Bilden visar stämningen under låten Tro och tvivel med Håkan. "Den gamla goda tiden, nu kommer den aldrig tillbaka"

Way out West del 4

Till viss del har jag ändrat mig. Mina farhågor om att inte få till en riktig festivalstämmning i Slottskogen visade sig vara nästan helt fel. Det gick alldeles utmärkt. Att åka hem och lägga sig att sova var underbart. Fast det är klart att de ibland väldigt sega köerna till mat och dricka och de speciella inhägnaderna är störiga. Tydligen var allt mycket bättre än förra året och förbättrar man sig ytterligare lite så finns det absolut inget att klaga på. Herrejösses, egentligen ska man inte klaga alls känner jag nu. Så mycket bra musik som det bjöds på under de här två dagarna bara någon kilometer hemifrån är det ju löjligt att vara negativ.

Sista dagen såg jag det här:

Joan As A Police Woman

Först ut var fina Joan Wasser. Hon och hennes två musiker gjorde en väldigt bra spelning. Wassers röst är så omfångsrik att den lätt skulle kunna bli en belastning. Men istället är den en fantastisk tillgång. Hon får den att sprida känsla i alla möjliga tonlägen. Många låtar från senaste skivan To survive spelas. Bäst är den makalösa To be loved.

José González

"Tur att Tor in är här med blixtrar och dunder" säger González en bit in i konserten. Det har han helt rätt i för sittandes i solgasset blir hans låtar mycket fina.

Kelis

Det är sällan man ser dagens soulstjärnor med bra liveband. Kelis är direkt inget undantag även om ett visst sväng infinner sig mot slutet. Annars stör jag mig på en överambitiös trummis, en bassist som inte svänger och en klaviaturspelare som får fram opassande hårdrocksljud. Var finns känslan från den tidiga svarta musiken.

Sahara Hotnights

Det blir mycket mode när man ser Sahara Hotnights. De verkar lägga ner väldigt mycket i hur de ska se ut och hur de ska röra sig. Egentligen är det inget fel i det men lite mycket poserande blir det. Sångerskan har har dock fått viss karaktär och de har skrivit en del hittiga låtar genom åren.

Silverbullit

För åtta år sedan gav Silverbullit mig tinnitus. De djävlarna. Ändå går jag och ser dem igen. Det visar sig att någon mer skaderisk är det inte för ljudet är alltför lågt för det. Faktiskt är det så att en del av bandets storhet försvinner då. Deras monotont pumpande låtar behöver hög volym. En sprattlande och energisk Simon Ohlsson är alltid kul att se men lite tamt var det.

Håkan Hellström

Äntligen fick man stå långt fram och känna stämningen på en Håkan-spelning. Självklart var det fantastiskt. Det var närmast förlösande att få sjunga med i varenda textrad. Under tiden han spelar existerar inget annat. Först en timme efteråt inser jag att min regnponcho försvann någonstans under spelningen. Ett utmärkt betyg, tycker jag.

Neil Young

Hade jag inte sett honom i Roskilde så hade jag nog varit lika lyrisk som alla andra. Mycket var sig likt från den spelningen så det blev liksom ingen överraskningseffekt. Fast självklart var det jättebra och bara att han spelade i Slottskogen är ju enormt.