Way Out West del 3

Då drog det igång i Slottsskogen. Som boskap leds man rakt in i det svenska regelverket. Köer gånger två vad än man ska handla. Visserligen går det hyfsat fort framåt och de allra flesta har lärt sig att köa sedan barnsben så kanske ska man inte lägga någon energi på detta. Men jag kan ändå inte släppa tanken på hur mycket jag stör mig på detta.

Dagens band i korthet.

Christian Kjellvander
Den sista tredjedelen, som jag såg, visar att Kjellvanders starkaste kort, hans röst, kommer fram klart bäst i lite lugnare låtar. Då kommer han upp i en nivå som i alla fall är acceptabel om man jämför med hans hjältar.

The Sonics
När det är fyra låtar kvar får man bukt på det dåliga ljudet. Pyscho framförs då med bravur. Det är ganska gubbrockigt bra annars också men ljudet är katastrofalt. Boss hoss och Have love will travel låter som små ettöressmällare när det borde vara krut av hårdaste märke.

Franz Ferdinand
Sköna hittar att äta hamburgare till.

Sonic Youth

Jag trodde vi skulle få höra en kavalkad av deras mest kända låtar. Men det blev som vanligt mycket larmande och låtar som inte alltid är så framträdande. I mångt och mycket räddas de av att de är coola personer. Steve Shellys trumspel är också alltid en behållning.

The National
Bandet borde vara otroligt turnétrötta efter att ha turnerat med samma skiva i snart ett och ett halvt år. Men man är proffsiga och gör en riktigt bra spelning.

Broder Daniel
Sista spelningen börjar lite tveksamt. Som öppningslåt väljer man en lite udda låt som inte hittar fram till publiken. Snart visar dock Henrik Berggren och hans kompanjoner att BD är ett band som betytt mycket för många. Den nya låten som spelas och dedikeras till Anders Göthberg framkallar tårar. Då förstår man hur svårt det måste vara att stå på scen när en medlem tagit livet av sig.

The Night Marchers
Bäst ikväll är lätt The Night Marches på Henriksberg. En snabb cykeltur efter Broder Daniel gör att jag kommer in som en av de sista på Henriksberg. Att får stöta på ytterligare en gammal hjälte, Mark Lanegan igår, på en liten scen är riktigt gött. John Reis, tidigare i Rocket From The Crypt, är en sann rockare som nu ser ut som Johnny Cash och som alltid varit en favorit. Hans nya band Night Marchers var precis så bra live som jag hoppats. Rock n roll i 80 minuter är vad som behövs ibland. Det var det typen av konsert där man tackar bandet efteråt. Att skaka John Reis hand kändes stort. Den lugnaste låten som spelades finns att avnjuta på klippet oven.

När jag vandrar hem genom den ljumma natten i Majorna så är jag väldigt glad över att vi bor där vi gör. Majorna är guld. Särskilt som man direkt och snabbt vill spela den nyinköpta vinylsingel man inhandlat.