Pearl Jam – Stockholm, Kool Kat 7 februari 1992
Minnen från den spelningen jag antagligen alltid kommer ha närmast hjärtat.

Jag var 19 år och satte mig på bussen från Lidköping till Skövde där tåget till Stockholm väntade. Några veckor tidigare hade jag läst i någon kvällstidnings turnéguide att mitt favoritband skulle komma till Stockholm. Postchefen Ingemar Backman hade varit snäll och beviljat mig en dags ledighet. Efter många telefonsamtal fick jag till slut reda på var de spelade och jag fick reda på att det inte såldes några förköpsbiljetter. Kom ihåg att detta var före Internet och andra snabba informationsmöjligheter. Jag fick till min förskräckelse också veta att åldersgränsen på klubben var 23 år. Jag var, som ni minns, 19. Och jag kan i sanningens namn säga att jag inte såg äldre ut. Men vadå, jag skulle ju bara se detta.

Väl framme huvudstaden så checkade jag in på Hotell Continental mittemot Centralstationen. Jag fick ett rum som var som en bunker. Det fanns inte möjlighet för något dagsljus för det fanns inga fönster. Jo, det finns tydligen sådana rum även på fyrstjärniga hotell. Efter att ha lämnat väskorna så letade jag upp spelstället Kool Kat som låg på den lilla ön vid Vasabron. Där var det helt dött men det var säkert fem timmar kvar till insläpp. Jag insåg att det var väldigt litet och att högst 300 personer skulle komma in. Det här var före Pearl Jam slagit igenom. De var på g men få kände till dem. Fyra månader efter det här spelade de inför 50 000 personer på Roskilde så det gick snabbt sen.

När jag kom tillbaka till Kool Kat några timmar senare så hade det bildats en liten kö på Vasabron. Det var minst en timme till insläpp så jag hade gott om tid att både bli nervös och lägga upp planer på hur jag skulle komma in. Jag tror inte jag kom på vad jag skulle göra om de stoppat mig utan hade litat på att det sammanbrott som jag säkert skulle fått skulle smälta dörrvakternas hjärtan. Typ stora tårar, jag har åkt 35 mil, musik är mitt liv och till sist hotat med att hoppa i vattnet. Nu när jag är äldre och vet mer, till exempel att 98 % av alla dörrvakter är idioter, så vet jag ju att de bara skrattat mig rakt i ansiktet.

Till sist började insläppet. Det var inte många före mig och det flöt på bra. Framför mig stod två tjejer som plötsligt blir stoppade och vakterna vill se deras legitimation. Pulsen höjs något alldeles enormt hos mig. Den verkligen rusar i höjden. Jag kommer faktiskt inte ihåg hur det gick för tjejerna, om de var tillräckligt gamla eller om de fick lomma hemåt. Det jag minns är att vakterna inte vill att kön skulle stå still så de vinkade att vi som stod bakom skulle passera. Jag kommer ihåg känslan som det vore igår. Hur jag i skydd av mörkret (så heter förresten en utmärkt Eldkvarn låt) och några stora ryggar smet förbi vakterna och ner på den lilla bron som ledde till Kool Kat. Lyckokänslan var total. Men jag var inte inne än.

För efter man gått den lilla bron ner mot klubben Kool Kat, som var inhyst i en gammal fin lokal, och gått runt husets hörn så fanns det en kontroll att passera till. Det var ju självklart kom jag på för man hade ju inte betalat något inträde vid den första kontrollen. Åh nej, tänkte jag, nu är det kört.

Som ni förstår var det inte kört. Jag kom in utan att någon frågade något. Själva ålderskontrollen var på första stället förstod jag sen. För att visa mig vuxen gick direkt och beställde en öl i baren. Visst hade man gjort det någon gång i Lidköping och utomlands innan men det var fortfarande lite nytt att köpa egna öl. Det var också nytt ganska nytt för mig att vara på rockklubb. I Lidköping var det ont om dem och ännu hade inte alla resor till Göteborg börjat. De började strax efter, tror jag. Jag tror faktiskt att den enda rockklubben jag varit på innan var klassiska The Marquee i London. Där hade jag ramlat in efter mycket letande under mitt första Englandsbesök. Det är en historia som får skrivas ner någon annan gång.

Konsertstart närmade sig. Jag stod förstås längst fram. Scenen var väldigt liten och för mig som bara varit på stora spelningar i ishallar innan var allt nytt. Jag hade drömt om detta ögonblick länge. Bredvid mig dök det upp den ena snyggare tjejen än den andra. Kool Kat var verkligen en rockklubb och den typen av brudar hade jag bara sett på tv innan. Det var nästan så att de fick mig ur balans och att musiken kändes sekundär för några ögonblick, men jag vaknade upp ur dagdrömmeriet i tid.

Jag har för mig att det var något förband men är inte helt säker. Säker är jag däremot på hur jag kände när Pearl Jam gick upp på scenen. De kom från höger genom publiken och där stod de plötsligt, Eddie Vedder, Stone Gossard, Jeff Ament, Mike McCready och Dave Abbruzzese. Detta är helt klart mitt mest framträdande konsertminne någonsin. Innan de hunnit spela en enda ton så är jag förlorad in en magisk värld.

Bandet öppnar med Wash, en lugn låt som var singelbaksida till Alive, och jag bara översköljs av hur ljudet kommer rakt emot mig. Hur Eddie Vedder mer eller mindre står på mig och sjunger. Herregud, att inte allt gjorde att jag svimmade. Som tur var gjorde jag inte det.

Fråga mig inte hur lång spelningen var för jag har ingen aning. Tid existerade inte. Det jag vet var att de spelade de flesta låtarna från debutplattan och kanske deras bästa låt State of love and trust från Singles soundtracket. Jag kommer också ihåg att jag hade drömmar om att de skulle spela någon låt från några av medlemmarnas tidigare band Mother Love Bone. Det gjorde de förstås inte.

Efter spelningen var jag så tagen att jag nog inte riktigt visste vad jag gjorde. Hade jag varit lite förståndigare hade jag stannat kvar i lokalen och väntat på att bandet kom tillbaka och plockade in sina grejer och kanske pratade med sina fans. Jag har också för mig att jag läste någonstans att de hade gjort det. Det grämer mig lite men ändå inte. Hur som helst så köpte jag en t-shirt, en keps och några klistermärken och begav mig tillbaka till min bunker på hotellet. Där kommer jag ihåg hur jag helt utmattad låg på sängen och var så glad. Fast det var mitt i natten så var det ytterst nära att jag ringde hem till mamma och berättade hur bra det var och att hennes son aldrig varit gladare. Det borde jag verkligen gjort för jag kommer nog aldrig få uppleva något liknande igen.