Kulturkalas, idolvinnare och fyllgubbar!

Idag besöktes stadens kulturkalas, i alla fall barnvarianten. Min hållning till kulturkalaset är lite ambivalent. Varje år tycker jag att det är ett halvskralt program och undrar vem som bryr sig egentligen. Det är något inslag i Västnytt innan det börjar och programansvarige Mia Samuelsson brukar babbla på om allt bra som finns att se och göra. Själv brukar jag leta förgäves i programmet efter något att se och känner alltid en besvikelse över utbudet.

Men nästan alltid ändrar jag mig. Inte vad det gäller musikutbudet för det har nog aldrig varit i min smak med några få undantag. Det som alltid får mig att ändra mig är när jag ser hur mycket jobb, tid och energi folk som jobbar med detta lägger ner. Det är ju imponerande. Även om jag inte besöker mer än barnevenemangen så förstår jag ju vilken stor grej det är. Och bara att se alla glada barn, alla som jobbar för ingenting och alla idéela organisationer och klubbar som når ut med sitt budskap och sina aktiviteter på barnområdet gör att jag gillar kulturkalaset.

Två reflektioner efter dagens utflykt.

För det första. Det var både sorgligt och komiskt att se idolvinnaren Marie Picasso vara gästartist på allsång för barn. Efter att jag, Ella, Astrid och ett hundratal barn och föräldrar suttit och sjungit En kulen natt, Huvud axlar knä och tå och andra liknande barnlåtar en halvtimme så trippar Marie Picasso ut på scen i kort klänning och drar en låt på engelska. Endast några, om någon, i publiken känner till den och bifallet är noll. När allsångsledarna kommer tillbaka och vill att vi ska jubla mer händer inget. När de frågar om vi vill att hon ska komma tillbaka senare är det till slut några vuxna som tycker att tystnaden är pinsam så det ropar ja. När hon kom tillbaka nästa gång gick vi ut.

För det andra. Under cykelturen hem längs älven visade sig Göteborg från sin allra bästa sida. Solen lyste, folk var glada för att det var fredag, älvsnabben for över älven, Ella cyklade för första gången till stan, hamnen såg härligt ruffig ut, vattnet lyste blått, allt var bra helt enkelt. Så bra att jag fick en sådan där kärlek till Göteborg som jag får ganska ofta. Självklart utbrister man då i sång och skrålar Göteborg! Göteborg! Det har alltid gått bra förut men nu är det tydligen stopp. Förr har alltid Ella anslutit sig till sången men nu hyssjade hon ner mig. Jag trodde först hon ville säga något men så var det inte. Vad är det då, frågade jag. Då svarade hon "du får sluta, jag skäms, du låter som en fyllgubbe." Jag förstår. Det är nya tider. Jag får nog jobba mer än jag trodde på att vi ska åka till Roskilde ihop om tio år.