20 år sedan

Visst, det känns väldigt längesedan man gick ut nian i Dalängskolan. Men lite av en chock är det ändå när man får en inbjudan om återträff med gamla klassen och man inser att tjugo år verkligen har gått. Som tur är så har det varit tjugo mestadels bra år. Undra hur de övriga i klassen har haft det.

Vi hade en sammankomst för tio år sedan. Det var inte så många som kom men det var ganska kul. Många var sig väldigt lika. Eftersom jag då fortfarande bodde i Lidköping hade man lite koll på vad folk gjorde. Nu är det värre. Jag har endast kontakt med en gammal klasskamrat och det är kanske ytterligare tre som jag vet vad de gör. I övrigt är det blankt.

Under nio år var vi samma klass så för alltid så finns det ändå någon sorts samhörighet. Man han ju uppleva mycket ihop. Den första kärleken, krossade växthus, fotbollsmatcher, Kiss-uppträdanden, hitta kondomer i föräldrars nattduksbord, dricka lättöl och tro att det skulle hända något, få könshår, ha både bra och dåliga lärare och en massa massa annat. Det finns ju oändligt med minnen när man börjar fundera.

Då är frågan om man ska betala 395 kronor för en återförening. Priset är ju hutlöst. Ingår gör två-rätters middag men vad tusan, 395 kronor. Hur många finner sig i att betala det egentligen? Det blir mest att man känner avsky mot företaget som sköter de här återträffarna. Men skulle man veta att nästan alla i klassen kommer vore det värt penagarna. Jag kan dock tänka mig att det blir få som dyker upp. Tänk om det blir så att man sitter själv vid 9f bordet. Det skulle kännas rätt förnedrande. Eftersom alla sex nior som gick ut 1988 på Dalängskolan är inbjudna samtidigt så kanske det blir en del folk på Stadt. Men hur många av övriga är man egentligen sugen på att träffa?

Detta tåls att tänka på.