaze metal, nwobhm, heavy metal, grunge och vad Wasp står för. Det finns tjugo experter på området i Kungälv.

Naturligtvis var Guns N Roses ett av banden som togs upp. Härliga minnen väcktes för min del när jag satt och förberedde mig för studiestunden i helgen. Klippet ovan kommer från bandets spelning på The Ritz 1988. Jag minns mycket väl hur jag struntade i fotbollsträningen för att se MTVs sändning av spelningen. Det var inte alls populärt hos tränarna och det var nog inte speciellt smart att göra så när man precis kommit med i a-truppen. Jag är säker på att det skadade min status hos dessa tränare för livet. Men god gave rock n' roll to you, så vad ska man göra.

Precis varenda del av min kropp reagerar på varenda ton i låten. Hjärtat bankar, hjärnan går i spinn, händerna vevar, benen slänger, huvudet snurrar, tårna spretar, ögonlocken faller ner, läpparna vibrerar, magen mår illa, hörselgångarna vidgar sig och jag är glad att jag lever.

Ett brandtal

Nu gäller det att stå upp!

I den senaste opinionsmätningen fick Sverigedemokraterna över 7 procent. Har ni tänkt på det, 7 procent. Det är fruktansvärt alarmerande siffror. För det är ju så att 99,9 procent av dem som gillar detta parti gör det för deras politik vad det gäller invandrare.

Jag möter dagligen många människor som har kommit till Sverige från andra länder. Precis som med oss som är födda i Sverige så är de allra flesta mycket vänliga och trevliga. Men också, precis som bland oss, som är födda i Sverige så finns det de som utmärker sig negativt. Det är inget konstigt med det. Vi är alla människor. Men det är det de som sympatiserar med Sverigedemokraterna inte förstår.

Tänk att man år 2009 ska behöva förklara för en del att alla som kommer från ett visst land inte är likadana. Den gamla klyschan att inte dra alla över en kam verkar vara för svår att förstå. Istället skyller man sina egna tillkortakommanden på invandrarna. Ofta hör man att vi svenskar skulle ha det så mycket bättre om vi stängde gränserna. Det är människor utan samvete, stor egoism och ett mindre intellekt som säger så. Vettiga människor blundar inte för hur det ser ut i världen. Kan vi här i Sverige ge en enda människa till ett drägligt liv så är klart att vi måste göra det. Varför skulle vi inte göra det? Vad skulle bli så mycket bättre om vi inte tog emot människor från länder i svält, förtryck eller krig?

Sen ska man såklart inte blunda för att det finns problem att lösa. Självklart ska det finnas vissa krav på dem som kommer till Sverige. Men alla vet att det är skillnad på att ställa krav och att rösta på Sverigedemokraterna. Och framförallt borde det finnas krav på oss som bor i Sverige att klara av att ta emot flyktingar från länder med hemska förhållanden. Det handlar om att visa mänsklighet och kärlek. Det är det som fokus ska ligga på.

Mycket handlar om rädsla. Jag vet att jag själv som ungdom hade förutfattade meningar. Och vad berodde det på? Jo, jag hade aldrig någonsin träffat och absolut inte pratat med någon från något annat land. Det hade aldrig funnits i skolan eller på landet där jag bodde. Den första kontakten skedde genom fotbollen. I det konkurrerande klubblaget och även skollaget fanns stans bästa fotbollsspelare. Han kom från ett sydligt land och såg inte ut som oss andra. Vi var närmast livrädda för honom. Det är ganska lustigt när man tänker tillbaka. Men jag antar att det är så många tänker idag. Att invandrarna är farliga eftersom de har andra referensramar, andra religioner, andra maträtter, andra familjeförhållanden, andra ljudvolymer, andra kläder ,och det allra farligaste annan hudfärg än oss.

Och i Vellinge verkar de vara extra rädda. Ett antal ensamma flyktingbarn har skakat grundvalarna i det lilla samhället något fruktansvärt. Det har kommit så många pinsamma uttalanden från folket därifrån att man inte tror att det är sant. Dessvärre nickas det med säkerhet positivt ifrån många tv-soffor runtom i Sverige när Vellinges kommunalråd Lars-Ingvar Ljungman har uttalat sig. Det är här vi måste stå upp.

Det finns otroligt mycket hat där ute, otäckt mycket. Av nyfikenhet så sökte jag på nätet vem den våldtäktsmisstänkte allsvenske fotbollsspelaren, som det stått mycket om i tidningarna, var. Fotbollsspelaren som är misstänkt visar sig vara mörkhyad. På forumet där jag hittade informationen fanns det massor av mycket obehagliga rasistiska inlägg. Så ser det ut i Sverige idag. Vi måste stå upp mot detta.

Självklart har politikerna en stor roll att se till så det flyter på bästa sätt. Integrationen är inget som löses enkelt och jag har inte tillräcklig kunskap att varken kritisera eller hylla deras arbete. Men jag är i grunden negativt inställd till hur exempelvis skolan har utformats. Jag är oerhört glad att Ella hamnat i en skola och Astrid på ett dagis där det finns massor av nationaliteter. Det ser jag som livets skola mitt i den vanliga skolan. Men så är det ju inte överallt. Barn körs över hela Gbg för att gå på precis rätt friskola. Valfrihet kan vara bra men den kan också skapa klyftor.

Jag förstår familjer som ifrågasätter att deras barn ska gå i en klass där 5 av 25 elever har svenska som modersmål. Jag förstår att de är mycket tveksamma om deras barn får adekvat undervisning när det finns fem modersmållärare eller tolkar i rummet samtidigt. Och jag förstår också att ambitiösa invandrarföräldrar från invandrartäta områden kör in sina barn till innerstadsskolor för att det är lugnare, bättre undervisning och framförallt för att det är lättare att integrera sig med ”svenskar” där. Men i grunden är det ett stort systemfel. Skolan måste ju vara grunden till få integrationen att fungera inte tvärtom.

Vad kan man då göra? Framförallt att stå upp mot smygrasismen som dyker upp i de allra flesta diskussioner. Det gäller att ta strid direkt. Som sagt, det är inte enkelt med invandringen och man ska inte stoppa huvudet i sanden och inte inse att det finns problem men det gäller att stå upp för alla människors lika värde och att påpeka att varenda människa är unik.

Jag är i alla fall oerhört glad att jag har ett jobb där jag dagligen kommer i kontakt med folk från en massa länder. Det ger mig en otrolig tillfredställelse när jag får hjälpa någon att hitta böcker, rätta någons läxa, förklara byråkratisk svenska, visa bibliotekets alla medier och bara prata med och lyssna på dessa personer. Det är en fröjd

Next big thing?

Under dagarna i London blev det bara en livespelning. Den var på 100 Club och huvudband var Saint Jude. Deras debutskiva kommer i början på nästa år så det gäller att meddela alla att man såg dem först. Men tyvärr tror jag inte de kommer slå speciellt vilket är lite synd. För deras retro rock är bättre än det mesta som skvalar i radion idag. Men de sticker nog inte ut tillräckligt för en världssuccé. De lär förbli ett stabilt band på barerna i London.

Fast Saint Jude förvaltar de brittiska rötterna väl. Det går inte att blunda för att de låter som The Faces och Rolling Stones lät i början av 70-talet men de gör det så bra att det fungerar. Och så har de en kvinnlig sångerska, Lynne Jackaman, som har en väldigt bra röst och en skönt karismatisk stil. Lyssna här. Bäst är låten Soul on fire.

Även om livespelningen var bra, Dead Wax var förband, så var det största att stå bredvid Jimmy Page i några timmar. Han verkade väldigt hemma på den legendariska klubben. Även om jag aldrig varit något större Led Zeppelin fan så kan man inte förringa att Page är en av de största inom rockhistorien. Ifall det är någon som undrar så såg han fräsch ut och var ganska liten. Han drack öl under kvällen men såg inte särskilt berusad ut. Tjohoo!

Årets julvärd

Härligt!

Lisbeth är lite av en favorit. Så att hon blir årets julvärd var en fin julklapp. Nu ser jag fram emot julafton nästan lika mycket som barnen. Jag ser redan framför mig hur hennes väna röst får oss alla i rätt stämning före Kalle Anka. Och när hon sen sensuellt blåser ut tändstickan, efter hon tänt ljuset, så kan man lugnt och tryggt somna till Tjuren Ferdinand och drömma sköna drömmar.

I'm addicted to that feeling

Veckans 25 låtar ebjuder allt från tre fantastiska låtar som berör rasmotsättningarna i USA på 60-talet, några underbara dansdängor, många hjärtskärande texter, något göteborgskt, några efterdyningar till londonresan, åtta kvinnliga vokalister, några snyftare och till sist ett nitton minuter långt klimax.

Listan finns här

De senaste sju åren har en hel del tid spenderats på lekplatser i Majorna. Många sköna minnen har man därifrån. Men det är så underbart att det är ett avslutat kapitel att hänga där dagligen. När regnet öser ner i november så är det inte kul att traska i geggig sand med en massa snoriga barn i overall. Jag vet att det finns föräldrar som stormtrivs i ur och skur, fine, men att stå och putta en gunga från november – mars är vansinnigt tråkigt.

Jag blir förstås glad av att se barnen må bra men jag känner att jag inte klarar att hålla skenet uppe längre. Det ständiga leendet finns inte kvar, de glada tillropen om att springa i labyrinter kommer inte naturligt, att glatt och uppskattande titta när de hela tiden ropar att man ska kolla byts ut mot ett morrande "jag orkar inte" och att fika ute i iskyla har jag alltid avskytt. Har man gjort det ett par gånger varje dag under det året man var föräldraledig så är det mer än tillräckligt för en livstid.

Så när jag idag såg stackarna som stod och huttrade i Söderlingska parken så kände jag verkligen att det inte finns någon längtan efter mer barn. Jag skulle nog inte palla slitet som kommer med det. Men vem vet man kanske gör en Tommy Körberg och får en sladdis vid 60:) Undrar om Körberg hänger på lekplatser förresten.

Nä, då är det bra mycket skönare att barnen blir så stora att de börjar med egna aktiviteter. Ikväll började Ella med volleyboll. En sport som ju är fantastiskt rolig att utöva så jag satt och var grymt avundsjuk på henne. Det såg ju hur kul ut som helst. Och det tyckte Ella också eftersom hon på hemvägen sa ”jag önskar det vore tisdag varje dag”. Ett bra betyg som jag hoppas innebär att hon väljer bollen före scouterna som hon påstår att hon är sugen på. Jag fick inte gå i scouterna för min mamma när jag var liten och det är jag på något vis glad över idag. Det hade varit fel person på fel plats och jag tror att Ella har lite av mina gener var det gäller knopar och kakifärgade kläder ändå.

Barn är ärliga. Det kanske inte alltid är av godo men idag var det kul. Astrids dagis hade drop-in kaffe och där får jag höra en rolig historia. Föräldrarna till en av Astrids bästisar berättade att deras dotter ibland pekade på en bild på deras kylskåp och sa ”titta, där är Astrids pappa”. Vem är då på bilden? Svaret är Elvis Presley, The King. Känn på den!

Creedence Clearwater Revival - Bayou Country

138 av 1001 album

Creedence Clearwater Revival – Bayou Country (1969)

Det här är såklart ett av rockhistoriens bästa band. Inte ens tusentals bedrövliga coverband har lyckats förstöra låtarna som John Fogerty vräkte ur sig under de sista åren på 60-talet och ett par år framåt. Frågan är om någon kan matcha det storform Fogerty hade då.

På Bayou country finns egentligen bara två låtar som brukar finnas på alla best of samlingar med bandet. Det är titelspåret och Proud Mary. Sen finns det ett par långa låtar, Keep on chooglin och Graveyard train, där groovet är det viktiga. Bandet svävar inte ut i långa jam utan är föredömligt återhållsamma och låter rytmen och den perfekt ljudande gitarrerna bara skönt ljuda fram. Där andra band, i samma stil, blir baktunga och tråkiga så klarar Creedence nästan fullt ut att vara intressanta. Covern på Good Golly Miss Molly och Penthouse pauper är väl inte några av bandets bästa insatser så därför blir det inte full pott till skivan.

Betyg: GGGG

Favorit: Proud Mary

En liten ursäkt

Det gnagde lite under hela den långa löprundan ikväll. Och det var inte i benen det gnagde utan i skallen. För bara några timmar tidigare hade mitt och barnens lidköpingsbesök avslutats på McDonalds. Och där hade följande utspelat sig.

Vi kommer in och det är ganska ruschigt. Vilket ifs sig är vanligt på detta ställe men personalen är också uppstressad mer än normalt. Nåväl, allt lugnt än så länge. Men som vanligt ställer man sig i fel kö. De tre andra köerna riktigt rusar fram menas vår kö står stil. Nåväl, allt är ganska lugnt ändå. Efter ett tag är det vår tur. Då kommer jag på att vi inte förberett oss alls. Och barnen som nästan somnat i kön är segare än vanligt. Happy meal är ju givet men sen ska det väljas vilken typ av burgare, dricka och om det ska vara morötter eller äpplen som extra tilltugg. Lite stressat blir det, egentligen utan anledning, men vi får fram vad vi vill ha och jag betalar. Då visar det sig att det bara finns en hamburgare klar och vi ska ha en cheeseburgare och en hamburgare till. Nåväl, detta händer ju ofta och om tre minuter ska nya vara klara.

När jag återvänder till disken efter tre minuter för att hämta burgarna så är min expedit (så heter det nog inte men ändå) fullt upptagen. Hon ser mig men hinner liksom inte med. Jag ser hur det finns klara burgare att skeppa ut men hon gör klart med sin kund hon håller på med först. Massor av burgare skeppas ut i alla fyra köerna samtidigt. Men så blir det min tur och då finns det plötsligt bara en cheeseburgare kvar. Hon säger att det ska ytterligare tre minuter för hamburgaren att bli klar. Det är då jag i stressen säger "men vad fan", rätt så högt. Jag ser att hennes ögon blir lite ledsna.

Det var det som gnagde under löprundan. Det var väl inte så farligt sagt egentligen men det var rejält onödigt sagt. Tjejen i kassan slet ju som ett djur och bad om ursäkt för dröjsmålet (och missen) och stället var McDonalds. Tre minuter av mitt liv, och stripsen hann inte ens bli kalla, måste jag väl kunna vänta. Men det var kanske en bra tankeställare. Bildåren, som det stod om i tidningen idag, som som rusade ut och knivhögg en fotgängare för att han gjort ett tecken kanske också började sin gnälliga bana på hamburgerbaren. Jag ska inte göra det igen.

Skönsång och kattfödelsedag

Här har jag och Ella världens bästa klipp på gång. Då kommer Astrid in som en joker efter någon minut. Men vad tråkigt livet vore utan överraskningar.

Livet vore också tråkigt utan humor. Som när jag, bakom kameran, pekar på munnen och samtidigt med fingret uppåt för att Ella ska sjunga högre. Men istället så tittar hon uppåt. Och när jag pekar ned igen så tittar hon nedåt. Men skulle ni inte veta det så ser det ganska snyggt ut.

Trevlig helg!

The quest for nonsense never ends

När Salman Rushdie i gårdagens Babel pratade om gröna och vita människor, kålhuvuden, "western suckers" och andlighet var det humor och även allvar på absolut högsta nivå. En av de bästa tv-stunder jag haft på väldigt länge. Det är underbart att höra människor som har förmågan att formulera sig närmast perfekt. Kolla här

One more round won't get me down

Londonresan har verkligen satt sina spår på veckans spotifylista. Hur skulle den inte gjort det när sådan fantastisk musik spelades. Listan finns här

Först på torsdagsnatten på Gaz Blues Club i St Mortiz härliga källarlokaler på Wardour St. Där serverades bara gammal rhythm & blues och tidig ska. Sedan den väldigt sena fredagnatten på Ye Old Axe där East ends alla rockabillys hade samlats. Öppettiderna 00 - 06 inspirerade till allmän dekadens när dj'n pumpade ut hit efter hit. Sen var det lördag och Shake, Rattle & Bowl där northern soul, rockabilly och garagerock samsades om utrymmet. Tyvärr var vi ej önskvärda där efter en stund. Och jag tackar utkastarna för det tog oss istället till Madame JoJo's och legendariska Keb Darge med gäng bakom skivspelarna. Deras mix av alla ovanstånde musikstilar var fenomenal och innebar bara glädje.

Det blir ingen northern soul på veckan lista. Jag sparar den. Men massor av dansvänlig r&b och rockabilly. Och självklart ska volymen var uppe på rött. Det här ingen musik att sitta och finfisa till. Dance or be damned!!!

En låt som inte passade in och som heller inte fanns på spotify är youtube-klippet nedan. Under kursen i Biskopsgården igår så gjordes detta fantastiska fynd på Ebbes Hörna under lunchen. Merry Clayton, som är mest känd för sin fenomenala röstinsats på Rolling Stones låt Gimme Shelter, lyckas få Neil Youngs låt Southen Man att svänga något hejdlöst. Det var till och med roligt att städa bara för det.

London - Världens bästa kurort

Royal National Hotel november 09
















Pubmat på Queens Larder. Himmelskt!












Only love can break your heart på vinyljukeboxen på Bradleys Spanish Bar.













Eftermiddag på The Angel, St. Giles St.













Många djupa samtal blev det.















Den ofriserade sanningen på The Inteprid Fox.













On the road to nowhere!














Skön australiensisk snubbe på The Lexington.


















Ye old axe, Hackney Rd.













C'mon Everybody! Med legendarisk farbror i bakgrunden.


















These rockabilly rebels sent the devil right through me.













Solen sken och vackert var det.















Seger på Shake, Rattle & Bowl på Beford Way!












Den enda Bobbyn jag såg.
















En av Londons bästa affärer!














Flitigt använd lapp som alla dj's verkade gilla.
















Den bästa klubben. Lost and found på Madame Jojo's!












Den sista tuggan på den underbara nattamaten på Bar Italia.













Vilket ställe!














Och så världens bästa skivaffär innan hemresan.













En del åker på spa och blir insmorda i alger och får gurkskivor över ögonen för att bli hela och utvilade som människor. Det fungerar säkert bra men för mig är London den ultimata kurorten. Och årets besök bara stärkte den tron. Även om ordet utvilad först börjar gälla ett par dagar efter hemkomst.

Ett stort tack till The Queens Larder, Bradleys Spanish Bar, Crobar, 100 Club, Gaz Blues Club, St. Mortiz, Angel, The Interprid Fox, Lexington, Ye Old Axe, Tate Modern, Shake Rattle & Bowl, Madame JoJo's, Bar Italia, Shamans, Rough Trade, Royal National Hotel och till de alltid mycket vänliga invånarna i denna stad.

Och framförallt ett stort tack till det mycket trevliga resesällskapet Martin.

Nästa år bär de av igen!

Lev idag, inte igår eller imorgon

På bilden ovan syns tre (fyra om man räknar med hårdrockstecknet) av anledningarna till att orken att skriva om den underbara londonresan saknas idag också.

Idag har jag gläds något enormt för Ellas och Astrids monumentala kärlek. Jag kände den rakt in i hjärtat i morse när jag försiktigt viskade att jag var hemma. Det räcker att vara borta någon dag för den ömsesida kärleken närmast svämmar över. Den blev ju inte mindre av att jag hittat en snygg Hanna Montana tröja och en Cat-i-tude tröja till dem i världens bästa stad.

Jag vill även tacka dagens låntagare på jobbet. Ni gjorde faktiskt dagen mycket angenäm. Mer om er en annan gång.

Och Klabbe Ingesson var storstilad på fotbollsgalan ikväll.

Buzz Buzz Buzz

Två låtar som i all hast mycket bra symboliserar de fyra senaste dagarnas liv i London.

Och då ska man inte tyda Wayne Walkers alldeles fantastiska All I can do is cry på det sättet att allt man kan göra är att gråta, utan istället höra en rockabillylåt med ett gitarriff som ekat i våra öron dagar och nätter i ända. Sen är texten förstås klockren också. Men vi har inte gråtit dessa dagar.

Red hot är alltid Red hot, men att höra den i Shoreditch när natt blir till morgon är något extra. Ännu ett minne för livet. Jag gillar sådana.

Ready to crash and burn

Syntare eller hårdrockare under 80-talet?

Svaret hittar du på veckans spotifylista. En lista vars låtar finns nerpackade i resväskan inför helgens strapatser i London. Det kan inte bli mycket bättre. Hoppas bara att de nyinköpta högtalarna till telefonen pallar trycket. Kanske stannar vi på rummet och bara lyssnar på detta.

Listan finns här

Tyvärr finns inte allt bra som gjordes på 80-talet på Spotify. Så nedan är två rökare till:)

Jag känner mig som Magnus Uggla. Lugn, det handlar inte om fyra sekunder problemet eller att mina mörka solglasögon har gått sönder. Ugglas program som gick på tv när han skulle hitta musiker och revyartister var trevlig underhållning. Något som också kom fram i serien var Ugglas notoriska rädsla för andras baciller. Det är också mitt problem.

I vanliga fall har jag absolut ingen rädsla för offentliga toaletter eller andra ställen där baciller frodas. Men de senaste dagarna har detta blossat upp rejält. Skälet är att om två dagar är det dags för höstens resa till London och var jag än vänder mig så ser jag sjukdom. Detta har speglat av sig så mycket att jag riktigt ser hur sjukdomsbacillerna hoppar på mig från alla håll.

I familjen finns det halsfluss, någon sorts krupphosta och nyss en influensa. Visst, det är jättesynd om mina nära och kära men i min egoistiska del av hjärnan så ser jag inte deras sjukdom som råder nu utan min kommande. Jag skulle tro att mitt bemötande mot låntagarna de senaste dagarna också blivit lidande. Ju mindre snuviga desto bättre service har de fått.

Fast kvällens lilla uppladdningsmöte på Plankan lugnade mig lite. Där lades lite lösa planer upp för de kommande dagarna. Planerna var så lösa att det enda som vi egentligen kom fram till var att det ska bli suveränt roligt. Om vi sedan hamnar på Kevin Rowlands dj-set i Brixton, på gothkväll på Electric Ballroom, på rockabillynight på Madame JoJo’s, på sleazerock på Wardour St, på treårsjubiléet av den kombinerade bowlinghallen och northern soul klubben i hotellets källare, på klubben Jet Black som öppnar 03 och innehåller underhållning av Fuel girls, på det ständigt beprövade Borderline, på gammaldags rhythm & blues på Gaz Blues på St. Moritz, bara på pubar, hela kvällen på Bar Italia, konserter med Edwyn Collins, James Yorkston, Bjorn Again, Mountains, Saint Jude, Broken Records, Morrissey, Howard Jones eller Viking Skull spelar egentligen ingen roll. Det blir vad man gör det till.

Stand among the ones that live in lonely indecision

Jag skrev i föregående inlägg om mitt oförlåtliga "nej tack det behövs inte" svar på Jeanene Van Zandts fråga om vi ville komma ut och hälsa på där hon bodde. För att förtydliga så finns det några skäl till mitt nej. Som ni förstår letar jag skäl för att rättfärdiga mig själv.

Ett var att jag inte riktigt trodde hon menade det, den amerikanska gästvänligheten var lite ovan för oss svenskar. Jag har sedan dess förstått att hon verkligen menade det. Hon gör allt för sin mans fans. För övrigt släppte skivan A far cry from dead med Townes just under dagarna vi var där. En skiva som Jeanene verkligen var inblandad i.

Ett annat skäl var att det kändes lite makabert att åka hem till huset där Townes faktiskt dog. Att se det rummet hade nog varit för mycket. Jag kommer ihåg att den tanken flimrade förbi.

Men det största skälet var nog chocktillståndet över allting. Det plötsliga samtalet och kanske ändå mer virrvarret i det hus vi befann oss i. Det var nämligen så att hon vi bodde hos, Lynne, som vi precis anlänt till när jag fick telefonluren, tagit inspiration från Townes något ohälsosamma levene.

Vårt gästrum var visserligen fint men annars var hennes hem "a mess". Vilket gjorde att vi var något konfunderade just då. Jag tror att det spelade stor roll i mitt nej. Hjärnan gick på högvarv. Kan vi bo i detta hus eller ska vi bege oss ut och leta efter annat boende.

Det slutade med att vi bodde kvar hos Lynne Harrison. Dagarna med henne (och delvis hennes son Henry, som hon hade tillsammans med folkmusikern Malcolm Holcombe) blev klassiska. Fast om jag någon gång borde sagt nej var det när hon satte sig bakom förarsätet i bilen och skulle visa mig Nashville. Inte för att jag inte ville det utan mer för hennes berusningsgrad. Men jag sade okej, jag följer med, menas L nobbade och stannade kvar i huset.

Jag överlevde den kvällen också. Det var en helt fantastisk kväll där jag blev visad massor av countrystjärnors hus (det jag kommer ihåg mest är Emmylou Harris pitoreska hus), vi strögade längs paradgatan Lower Broadway, vi stannade på Bluebird Cafe och såg på sångaren Victor Mecyssne som var alldeles lysande och framförallt åkte jag med en chaufför som drack Budweiser och samtidigt klagade på att hon hade tennisarmbåge. Ibland får man bara gilla läget.

Fem stjärnor

Townes Van Zandt

Minnesbilden hur det började är faktiskt inte riktigt glasklar. Men det var några år in på 90-talet och utforskandet av musik hade kommit till de amerikanska berättarna med gitarr. Min gode vän Torbjörn slog på stort och beställde den stora boxen med sju Townes skivor på en gång. Jag stod i skivaffären och fixade ordern. Då visste jag nästan ingenting om Townes. Genast när skivorna kom så såg jag dock att det här är en man som gör bra musik. Och så var det.



Efter denna introduktion så växte och växte fanatismen kring denne man under flera år för att nå sin kulmen kring sekelskiftet. Nuförtiden är mitt förhållande till Townes något mer hälsosamt. Hans musik berör mig precis lika mycket fortfarande men jag sitter inte lika ofta uppe på nätterna och lyssnar på bara Townes, som var fallet när det var som värst, tills solen går upp.



Vad är det då som gör denne man så enormt bra? Det är det faktiskt svårt att sätta ord på. Men är det något så är det att det låter fullständigt naturligt när han sjunger och spelar. Han är född för att skapa den musik han gör. Det finns ingenting som inte passar in eller är utfyllnad. Precis allt har fallit på plats. Låtarna han skrev är sådana som tåls att lyssna på i all evighet.



Sen måste förstås hans texter nämnas. Av alla låtar han skrivit finns det ytterst få som jag inte är så förtjust i, och då är det den musikaliska inramningen som inte riktigt tilltalar. För när det gäller texter så är Townes Van Zandt alltid bäst. Det finns hur många textrader som helt som nästan dagligen poppar upp i mitt huvud. De gör sig alltid bra. Exemplen på genialitet är för många för att ens börja skriva ner dem här. Det är bara att lyssna.



För tio år sedan, när vi var i Nashville, fick jag erbjudandet från Townes änka att komma hem till huset där Townes hade bott. Det var två och ett halvt år sedan han hade dött då. Jag fick frågan över telefon precis när vi anlänt till kvinnan vi skulle bo hos under våra dagar i staden. En kvinna som jag lärt känna på ett Townes forum på nätet. Helt plötsligt räckte hon över telefonen till mig och jag välkomnas till Nashville av Jeanene Van Zandt och hon bjuder hem oss. Jag blir närmast chockad, jag tror konversationen går bra, men jag tackar nej till erbjudandet. Min tanke då var att hon inte kunde mena det på riktigt. Jag ångar mig djupt fortfarande.



Det bestämdes dock att vi skulle träffa Jeanene Van Zandt på en spelning på Sutlers dagen efter. Och så skedde också vilket var mycket roligt. Jag var nervös hela dagen så uppladdningen med Budweiser på den legendariska baren Tootsies var behövligt plus varm öl ur bilens baklucka. Med sig till träffen hade hon hennes och Townes dotter Katie Belle som hade sin fars drag i ansiktet. Spelningen var sedan en hyllning till Townes av lokala Nashville artister, däribland en mycket ung Justin Townes Earle och Jim Calvin som var den sista att spela in tillsammans med Townes. Det är en kväll som jag alltid kommer bära med mig.

Townes Van Zandt dog den 1 janurari 1997, 51 år gammal. Han är alltid given nummer ett för mig.

Lyssna på de flesta av hans femstjärniga låtar här

De femstjärniga låtarna:

Rake, Only him or me, Lungs, To live is to fly, St John the gambler, Two hands, Snow don't fall, Greensboro woman, If I needed you, The hole, A song for, Marie, Snowin' on Raton, Buckskin stallion, Our mother the mountain, Silver ships of Andilar, My proud mountains, Waitin' around to die, Fare the well miss Carousel, Kathleen, You are not needed now, Sad cinderella, None but the rain, Snake mountain blues, Pancho & Lefty, Columbine, Flyin' shoes, Tecumseh valley, Colorado girl, Don't let the sunshine fool ya', Come tomorrow, I'll be here in the morning, Rex's blues, Brother flower, Mr Mudd and Mr Gold, Snake song, Be here to love me, Nothin', Highway kind, Like a summer's thursday, Loretta, Where I lead me, Dollar bill blues